Träning efter ätstörning

Hej. Tänkte skriva ett inlägg om detta då det kan ske en missuppfattning i det jag vill framkalla med min blogg.

Jag. Jag Amanda, jag har haft en ätstörning. År 2009 hände det som inte fick hända, men det hände. Jag kunde inte kontrollera det. Det kontrollerade mig. Jag fick anorexia. År 2010 blev jag friskförklarad, jag kände mig också frisk. Jag ville leva ett liv utanför matfixering, träning och endast festa loss, leva livet och göra allt en tonåring brukar göra i den åldern. Gymnasiet började jag blev osäker på mitt val, jag kände mig lost, jag visste inte vem jag var, vad jag skulle göra och hur jag skulle göra det. Högstadiet var lätt, det var samma grejer samma tidpunkt, alla vänner hade samma schema och samma prov. Plötsligt var jag i en ny värld som jag inte ens kände någon i. Visst fick jag några vänner, men jag kände bara att jag inte passade in. Det var en litet problem i det stora som höll på att hända. Jag blev deprimerad. Jag drömde mardrömmar varje natt som jag ens kunde sova, jag började tröstäta, slå in mig på rummet och endast prata med några få personer jag litade på. En av dem var min bästa vän, Melinda. Jag hade förlorat de flesta andra vännerna, mest pg. depressionen och ätstörningen jag hade, jag blev allt mer osocial och började hata mig själv. För att jag kunde ha låtit mig själv hamna i denna situation, för att jag sårat min familj och vänner och för att de slösat så mycket pengar på mig. Jag kände mig onödig, något som egentligen inte borde finnas till. Jag grälade mycket med min syster också och hon skrek sådana saker jag aldrig kunde glömma då, men nu vet jag att det man säger då man är arg menar man ju inte alltid. Men jag tog det hårt. Skyllde allting som hände på mig själv. Jag fick trauma från sjukhuset och kände hur alla började följa mig, vakta mig och jag kontrollerade alla blickar som fastnade på mig. Samtidigt under denna tid hade jag testat mycket, börja spela fotboll igen, men jag endast såg hur min syster var superstjärnan och jag misslyckades gång efter gång och fick aldrig spela hela matchen som jag ville, även ifall jag var varje gång på träning. Till slut orkade jag inte längre hålla på så och hålla uppe hoppet, jag gick allt mindre på träningarna och slutade till slut helt och hållet. Började istället modellarbeta, jag gillade det. Jag gillade att jag var huvudpunkten på något och att jag var bra på något. Jag gjorde kontrakt med finlands största modellagentur. Några månader efter det fick jag en “bättre” (enligt mig) möjlighet, nämligen ett kontrakt med den franska modellagenturen som skulle skicka mig nästan direkt till Japan. Japan hade varit min dröm enda sen liten. Jag älskade manga, anime och Japans kultur. Jag älskade sushi, japanska rätter och Yatsuhashi (goda kakor). Efter några möten, skrev vi kontrakt och jag åkte iväg. Under denna tid var jag väldigt deprimerad, testade alla möjliga depressionstabletter och hade slutat skolan. Japan var en lärdom åt mig, 16 år ensam i Tokyo. Första dagen då jag var på flygfältet utan någon aning vart jag skulle var kaos. Jag hade fått några namn på bussar och andra saker jag skulle minnas men kände mig ändå ganska lost. Till slut kom jag fram till hotellet. Det var det finaste jag någonsin sätt. De tog mina väskor och jag skulle checka in. Där skulle jag möta någon man. Så jag väntade med att checka in och väntade istället. Han kom fram och presenterade sig, han tog mina väskor och vi for till nästa buss. Jag fattade noll. Tillslut kom vi fram till stället jag egentligen skulle bo. Det gav mig en liten chock och rädsla inuti. Han lämnade mig dit och jag fick nycklarna till mitt rum. Släpade på min tunga väska och kom äntligen fram till rummet. Där var allt stökigt, luktade rök, hår på golvet och obäddade sängar. Duschen luktade och vattenkranen var trasig. Kylskåpet var litet och disk över hela rummet. En liten balkong hade vi iallafall. Inte mycket att se därifrån men några jobbande män kunde jag allt se. Några timmar efter det mötte jag en tjej vid namn Maddison som delade rum med mig, hon var jättesnäll och kunde flytande engelska då hon kom från Australien. Hon berättade ALLTING för mig, precis allting, och lite till. Det skrämde upp mig allt mer och jag började glömma ta mina depressionstabletter jag hade med. Jag åkte på castingar med en liten hjälp av agenturen jag träffat som inte hade en aning om vad engelska var. Endast teckenspråk så jag kunde fatta, mått tog vi vid värsta tillfällen varje dag. Vågen skulle visa exakt samma varje gång, annars om det hoppade för mycket blev vi skickade hem. Jag träffade de andra tjejerna, de var ryska. De var smala och arga. Jag trodde iallafall att de var arga med deras språk som lät så agressivt. Ingen åt på hela dagen. Ibland hade vi lyx att stanna på en kaffe. Efter 3 dagar blev det ändringar. Jag fick endast en karta och en lista på gatorna jag skulle ta mig till. Jag fattade inget men tack vare Maddison som förklarade allt och visade mig vart tågstationen var kunde jag hitta till mina castingar. Maddison blev tvungen att flytta, jag skulle tydligen bo ensam ett tag. Sedan skulle jag också flytta någonstans till de ryska tjejerna. Maddison grät varje kväll, jag slutade lyssna vad hon sade i mobilen men fick något fram att hennes kille skulle hälsa på. Han var jätte trevlig men efter ett tag försvann de båda. Hon hade fått agenturen övertalad att hon kunde bo med honom istället. Jag fick klara mig ensam. Det var svårt och jag kom försent flera gånger. Ibland hade jag lediga dagar och tappade bort mig allt fler gånger. Det blev natt och jag var fast i tågstationen, jag var vettskrämd och hungrig. Ingen talade engelska. Fick helt enkelt klara mig själv. På något sätt fick jag kontakt till Maddison och hon förklarade hur jag kunde hitta tillbaka. Tack och lov. Köpte mig en sallad utan dressing vid kiosken utanför oss. Också en pepsi max. Åt halva. Somnade. Vaknade på natten, ringde hem, de svarade inte alltid för det var olika tidpunkter. Jag grät. Jag hade ångest. Jag kände hur det rev i hjärtat. Jag mådde allt sämre varje dag. Agenturen ringde och skällde på mig varje gång och tillslut sade de att om jag inte skärper mig får jag åka hem och betala allting. Jag låg vid sängen vid de värsta dagarna, kunde inte stiga upp. Jag bara grät. Jag mådde så dåligt och ville bara bort. Det var det hemskaste jag varit med om och det var slut på min story. 
Hemma mådde jag inte mycket bättre. Men mitt hjärta helades, jag kände mig som något igen. Jag fick kramar varje dag men varje gång mina syskon hälsade på ville jag bara gömma mig under jorden. Tänkte att de tänkte, där är hon, misslyckade syskonet. Utan utbildning, utan jobb, utan skolning, anorexia och deprimerad. Under denna tid, hade jag försökt mig på 3 självmord. På 3 år. mitt liv var en blandning av svält, överätning och springa flera km bort från ångesten.

