Svar på fråga om återhämtning av ätstörningen
Alexandra:
Hej! Har en fråga till dig:) hur länge var du sjuk och hur lång tid tog det för kroppen att återhämta sig? Inte bara viktmässigt utan tills det du började känna dig ok i kroppen igen. Övertränade du oxå under denna perioden?
Skönt o se att du verkar vara återhämtad!
Svar:
Hej Alexandra!
Allt började då jag var 13 år, då var inte anorexin där ännu.. men jag började äta “hälsosammare”, undvek allt som stod i tidningarna att var “dåligt” och då blev det inte mycket mer än sallad, grönsaker, frukt… Några “gainomax” återhämtningdrycker efter träningen ibland för det tydligen var bra och lätt att ha med. Tränade hemma på sidan om av fotbollsträningarna och lämnade bort all skräpmat, bakelser, sötsaker. Vid julen fick min familj panik då de såg hur smal jag var och så åt jag ju inget godis, något var fel.Där började allt… jag kan kalladet som ett “krig”. Jag mot alla andra. Jag ville inte äta det dom tvingade mig att äta, jag ville äta kontrollerat och det jag tillät mig själv att äta, det som fanns på den såkallade “listan”. Och alla andra, försökte övertala mig att äta lite “onyttigt”. Så där växte kontrollen och anorexin började komma fram. Fick sluta skolan och hela allt började då. Det var Januari 2010, jag var då 14 år gammal. Jag var två gånger på sjukhuset och under sommaren var jag på ätstörningskliniken i Sverige. Jag började skolan på hösten, lite för underviktig så jag gick fortfarande på kollningar till Sverige varje vecka, ibland en gång i månaden. Sedan skrev vi ut mig i slutet av året, för anorexin, kontrollen, matfobin, behovet av att träna, ångesten var borta och jag var såkallat frisk, det var jag också rätt länge.
Kroppen hade jag aldrig problem med, tyckte alltid att jag var smal, fobin var väl mera att tvinga sig äta kött, fettig mat, och allt annat folk ville att jag skulle äta, det blev så mycket “extra” än vad jag själv hade planer att äta, att släppa kontrollen och börja äta det jag undvek var målet, och då jag äntligen kunde göra det utan känslor, ångest, problem så gick allt så lätt igen.
Jag levde tonåren som jag skulle, livet rullade på, inga mat/vikt/ tankar bara drömmen om frihet, glädje, festande, kompisar, allt som hörde till! Tränade inte alls och hade inte gjort det sen vintern men då jag nått min målvikt, BMI blev normalt så fick jag börja spela fotboll igen, det hade jag längtat efter så himla mycket och också att vara med på skolgympa & skolresor/aktiviteter. Det var aldrig att jag längtade efter att bränna kalorier, mera att få idrotta som alltid varit en stor kärlek och viktig del av mitt liv och såklart att få vara med mina vänner!! Alla har sitt gäng, hobbyn och mitt ställe var fotbollen, fotbollslaget, fotbollslägret och så. Jag började och det kändes amazing.
Allt gick bra men kroppen var fortfarande känslig och jag gick lätt ner i vikt, så fick börja hetsa och tvinga i mig mat för att inte gå ner i vikt. Jag själv ville inte, jag ville få kurvor, bli kvinnlig och snygg, jag ville inte vara ett benrangel mera.. Hade varken bröst eller rumpa. Så det blev lite problem med det, ofta då man varit en hel dag borta så glömmer man bort tiden och middagen, alla mellanmål glöms bort. Därför fick jag sedan sen på kvällen då jag kom hem äta allt på en gång, vilket var otroligt jobbigt och så började det en oregelbunden kost och min kropp förstod ingenting, blev känslig och hungrig. Överåt ofta före skolan, efter skolan, på natten, för jag var bara så hungrig! Hade inga problem om det förrän det blev ett problem, då jag inte längre kunde göra saker pg. jag var så mätt och kramper i magen. Blev osocial och slutade gå på fotbollsträningar. De timmarna jag inte hade ont i magen så jobbade jag som modell mycket. Detta allt var under tiden 2011-2012 (16år) och jag var väldigt smal under den tiden, maten var inte ångestfylld men ett problem, träningarna var oregelbundna och jag började istället springa mycket ensam. Jag blev deprimerad, fick panikångest, självmordstankar, allt rasade ner. Slutade gymnasiet, och klarade inte av något mera.
