Ätstörning
I now offer life coaching
Sometimes there can be phases in life when you reach your limits.
Your own efforts and the support of family and friends are then no longer enough to solve the problem. You are stuck in a carousel of negative thoughts and can no longer see a way out.
The topics that are important to the people who come to me for life coaching are as varied as life itself.
Possible reasons for life coaching can be:
You are dissatisfied with your life, but don’t know what to change. You feel exhausted, drained and listless.
You just want to be left alone and everything is too much for you.
There are problems at work. With your colleagues, your boss.
Your job no longer feels right to you.
You are not achieving your goals.
You are suffering from a conflict in the family or at work.
You have separated from your partner or he has separated from you.
You have to cope with the death or serious illness of a loved one.
You have financial problems or debts.
You are suffering from blockages that you cannot resolve on your own.
How can I help you?
In problem and crisis situations, we have usually lost sight of our strengths and potential and focus very strongly on what is not working at work and in life.
At some point we no longer know what is actually right and feel helpless and at the mercy of the situation.
Coaching as psychological life counseling helps you to:
Recognize your own strengths and be able to use them again
Look optimistically into the future
Stop the thought carousel and sort out your thoughts
Find inner balance again
Become clear about your needs and goals
Enjoy life more again
Leave old thought patterns and beliefs that limit you behind
Look for solutions instead of getting stuck in the problem
See new and different options for action
Make necessary decisions
Find orientation in a situation of upheaval
In confidential coaching sessions, I accompany you on your path to a self-determined life. With the help of proven methods, we work together to develop new approaches to the roots of your problems and find strategies for better dealing with future challenges.
New podcast out
Everyone does not get a second chance. Or a 6th, like I did. 💗
This is a message to everyone struggling with an Eating Disorder or depression.
My road to where I am today has not been the easiest or quickest one. I struggled several of years before I will even got one little step forward.
When I was 14, I got anorexia and needed to escape from the hospital with the police and after me (they were even going to take my sister when they came home searching after me) to Sweden to a ED clinic to get the right help for me, I was so underweight and my pulse so low I could have died anytime, so me and my parents had no choice.
A few years later when I finally got well, or actually not that long after.. I got trauma from the hospital treatment and fell deep down in depression. I needed to leave high school because I was so bad position. I tried 4 times suicide, it was not until the last time I had my ”wake up call” and decided I wanted to change my life because I never wanted to feel like that again.
I started lifting weights and I was really happy for the first time ever. But as always, nothing goes like a movie.
The third struggle took over me.
I started overeating. It was some kind of escape for me from the outside of world. And on the model trips we never had time to eat. Most of the girls throw up their food. I had promied myself to never do that. But it just happened. And again, again until I got my second ED, a combination of BED and Bulimia. I never wanted to get skinny, lose weight, or be in the same place again as a 14 year girl, but after a binge eating, it was unpossible to keep everything inside. (Imagine how you would feel after going through the dinner buffet 5 times, in the end you can barely breath becaue you are so full of food)
This makes me sick to even think of when other people struggle to even get any food and would do anything to get the food, I was binge eating on.
It was a hard way up from that, in the end my brain really needed that dopamine and I could not be a single day without it.
My second wake up call.
I have never told anyone this, but I hope somehow anyone having same problems could understand how dangerous this illness is and understand to search for help before it is too late.
My second wake up call was when I got a DISH BRUSH stuck in my throat.
Yea, seriously it is true. Dont ask me how it happened. It was probably one of the most horrible things Ive felt. I could seriously feel myself dying any minute. My breath was slowly ending, thank god my parents were home and drowe me directly to the hospital (30 minutes away) super carefully because if it would have been a single little ”bump” on the road, I would have not made it.
This was the last time I ever wanted to hurt myself again. This was the 6th time I was saved and I started understand the short time we have in life. Being grateful every single day, just to be healthy and LIVING.
I hope this could give someone a message out there to understand our short life and if you are struggling with any illness, dare to ask for help before it goes too far. Everyone does not get a second chance. Or a 6th, like I did. 💗
Video about my story when I got anorexia 2011
VIKTIGT
DU ÄR VAD DU ÄTER? del 1
Varför, får jag dagligen mejl om vad jag äter?
Jag äter som jag gör, en annan person äter som hon anser bäst eller passligt för henne och likaså, gissar jag att kungen o Sverige gör. Det är upp till var och en vad vi äter, när och hur. Det finns människor i världen som svälter och inte får mat, det finns personer som lider av anorexia eller överätning och kan skapa en relation till maten som kan till och med döda. Mat är näring och livsviktigt för oss. Att skapa och blanda in onödiga känslor och krångel i förhållandet mellan mat och människa , är helt bortkastad tid och kan bli allvarliga konsekvenser i framtiden.
Mat ger en tillfällig tillfredelse lika som mycket annat beroendeframkallande som får oss att må bra få för stunden. All mat höjer vårat måbra hormon DOPAMIN, några livsmedel snabbare och mera som tex. chocklad och tvärtom får du äta några kilo extra broccoli för samma “dopaminbrus” som från chokladen.
Jag föreslår att ät regelbundet som vi blev lärda av våra föräldrar, njut av livet utanför och använd energin du får av maten till att leva. Gör saker du gillar och älskar i livet! Stressa inte. Var tacksam över att du lever, har mat och hus och friskt liv.
Jag är tacksam idag. Varje dag.
Det önskar jag ni också är!Tillbakablick till tonåren
Jag minns då jag vaknade varje natt och visste inte var jag var. Jag trodde ibland jag kommit till himlen. Jag var så svag. Men anorexia var så stark. Hon skrek varje gång jag försökte slappna av, varje gång jag bestämde mig för att ta en extra tugga eller tömma hela yoghurtburken. Jag var fängslad av regler, tankar, befallningar. Men det var ju ändå jag där. Där någonstans bakom. Anorexia styrde mitt liv, hon skyllde på hur dum och ful jag var, hur misslyckad jag var, hur jag sårade min familj, och hur onödigt det är att jag ens finns här. Ser du inte att du orsakar bara problem till alla? Läkarna sprang fram och tillbaka, arga eller fulla med skyllningar. “du åt endast en potatis” “du har en orm i ditt huvud” “du kämpar inte ens” “du måste fatta att du har anorexia” “du är en så ynklig tjej” “är du helt dum i huvudet då du inte förstår att du är sjuk” “jag skriver upp alla misslyckanden du gör” “läkaren kommer aldrig släppa hem dig” blabla.. jag blev ilsken, arg, tröttare, jag höll på att ge upp hoppet att bli frisk.
En dag kom en ny sjuksköterska, äntligen på mitt modersmål, svenska. Hon var inte så bra på det, men hon kunde iallafall svenska. Hon satte sig brevid min bädd, sen knuffade hon mitt huvud bakåt och höll sin hand där en stund. Min puls blev hög, jag blev nästan rädd. Hon viskade att hon vet vad jag håller på med. Detta är ingen lek. Om jag inte slutar kommer jag hamna på övrevåningen med de döda. Jag ville bara spy på henne, jag hade sådan ångest över mig själv att allt bara rasade på en enda sekund. Det fanns ingen som trodde på mig att jag skulle klara detta, inte ens jag själv mera. Hon ritade en lång trappa och så ritade hon mig på trappa 2, och under trappan fanns döden. På toppen fanns friheten, men hon sade att det är en lång och nästan omöjlig väg dit. Det fick mig att känna mig värdelös. Jag har aldrig känt mig så nertrampad som då.
Nästa dag kom även min läkare som nästan aldrig var på plats för de hade “viktigare patienter, som tex. cancer-patienter”. Jag förstod det. Jag hade tidigt på morgonen ringt och gråtit till mamma att om de inte tar mig härifrån så kommer jag dö. Det kändes så. Jag orkade inte en sekund mera. Mamma lovade än en gång, kanske 200:nde gången att hon tar mig härifrån. Jag trodde på henne. Sen då läkaren äntligen kom, min mamma och pappa var även på plats ( de fick endast besöka speciella dagar och tider men idag var ett undantag ). Vi satte oss ner och läkarn hade med sig en annan person. Doktorn sade att de har gett upp för min vård, det finns inget de kan göra längre. De kommer att skicka mig till den psykiatriska kliniken. Jag frågade varför, så sade damen. För amanda, du har en orm i huvudet.
Vad än människor säger, kommenterar, gnäller om. Det hjälper inte din situation. Visst måste du förstå själv att du har en sjukdom, men vet ni va? Det ända jag hade behövt var ett extra stöd, någon som trodde på mig. Någon som förklarade för mig vad som händer här. Någon som gjorde en plan för mig, och någon som ser den ljusa sidan, framtiden. Att jag kommer bli fri från dethär bombnedslaget. Jag kände mig så svag, så ensam, så otrygg. Den psykiatriska kliniken var inget alternativ för mig, jag var 14 år och hade hört hundratals historier om den avdelningen, folk har blivit sämre, där behandlar de inte specifikt på ätstörningar, utan en slumpmässiga människor. Där vaktar de dygnet runt och skyller på dig ännu mera. Min släkting var där och hon sade att hon bara blev värre där. Mina bekanta sade till mig och mamma: vad ni än gör, skicka henne inte dit. Det kommer krossa henne totalt. Jag var för svag, liten då. Jag skulle aldrig klarat sånt. Jag hade aldrig varit borta hemifrån. Jag förstod inte ens vad som pågick. Det ända jag såg var människor som tryckte ner mig och jag ville bara spy all ångest. Men det gjorde jag förstoss inte, jag bara lät bli att äta, för jag mådde så skit. Det var ett sätt att kontrollera mig. Men samtidigt som jag sade, fanns det en del av mig som kämpade. Jag slutade aldrig äta helt och hållet, jag visste att jag behövde göra det för att överleva, så jag kämpade hur jävla ont det än gjorde i huvud och kropp.
Kvällen därpå rymde jag och mamma, från sjukhuset. Vi tog båten till Stockholms ätstörningsklinik, Mando. Det var det bästa beslutet jag någonsin gjort. Dagen där efter har det bara gått framåt.
Jag fick nytt hopp. jag började tro på mig själv. Min familj började tro på mig, och hela mandokliniken som stöd. Jag fick belöningar efter varje steg mot friskheten. De tog hand om mig så bra. Jag fick ligga och vila i ett varmt rum efter måltiderna, jag fick varierad och god mat att vänja mig med, även en dator som talade om om jag ätit för mycket eller för lite, för snabbt eller för långsamt. Ingen person som skriker hur dålig jag är. Där var de alltid vänliga, ALLTID. 3 månader var jag på dygnsvården, sedan blev jag fri. Och visst var det en stor hjälp av alla dessa. Men det var JAG som bestämde mig, JAG som gjorde jobbet. Även om du har alla verktyg, är det ändå en person som kommer förändra ditt liv. Det är du själv. Vare sig du går den lättare eller svårare vägen dit.
Stöd mental coaching
Jag får dagligen mejl av personer som mår dåligt, speciellt nu. Vi alla behöver extra stöd och omtanke nu.
Jag vet hur det är att vara ofrivilligt i stängd. Nu är vi alla det, men jag vet också att det finns de personerna som är det året runt. Kanske på grund av sin fysiska kapacitien eller också psykisk hälsa. Jag vill hjälpa.
Jag har erfarenhet av många klienter men också min egen mental hälsa. Jag har varit sjuk, jag har varit inlåst med mina egna tankar i min egna bubbla med självmordstankar, ångest som river inom mig och trötthet som tar kål på mig. Också fysiska värker bland annat från min rheumstism som tar all kraft från mig. Motivationen jag får av att bara leva och vara allmänt frisk och har möjligheter i livet, en familj mat och tak över huvudet, är för mig en rikedom och tillräcklig orsak att stiga upp på morgonen, idag är jag lycklig och glad hälsosam men jag minns de dagarna jag också kunde mista motivationen, det verkade som om stormen aldrig tog slut. Än idag kommer det dagar, för oss alla. Men du är inte ensam. Jag lovar det finns en utväg.
