MITT VAL

Hej.

Jag vill en gång skull för alla förklara detta.

Jag har haft anorexia, ja. Det var för flera år sedan. År 2009 blev jag sjuk och har haft bakslag lite då och då i åren men det var först efter botten i Japan som jag blev frisk 100%. Det var år 2012 Julen, därefter började min recovery för depressionen som var orsaken till det hela. Styrketräningen var min räddning. Som jag förut har beskrivit, därför tar jag inte heller upp det nu. Även sköldkörteln undersöktes och visades att jag hade farligt låga världen vilket var svaret på alla symptomer. Då jag började sköldkörtelmedicinen förändrades allt. Även då jag hade kommit igång med styrketräningen, en kombination av detta så blev jag faktiskt lycklig. Mera för varje dag. Det var en lång resa men så värd det, för jag blev frisk. Glad. Gamla Amanda igen.

Så jag har gått igenom en jäkla stor nedförsbacke i mitt liv, jag har haft Anorexia som sagt. Men gör det mig till en sämre person? Har jag inte tillgång att göra samma saker som de som aldrig varit sjuka i ätstörningar? Bara för att jag har haft anorexia kan det inte betyda att jag aldrig mera får träna, köra på dieter (diet = schema, vad det än innehåller, gå upp i vikt eller ned eller bara hålla sin vikt, diet betyder att man har ett visst matschema man följer, diet betyder inte alltid sallad och kyckling) Det betyder inte att jag inte får tävla i fitness. Om det vore bodybuilding vore det en helt annan grej tycker ni. Men bara för att jag vill tävla i just bikini fitness där de tyvärr är väldigt smala och inte har så mycket muskler alls och måste köra på lite annorlunda dieter & träningspass så kan ni inte säga att det är fel för mig. Att jag inte har rätt att tävla.

Jag förstår att ni är oroliga. Oroliga över att jag kommer falla tillbaka till min ätstörning. Att jag blir ett kontrollfreak igen eller att jag bara byter ut anorexia till en annan, ortorexia.

Är det så?

Förklarade jag inte för er att jag skulle sluta upp så fort jag mår dåligt? Jag menade psykiskt och fysiskt. Klart detta är jobbigt fysiskt ibland, men ska jag vara ärlig så ser jag inget fel i att ibland tvinga mig själv till gymmet då jag mår så 10000% gånger bättre då jag stiger in i gymmet. Börjar träna. Under träningen. Jag får göra vad jag älskar. Psykiskt är det inte ett dugg svårt, endast att följa dieten som ni också är oroliga för. Jag följer min coachs kost, men betyder det att jag gör det 100%, nej, jag fuskar. Jag äter vad jag vill ibland men jag måste ändå hålla mig till dieten ifall jag vill tävla. Annars kommer det ju inte lyckas. Ifall jag kör på mitt vanliga “äta vad jag vill, träna när jag vill” mitt fria, älskade liv. Vi alla älskar att vara fri. Men är det inte kul med lite utmaningar och lite mål ibland? Får man inte ha drömmar? Det betyder ju inte att jag ska gå en diet hela livet. Det betyder inte att jag ska köra på diet efter tävlingen.

Att tävla i fitness behöver inte alls vara min grej. Jag kan avsky det eller älska det eller tycka att det var “okej” men det vet jag inte förrän jag testat detta. Det har varit en dröm och jag vill inte bara ge upp för drömmar, som man kanske gjort förut. Klart det finns risker, det finns risker i allt man gör. Du kan inte gå över gatan utan att det finns en risk att du blir överkörd. Du kan dö av att svälja en jordnöt. Du kan få en hjärtattack när som helst. Du kan också bli sjuk i en ätstörningen eller annan sjukdom. Men ska det betyda att man inte får ta risker? Att man ska sitta hemma inlåst och inte göra något för att man är så rädd att det händer något åt sig själv?

Jag tog risken och började äta då jag var sjuk. Det var en stor risk för mig då, men det var det bästa valet jag gjort.

Andra risker jag gjort är att jag skulle resa till  ensam till Japan 16 år. Att jag skulle försöka på självmord och faktiskt kunna dö, vilket jag är så glad över att jag inte gjorde det. Att hoppa fallskärmshopp. Att tävla i bikini fitness. Att börja träna igen efter mina fallgropar i livet.

