Min personlighet överraskar människor ofta.

Jag älskar att vara ensam. Stormtrivs.

Men jag är väldigt social och utåtriktad.

 

Jag kan gå på högvarv med största energin och motivationen för allt och lite till. Jag vill göra precis allt jag kan. Tiden räcker inte till, har inga bromsar och hinner varken prata eller lyssna. Jag vill springa maraton, skriva böcker (men det hinner jag inte med), resa världen runt, rädda planeten, dansa med främlingar och berätta hur världen är fantastisk, bjuda alla jag känner på fest med middag och bubbel, dans och partaj. Jag älskar allt och alla. Vill kramas, berätta hur lycklig jag är. Måla tavlor på det vackra livet. Tackar för varje minut som går, mår som en kung. Hinner inte sova. Måste göra. Jobba. Lära mig nytt. Men hinner inte läsa texter. Måste hålla på som en dator, göra så mycket som möjligt, gärna samtidigt, jag är superenergisk, superkraftig, superglad, super… allt. Jag gör nya rekord i gymmet. Allt doftar som blommor. Jag dansar på rosor…..innan droppen kommer.

Innan batterikapaciteten tar slut. Innan jag faller ihop. Innan mörkret tar fast i mig. Jag känner mig överlägsen, överlycklig och vet inte vad osäkerhet ens betyder. Finns inte i min värld att ens tveka. Jag vill inte lyssna på någons gnäll eller ledsamhet. Jag förstår inte, jag hör bara glädjesymfoni spelas i öronen.

 

Men droppen kommer alltid.

Jag har lärt känna mig och försöker förbereda mig. Jag vet att jag faller ihop förr eller senare, men vägrar inse det helt och hållet. Jag vill inte tänka på en enda negativ tanke, jag är så glad och energisk jag vill inte slösa tiden på att tapp det jag har då. Är inspirerad, kär och euforisk.

Jag är en racerkanin, jag älskar det innerst inne. Det jobbiga är natten, min puls är så hög, jag får mig inte lugnad och hatar att sova, det är slöseri på tid. Jag kan skrika åt andra för jag har mycket att göra. Jag är nattuggla och vägrar stanna.  MEN. Jag är så kreativ och passionerad. På mitt bästa alltid. Jag ler, jag är lycklig, och så himla glad. Jag älskar livet.

Men så händer det.

Vinden tar mina armar. Jag fångas av stormen. Jag förlorar allt jag har. Energin, orken, motivationen, hoppet och tron.

Jag känner inte igen mig själv. Jag har varken matlust eller livslust under de mörkaste tiderna.

Jag trodde det berodde på stressen, som kräver en enormt stor återhämtning. Men återhämtningen verkar aldrig räcka. När jag går i botten, känns det evigt. Jag ser inget ljus i något. Jag känner bara trötthet, ångest, ledsamhet, mörker.

Jag som sagt känner inte igen mig. Jag är inte sådan. Jag är inte dyster. Jag förstår inte.

Förut blev jag arg.

Nu förstår jag.

Det är jobbigt att erkänna.

Jag har visst hellre berg och dalbana, med upp och nerförsbackar än att jag är lam, medel och opersonligt jämn.

Men då jag är i botten känns det ändå så jävla hopplöst, för man vet aldrig hur länge det varar. Oftast en evighet, känns som om aldrig finner ljuset. Jag känner mig i koma. På sparläge. Jag orkar ingenting. Jag ser inte det positiva, jag som alltid gör det. Jag är alltid så optimistisk och glad. Plötsligt är jag dyster, mörk och kall. Jag vill helst gömma mig för alltid under sängen och sova bort allt. Känns så konstigt.

Men nu förstår jag som sagt.

Det låter sjukt att man måste få diagnos för sådant. Det kanske hjälper mig förstå och planera in allt i rutinerna bättre. Få hjälp av mina närvarande och förklara för dem så DE orkar med mig också. Det var ofta man undrade vad som är fel på mig, vad händer, jag ville inte lyssna, jag sa under min hyperaktiva tid; sluta oroa er! jag mår fantastiskt och detta är vem jag är! jag blommar!   Men så enkelt var det inte.

Nu förstår de närmaste.

Jag har tappat flera vänner på grund av att jag ändras så fort. Som natt och dag. Vad hände? Jag som lovade vara där för alltid och plötsligt hör jag inte av mig.

Folk kan se mig som självisk. Men jag hatar det. Jag hatar min dystra period. Då måste jag vara ensam, jag är inte mig själv och jag bryr mig inte om något över huvud taget. Jag säger saker jag inte menar, visst under hyperaktiva tiden gör jag det också ibland, lovar saker jag inte kan hålla, men oftast hinner jag göra allt och lite till.

…att se vänner såras då jag inte hör av mig eller ses. Jag hatar det. Det dödar mig inombords. Därför har jag också slutat lova, slutat ha vänner eller tro på förhållanden, för jag förlorar ibland tron på mig själv. Jag varnar mina närmaste, att “kanske” är ett bättre alternativ och jag vet inte hur jag mår imorgon. Jag får lära mig ta en dag i taget. Jag tycker det är jobbigt att vara i flykt läge samtidigt som sparläge. Men jag är rädd för bottnen, det är inte roligt för mig eller närvarande att se mig så trött, ångestfylld och borta, nedstämd och oinspirerande. Jag bryr mig inte och är inte intresserad av något. Allt är kallt. Inget smakar. Bistert smakar det. Surt. Grått. Molnigt. Hopplöst. Omöjligt. Jag känner mig dålig då.

Jag som sagt är glad att jag får stöd och har vänner familj som förstår. Jag är en människa och inte sjuk i huvudet.

Jag har lärt mig att handskas med detta och skapa en rutin och vardag som passar mig, så jag inte behöver gå på mediciner eller bli allt för dramatisk över allt som händer.

Jag är bipolär, hur sjukt det än känns att skriva det. Erkänna det. För vem bryr sig? Det påverkar inte något, ett ord eller en diagnos.

Jag är Amanda.

Jag är mig själv, som alla andra individer är på denna jord. Därför är vi unika och det gör det hela intressant och fantastiskt!