Och just nu under denna period, om du mår dåligt som jag vet många av er gör, våga be om hjälp, stöd eller bara någon att prata med. Du kan mejla mig om du behöver coaching, jag är ingen terapeut men som sagt erfarenhet och mental coach. Ta hand om sig själv, dina nära, din hälsa, din kropp, ditt psyke, ditt liv på den nivå du klarar av just nu. Men framför allt, stressa inte om framtiden, sluta jämföra eller få prestationskrav, du gör det du klarar av just nu, ibland kan man veta att man har mera att ge, men det går inte alltid, så acceptera nuet och ha hopp. Du behöver inte bevisa för någon vem du är eller vad du gör.
Du är den du borde ta hand om, just nu, lev i nuet. För det är det ända vi har.
“Gå ut och var glad!”
På tisdag var jag på teater, en lite annorlunda sådan.Zandra Lundberg har valt att sätta ångest, depression och självmord i en humoristisk teater och vill där med hjälpa andra.Målet med showen är att göra psykisk ohälsa humoristisk och lättare att prata om, man kan se det som en starkhet då man väl klarat sig ur kampen med rätt hjälp och tid. Hon tycker vi ska vara mera öppna och prata om det viktiga ämnet som berör så många i dagliga samhället. I showen berättar Zandra om sin egen kamp och historia, som att läsa en biografi men lättare, mer personligt och unikt – genom teater! Det finaste är att hon själv är där och drar showen. Hon är personlig, stark, glad, smart och rolig. Jag gillade showen otroligt och kunde känna igen mig i flera tillfällen, även om det var sorgligt var det också den humoristiska delen som fick publiken att slappna av och skratta i mellanåt.–
MY STORY
My Speech to the parliament, YEAR 2013.
I never thought that the day I was admitted to the pediatric ward No 412 , Spring 2010 was the beginning of a nightmare that still affects me. (Not anymore but when I wrote this text.)
Before everything happened I was a very ordinary eighth grader who trained football 4 times a week plus games. Many of the team started eating vegetarian food, so I wanted to try it too. However, I just left out the red meat and started eating more salad. It happened in autumn 2009.
On the autumn holiday in the swimming pool with the family my mother didn’t notice anything special with my body. I was just like before .. as a kid I had always been tall and thin .. but in December when I tried Christmas party clothes in Zara’s changing room, mom saw how malnourished I looked and then I understood myself that something was wrong.
After Christmas we went to a private doctor who sent us immediately to the hospital, Tyks . I was on the ward for a week and after they saw that I ate , they gave me permission to go back home and start home care..
I could start going to the school sonly when my weight had increased from 40kg to 45kg . Home care was arranged so that I went once a week (sometimes two ) to the school nurse to be considered and to the health center for talking about 20 minutes.
Mom could work at home, so we started to eat high energy food and I didnt get to move myself anywhere outside the house , sometimes I could stand outside for 5 minutes.After three months, the weight had not gone up as I expected , sometimes 200g and sometimes 100g . My anxiety got worse and I never met my friends because I thought they would be disgusted at how I looked. I sat at the computer and I was very lonely . Of course , I had my family, but it was not the same. A teacher helped me to do school at home so that I could handle my school year.
In April the nurse rang to my mother and said that she had called the hospital because my weight went up so slowly. Before that, my mother had read a lot about anorexia and thought that OK, maybe I have anorexia though I ate all the food and didnt purge.. As she tried to get help from Helsinki and Kokkola eating disorder center , but they had no vacancies for me.
It was May Day when I was put in Tyks and there began my hell . Against me was a doctor who said how horrible I looked , a clear anorexic , I already knew that I wasnt pretty to look at ..
The reception was quite different than it was three months ago , I was like a second class citizen . I was scared and did not know what happened and why everyone blamed me . At that time , I spoke very bad Finnish and it made my fear even worse because I did not understand half of what they were talking about.
Swedish -speaking doctors were not available , except for one , but she was never in place ..
Before this I had never been away from home , only occasionally at some football camps . I was the youngest child in the family, and used to always have the family with me so it was pretty hard for me to suddenly be left like that. Did not understand at all what was going on, I had never wanted to end up in this situation. There were all sorts of tests and samples on me , no signs of vomiting or other physical activity .The youth psychiatry came from the psychiatric department and wanted to meet me and my parents. She asked my parents if they knew how serious illness anorexia is, my parents secured that they knew about the severity of anorexia is.. And for me she showed no kind of attention just at the time she told me what happens after you stop eating , I gathered courage and told her that I still eat .. and then she looked at me pityingly and said ; Amanda little , you do not understand this because a snake lives inside you, called Anorexia , the best thing you can do is to come immediately to our mental center.
Four long weeks, a month I managed to listen to the doctors that forced me to admit all possible things .. like that i purged.. it would have been easy for them if they had some reason why I didnt gain weight although I ait through their feeding schedule a nutritional therapist had written to me . a doctor had also come in front of me and almost screamed; ADMIT that you vomit up the food!I was in a panic.
I have always had digestive problems and I have been advised to drink enough water so it eases , but in the department I did not get to drink water without permission,because they thought that I filled up my weight with water and i didnt dare to ask so I became dangerously dehydrated ..
I was so nervous about everything so sometimes I could pee down my bed and it was terribly embarrassing because I was in a room where there was a boy my age and younger children in the beds beside . I got to do my stuff in a pot next to my bed and it was tabling further fun because people walked past there all the time ..
Daily , my physician came to me and talked about how many potatoes I ate and criticized my appearance in front of my parents and the other patients .Like; Look at that girl.. , she looks like a skeleton , I was just crying .
The nurses were really mean and one said ; hold your window closed so you dont fly out with the wind and that anorexic girls dont feel warm, when I had told her Im sweating .. The only Swedish -speaking nurse , drew me a stair and showed me where I am now and told me it isnt many stairs down to death , soon you will be up with the dead people in heaven.The Nutritional therapist did not give a permission for my parents to buy me nutritional drinks from the pharmacy when we suspected that the weight would not gain with this foodplan . My mom figured out the calorie amount I had received from the hospital and it showed that there were only 1,200 calories a day , and after that she wanted to discuss with nutritional therapist but the answer was that she was the only nutritional therapist they had and she is in a great hurry and her schedule is full, and that she has more important patients like Cancer and transplant patients .
It is obvious that the weight did not go up with that calorie amount..
It was very busy and turmoil in the department and they said they did not have time to watch me all the time, and they told me the children’s intensive care unit was vacancy and I moved over there . There I lay all day,night in bed, couldnt move on my toes because I was stuck in a machine that started to squeak if I moved myself.
Behind the curtains were sometimes dying people who needed immediate help because adult intensive care was full.
It was very quiet so I heard easily what they discussed and accused me of . I heard they said that this was the last stair that the nurse had drawn for me and now the only thing that is left is death. I was never in gavage because I ate through the food-plan, every day, this is written in the epicrisis as well .
The worst thing was that they did not listen to either me or my parents. They never took us seriously , and the only thing the doctors did was telling me that I would be immediately sent to the psychiatric ward , and he said it was the only treatment that I needed. The pathologist told me that it is useless to think that we will get support for health care in Sweden , only if we can prove that they have failed in their management.
I felt every day how they tortured and accused me and waited for me to break down .. In the last page of the epicrisis it says that the girl breaks down anytime, she just cries and says nothing.
One evening when I ate supper a doctor came (who had taken care of me in the beginning, that doctor who wanted to send me straight to the psychiatric hospital, and that had come with her face in front of me and demanded that I should admit that I vomit) She gleefully and told me while I ate supper, that we are sending you anyway to the psychiatric ward. She told me this didnt work properly. I called and told my parents what she had said.This was the last piece for us. They had not talked about this for my parents so the last confidence disappeared immediately . So me and my mom escaped to Sweden . On Sunday night, my dad waited in the hospital hallway and called me and said that I should leave everything in the hospital, so i did it and I walked silent and and slowly out the door. Our car is was waiting outside. My mom was in the neighbor car (we borrowed) and a I jumped in the car, switched clothes and then we directly drove to the evening boat that took us to Stockholm. Name and date of birth that was required at check-in we had also borrowed from the neighbor who has a same age girl as me. My dad rang simultaneously to the hospital and told that we took Amanda to Sweden for private care and that she is in safe hands.
In the morning when we drove out of the ship , the whole harbor was full of POLICE OFFICERS AND DOGS .
Mom thought that now they’re taking us, but we did it through and probably they were looking for someone other than us .. The situation was really paniced.Mum could not believe that this was reality, here we go maybe with the cops after us , Escaping from Finland .We werent really wrong.. In Finland the same morning five police officers and an ambulance standed outside our house and had come to pick me up. Dad was in the shop so my sister was all alone at home and they were going to take her with them . They did not believe her when she told she was not Amanda . The neighbor came and helped and proved that it is the wrong girl that you are about to take.
But our adventure had not even started in Sweden , Mom had an old friend in Stockholm which received us luckily , kindly and immediately. After that we went to the tax authorities to make a change of address, we had to stay with her the first few weeks before we found our own apartment.Then it was just googling eating disorder clinics, we found several plsvrd but we chose MANDO CLINIC .
Without calling in advance or something, we went there and asked to talk to them and luckily we got it arranged immediately .
We told them my story and they asked my a lot of things and decided that I will get past the waiting list because I have such a good motivation to get well . But first we must acquire Swedish social security number and address must be in the Stockholm area .
At the same time , we looked at the site and the other patients who were there and their treatment . Likewise examined physician me and took blood samples.
The first time in half a year It felt like my mother dropped a huge weight from her shoulders, she felt that they knew what they were doing, and they had an warm and cheerful welcome, a pleasant doctor and the atmosphere there made her feeling that she could leav me there with good sense and safety and that life will alright.
The Child protection authority called and asked us to mention when I got in, so they can stop the monitoring .
Two weeks went by before we got my social security number, and it was two long weeks , we were afraid that something would go wrong and we would not get protection issue and that the police would find us . We drove around the Stockholm archipelago and landscape and hired a small apartment in Stockholm , I really missed home but finally we got am significator that I was let into the Mando Clinic.Day care in the department , they have 19 locations and it can be combined so that the family can sleep in your own room in another department as there are bathrooms, they share a kitchen and dining room with the other patients’ family members.
I did not get that chance because I didnt refund the hospital .
Immediately after the first week of treatment my weight gained 750g and after it, it went up all the time! I was in Mando for 2-3 months and I got home in August to begin 9th grade in my school . I went for a check in Stockholm only once a week , then 2 times a month and then once a month . Weight havent a single time since then gone down.
High school(10th grade) I started in 2011 , but was canceled in the middle, since I started having panic attacks so school didnt work out for me. A Swedish psychologist was not found, so we started driving to Helsinki once a week, but the trip was long and expensive and difficult so we decided to start a Finnish anyway. (It did not much help, I never felt like I was understood but I thought it was the best for me. Today I survived this all by myself and with support from my family, after a long time over depression.)I wish no one never ever need to go this route through to become healthy. I also wish that everyone has a right to decent a treatment in their own language if they end up in hospital for any reason whatsoever.
I was just a very scared 13 year old girl.Answers on questions
How did you feel when you were suffering from anorexia? Pain. Lost. Alone. Wrong. I just wanted to hide myself under the ground. I hated myself for the disaster everyone in the family had to go through because of me..and that I felt hopeless, helpless, It felt like I gave and did everything but nothing went right. I felt like I lived a nightmare that never ended.
What made you decide to overcome anorexia? As soon as it was noticed and I was put to the hospital, I wanted my normal life back, so I would do anything to do that. I just wanted to be free.
How has overcoming anorexia changed your life? Before it I was shy, insecure, wanted to do everything right and hated myself for everything.. being different.. Now I love being different, I am brave, confident, mentally and physically strong and forgive and learn from everything, I do not like to use the word mistakes, because there is no mistakes, only lessons and opportunities to grow.
How do you feel about yourself now? As I wrote I respect myself and thankful that I overcame this.
What did you find the most difficult about your recovery? Forgetting the horrible time in hospital.. Feeling safe and no one to really trust. Fight on your own, even if you did have support and help all the time, it was my own fight. Accepting and forgiving my mistakes and be patient, you want to be recovered directly on one night, but it is not possible, but I could not just understand that.
What do friends and family say when they see how far you’ve come?
They are really proud of me, happy for me. I am so thankful I got them.
What advice would you give to someone who is in the same situation as you were in – what message do you want to convey?
