Anorexia är en helvetes läskig sjukdom. Helvetet på jorden. Den förändrar en människa totalt. Och då menar jag inte bara kroppen

Om man är svårt sjuk kan man behöva läggas in på sjukhus. Anorexi kan bli livshotande om sjukdomen inte behandlas. Om man inte går med på frivillig vård när det har gått så långt kan läkaren skriva ett så kallat vårdintyg som möjliggör tvångsvård. Det är en sista utväg för att rädda liv. När livsfaran undanröjts och tvångsvården upphör ska en uppföljning göras så att man sedan kan arbeta långsiktigt med sina problem på frivillig grund.

Jag har alltid, alltid älskat mat. Jag skulle t.o.m vilja påstå att mat är det bästa jag vet. Det är inte maten i sig som anorektiker inte gillar. Det är vad relationen till mat gör med huvudet. Det är ångesten som maten framkallar som anorektikern avskyr och fasar. Mat ger dig ångest, då dess innehåll ofta är oviss. Du vet inte vad maten kommer att göra med din kropp, dvs. det enda du har kontroll över i livet. För att återgå till namnet anorexia nervosa kan man alltså säga att det enda som faktiskt speglar sjukdomen någorlunda korrekt är ordet ”nervös”. Som sjuk i anorexi är du ständigt nervös och ångestfylld.

En ätstörning är som ett missbruk, men var ligger tjusningen? Det är lätt att förstå lockelsen med alkohol och narkotika, man mår toppen av det, det är därför det är beroendeframkallande.

Men självsvält (anorexi), vilken tillfredsställelse skänker det? Och svår träningsnarkomani i kombination med en sjukligt strikt och knapp kosthållning (ortorexi), eller bulimi (att hetsäta och spy i en ond cirkel), varför?

Under hela den period som man har mått dåligt har familjen varken hunnit eller kunnat ta sig tid för att göra vanliga trevliga saker när de är lediga. Det har blivit ett instängt och isolerat hemmaliv. Med anorexin följer så mycket mer. Det är inte bara det att man slutar äta och går ner i vikt.  Dessutom får man enligt läkarna inte röra sig för mycket, jag var väldigt mager och svag och klarade bara att ligga ner med filtar över mig.

En ätstörning är lite som alkoholism, man fastnar i ett beteende.

Första steget är att ha en vilja eller en önskan om att bli frisk. Jag gjorde ett aktivt val för många år sedan då jag sa till mig själv att ”nu får det vara nog, hallå, nu tänker jag inte låta den här ätstörningen styra mitt liv längre”.

Det här rekommenderar jag alla, oavsett ätstörning. Eller förresten, jag rekommenderar ALLA, friska eller inte, SLÄNG VÅGEN!!!.(eller be någon gömma den istället) Din vikt är en siffra, en obetydelsefull siffra. Bry dig inte om den. När jag var sjuk vad jag extremt medveten om min vikt, jag vägde mig varje dag och visste på hektot vad vågen skulle visa. För mig är vågen fortfarande ångestladdad, den får fram ett tvångsmässigt beteende i mig om att jag måste väga mig. Därför ber jag till exempel alltid mina föräldrar ställa undan vågen när jag kommer och hälsar på. Folk borde inte fixera sig så mycket vid vikt, och jag tycker också att det är viktigt att inte ha vågen framme i sitt hem, definitivt inte om du har små barn. TA BORT!
Din kropp ser ut som den gör av en anledning. Så som din kropp ser ut när du är frisk är så din kropp vill se ut. Den kroppstyp som många eftersträvar, modellfysik, har enbart 5 % av alla kvinnor förutsättningar för. Kroppar är olika, ser olika ut och har olika förutsättningar.

Jag skulle också säga att det är viktigt att sluta konsumera allt material som kan vara triggande. Det kan vara tidningar som Hänt Bild!, ELLE och Cosmo. Tv-program som Biggest loser, Top Model, You are what you eat och Supersize vs. Superskinny. Och det kan vara bloggar som uppmuntrar ett ätstört beteende.
Tänk dig att du lever i en viss miljö där du har vissa rutiner och mönster. Rutinerna är ätstörda, och det har varit så i flera år. Att försöka bryta dessa mönster i exakt samma miljö som är förknippat med ett ätstört beteende är svårt. När jag var ätstörd bodde jag hemma. Alltså hade jag vissa mönster, upprepningar och rutiner jag förknippade med min ätstörning. När jag flyttade hemifrån till en egen lägenhet fick jag chansen att skapa nya mönster och rutiner. Friska mönster. Det är lättare, än att försöka ersätta sjuka mönster med friska.

.

Hur svårt det än må vara – ät regelbundet. Sluta kräkas. Sluta laxera. Det ser såklart lite olika ut beroende på vilken ätstörning man har, problematiken kring anorexia, ortorexi, bulimi et cetera är väldigt olika. Men generellt sett, försök ät regelbundet för att igång din ämnesomsättning igen. Jag minns den dagen som jag kände att min kropp började fungera.

Försök göra saker som inte direkt rör kroppen. Saker som gör att du kan glömma bort ätstörningen, inte behöva tänka på den. Jag tyckte om att gå ut och fotografera, jag kände mig frisk, glad och fri när jag gjorde detta.
Att vara ätstörd kan ibland kännas som en utomkroppslig upplevelse. Jag kände ofta att min kropp inte var värd någonting, att jag inte själv ägde rätten till den. Jag kände att min kropp var till för andras tyckande, tänkande och bedömning. Jag respekterade inte min kropp och hur den såg ut. När jag försökte bli frisk var detta en viktig del att förändra. Att börja se på min kropp på nya, alternativa sätt. Förstå vad den är till för – mat, njutning, att ta mig till ställen et cetera. Förstå att den är min och att jag kan göra vad jag vill med den utan att någon annan ska bry sig om det.

Framtiden är skrämmande när man försöker bli frisk. Man trodde på allvar att om man började äta skulle man explodera viktmässigt och gå upp typ 200 kilo. . Fundera inte på hur du ser ut när du är frisk, för faktum är att när du är frisk kommer du vara mer nöjd med din kropp än vad du någonsin varit – oavsett vad du väger.