ATT VARA IMPULSIV – INTE ALLTID BRA……
Jag har alltid varit en impulsiv människa som går med på allt, lever för mottot “allt händer för en mening” och “ta chansen då du har den” eller “gå över din comfort zone”. Allt nytt, alla äventyr och utmaningar, alla möjligheter och chanser har känts som en helt självklar grej, som ett sign, ett märke en möjlighet till det goda. Jag är typ den som tror på alla horoskop, alla spådomar, tecken, blickar, märken, texter, energier & det övernaturliga.
Men om man tänker efter. Det kan ju stämma. Det behöver inte betyda att meningen med det är positivt. Jag menar… får jag en möjlighet, ett stort samtal, en himla stor chans, betyder det ju inte att meningen är att man ska tacka ja. Tänk om meningen var, att man skulle lära sig att tacka nej? Eller om meningen med det var att lära sig känna efter vad man verkligen vill och kan eller förstå om man vill göra något enbart för någon annans skull. Lära sig lyssna på sig själv. Eller att tacka JA, och lära sig att JA inte alltid är det rätta. Eller att tacka nej och sedan lära sig något utav det, på något sätt, kanske att man borde istället ha funderat på saken och tagit möjligheten då den fanns, eller vafan. Ingen vet. Det är väl därför jag oftast tar JA. För då blir det 50/50, 50 chans att vara RÄTT val, och 50 att det inte är. Tänker ofta att det inte kan bli sämre åtminstånde, men då har jag ofta fel. Ofta då jag tror så bra om något visar det sig vara motsatsen, och om jag tror något dåligt däremot visar det sig vara överraskande bra. Så jag går ofta på JA. Då tänker jag “kommer inte ångra då iaf att jag inte gjorde det” <– men där tänker jag inte så långt… ändå.
Nu först typ senaste året har jag lagt av denna impulsiva delen av mig. Eller minskat den. Pausat. Eller försökt att lyssna på mig själv istället. Svårt. Har en del i mig som skriker “JAAAAAA!!!!” “nu händer det grejer! älskar äventyr, även om de är dåliga” Men. Jag har så många gånger LIDIT ORDENTLIGT. Bara för att jag inte kunnat säga nej, för att jag alltid gått på chansen, alltid tänkt att, this is a sign, ALLTID. Alltså smakar maten dåligt tänkte jag, ett tecken att jag inte ska äta. Eller ringer agenturen och vill ha mig till FJI tänker jag FAN NU KOMMER JAG LYCKAS, eller får jag ett jobberbjudande tänker jag “nu är det dags” eller får jag ögonkontakt i med någon underlig människa tänker jag “något kommer hända” eller slår jag tån i väggen “detta är min otursdag” eller får jag helt enkelt ett JA ELLER NEJ ERBJUDANDE, blir det ofc… JA. Eller har jag chansen att hoppa från fallskärm först, klart jag tar den chansen. Ser jag en trappsteg ska jag aldrig gå under. Eller tänker jag “nej nu kommer jag bli överkörd om jag går över vägen, då måste jag vänta tills bilen kört” eller drömmer jag något verkligt tänker jag “det kommer hända, måste snabbt varna alla” Eller får jag ett erbjudande för 80% rabatt, tänker jag NU ÄR CHANSEN HÄR, LETS DO IT. Innan det är försent typ. Chansen kommer aldrig igen. Snälla va inte tråkig Amanda.
Men som sagt.. nu får det bli stopp.
Från och med några år sen har jag börjat jobba på att TÄNKA. Använda hjärnan…. disskutera med människor och dela åsikter men ändå inte välja något för någon annans skull, lyssna på sig själv, VAD VILL DU. Är det möjligt att jag får en annan chans? Kanske en bättre? Eller är detta rätt tillfälle? Orkar du verkligen? Är du beredd? Vad händer om det inte går som du inbillar dig? Har du en Bplan? vem är det egentligen du vill göra detta för? Vem alla tror du skulle bli nöjda om du tog valet? Eller vem tror du skulle bli missnöjd om du skulle tacka nej? Är det bättre att leva med ångest för att man gör andra nöjda, eller bättre att leva med ångest för att man lever för sin egen vilja? Vad du än gör för val kommer du ändå ha ångest. JA ELLER NEJ. Finns inget kanske. Och tackar du nej, kommer du ha ångest, tackar du ja, kommer du också ha ångest. Är den säkra sidan alltid den bättre sidan? Eller är det dumt att alltid ta risker, då ditt liv kan vara på kanten att råka illa ut? Du har varit här förut. Vill du begå samma misstag igen? Man tror alltid, maybe this time its different. Och så är det inte. Så är man arg och missnöjd på sig själv. Besviken. Men det är man också om man inte tar chansen. Fyfan vilka jobbiga grejer säger jag bara.
Idag fick jag två chanser.
Båda var roliga. Krävande.
Vad vill jag?
Svårt att veta då ena sidan skriker JA, och andra säger “nej, gå på den säkra sidan för en gångs skull”
Nu har jag iallafall gjort valet.
En stor ångest av att jag tackade nej till det ena, men jag får hoppas på nya bättre möjligheter.
Och ett stort hurra att jag tackade JA till det andra. Nu måste jag bara stå med fötterna på marken och inte börja vara osäker.
Människor predrikar om “du måste våga ändras för att få ändring” eller “du måste våga ta risker” Nivet som dessa quotes;
Men kom ihåg, Ändringar och möjligheter är inte alltid heller bra. Är du den personen som alltid går på säkra sidan, kanske du skulle testa ta risker. Är du däremot en sådan som alltid tar risker och har ofta fått lida av det efteråt, kanske du borde lugna ner dig lite, haha… Som jag. Allt med måtta typ. Men frågan är, när?