It will be hard. It is. No one understands the pain and fight you go through everyday. But do you know what? As more as you do the things that is hard, gives anxiety, the opposite of what the ED wants you to do, the easier it gets..for everytime. You need to choose recovery over and over again, do it for your own sake. Not for others. You have a worth and you need to respect and love yourself, don’t let anything or anyone change that. Be brave. I know you are strong enough. If I could make it, you will also. I know that.
Can you describe your diet and exercise regime before you started your recovery?
I trained soccer several times a week, I ate very small portions and vegetarian food..
Are you able to describe your regime now?
It varies very much. In some periods, I workout more or less, depending on the time and possibilities of course. Right now, exercise is a big part of my life, even if I only put like 1 hour a day, 4-6 times a week, it’s something that gives way more than it takes. As much and hard as I train now, it has become automatic and nearly a matter of course for me to eat very much, “good food”, and often! I strive to eat more than I need to build and go further in the training and it’s going great now. I have no rules or schedules I should follow and that’s the most important thing for me. I do not avoid anything and I do not have the need to exercise or eat in a certain way, exercising and healthy food is a choice that I feel incredibly physically and mentally good from, but there are periods and days that is completely opposite and instead focus on other things in life. But these periods have’nt appeared as usual as before, because I love what I do so why would I want to stop it then? I feel so well, happy and full of endorphines, inspiration now, so I enjoy every day of this.
When I don’t have the opportunity, for example when I am working more or traveling, then it is clear that I eat and train different.
I only do strength training at the gym, I have not done any cardio for several years. I love to challenge myself, get stronger and also enjoy the workouts. Sometimes I exercise what I crave for, the muscle groups that “wants” to be trained or then I can put up a schedule. I like to vary with tough strength training sessions where I challenge myself and my limits, raise the weights m and feel stronger for each time mixed with lighter and recovering training sessions, but I enjoy them both and I get lots of endorphins. I eat regulary, food with a lot of nutrition and what I’m craving for that day. I want to enjoy the food and taste but also of course be satisfied and full, eat quality food that builds and gives energy, recovery material for the muscles. But no rules, I could say that I eat and exercise what I want and whenever I want, but it has become like I described mostly good food and training that helps me build muscles and make progress in the training and most importantly, feel energized, well and happy of.
I love being free and doing what I have passion for. I’m also, as I mentioned, open to change and vary often. Who know’s if I do not have the same passion and love to the gym and healthy lifestyle, next month or after ten years, maybe I’m doing something else, who knows! Who cares, that is what life is about! I live every day and minute at a time. Life is full of possibilities and the most important thing is that you’re doing well!
What was your weight when you were at your lowest? 35-36kg
What is your weight now? I don’t weigh myself anymore!
Dress size then: I needed to use childs sizes, the smallest size were too big for me.
Dress size now: 36
How tall are you? 174cm
Remember this
Vem är DU?
Jag har alltid känt mig annorlunda. Vad är det för fel på mig? En stor tid tänkte jag att det berodde på blyghet, osäkerhet men jag har aldrig varit extra blyg, jag har bara varit lite utomstående och tyst för att jag helt enkelt inte hängt med. Jag har försökt förstå men det har inte alltid varit så lätt. Frågar man ofta ses man som dum. Blondin kallades jag, det var ändå en tröst att man skämtade bort det hela istället. De andra, lärarna och föräldrarna trodde det var på grund av språket, eller ointresse för skolan över huvud taget. Jag är och var tvåspråkig visst, men jag förstod varken svenska eller finska bättre. Jag har alltid pratat svenska med mamma trots att hon är finsk.
Jag lyssnade. Men allt gick ut ur andra örat eller jag hörde bara text. Prat. Jag klarade mig igenom skolan genom luntningar, hjälp från kompisar och försöka låssas att jag förstår och hänger med på timmarna. Det gick en stund, med extra stödtimmar och lunt-lappar gömda i fickan men vad gav det mig? Ingenting. Jag klarade högstadiet men jag lärde mig inget. Jag slapp till gymnasiet tack vare rektorn som var generös trots mitt vitsord, men allt var nytt. Lågstadiet, högstadiet hade alltid skett på samma sätt. Alla hade samma scheman och timmar nästan, klasserna var på samma ställe och jag hade alltid kompisar att fråga och gå med. Sen bleb jag ensam. Gymnasiet. Allt var nytt. Allt blev kaos, jag fick inget gjort. Jag glömde saker. Jag tappade bort mig. Jag var vilsen, inte bara i skolan, i livet.
Plötsligt förändrades allt: Jag kunde inte ens läsa ordentligt. Jag kunde inte tolka det som läraren sa eller skrev på tavlan. På högstadiet var vi en livfull klass, det var som om ingen lyssnade på läraren. Alltid hände något i klassen, vi ropade, skramlade, smällde grejer, det var lättare att vara mitt i ett kaos där man förstod vad som pågick istället för tvärtom som nu, en alldeles tyst klass och en tvungenhet att förstå, att lyssna och att allt var på ditt ansvar. Du skulle lyssna. Du skulle lära dig. Ingen annan kommer att förklara eller upprepa det som läraren sade. Mitt huvudet exploderade. Jag försökte skriva upp allt som sades, men min hand hängde inte med, häftet blev bara kladdigt och stökigt, jag blev stökig och jag klarade inte av att hålla så många saker i huvudet samtidigt. Det ända som kändes rätt var idrottstimmarna, jag var alltid med och allt kändes bekant. Jag var med i fotbollslaget och jag älskade att vara på plan där det bara vad jag, bollen och motståndarna. Hela världen runt om kring glömdes bort och jag kunde satsa 100%. Jag började morgonträningar med ligalaget, jag hoppade över de viktiga timmarna i skolan och då jag skulle egentligen vara på plats blev jag försenad och tappade bort både tiden, böckerna, ordning och reda, allt. Det var som att gå från fotbollsplanen där allt var helt klart tydligt och vanligt till en tsunami där allt bara var kaos.
Lärarna skyllde det på mig. “Vad är det för fel med dig”. Det var pinsamt. Jag hade före det fått papper på läs och förståelse-svårigheter men både Rektorn, lärarna tyckte det inte var någon förklarning och att jag var helt vanlig, så det tänkte jag väl med. Det var ingen förklaring, alla har väl svårigheter att läsa och alla har det jobbigt i skolan, jag tyckte jag bara var lat, och dålig. Jag trodde att jag skulle nog klara av det om jag bara försökte lite mera. Det gjorde jag men allt blev bara värre och det blev jag också. Jag blev utmattad och utbränd. Det värsta var att ingen förstod mig, och alla frågade samma fråga, vad är det? Vad har hänt? Kan du inte bara göra det? det gick inte. Jag kunde inte mera. Det krävdes en enorm energi att starta något, jag hade inte det, jag kunde inte komma igång med något. Jag ville, men det gick inte.
Jag ville inte att andra skulle märka det. Jag försökte gömma min ilska över mig själv och tänka att det snart går över, jag kommer nog att klara detta. Jag ville inte förstöra min familjs liv än en gång med ännu en misslyckad period av deras dotters liv, med tanke på min ätstörning jag hade på 8an. Med ätstörningen hade jag kunnat kontrollera mig själv och det kändes bra att veta vad jag åt, när jag åt och då läkarna började blanda sig i blev jag arg och det var då min anorexi uppstod, det blev som ett krig eller ett spel mot sjuksköterskorna som pratade så snabbt så jag inte förstod, de ville att jag skulle göra och bete mig på ett visst sätt, jag fick en massa regler och rörlighetsbegränsningar, listor och jag blev låst i ett hus utan syre, det kändes som om mitt huvud ville explodera och jag ville bara bort ur allt kaos, jag ville känna och göra allt själv. (Lite över ett år blev jag vaktad, iaktagen, varje minsta rörelse skulle stoppas och det var ju för mitt eget bästa men det har lagt spår i mig och jag kan fortfarande påminna mig själv att jag inte får sprattla med fötterna eller rulla med pennan i fingrarna samtidigt som jag lyssnar för bättre koncentration eftersom det var förbjudet och det var fel, så jag slutar all överaktivitet automatiskt nu, det är en reflex och lärning jag fick och det är tsvårt at glömna bort)
Jag hoppade över skolan och ville fly. Jag hade en känsla av att vilja försvinna, fly för livet hela tiden. Var det ångest? Var det depression? Jag satt ensam i hemma, alla typer av ljud började distrahera mig. Dörrar, prat, syskon, mobilen, klockan tickar, vattnet rann, mitt huvud exploderade. Jag försökte koncentrera mig på att skriva. Blogga. Mejla. Brevväxla. Om någon störde mig började jag skrika, man fick inte störa för jag visste hur svårt det var att komma igång igen. Då jag märkte hur jag skrek och var agressiv, blev jag arg på mig själv. Mitt dåliga samvete växte och jag skämdes över min situation. Jag försökte börja skolor, jobb och klasser flera gånger men det funkade aldrig. Jag kunde inte ha tider då jag skulle göra något för jag tappade ändå bort dagarna och tiden, jag kunde inte mera lova att träffa vänner för allt blev bortglömt eller jag blev distraherad av annat och en omöjlighet att komma igång med något.
Så småningom började folk fråga allvarligt vad som stod på, så jag började verkligen själv också undra. Jag hade använt alkohol och mat som medicin till att tömma hjärnan som var i full gång precis hela tiden och hjälpa mig att koncentrera mig med det jag gjorde. Jag började även observera och granska mig själv, lyssna på varje ord som kom ur min mun, rörelserna jag gjorde, var jag verkligen annorlunda, hur mycket och kunde jag leva med det?
Jag “flyttade” hemifrån när jag var sexton samtidigt som jag bodde kvar och lämnade det mesta hem. Jag flyttade och reste bort en stund för att få tag i saker och allt blev bara värre på resorna och jag tappade bort mig samtidigt som min impulsivitet tackade ja till alla utflykter och äventyr så ville jag göra dem själv och jag var alltid på egna vägar, även om jag tappade bort mig var jag säker att jag skulle hitta fram, bara jag fick göra det till slut utan distraheringar, och det gjorde jag, flera timmar senare, flera panikattacker senare.
Mina föräldrar sa om och om igen, vad var det jag sade? Men jag lyssnade aldrig. Jag skulle aldrig göra som de sade, jag ville själv pröva. Direkt.
Om och om igen påmindes jag om att jag borde ha tänkt igenom före jag gjorde något. Men det kunde jag inte. Det sprattlade i kroppen och jag blev rastlös hemma. Hemmet blev en dålig plats och jag ville alltid bort. Jag förlorade vänner och så fort jag fick nya avbröts kontakten med dem också för jag glömde bort det jag lovade och hade omöjligt att hålla koll på allt. Jag själv var borttappad. De som förstod mig, som såg mig som en personlighet, lite vilsen och flummig, alltid pågång, fylld med adrealin fanns alltid kvar där för mig, det är guld. De blev inte arga mera, de var vana med kaoset jag levde i. De älskade mig ändå. De finns fortfarande kvar. Samma som de gör för mig. Föralltid!
Jag hade gått terapi, flera olika stycken, fått depressionsmedicin och ångstdämpande i alla slag. Inget funkade, det förvärrade allt. Min hjärna blev bara långsammare och detsamma med min koncentration och möjligheten att börja göra något, depressionsmedicinerna GJORDE mig deprimerad. Det fick mig att sluta allt. Inspirationsglöden släcktes och ointresset tog över mig. Det var en terapeut som märkte att något var snett, hon skickade mig till en neurolog tester. och under våren 2016(?) fick jag äntligen en diagnos: Jag hade ADD och en gnutta av ADHD.
Det förändrade allt. Det var en dag som jag hade alltid vetat skulle komma. Allt föll på plats. Jag föll på plats. På plats i mitt eget liv. Jag ställde fötterna kraftigt på jorden och hittils har de hållits där i vått och torrt. Jag fick en förklaring av inlärningsstörningar, känslighet, höga ljud kammolle, dåligt minne, dålig tid-timing och kaos i mitt huvud. Jag förstod mig själv och började lära mig n ya stragedier att göra allt lättare för mig själv och de andra runt om kring mig, utan att bli arg för att jag inte förstår, utan repetera och påminna sig själv om tid, acceptabelse, förståelse och göra pånytt. Lyssna igen. Fråga om hjälp. Utan att känna sig dum eller bli arg på sig själv.
#Vågaberätta #Vågavaraannorlunda #BeYOU
What describes health for you?
