Jag som förebild?

Hej.

Känner att jag måste be om ursäkt.

För att jag kanske inte är världens bästa förebild eller så. Min blogg, min instagram förmedlar ju STARKHET, och Friskhet från min ätstörning, depression. Vad jag just nu håller på med kanske inte ger världens bästa bild, inspiration eller så. Jag tävlar ju i bikinifitness, just nu är det fyra veckor kvar och jag börja sakta dra ner på maten. Jag ska förlora lite vätskevikt, där med kommer jag säkerligen tappa något eller några kilon. Vilket inte alls är det jag vill inspirera er att göra. Jag tycker inte att bikini fitness eller annan tävlingsidrott där man måste gå på diet, ta vätskedrivande tabletter och så är hälosamt. Tvärtom. Men jag har funnit något i denna sport jag älskar, något som driver mig framåt.

Förut tränade jag bara. Jag åt bra, tränade och gjorde mitt bästa varje gång. Det var ju en slags frihet och det var härligt i några år. Men sen då? Visst jag utbildade mig till PT eftersom jag älskar sport, hälsa och kost och allt inom det över allt. Jag älskar det verkligen och jag vill hålla på med det resten av livet. Jag älskar att hjälpa andra och att få göra det samtidigt som få vara på mitt andra hem, gymmet, är fantastiskt. MEN jag ofta glömmer bort mig själv. Jag vill ju också ta hand om mig själv, ha mål och drömmar i livet, något som får mig att vakna upp på morgonen för att jag gör detta för mig själv. Visst är det härligt att stiga upp och tänka IDAG ska jag hjälpa min nya kund! Men ÄNNU härligare är det då man kan hjälpa ANDRA samtidigt som man kan träna på sig SJÄLV! Det var ju en dröm alltid att tävla i någon tävlingsidrott. Jag visste inte vad, var nästan så säker på bikini fitness, men trodde aldrig att jag skulle klara det. Men då min vän erbjöd sig att bli mitt personliga stöd och att jag skulle delta i hennes team, kunde jag inte säga nej. Det var ju min dröm,rakt framför näsan på mig. Kunde ju inte tacka nej. Bara för att göra det vettiga? Gå den hälsosammaste vägen som möjligt? Hålla på som alltid förut och endast leva för andras skull? Slänga bort drömmen bara för att jag nångong som 13 år lidit av anorexia. Det skulle vara droppen för mig. Jag gör ofta saker för någon annans skull, för ofta. Tänkte åka på modellresa till Kina bara för att min familj skulle vara stolta över mig, jag tackade ja och fick i flera dagar en spykänsla, ångest. Då förstod jag att jag gjort fel. Tack och lov hann jag avbryta kontraktet i tid. Nu däremot gör jag det endast JAG och ingen annan vill. Jag tog chansen, vad som helst kan hända, ni kan sluta läsa min blogg och börja tycka jag är en dålig förebild, min familj kan bli rädda och tycka det var det dummaste beslutet jag gjort i mitt liv, min släkt kan tro att jag bantar igen och bara vill tävla för att nå formen på tävlingsdagen, osvosv. Men vad bryr jag mig egentligen om vad andra tänker och pratar bakom min rygg? Inget. Jag gjorde detta för min skull, för jag ville det. Det är en dröm och den ska uppnås. Jag visste att jag kan sluta, säga stopp, inte tävla ifall det blir för mycket. Jag känner min kropp och jag vet då jag inte orkar mera. Jag visste att det inte finns en chans att jag åker tillbaka till anorexias huvud, inte en chans, jag har sparkat henne iväg för tusen år sedan och hon kommer aldrig tillbaka. Aldrig någonsin lever jag det “helvetet” igen. Idag lever jag mitt liv och vem vet ifall jag har nya drömmar nästa år. Men jag ger inte upp innan jag nått mina mål. Jag älskar drömmar och mål i livet, hur hopplösa och omöjliga de än är. De får mig att le, stråla och vela stiga upp på de tyngsta mornarna någonsin.

Så förlåt att jag inte är den bästa förebilden, men jag har ett liv jag vill leva, och jag har en blogg jag måste blogga för, för jag vill. Jag vill vara ärlig men jag vill också inspirera er. Så jag hoppas ni inte tycker jag är den sämsta personen någonsin, för jag måste få göra saker som får mig att brinna av kärlek. Jag menar inte att ni ska göra det. Men vare sig du varit sjuk i cancer eller en ätstörning kan du inte bli förbjuden att göra något du vill och älskar ändå. Det kallar jag frihet. Och freedom är det viktigaste jag har just nu.

Tack och hej!