Förändringen hände år 2013, då jag var 17 år gammal. Modellresan i Tokyo där jag fick ett bakslag i anorexin, jag kom hem och där började resan mot livet. Självmordstankarna var som värst, allt var skit och livet var segt. Träningen räddade mig, började styrketräna slutade all slags konditionsträning, allt började fungera och jag gick upp 10 kg i vikt.
Sköldkörteln hade påverkats av dessa år av “svält” och kris i kroppen, så symptomerna blev större och större så de påverkade mig i vardagen till slut. Så fann en läkare som hjälpte mig med kost, vitaminer och allt jag hade brister på.
Allt började bli bättre men så gjorde min bästa vän självmord och jag klarade inte av med, det i samband med utbrändhet pg. överträning och stora krav, och ångest att jag var misslyckad då jag inte hade jobb, utbildning, framgång i livet och ville bara försvinna för evigt. Kroppen samlade på sig mycket vätska och jag gick upp flera kilo till, utan att jag styrketränade eller åt extra mycket. Mina sköldkörtel värden blev sämre och var tecken på brist av hormonet, så började på medicin. Fick medicin och lyckan, viljan att leva igen började.
Jag började träna i lugn takt och allt började flyta på. Jag var överlycklig, jag vann miss model of the world 2013, jobbade mycket som modell (roliga jobb), fyllde 18 år och allt var på plats igen. Vikten gick säkert ner några kilo överflödig vätska men kroppen mådde bra och jag hade slängt vågen för länge sedan. Här började min resa från depression, noll koll på träning & kost, svag, trött, olycklig till här jag är nu. Vikten har gått upp och ner, men till slut fann jag en vikt där kroppen och jag trivdes, jag hölldes där utan att gå ner och upp varje dag, jag var mätt och belåten och en balans i träning och äta allt jag var sugen på. Så lång historia… men också lång tid.
Jag läste så mycket under perioden 2013-2014 om kroppen, kost, träning, hälsa och började förstå mig själv. Allt detta har växt mig som person, jag har lärt mig så mycket och förstått att alla inte kan träna/äta likadant för det påverkar oss olika, samma som jag har varit utbränd, ätstörd och kroppen tog väldigt illa pg. det, det tog jätte lång tid innan jag verkligen kände att allt börjar ordna sig och kroppen lugnar ner sig, för den var länge i såkallad “svältläge” och samlade på all vätska, mat den fick. Än idag kan min kropp vara känslig, därför är det väldigt viktigt att jag inte går för lågt med maten eller för hård träning. Både psyket och kroppen är känsliga och jag måste ta hand om mig själv väldigt noga. Många har svårt att förstå detta och speciellt vi som även haft utbrända binjurar får det lätt tillbaka, vi är väldigt stresskänsliga och en vanlig vardag kan vara omöjligt för många av oss. Jag känner mig mera återhämtad nu än någonsin innan och jag mår även fysiskt, psykiskt bäst vad jag gjort någonsin. Jag har kunskap, erfarenheter, lärdomar också tusen gånger mera än någonsin förut. Jag är ändå väldigt väldigt orolig över min kropp och mitt huvud, för väldigt mycket press & stress är inte bra för mig.
Många undrar varför jag isåfall tävlar, men det är en positiv stress som dock kan bli dålig ibland, men man får ha stora höga krav, drömmar, saker i livet som tar tid, bara de som sagt ger dig mera energi än tar ut detta. Så för mig var nog psyket värst att komma och bli frisk ur, den som tog längst tid att bli återhämtad från.. Depressionen alltså. Anorexin så märkte vi så fort och så fick jag hjäp också innan det blev för allvarligt. Jag var allvarligt sjuk, underviktig, men jag är så glad att jag hittade till slut rätt sorts hjälp. Det jag inte är så glad över är att jag inte började terapi direkt efter.
Men allt detta är en jätte lång story, men du kanske fick svar på din fråga iallafall.. Det tog länge alltså. Väldigt länge. Idag är det snart 8 år sedan jag blev sjuk. Tänka sig.
2 kommentarer
Alexandra
Tusen tack för långt och utförligt svar! Ja det gav mig de svar jag behövde:)
SvagtillStark
Va kul!! Tack att du uppskattade det 🙂