Is it really your weight, bodyform or the food you eat that shows how healthy you are? Or maybe it depends on how you feel inside the soul? I am convinced that everyone has their unique way of achieving good health. It’s just a matter of figuring out how to feel and feel.
To be #Healthy today is for me where I really feel good, can enjoy life, smile and feel happiness, balance and harmony in life. I receive challenges, excitement and new adventure but also allows the body to recover, resting regularly. I exercise according to my limits and just because I like it, I never exercise if I have anxiety or if it dont feel good!! I would never punish my body, exercise should be fun and give us energy, good luck hormones. ❣️
Health is to find your own place where you feel comfortable and get rid of all the negative energy that affects you, to be able to eat everything you like and not to experience strong feelings in food or exercise areas that affects your life. Sure food and exercise affects us, but it should not be what controls life.
Health depends on so much more than that. Get to know yourself and your health.
You will know when you really feel good. I also think a big part of my health is that I’m grateful. Thankful for living.
What describes health for you?
Hugs, Amanda
TRANSFORMATION
Än en gång, en tillbaka blick till var styrketräningen har gett mig <3
Tack för att ni läser!
Några år före jag började träna på gymmet, var det viktigt för mig att släppa allt som hade med träning, prestation, kontroll, vägande, framförallt kasta vågen och inte bry mig ett dugg om varken kropp eller utseende (vilket är en frihet jag älskar än idag) som också leder till att du inte bryr dig alls om vad andra tänker och tycker, du fokuserar på hur du mår vilket är det viktigaste vi har. Speglar betyder inget för mig, friheten att gå förbi spegeln utan att bry sig ett dugg. Det hände inte på en natt, vi kvinnor är (speciellt i dagens samhälle) för fixerade med utseende och krav att se ut på ett visst sätt, och jag som hade hela min barndom upplevt mig själv som inget annat än ful, för smal, lång pinne, och helt enkelt en sämre person än alla andra och sen senare också rasa fullständigt ner i vikt, uppleva “mardrömmen” (läs mera här) i sjukhuset som lade mitt eget värde och livs hopp rasa till nollpunkten jag aldrig trodde skulle kunna repareras igen, ätstörnigen och depressionen som bidrog med flera års kamp och följder som har kostat mig på förlust av vänskap, utbildning, familjens smärta, hälsa och rubbningar i kroppen som jag får leva med för gott, levande överlag jag räddats från flera gånger tack och lov, pengar och flera års springande från olika läkare till psykologer och terapeuter som gav ut mediciner som jag tappade räkningen på och bara gjorde mig värre, och så mycket mera.. så efter allt detta, kunna lämna allt som har med prestationskrav och utseende att göra, var en lång process men det bästa jag gjort i mitt liv. Jag växte upp och ville göra allt rätt, att ändra om det hela till att jag duger och allt jag gör duger också, var svårt men det går då man inte ger upp.
Jag själv är min egen räddning. Ingen annan än du själv kan skapa ett hopp om livets mening och en tro på dig själv som ingen annan kan påverka mera.
Så den friheten, var nödvändig för mig. Det insåg jag själv. Vad någon läkare, behandlare, familj eller bekant sa åt mig med hopp om att hjälpa påverkade mig aldrig tyvärr. En sjuk person måste förstå allt själv. Med följd av att jag var tvungen att sluta skolan och gå igenom depressionen och vara hemma med ingen annan än mig själv, hjälpte med att jag lärde mig saker om mig själv hela tiden, regelbundet. Jag insåg nya saker. Jag förstod så mycket mera. Jag byggde upp mitt självvärde, jag byggde upp en vänskap med mig själv som är så starkt idag. Jag skrev och skrev, pratade och pratade, delade med mig kunskaper och erfarenheter, känslor och tankar och hörde andras synpunkter som förklarade nya saker och jag kunde ta emot kritik på ett helt nytt sätt, det är viktigt att prata och lösa upp alla knutar vad man än har gått igenom, för mig var det inte någon psykolog som jag behövde, jag behövde bara mina närmaste och mig själv. Böcker, inspiration från olika håll och stöd har gett så mycket det med. Resor, utflykter, nöjen har gett sitt, modellarbeten och internet, sociala kontakter runt om i världen lärde sitt. Förlusten av viktiga personer, bästa vännen som gjorde självmord som gav mig en lång process över livet än en gång, mormor och andra nära till hjärtat har fått mig att påminna mig själv om livet flera gånger. Vi lever bara en gång, så varför spela spel med det? Istället därför, för just den orsaken, leva med mening och sköta om sig själv de dagarna vi har. (Oj vad djupa meningar det kommer nu, aha!) Min blogg är typ min bibel. Jag skriver och det har hjälpt mig så mycket.
Vad räddade då inte skrivande räckte? Allt var meningslöst och en tid efter prövning från håll till håll, modellarbeten utomlands som saknade nöje mera och bidrog med bara negativitet den perioden, alla vi behöver något som ger glädje och motivation i livet. Jag orkade inte mera vakna och bara överleva. Leva om ett hopp om något verkligt och typ bli något “normal” i balans, leva en vardag igen. Jag var som en robot utan mening och gjorde som det sades. Väntade och drömde på något jag inte visste om, trodde det var att göra andra till lags och göra min familj stolta en dag och mig själv stolt från saker och material som inte påverkade ett dugg, jag förstod att så länge jag följer det som samhället, världen, familj och bekanta vill och rekommenderar för mig, det som får oss (fick mig) att tro att vi blir “lyckliga av detta” kommer jag aldrig finna min egen lycka. Tomheten och smärtan jag levde med, kändes inte rätt och utan mening. Jag såg mig själv som ett misslyckande, allt jag hade bidragit med var bara negativt och kaos, smärta och misslyckande som sagt. Jag fick hitta mig själv igen. Till frågan, vad räddade mig?
Gymmet. Styrketräningen. Ljuset i livet.
Att träna utan krav. Utan något mål, utan att någon säger hur och vad du ska göra, på vilket sätt. Nej det var jag och mig själv, jag och handlarna, vikterna. Ett samarbete.
Det var pappa som tog mig första gången till själva salen. Där började vi gå regelbundet tillsammans. Det har hjälpt oss otroligt fysiskt mot både ledgångsreuma men också så mycket annat. Idag tränar vi båda, fortfarande på samma gym tillsammans, aha! Fotbollsträningarna byttes till styrketräningen.
Gruppträning var aldrig något för mig, jag kände mig alltid sämre än de andra. Styrketräningen är det bara du mot dig själv. Vi alla bygger på oss själva.
Styrketräningen ger mig glädje. Det skapade något ingen och inget annat har bidragit med. Jag har blivit den starkaste och hälsosammaste, gladaste, lyckligaste person med stöd av de “lugna” stunderna på gymmet.
Jag hade min period då jag så att säga “bulkade” men utan någon kontroll över det hela.
Jag behövde äta mera för kunna träna och att ha något att bygga på. Det gick inte direkt att bygga på bara skelett, kunde man säga lite överdrivet men så kändes det för mig, och jag ville mera än gärna gå upp i vikt. Jag käkade allt jag bara kunde och i mängder tills jag spräcktes, lämnade allt som hade med rörlighet och aktivitet där pulsen höjdes bort från styrketräningen på gymmet som var mera terapi för mig men ökades till det som det heter “styrke” träning och styrka, kraft och till och med lite muskler så småtting om.
Jag gick fort upp i vikt! 10 kilo nästan direkt, som så klart var en hel del vätska men jag var glad och därifrån började jag. Jag läste all information jag hittade och var min egen “kund”, prövade alla slags variationer och möjligheter, vilket universum det var och jag fortfarande lär mig så mycket nytt, det är så mycket man får göra om och man gjort fel men jag kallar det inte för fel eller misslyckanden, utan lärdomar. Jag är mitt eget redskap och jag är försiktig med min kropp och hälsa, jag samarbetar med den och jag bryter inte ner den som jag under perioden då jag led av ätstörningar kanske hade gjort.
Träning är en rolig sak, hälsosamt och något som bygger upp oss! Träna inte för samvete, prestation, för att “straffa” dig själv för något du gjort eller ätit, det är flera som använder träning som ett sätt att bränna kalorier eller springa bort det dåliga samvetet och träning är inte rätt medel för det, det orsakar bara fel relationer och kopplar bort den glädje och hälsosamma sak träning och motion ska bidra med. Du behöver inte vara bäst eller träna mest, du behöver inte gumma, gör något du tycker är roligt och rör på dig med glädje! Thats the spirit! Träning är ett otroligt hjälpmedel för allt enligt mig! Vilken spurt till vardagen och aktivitet i hjärnan man får av bara lite blodcirkulation i kroppen, eller hur!
Resan var lång men så värd det!
Läs mera här:
YOU are the hero
Alla (jag också) säger alltid att det var kliniken som räddade mitt liv. Men vet ni va? Det är du själv som gjorde jobbet. Visst de hjälpte dig, de gav tips och råd och en plan. Men vem var det som gjorde hela allting? Vem var det som tog upp skeden och började äta? Vem var det som bestämde sig att kämpa emot rädslorna? Jo, jag åt hela tiden och var inte rädd för att gå upp i vikt men ätstörningen var. Det var JAG som bestämde. JAG. Jag som bestämde att ta en extra tugga, ett extra mellanmål, en extra biff. jag bestämde att äta kött igen. Jag utmanade mina rädslor, jag tog risken att göra allt dethär. Att sitta dygnet runt i rullstol, att inte gå ut med hunden längre, att stänga in sig själv i hemmet, sitta still så mycket som möjligt även om det kliade i hela kroppe. Bara för att bli frisk. För jag ville det. Innerst inne. Hur jobbigt det än kändes. Hur mycket ätstörningen än sa emot. Nej. jag hade bestämt mig, och jag gjorde det, jag klarade det. JAG!!!Samma som en kamp mot övervikt eller liknande. Kanske personen skaffar hjälp av en PT. Får order vad hon/han ska göra och träna för något, äta såhär osv.. Men vem är det som GÖR JOBBET? Vem är det som väljer en portion hemlagad mat istället för att köpa godispåsen till middag? Vem är det som kämpar sig att möta sina rädslor och börja sitt första träningspass, vem är det som svettas på gymmet och pressar de sista repetitionerna? Det är DU. DET ÄR DU SOM ÄR HJÄLTEN. INTE PT:EN. Det är du som gör allting. Det är du som kämpar, att få som du vill. Den personliga tränaren kan inte hålla reda på dig från dag till natt. För det är dina val, du bestämmer och du har tyglarna kring ditt liv, att tänka “vem bryr sig” och återgå till sina gamla vanor känns enklast men att bita ihop, utmana sig själv och tänka på sitt välmående, sina drömmar och sitt mål, övertala sig själv om att man vill och är värd ett lyckligare liv, ja då är man redo också att offra lite för det!DITT VAL, DITT BESLUT.NI ÄR SÅ JÄKLA BRA. VI ÄR!Vi, eller DU som nått något mål, utmanat oss själva, gjort något ni inte trodde ni skulle kunna.Vare sig det handlar om att träffa någon ny person, hålla tal för en stor grupp, börja en ny kurs, hoppa fallskärmshopp, byta arbete och starta eget, resa världen runt ensam, tatuera sig, prata ut. Vad som helst! VI ÄR BÄST!Kanske någon av er däremot inte klarade allting på egen hand, det är lika duktigt det med!!! Det är att bemöta sina rädslor, bestämma sig och våga ta risker.DU tog beslutet att hämta hjälp. DU bestämde dig. Det gjorde jag och om någon av er ens funderar på att våga be om hjälp eller stöd, GÖR DET!!! Livet är så härligt på andra sidan, du är VÄRD att vara lycklig, välmående och trygg! Kram på er alla, sköt om er <3INLÄGG OM SMAL-HETSEN, MIN HISTORIA & FETTPROCENTEN
Hej på er!
Har länge tänkt ta upp detta ämne men eftersom det är så stort ämne och så mycket jag vill skriva inom det, samt mycket missförstånd och okunskap inom området men idag valde jag att ändå skriva MEN det är ett viktigt ämne som bör pratas om, det är därför jag valt att skriva om detta nu.
Fettprocenten
Som alla vet så är det inte hälsosamt att ligga på en låg fettprocent.