Vet ni vad också var en risk, ett val? Att skriva ut allt detta till er. Jag gjorde ett val att berätta att jag ska tävla. Jag ville berätta ärligt hur min resa går dag för dag och hur jag känner mig. Jag vill vara en testperson ifall de med ätstörningar kan faktiskt tävla igen. Bara för att jag kan/inte kan betyder det inte att alla gör det. Men jag har hört så mycket positivt, tex. min nära vän har haft ätstörningar och hon blev friskare än aldrig förr efter att hon tävlat.

En annan grym förebild är denna tjej. 

Varför tävlar jag? För träning är min passion. Allt jag lever för just nu. Jag har ofta fått frågan varför tävlar inte du? Ja, jag har också undrat. Jag har helt enkelt varit för rädd för att prova. Som ni. Oroliga att något går snett på resan. Men detta år orkade jag inte mera vara rädd. Ifall man vill något jättejättejätte mycket ska rädslan få stoppa dig då? Nä inte för mig. Jag ville tävla. Vad än kommer att hända, så gör jag det.
Jag vill visa upp mitt jobb jag gjort över alla dessa år, det är inte bara en quick fixing, utan jag valde bikini fitness för jag tyckte min kropp passade bäst i den grenen, men jag hade faktiskt hellre valt body fitness. Jag älskar träning och det gör jag fortfarande, jag faktiskt älskar att följa ett schema, det är jättekul! Det ända som ja, kan vara lite boring ibland är cardio. Men ska jag sluta göra allt som känns lite tråkigt? Ska jag sluta så fort det blir lite motstånd? De är väl de personerna som ger upp. Jag är inte en person som ger upp.

Jag har min familj, min tränare, mig själv, mitt team som stöd. Tror inte att de aldrig skulle låta mig att falla tillbaka. Jag har bett för mamma att hon ska säga så fort hon ser att jag ser anorektisk ut igen eller ifall jag skulle bete mig som en sådan. Vi båda har lite smygfusk och egna kicks i hela tävlingen, jag älskar att hon är så stor pepp och stöd. Tack mamma.

Mitt liv har varit länge massor med utseende, träning mat. Det har också varit på modellvärlden, det har också varit intresse på målning, teckning, och studera och bli läkare. Jag har haft sjukt många drömmar. Men det mesta som dragit mig är just hälsa, träning, kost. Är det något fel på det? Att jag ville utbilda mig till personal trainer och lära mig allting om kroppen & kosten, allt om kalorier och näring. Allt om träning och allt om att förändra sitt utseende. Betyder det att jag testar samma på mig själv? Nä. Jag har alltid tränat som jag vill och känner mig för, utan att bry mig hur mitt utseende förändras. Det gör jag nu också, på ett annat vis. Jag bryr mig inte att min kropp förändras och blir kanske lite mer deffad än förut. Kommer jag se ut så hela livet? Kommer jag bli addicted och inte kunna återgå till min normala rytm? Nej. Det skulle jag aldrig göra. Det vore sjukt. Det förstår jag att de flesta är oroliga över, att jag skadar min kropp. Vare sig jag gillar att tävla och fortsätta eller inte, så vill jag testa. Okej? Jag ville endast ha ett stöd av dem som förstår, men jag förstår också de som inte förstår och de som är oroliga, vill mitt bästa. Men ibland tror jag att man inte alltid vet allting om personen som sitter bakom datorn och bloggar. Tex. Tror ni jag äter exakt det jag lägger ut? Ser precis ut som på bilderna? Jag slår vad om att ni skulle tappa hakan ifall ni såg mig i verkligheten. Jag går inte och spänner & ler dagen runt? Men jag behöver inte heller lägga upp bilder då jag sover/visar rumpan och beter mig som det folk anser vara “normalt liv”.

Kram på er, hoppas ingen tog något personligt och ville bara göra lite saker och ting klart.

Fråga om det är något ni inte förstod eller annat ni undrar inom ämnet?
Tänkte iallafall efter tävlingen skriva ett mera detaljerat inlägg och mina åsikter exakt och ifall jag tycker att de med ätstörning kan tävla eller inte, och även för normala personen, hur går det till att tävla i fitness? Vad kräver det?