Att vara fixerad vid träning och intresserad av hälsosam kost behöver dock inte betyda att man lider av ortorexi. Många har ett stort intresse för träning och kost utan att vara sjuka. Skillnaden är att det handlar om någonting tvångsmässigt för ortorektikerna: de tränar för att kontrollera sin ångest precis som anorektiker kontrollerar sin genom att inte äta. Ett varningstecken är att man tränar mycket fast man egentligen inte vill och att man utvecklar ett slags ”förtjänabe­teende”. Det kan exempelvis vara att man inte får titta på en film om man inte har tränat innan eller att man måste ta med löparskorna under en resa med sina kompisar. Eller att man läst något från en tidning och känner sig att vara tvungen att göra det ( tex. kaffe ökar förbränningen, citronvatten varje morgon före frukost, träna minst 3 gånger per vecka och annat som står i media)

Det man bör vara uppmärksam på hos sig själv, eller andra, är om det finns tendenser att bli för strikt och om beteendet plötsligt blir tvångsmässigt och även om man får skuldkänslor då man inte tränar eller om man inte äter extremt hälsosamt. Dessa är också två tecken på att det har gått för långt. Gör dig inte själv en björntjänst vad gäller din kost och träning, det är inte värt det i längden. Ta hand om problemen där de är rotade, inte genom en överdriven kosthållning eller träning för att dessa är lättare att komma åt. Sök hellre hjälp innan det har gått för långt.

KRAM PÅ ER OCH TA HAND OM ER SJÄLV! NI VET INNERST INNE DÅ DET GÅTT FÖR LÅNGT ! <3