Jag har hela mitt liv haft en låg fettprocent. Jag hade synliga biceps då jag spände de smala mask-armarna trots att jag inte hade några muskler där och ett sixpack när jag var 10 år gammal. Jag tränade bara fotboll, men mest som en hobby för skojs skull ända från 6 år till 14 år gammal. Jag har alltid varit smal men också väldigt kort. Det var i början av 6:an på lågstadiet jag plötsligt började växa riktigt snabbt och blev ännu smalare, jag fick ständigt kommentarer över det och kallades stickan/plankan/långben osv. Jag kämpade för att äta så mycket som möjligt och började istället få kommentarer om att jag hade kraftiga lårmuskler och såg hälsosam ut. Ändå hade jag inga bröst eller rumpa. Varför hade alla andra det men inte jag? Funderade jag.
Alla i min familj har också haft en låg fettprocent och lätt att få synliga muskler. Mamma har berättat att det var samma för henne när hon var liten och fick dricka mängder av grädde för att gå upp i vikt.
Jag har alltid ätit bra, mycket, hälsosam mat. Jag har aldrig varit den som hellre åt godis istället för mat. Jag älskade pappas mat som han gjorde och jag älskade att göra han glad genom att äta allt på tallriken. Jag minns också som ännu mindre att jag hade svårt att hitta maträtter jag gillade, jag gillade väldigt udda saker och hatade det mesta (men vem gör inte det som barn) men tacos, burk-köttbullar och pappas lax var något jag älskade och åt flera portioner av när det väl bjöds. Jag älskade att äta mig mätt och tävlade oftast med vem som åt flest bröd eller tacos. Jag vann oftast 😉 Godis och sötsaker var aldrig något som var förbjudet i vår familj, vi åt det kanske varje dag, men jag var aldrig någon riktigt godis eller glass-gris som systern min fast visst älskade jag allt som har med sött att göra, som det ska vara.Lite längre fram i tiden fick jag ju anorexi. Hur började anorexin? Jag pratat om det mycket så kortfattat började allt genom att bara förändra kosten lite, testa på vegetarisk kost, åt mindre portioner, testade alla tips i såkallade “hälso-tidningarna” där man tydligen skulle bli mest hälsosam och vara snyggast på stranden men vad hände var tvärtom, jag rasade ner i vikt samtidigt som jag hade växt otroligt mycket på senaste tiden. Jag blev allt mera ointresserad av mat och hungern försvann pg. den stora förändringen av kosten. Från att ha ätit mycket, ordentligt och kämpa med att gå upp i vikt/behålla vikten och njuta av maten gick jag till en fett,kolhydrat,protein-snål, japp “allt-snål” kost som jag trodde skulle hjälpa världen, djuren och mig själv. Trodde jag skulle bli en bättre version eller att jag skulle vara duktigare om jag åt såhär. Jag trodde det var hälsosamt. Det stod ju så i tidningarna. Jag jämförde mig med andra och tänkte att ifall inte kompisen äter lunch behöver väl inte jag heller göra det osv. Tankarna blev flera och jag blev smalare. Ett år hade väl gått och jag lades på sjukhus. Den historien är ännu längre och ni kan läsa en kort del av det här. Jag lyckades till sist få rätt hjälp på Mandokliniken och fick vikten upp, blev utskriven och frisk. 3 år tog det allt som allt att bli av med ALL slags ångest, mat-, träning-, vikt-fixering och hets. Att verkligen vara FRISK och aldrig falla tillbaka till det helvetet. Det är en lång resa, men då du äntligen verkligen når toppen kommer du aldrig falla tillbaka igen, det vet jag, det finns inte en chans att jag aldrig skulle göra det. Jag tror att om man blir 100% frisk från sin ätstörning så faller man inte tillbaka. Blir man aldrig helt frisk, det blir lite halv färdigt eller man får inte rätt sorts hjälp och tillräckligt länge, hinner återhämta sig 100%, så har man lättare att trilla tillbaka och man kanske gör det flera gånger, kanske du fortfarande lever i din ätstörnings-värld. Lever genom kontrollen, då måste du be om hjälp och förstå att du är värd att bli och vara frisk, lycklig, fri. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv, jag kunde inte klara av de sakerna jag gör idag och gjort, jag är så himla lycklig att jag valde RECOVERY, det är värt det, du är värd det, livet är så härligt på andra sidan. Vikten säger inte det hela, och jag vet att många tror att ätstörningen inte är en psykisk sjukdom, men jag tror att det är. Jag vet att ätstörningen kan få dig så mindfucked och verkligen inbilla dig vad som helst, verkligen få dig att kontrollera saker och att låta bli det kan kännas att hela världen rasas. Men då du själv förstår det (ingen annan kan få dig att inse, bara du själv) och slipper det hela, hela träsket, ja då förstår du, mer och mer, vilken bubbla du levt i, hur korkad man varit och hur mycket lättare allt hade varit om du bara insett detta för länge sedan. Men sånt är det.
Till nuvarande situation.
Träningen har alltid varit en stor del till mig. Något jag älskar, brinner för. Tycker är roligt.
Träning ska INTE VARA ETT måste. Ingen hets. Ingen tvång. Vem är det egentligen som säger att ni måste orka träna? Varför? Ska ni gå ner i vikt? Ska ni gå upp i vikt? Hålla vikten? Eller något helt annat? Kanske få bort tankarna?
Träning är bara en hjälp till det.. Träningen är inte lösningen. Gym har blivit jättepopulärt för många, och speciellt i media. Nu känner alla att de “måste” träna, för att alla andra gör det. Men måste man verkligen använda gym? Det finns massor med andra träningar man kan hålla på med om man vill hålla sig i form. Och så finns det sådana personer som hatar att träna eller röra på sig, då får man hitta på något annat, lite mera vardagsaktivitet.
Orsaken till att jag skriver så mycket om träning, pratar, lever i det, ORKAR träna. Är min vilja, för jag älskar det. Lycka är att göra något du gillar. Något du njuter över. Lycka är att fylla ditt liv med det DU tycker om. Inte det du borde tycka om.Att jag började styrketräna förändrade allt. Det är en helt ny värld från att ha spelat lag sport hela sitt liv och börja koncentrera på sig själv och lägga all fokus på DIG. Du är viktigast. Det är otroligt fint. Jag har tränat på gym blandat med konditionsträning nu i 6 år men då jag enbart styrketräning i 4 hela år. Det har lett till resultat kanske. Jag ser annorlunda ut än då jag började, och ja jag har fått muskler på köpet, jag kanske har en lägre fettprocent än början också, inget jag däremot är intresserad över eller står och följer, men vad som mest förändrat är mitt mående. Jag har aldrig mått bättre än idag. Jag för varje år efter styrketräning började må ännu bättre, 2013 var mitt förändrings år där jag valde livet. Och styrketräningen, gymmet var en stor hjälp till det. Räddning för mig. Jag blev stark och självständig. Jag lärde mig att stå på fötterna som aldrig förut. Och jag lärde mig så mycket mer. Själv. Jag hittade också min grej. Min passion. Jag lärde mig ju samtidigt att äta annorlunda, eftersom jag inte kan träna på den nivå jag gör idag om jag inte äter tillräckligt och av bra mat regelbundet. Från modellresor där man kanske hinner äta en minimal frukost och sedan på kvällen gå ut på restourang som drar ut på nattsömnen (kanske bli bjuden på lite socker, koffein under dagen om man har tur) till att äta regelbundet med jämna mellanrum, det man är sugen på och mår bra av och får energi av en längre tid, som bygger upp dig och håller dig frisk och glad. Inte hungrig, förkyld, trött, deppad, frusen och otålig. Mat och näring, vätska, sömn, återhämtning, motion är viktigare än vi anar, men det som är en skillnad till att jag har så bra förhållande till det hela är ju den att jag inte började träna på grund av att det är så viktigt för oss människor. Jag brydde mig skit i jantelagen och vad som är bra och dåligt, vad som rekommenderas att följa osv. Jag sket i allt, jag ville leva fritt och känna efter vad som JAG mådde bra av. Alla har sina åsikter, ät mindre av kolhydrater och mera fett eller gå ut i naturen mera och minska på tillsatsämnen, vem orkar lyssna på sånt längre? Vad är rätt och fel, finns inget sådant, lär känna dig själv och vad du mår bra av. Tänk inte så mycket och lev mera. Jag började träna bara för att. För jag kände på att pröva. Och jag prövade och sedan kände jag känslan att jag har en möjlighet att bli lycklig, med hjälp av detta, och jag valde lyckan och jag började bygga på mig själv och varje gång jag gick till gymmet gjorde jag det för JAG mådde bra av det, inte för någon annan eller något som jag hade läst. Aldrig. Det är en viktig del av att återhämtas från sin kontrollvärld, att lära sig gå sin egen väg och göra tvärtom vad andra säger eller inte bara lyssna. Lyssna på dig själv istället. Riktiga du. Vem är du och vad vill du. Vad känner du för, vad är du sugen på och vad mår du bra av. När du funnit den platsen och gjort det tillräckligt länge att det är en automatisk del av ditt liv, som det ska vara, så har du mera styrka för att lyssna på andra och kanske ta lärdomar av andra eller klara av att säga din egen åsikt. Du är inte lika känslig mer och är öppen för att pröva, utvecklas, testa nya saker. Som jag hade aldrig kunnat följa mina coacher och deras upplägg eller testa på någons matschema, träningsschema om jag hade varit sjuk ännu. Hitta dig själv, sluta vara vilsen och ha fötterna på marken då du äntligen hittat dig själv. Du vet själv alltid bäst vad som funkar bäst för dig, när du väl hittat dit. Jag är min bästa vän idag och jag vet alla mina gränser och områden, men jag lär mig också nytt varenda dag och år, vilket är fantastiskt. Jag ser mig själv som en unik person och ingen har rätt att trampa ner mig eller ändra på mig, men jag är alltid öppen för nya förslag och lärdomar, men jag bestämmer själv vilka som jag väljer att ta in och vilka inte. Självständighet. Frihet. Självförtroende. Respekt åt dig själv!
Och nu ser jag ut såhär. Tränad. Synliga muskler. Lite för mycket för de flesta. Okvinnlig. Jag vill inte att ni ska sträva efter en låg fettprocent, det skulle jag aldrig göra, vi alla vet att det inte är bra. Jag vill också lägga till att detta är 10% av min dag, då jag uppnår en pump och spänner i musklerna. Går jag på stan i vardagskläder senare på dagen kan jag berätta att det troligt nog inte ser likadant ut, om jag inte slängt i mig ett paket donuts som ger lite synligare pump än för andra 😀 Får ofta höra att “looken” jag har efter träningen (upp-pumpadade muskler, röda kinder, leende på läpparna) borde jag ha då jag går ut på tävlingsscen. Haha men där har jag nästan alltid sett för tom ut och musklerna gömda någonstans, men bikini fitness är ju inte upp pumpade muskler och svett på pannan, det är ju lite annorlunda, men om jag får bestämma nästa gång ska jag absolut gå upp på scen kraftigare nästa gång och inte smal, tom och uttorkad. Domarna är alltid ute efter olika och man förstår sig inte alltid, men bäst att bara gå som sig själv och som man trivs bäst och njuta av tiden på scenen! Då kvittar numret du får på placeringen och då njuter du av själva resan mera än vinsten. Vilket är viktigare för mig iallafall. Och därför kommer jag troligen, vara en stor del av min tävlings-prep och inte följa en coachs order, jag är min egen coach och jag känner mig själv bäst 🙂 Men däremot behöver jag ofta en extra push, ibland blir jag lite väl snäll med mig själv, men först så njuter jag av detta år och kanske något/några år till, och ser vad jag vill och känner för sen! 🙂 Mycket händer på ett år och jag, mina åsikter, tankar ändras också troligen lite! Så ser med spänning framtiden som väntar på mig 🙂
Ämnet’s själva mening skulle handla om FETTPROCENT. Om jag då försöker för en gångs skull hålla mig till ämnet så bör jag väl börja direkt skriva om DET. 😀
Vad jag vill komma till är hur ledsen jag blir när jag får kommentarer om min kropp eller mitt utseende. När jag läser bloggar som hatar ner på oss som är smala. Jag blir faktiskt ärligt talat ledsen.
För det första, Jag har inte valt detta. Jag skulle jättegärna ta Kim Kardashians kropp, kurvor och lägga på mig och se hälsosam, frisk, kurvig, snygg, inspirerande, och som sagt HÄLSOSAM ut. Just nu går jag kring med en torr, låg-fettprocent, synliga muskler, inga kvinnliga former kropp och det anses direkt som ohälsosamt, ingen bra förebild, får ofta höra på bilder att jag ser manlig ut, torr, för ådrig, inte normal osv.Jag vet att en låg fettprocent inte är hälsosamt. Det är det inte. Men jag vet också att bara för att ni som säger detta, skriver enligt era erfarenheter eller mående, kan ni inte stämpla andra som likadana . Bara för att du svälte dig till magmuskler och gick som en zombie och frös dagen ut med kurrande magen för att nå en lågfettprocent betyder det inte att jag gör det. Jag äter mera än någon i min familj, jag tränar också mera. Jag har så mycket energi och glädje, styrka att dela med mig till alla, jag mår bättre än ALDRIG förut fysiskt. Jag känner verkligen att allt är på plats även om ibland kommer perioder där man blir lite mera stressad men jag påverkas inte alls lika som förut. Jag mår sååå bra. Jag är starkare än aldrig förut på gymmet, jag får energi av träningen och brinner för det. Jag älskar mat och maten ger mig energi, njutning, och jag är inte rädd för att äta mig proppmätt, jag behööööver mat! Skulle aldrig klara av mig någon överlevnads grej på tv:n där man får försöka hitta mat och boende på en öde ö. Jag klarar inte av att äta för lite, jag får typ ångest och vaknar hellre upp på natten för att ge mig föda, energi än att jag går hungrig. Jag vill att jag ska gå upp i vikt och jag har blivit ganska väl bekväm med mig själv och orolig att inte skada kroppen på något vis, direkt då jag känner typ hunger är det katastrof haha..
Jag har gått flera år på blodprov och haft brister på allt det hela, men äntligen är allt normalt, jag har fått hjälp till sköldkörtelhormonet och kontrolleras fortfarande. Visst har jag för lite av kvinnliga hormon och därav låg fettprocent, inte samma chans att föda barn som alla andra men jag får leva av det. Det är något jag också får medicin för och jag önskar att det en dag blir normalt det med.
Vi alla har olika kroppar.
På grund av mitt utseende är jag inte bästa eller ens alls en bra förebild. Det är bara så.Och jag kommer säkert alltid få kommentarer om detta, jag reagerade väl mera känslosamt då jag var yngre. Detta ledde till att jag kände att jag aldrig kunde äta nog, det blev ett frosseribeteende bara för att ”bevisa” att jag minsann åt, det var lättare att accepteras om man bevisade att man verkligen åt tex. två pizzor och en liter glass direkt efter utan att bjuda till andra. Dock så ser ju folk vad de vill se, så de är liksom aldrig tillräckligt. När jag pratat med andra tjejer som också alltid varit smala är det många som upplevt samma. Att man börjar frossa för att ”bevisa” att man inte bantar, göra andra nöjda, bli accepterad och bevisa att man visst äter. Resultatet blir väl en onormal måltidsrytm och förhållande till maten med längden. Det är inte hälsosamt att frossa oavsett hur man ser ut, särskilt inte att frossa i onyttigheter bara för att. Frosseri är precis lika kortsiktigt som svält.
Jag vill att ni ska förstå att låg fettprocent är inget man ska sträva efter, jag har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Detta är mitt utseende och det är bara vem jag är just nu. Jag har ändå som mål att gå upp i vikt och det är vad jag håller på med men inget som händer på en natt om man vill ha en vikt som hålls. Och dessutom är gjord på näringsrik mat och inte enbart tom energi. Det är dessutom en grej som inte jag orkar stressa över, eller som påverkar mitt liv genom att stå på vågen för att följa numror, glo mig blind i spegeln och gråta över om jag är smal på något område (det är lika stört som att banta) eller i köket och hetsa i mig glasspaket, utan jag ger mig tid och blir glad för varje gång jag får höra att jag lagt på mig mera eller får byta till en större byx-modell, men ingent som tillhör min vardag att kontrollera genom det, tänk hur många år man spenderat på kroppshets, jag älskar och accepterar min kropp, stor eller liten, men jag mår bäst som att må och känna mig stark.
Jag vet inte hur jag ser ut om ett år eller tio år, men vem fan bryr sig egentligen? Ska vi inte mera fokusera på hur vi mår? Om vi är hälsosamma, påriktigt, friska så tycker jag du kan skita i fettprocenten och vikten.
En sak jag däremot vill ta upp är att våra människors totala vikt och fettprocent även kroppssammansättning förändras över tid. (Bilden nedan är för svenska kvinnor)
Hos både män och kvinnor ökar mängden kroppsfett med i snitt 9 kilo från 20-29 års ålder upp till 75 års ålder. (LÄNK)
Back to the subject.
Jag tycker det låter mera som om personer som skriver och kommenterar över detta är mera ohälsosamma än de som inte bryr sig om sitt utseende, kropp, synliga muskler eller inte. Lyssna själva.
Frågor som “hur kan du vara så deffad året om? “Vad är din hemlighet till den låga fettprocenten?” “Tränar du konditionsträning när du är så smal?” “Hur kan jag uppnå den kroppen att ha muskler men lite fett?” “Ät mera” “Du är okvinnlig” “Värför tävlingsform året runt?” “Hur kan jag få fettet bort på min mage?” “Vad ska jag väga för att gå ner till den fettprocenten?” “Det är inte normalt att se ut sådär”
Jag skulle själv inte ens gå och tänka på hela saken varför en person ser ut som hon gör och verkligen inte kritisera henne/honom för det. Lika gärna kan någon ha en livskämpande sjukdom bakom det, så innan ni bedömmer någon, fundera på detta. Är det så viktigt? skulle inte alla bara kunna lägga ner jämförelsen och acceptera att alla är olika, alla ser ut olika, alla lever olika och det är okej. Vi vet inget om denna person, speciellt på internet säger en bild ett fåtal ord om hela personen.
Jag blir sårad för detta, för att så många strävar efter den låga fettprocenten och jag blir sårad för att direkt man blir stämplad som att man verkligen själv också gör det och att jag lever inom någon diet, träningshets och gör några hemligheter för att bibehålla “denna” kropp. Hemskt att prata om sin kropp på et sådant vis ens. Som en grej liksom. Min kropp är min kropp. Finns otroligt mycket viktigare saker än hur min kropp ser ut på utsidan, tex. hur jag och alla människor mår på insidan. För mig handlar god hälsa inte heller om att äta på ett visst sätt, men om vi ändå tar upp detta med maten som många förstår fel, de tror helt enkelt att om de själva levt på broccoli och torsk innan tävling för att uppnå den torra svamp looken på scen, betyder det verkligen inte att jag lever så. Punkt.
Jag tänker inte ett skit på vad jag sätter i mig, okej “inte ett skit” var väl överdrivet men vad jag menar är att jag inte går och tänker på det, inte ett dugg, jag automatiskt äter enligt mina val och vad jag är sugen på. Jag väljer att äta mycket och bra mat regelbundet för att jag mår helt enkelt bra av det. Jag älskar mat. Men jag går inte och planerar hela dagen, veckan på det. Jag äter det som finns att välja mellan. Jag har inga gränser eller förbjudna livsmedel. Jag väljer bara helt enkelt en hemma kväll med lövbiff och klyftpotatis än en festkväll ute sittande i baren med ett glas öl. Jag säger inte att jag inte dricker eller inte går ut, jag älskar att också festa och jag älskar spec. rött vin, jag älskar bara att njuta av livet, det är väl det som är grejen, jag gör inget pg. regler eller för att jag tror något är bättre än det andra, nej jag lyssnar på mig själv, vad vill jag, vad känner jag för, vad vill huvudet och vad vill kroppen. Jag älskar att vara länge uppe på kvällarna, äta flera stycken kvällsmål, kolla på filmer, jag har inga regler att gå och sova en viss tid eller sluta äta någon gång. Jag lyssnar på mig själv. Är jag trörr somnar jag, och tvärtom är jag inte så skulle jag inte ens få sömn så varför tvinga sig. Samma med träning och maten, lyssna för fan på er själva, lär er känna er själva, vad ni vill och inte vad ni tror ni vill/borde göra!! Är ni sugna på att träna? Vill ni det? har ni energi för det? eller är det tvång? Svaret vet ni ju själva. Träna bara om ni vill det. Träningen ger ingenting om det inte görs med vilja, glädje. Tränar du för att du tror du måste kommer träningen bara TA mera från dig än ge. Det bryter ner dig psykiskt och fysiskt. Och till kosten… Äter du vad du vill så kommer det ju hålla, har du en massa regler inom maten eller försöker undvika att äta så klart det inte smakar, klart du mår dåligt då och klart kroppen mår framförallt dåligt.
Sover du bra, äter du tillräckligt, stressar du med måtta som du klarar av, lyssnar du på din vilja och ditt mående, vad kroppen vill (bortsett från hunger och mättnad är något jag struntat i, vem säger att man måste vara hungrig eller mätt före/efter måltid, går på känsla istället) och FRAMFÖRALLT SLUTAR TÄNKA. VARFÖR GÖR NI ALLT SÅ SVÅRT? Varför tänker alla så mycket? Det här skapar fel bild på mat och träning, fel förhållande och HETS kring ämnet.
När du slutar tänka hur du uppnår någon kroppsform eller sluta tänka hur du borde äta för du tror du borde bli mera hälsosam, vare sig det är mindre socker/kött/mera vitaminer/mindre bakelser/mera grönsaker osv. så sluta med det, det kommer ju göra dig helt mindfucked och känns bara för mig bäst att släppa det hela, lyssna på vad du vill istället. Go with the flow. Träna och ät för hälsan skull. För att leva. Lev inte för att träna och äta. Hitta DIN egen måltidsrytm, det är den ända som kommer funka, det finns inga mirakel.Nu äter jag det jag behöver för att bli starkare och får att må bra, för min egen skull.
Är verkligen kroppens utseende, maten man stoppar i sig eller resultaten man gör på ett lopp kvitton på bra eller dålig hälsa? Eller är det kanske så att den beror av hur man mår inuti, i själen? Jag är övertygad om att alla har sitt unika sätt att uppnå god hälsa på. Det gäller bara att komma fram till hur man vill må och känna. Längtar man efter fler vänner, en partner eller kanske barn? Eller är det något annat på det privata eller yrkesmässiga planet som behöver justeras för att man ska må bättre? För mycket negativ stress är ju som bekant en riktig hälsodödare, särskilt när man inte ser någon väg ut ur situationen. Jag är övertygad om att jag själv har gått igenom så himla mycket jobbigt och fysiska samt psykiska smärtor i livet att varje dag jag bara mår bra, är en lycka för mig. Att jag får vara hälsosam och frisk betyder allt för mig. Att må bra i själen OCH i kroppen, det är så det ska vara. Du ska inte må dåligt, du ska verkligen inte det. Känner du att något är på tok i ditt liv, se till att förändra på det, och vet du inte vad det är så är det kanske dags att ta reda på det, innan det är för sent.
Hälsosam idag är för mig där jag verkligen mår bra, kan njuta av livet, le och känna lycka, har balans och harmoni i livet. Jag tar emot utmaningar, spänning och nya äventyr men också låter kroppen återhämta sig, vila upp sig regelbundet. Jag tränar enligt mina gränser och bara för att jag tycker om det, jag tränar aldrig om jag har ångest eller om det inte känns bra, det skulle jag aldrig emra utsätta min kropp för, träning ska vara roligt och ge oss energi, lyckohormoner. Hälsa för mig är att hitta sin egen plats där man trivs och bli av med all negativ energi som påverkar dig, att kunna och vilja äta allt man än är sugen på, att inte uppleva starka känslor inom mat eller träningsområden som påverkar livet. Mat, träning påverkar oss visst men det ska inte vara det som styr livet, hälsa beror på så mycket mera än det också. Lär känna dig själv och din hälsa. Du kommer att känna då du verkligen verkligen mår bra. Jag tror också mitt må bra, hälsa är en stor del att jag är tacksam. Tacksam för allt.
Internet sätter höga krav på alla och jag tycker hat sprids på allas utseende, smal eller fet. Deffad eller fluffig. Kurvig eller spinkig. Magmuskler eller inte. Tävlingsform på tävlingsdagen eller tävlingsform utan tävling. Tränat för lite eller för mycket. Ätit för lite eller för mycket. För mycket djur. För lite fett. För mycket sötningsmedel. För mycket tillskott. Doping. Onaturligt. Okvinnligt. Män gillar inte ben, det finns hundar för det. Kvinnor ska ha något att ta på. Män ska ha muskler och synliga magmuskler på stranden. Varför, vem har startat det hela och kan inte det accepteras att alla ser olika ut?
Vi kan påverka och ändra detta. Genom att acceptera att vi alla ser olika ut, och låta alla se ut och leva som de vill, ingen är en sämre person för det och alla har ett värde, en bild på media är inte till för att bedömmas och kritiseras, varför kan vi inte lyfta upp varandra istället för kränka ner och jämföras?
Självklart beror allt nästan då självkänslan. Idag så tar jag inte in kommentarer som dessa, det påverkar mig inte personligen mera orolig för andra som tror på allt som skrivs. För några år sedan kunde jag påverkas hårt och börja äta så mycket att jag ständigt mådde illa bara för att jag skulle nå något slags ideal där mitt utseende var okej och att alla slutade klanka ner på hur smal jag är. Man ska inte bry sig om vad andra tycker, men har andra rätt ändå att gå och skriva negativt om andra? Det är liksom lättare att kommentera hat än pepp. Tänk på personer som varit nöjda med sig själva, ni kan faktiskt genom att kommentera och frågesätta deras utseende genom att anse det är för mycket eller lite eller ohälsosamt bara för ni själva upplever det så, det kan leda till framförallt en ung människas självförtroende som rasas ihop på noll tid och känner sig aldrig nöjd, blir en evig strävan efter det perfekta, som vi egentligen skapar och påverkar.
Det finns idag människor som är väldigt extrema med sin träning och kost och det är onekligen en hel del människor som tagit allting för långt. De mår dåligt om de missar ett träningspass och vågar inte äta efterrätt då de är rädda att det ska förstöra ”allt”. Det är inte den här livsstilen jag vill uppmuntra till.
Men det jag vill ha sagt är att om du vill få resultat när det gäller din hälsa och prestation så får du nog ändå vara beredd på att din livsstil kommer att skilja sig en hel del från det som anses vara ”normalt” idag. Men det innebär att du sannolikt måste bryta många negativa mönster och att du då och då behöver behöva stå ut med lite frågande blickar från dina arbetskamrater när du tackar nej till bullarna som de köpt med sig till jobbfikat. Idag är allt onormalt att vara annorlunda och ha sina egna val, stå upp för det och gå sin egen väg. Människor som trycker ner på personer som tränar, äter hälsosamt eller är kanske definierade, för att det är udda. Det ses negativt att för mig, vara musklig och ha synliga muskler med låg fettprocent eftersom det inte är normalt, kvinnligt eller “hälsosamt”. Det är tydligen något fel på mig för det “går inte” att leva som jag gör och vara frisk. Men ibland undrar jag hur personer på gatorna, i mobiltelefonen, på internet, tidningar, överallt ens har energi och samvete att trycka ner personer för hur de ser ut eller beter sig, du vet inget om personens liv eller situation, så acceptera att alla är olika och alla lever inte på samma sätt som du, och det ofta finns orsaker till allt.
Varför inte lägga ned all hets och acceptera att vi alla är olika, unikt byggda. Fett på kroppen eller inte. Finnar där och där eller inte. Magmuskler på män eller kvinna. Bröst eller inte. Om alla slutar jämföra sig med alla andra och gör det dom blir glada av har vi kommit en bra bit på vägen.
Tack för mig 😀
Why you should throw your scale away
I know, I am a Personal Trainer and for some clients I need to ask them to to weigh themselves every now and then to be sure, and because of different people’s goals and conditions.. but overall 80% of my clients skip the scale and instead we follow how they are feeling or alternatively if the customer wants to increase / lose weight we take measurments or/and take Progress Pictures and more. But anyway… I stopped weighing myself a long time ago, several years ago. It tells nothing but a number, dont trust it, dont follow it, same with BMI.
I think it is so weird when I see people and my family do it all the time. Why?? I always think? Then sometimes they get angry, sad, stressed or maybe even happy.. why would a number change the feeling about yourself? And how can you even trust it? Who cares anyway? Only you, no one else cares or knows how much you weigh. Here is a list why I think the scale is unnecessary, why it would be best for everyone to stop weighing themself or just throw it away directly???
- Your body’s biggest component is water—about 60 percent of your weight. In a given day, your weight can fluctuate by several pounds, primarily due to changes in body water. Considering this, you can see that your scale has limitations. The scale is not an effective way to measure substantive weight change. Those day-to-day changes on a scale can be water weight as well as dehydration.
- You are not a “good” person because you lost weight—and you are not a “bad” person because you gained weight—despite the messages that diet culture may send you. I think owning a scale does far more harm then good and is generally unnecessary.
- Thw scale doesn’t reflect anything about your body’s composition or how healthy you are. You can be overweight and healthy. You can be normal weighted and unhealthy. Ultimately, weight is not a good barometer of overall health.
- Additionally, getting rid of your scale enables you to focus more on how your body is actually feeling—which is a positive thing.
- You are so much more than a number. No matter what you weigh or what your body looks like, you are beautiful and amazing—exactly as you are.
- Don’t let a number tell you if you’re worth it, friends. And even if you aren’t ready to ditch the scale for yourself, if you have children, do it for them. No matter how much positive body image talk you share with them, they will pick up on your actions. How long will it be until they start tying that number on the scale to their self worth, too? And how can you tell them not to if you’re doing it yourself?
- Hormones play a big role in wrecking havoc on the scale for women, even causing their weight to fluctuate from day to day, depending on your time of the month. You may not feel bloated, but you could be retaining fluids.
- So if you go to the scale, if it was 5kg more or 5kg less than you expect it to be, what would it change? Nothing, You would still be the same person with the same body, it shouldn’t change your feelings about yourself.
- Put the time and energy that you spent worrying about food, calories and weight into something more rewarding. Join a new hobby, volunteer to help others, or even take time to spoil yourself every once in a while. Life is too short to spend another day at war with yourself. Now, break up with that scale and throw it away because you don’t need it to tell you how beautiful you are. It is time to get back to a healthier, happier you in mind, body, and spirit.
What can’t the scale tell you? A whole lot:
1. What a good spouse/son/daughter/mother/father/grandma/grandpa you are
2. How amazing you are at your job
3. How fast you can run
4. How much passion you have for your hobbies
5. How unique your laugh is
6. How loyal you are
7. How much better your clothes are fitting
8. How much water you drink every day
9. How much you rock your favorite outfit
10. How much you’ve grown emotionally
11. How great your hair looks
12. How smart you are
13. How much your blood pressure/cholesterol/blood glucose numbers have improved
14. The status of your relationship with food
15. How motivated you are
16. How many flights of stairs you can climb
17. How well you’re raising your kids
18. How many lifelong memories you made on your last vacation
19. How thoughtful you are
20. What a great smile you have
21. How much easier it is to carry your groceries since you’ve started working out
22. How good you are at making healthy food choices
23. How close you are to your friends
24. How loved you are
25. How well you can cook
26. What a genuine person you are
27. How much muscle mass you’ve put on
28. The number of good books you’ve read
29. How many amazing places you’ve seen
30. How many volunteer hours you’ve logged
31. How endearing your quirks are
32. The number of steps you take per day
33. How ambitious you are
34. How many times you’ve passed up a treat for a healthier option
35. How promising your future is
36. How appreciated you are
37. How far you can walk
38. The number of fruits and veggies you eat every day
39. How you handle stress
40. How funny you are
41. How many inches you’ve lost
42. How much knowledge you’ve gained about healthy living
43. How compassionate you are
44. What a good pet owner you are
45. How confident you are
46. The number of compliments you’ve received
47. How beautiful you are
48. The number of medications you’ve been able to stop taking since getting healthier
49. How strong your relationships are
50. How much weight you can lift
51. The number of people who admire and look up to you
52. How many challenges you’ve overcome in your life
53. How talented you are
54. How much you’ve touched the lives of others
55. How much you’re learning and growing every day
56. Your fitness levels
57. Your energy levels
58. Your strength
59. Changes in your body composition
60. Your sense of achievement
61. Your confidence
62. Your happiness
63. Your wellness
64. OR YOUR WORTH. ❤
Marklyft och Berömmelse
Wohoooo!!! Bara skrek(ja verkligen ropade högt två gånger haha) igår på gymmet ?, fick nämligen upp 100kg i marklyft???????.. kanske “inget” för andra men däremot för MIG är det grymt ?❤
Skål!Jämför er med er alltid med er själva (ifall man ens ska jämföras..) vad det än gäller! Så be proud över varje framsteg även om det är små såna ? Kanske det är svårt att erkänna att du är stolt? Att säga fan vad jag är grym! Högt! Och stå för det. Sen när har det blivit fel att berömma sig själv? Många gånger kan det kännas som som att den lilla utveckling som sker inte riktigt räknas, inte är tillräckligt bra eller stor förändring? Jag tycker det är fånigare att tänka så än andra vägen. Försök hitta små saker som ni är nöjda över, i vardagen, i livet, i er själva, i era framsteg, i jobbet, skolan, recovery:n, förhållanden, uppväxten, gymmet, osv, ert mål.. kanske ert mål är att förbättra ert självförtroende? En stor del av det är just att vara snäll mot sig själv genom att se det bra i dig själv och det du gör, även det lilla, “minimala”. Finns det något du är extra stolt över just nu? Beröm er själva!
jag är stolt! hur mesigt det än är att skriva ett inlägg om det ?? Har haft problem länge med ryggen och bålen som varit svag men för två år sedan blev det värre med ländryggen då jag fick diskbråck och som tog flera månader innan det blev riktigt bra. Sedan dess har jag inte kunnat lyfta tunga vikter, böja mig och inte ens funderat på marklyft. En pina för mig att sitta i bilen i flera timmar eller bara en stund, får så himla ont än idag! Då jag arbetar via datorn har jag som tur en kudde passligt vid ryggstödet så ryggen får en bättre ställning. Knäböj kunde jag lätt börja träna sån småningom som tur, (med hjälp av bälte). Bälte blev ett måste för mig nu under dessa åren (först nu idag jag kan lämna bort det då och då), samtidigt som jag fick jobba på core och ländmuskeln med lätta rörelser för att bilda en stark bål innan man lastar på vikter. Jag hade ju rutor på magen, så min tränare och jag själv hade väl trott att jag hade ett starkt stöd vilket var inte ett dugg sant och än idag är det en av de svagaste musklerna jag borde arbeta med mera, stärka upp och lägga tid på för att få bättre effekt och stöd i träningen, men grunden har jag iallafall skaffat som jag inte hade förut. Vilket gjorde det möjligt för mig att när ryggen återhämtat sig och stärktes upp med övningar så kunde jag detta år äntligen börja marklyfta igen. Lägga på vikt! Så blev ju helt kär i marklyft igen nu ??? Får jobba en hel del med tekniken också förstås men jag har kommit en lång väg redan, haha bara så skoj att höja vikt gång på gång, nu får jag dock se till att inte göra några onödiga skador så jag kan fortsätta min träningsglöd!
Det är först nu på senaste åren jag ärligt talat kan säga hur stolt jag är över mig själv. När jag var yngre och bara några år tillbaka såg jag mig ALLTID som sämre. Jag var aldrig tillräckligt bra. De andra var bättre, de andra var grymmare och jag ville vara alla till lags. Gjorde jag något bra eller rätt kunde jag inte ta emot beröm från andra eller mig själv, aldrig. Det hade inte ens funnits på listan att jag hade klarat av att tycka jag gjorde något bra, att jag var stark eller duktig. Aldrig. Jag nedvärderade mig själv och aldrig någonsin var jag tillräckligt bra, inte för jag själv kände press på att vara det men jag kände att de andra hade det. Jag ville göra alla nöjda och på det sätt kändes det som om jag aldrig riktigt lyckades och var tillräckligt snäll eller bra. Ville få pappa stolt över hur bra jag var på fotbollsplan, snabb och ifall jag gjorde mål som inte hände lika ofta som för min syster Matilda, fotbollsstjärnan ?? och jag hatade att få beröm om mina kläder eller något annat, ville skuffa bort uppmärksamheten på någo annan som var mera värd det enligt mig, jag var inte bra, inte kunde jag ha fina kläder, inte JAG. Sa någon att jag kunde göra arbetet på ett annat sätt så kände jag mig misslyckad och förstörd som person, i huvudet eka:de det “jag är skit, skit, skit” och ur min mun kom det orden “jag vet jag suger sorry för det” Wtf? Be om ursäkt över att jag trodde jag gjorde något fel fast någon ville bara hjälpa att göra det lättare? Hade så dålig självkänsla och därmed alla självmords tankar redan i lågstadiet. Jag var inte som de andra, jag var inte liten och söt och bra i skolan och rolig osv, jag var lång och ful och kortfattad, blyg och dålig på allt. Det gjorde ju mig till det, för jag trodde verkligen jag var det, blyg ful och dålig, fast jag verkligen inte var det. Jag önskar jag kunde krama om mig själv, 10 år gammal och bara säga du är bra, du är tillräcklig som du är, låt aldrig någon eller du själv säga något annat. Du är bra. Du behöver inte ens vara bra. Vad fan är bra egentligen? Alla är väl bra, men sen finns det tydligen de som tycker att andra är sämre, eller ser sig själv som en sämre människa, som jag gjorde.
JA och NEJ, jag tyckte synd om mig själv nu då jag läser detta, det låter ju som om “stackars mig jag är inte tillräckligt bra” men tvärtom över hur jag faktiskt tänkte och kände. Någon kanske såg det på det sättet, att man tycker synd om sig själv, vilket jag därmed inte gjorde då. Hade aldrig någonsin kunnat göra det, det var det värsta en person kunde göra tydligen. Att tycka synd om sig själv, att berömma sig själv osv. Jag är uppväxt så att man inte ska gråta över små saker, man ska stiga upp och bita ihop. Inte visa känslor eller att man är svag. Man ska kämpa och vara stark, andra har det värre. Jag kunde aldrig berätta om något jag var sårad över, mådde dålig av, jag kunde inte ens tillåta mig själv vara det. “Fan vad står du här och bölar, skärp dig” Att gå till läkaren eller doktorn var ännu värre, jag fick ångest att berätta högt vad som är fel, tex. jag har ont någonstans eller hosta, det enligt mig var “att tycka synd om sig själv” och gav mig hemska skuldkänslor. Därmed fungerade inte terapi och psykologer för mig, varje ord kändes fånigt och bortkastad tid, och det var en stor del av varför det tog länge att tillfriskna från depressionen, för jag hackade ner mig själv med hat, jag skällde på mig varje gång jag misslyckades, det var ju värsta mardrömmen att vara sjuk i depression och inte klara av att göra något åt det, varför kunde jag inte göra det andra gjorde? Länge försökte jag också göra min familj nöjd och stolt över mig, vad jag senare märkte att jag förlorade själv så mycket på det och jag mådde så dåligt att jag ville bara skrika av smärta så jag fixk bara erkänna gång på gång att jag kan inte leva för andras skull. Jag är hellre lycklig med mig själv, på det sättet jag mår bra och så får andra tänka vad de vill, samtidigt som jag visste att min familj älskar mig som jag är, men visst hade det varit roligt att ge dem allt de önskat och få höra hur stolta de är över mig eller tacksamma. Jag fiskade väl uppmärksamhet och beröm lika väl som jag inte tog emot det och hörde all beröm jag fick ända sen liten, jag har alltid varit älskad, alla har sett mig som liten och bortskämd, vilket gav väl mig ännu mer skuldkänslor, jag ville inte vara minst, jag ville inte då uppmärksamhet samtidigt som jag ville.. Det var väl mera det att jag ville gottgöra det, jag ville inte att mina syskon skulle se mig som liten och bortskämd, jag ville visa att jag faktiskt kunde och behövde ingen annan i livet, jag var stark och duktig. Jag klarade sällan av att ta emot presenter, godis, kramar, annat om jag inte ansåg att jag var värd det eller ifall någon annan blev utan. Skulle jag fått mera än mina syskon fick jag panik och ville säkra om att de andra också fick eller helst av allt fick istället för mig, “ge det till henne” sa jag och trodde jag mådde bättre av det. Känslan att ta emot något eller köpa åt mig själv något kunde ge mig så hemska känslor att jag var tvungen att lämna tillbaka det, var typ inre vär det. Jag kunde inte be om pengar, hjälp eller stöd av mina föräldrar, varför skulle jag få det om inte andra fick det? Aja enough om det. Vad som ändrade på det hela var ju förstås då jag började älska mig själv, acceptera mig, sluta jämföra och tänka på andra så mycket (varför skulle jag vara sämre än andra), klara av att vara stolt och berömma mig själv, inse att jag är TILLRÄCKLIGT bra som jag är, och jag vill inte vara någon annan, jag skulle aldrig någonsin ändra på mig själv idag, för mina sämre och bättre sidor gör till vem jag är och vi alla är unika som vi är, vilket gör det hela så intressant och underbart!❤ Jag tror att när man mår bra och kan acceptera att alla gör fel ibland, samt acceptera sina brister och inte sträva efter att vara bäst och så klarar man slutligen av att vara stolt över sig själv och berömma sig!
Du ska vara stolt över vem du är. Du ska vara stolt över dina framsteg, stora som små och du ska kunna älska dig själv innan du kan låta någon annan älska dig! Har man nedvärderat och tryckt ner sig själv jämt i flera år så tar det tid att komma tillbaka på rätt väg! Det är inget som händer över en natt och man får arbeta med sig själv lika som man arbetar på arbetet. Gymmet har hjälpt mig jätte mycket och stärkt mig ännu starkare än vad jag kanske aldrig hade klarat av att vara annars, min själv respekt är skyhög och jag kommer aldrig låta någon trycka ner mig eller få mig att känna mig värdelös, negativ energi tillhör inte mitt liv mera. Jag vet att det finns människor som älskar mig för att jag är jag och det är de som stannar kvar, och jag är tillräckligt stark att klara mig på egen hand idag, jag behöver ingen som inte gillar mig eller vill ändra på mig. Jag är som jag är, inte perfekt, men vi alla har våra svagheter och vem vet? Kanske någon håller på att jobba att förbättra något och kämpar med det du tycker är så jobbigt eller oschysst, lär er acceptera varandra och er själva, förhållanden och vänskap är inte perfekta och det kommer missförstånd men det går,lika som det går att lära sig älska sig själv! Och det är så värt det! Så sluta förminska dig själv i dina egna ögon!
Jag tycker att vi måste bli bättre på att se och hylla även de små sakerna, kanske kan vi hjälpas åt att komma ihåg hur viktigt det faktiskt är. Att bekräfta sig själv är ett fantastiskt sätt att bli starkare i sig själv!
Lycka för mig
Jag säger ofta hur lycklig jag är. Glad. Tacksam. Glädjefylld. Bara så lycklig. Vad menar jag med det? Vad är lycka för mig? Hur kan jag känna mig så lycklig, tacksam, glad VARJE dag? Okej inte precis varje dag men faktiskt 99% procent av min vardag.
Det är inte så att jag dansar varje dag på rosor. Men jag är otroligt glad den största tiden av min vardag. Det är inte så att jag har ett perfekt eller lätt liv. Att allt går som jag vill. Att jag inte behöver kämpa för något. Verkligen inte.
Jag har jobbiga dagar som alla andra. Tunga, trötta, långa, stressiga, irriterande, bara jobbiga där man vill trycka END direkt och hoppa över till nästa dag. Ofta har jag dem, MEN jag vägrar låta de dagarna bli såna. Jag vägrar låta en dålig dag förstöra hela dagen för mig. Jag vägrar låta ett humör påverka mig, är jag trött eller har det jobbigt, än sen då? Vad kan jag göra åt saken? Varför är jag det? Vilka saker påverkar mig? Hur kan jag förändra detta, eller kan jag förändra det? Kan jag göra dagen lättare på något sätt? Är det så farligt som jag trodde? Finns det något positivt i det? Det senaste ordet jag nämde är det viktigaste, som har förändrat allt. POSITIVITET. Se det ljusa i allt. Hur omöjligt det än känns. Det är ofta som om en storm försöker dra dig till det negativa och du känner det totalt hopplöst att försöka kämpa dig till ljuset som lyser där borta. Men gör det. Vad är du glad över? Vad är du nöjd över? Är det något som gör dig glad? Påminn dig själv om det, och om möjligt gör något du gillar.
Ska jag berätta kort varför jag är lycklig, och vad lycka betyder för mig är det faktiskt ganska enkelt..
–> Jag mår bra <–
Jag mår FYSISKT & PSYKISKT bra. Det är den största orsaken. Faktiskt. Så självisk är jag att det är största orsaken som påverkar mig dagligen. Det är för att jag märker det så bra. Jag hade så länge levt i depressionen och före det hade jag ätstörningar, och före det var jag så ung och osäker och kände mig borttappad och hatade mig själv, det var ju inte direkt något man mådde bra av. Jag tänkte ofta på självmord, fan i 8års åldern, hur kan man göra det!?!?!?!
Men.. nu mår jag bra. Nu är jag stark. Nu har jag energi, jag är hälsosam, jag mår bra, jag är frisk, jag är välmående, jag är självständig, jag älskar mig själv och mitt liv. Jag älskar mitt hem, jag älskar min familj över allt annat, jag har ett tryggt stöd runt om mig som inget kan klippa sönder, jag har guldvärda stunder med viktiga personer i mitt liv som betyder allt för mig. Jag har värme, tak över huvudet, mat, kläder, allt en människa kan önska sig.
Det är så många som har det så himla dåligt, det är så många som kämpar varje dag för sitt liv. För att få mat åt sina barn. För sin sjuka mamma. För att hitta en varm och trygg plats att sova på. Det finns även så många som är i det läget jag var för några år sedan. Deprimerade, olyckliga, ledsna, borttappade, smärtfyllda, ensamma, och saknar både hopp eller orsak till livet. Som jag, hade jag allt bra, jag hade allt man kunde önska sig, men ändå blev jag deprimerad. En person som är det, verkligen ligger på botten, finns det inget man kan säga för att förändra det. Det hjälper inte att säga, men herregud varför ligger du och tycker synd om dig själv? Tänk de som har det värre. Stig upp och skärp dig. För någon kanske det hjälper, för personer som har lite dåliga dagar då och då. Men för en person som lider av en stark depression och gjort det länge, förvärrar det allt. Dagen går ut på att man hatar sig själv, och sådana kommentarer som jag nämde ovan får sig själv att känna sig ännu värre.. Ja vad är det för fel på mig? Så tänkte jag. Varför klarar jag inte av allt som alla andra gör? Varför kan jag inte ta mig själv i kragen och skärpa mig? Varför är jag såhär illamående, trött, och varför vill jag bara försvinna och aldrig mera återvända? Vad fan är det för fel på mig? Så tänkte jag. Jag är så tacksam att jag flera gånger, fick en andra chans. Det får tårar i ögonen, hur töntigt det än kan låta. Men depression är en sjukdom, det går inte att jämföras med Cancer, Alzheimers, Stroke, Autism och andra sjukdomar men depression är inte valfritt. Någon kan påstå att man har ett val, visst har man det, men alla klarar inte av det. Alla når inte den punkten, alla får inte hjälp, alla klarar inte av att ta sig till den punkten där man väljer recovery, alla har inte motivation för det, sjukdomen gör dig sjuk, sjukdomen får dig att känna såhär. Inte du. Du ska inte skylla på dig själv. Men du ska säga åt dig själv, att du kommer att klara det. Lova dig själv. Lova dig själv att du en dag klarar det. Det händer inte på en dag, men du blir starkare för varje dag du väljer att försöka. Bara försöka leva. En minut i taget. Du kan det. IFALL JAG KLARADE DET, KOMMER DU OCKSÅ. Samma med ätstörningar, “kan du inte bara äta?” frågar alla, “skärp dig” “andra får inte mat på flera dagar, de har inget val, de svälter ofrivilligt och du gör det frivilligt” säger folk åt dig. Samma frågar du dig själv varje dag, varför kan jag inte bara äta? Bli normal? Frisk? VARFÖR? Ätstörningen gör dig sjuk. Du gör inte det frivilligt. Vem fan skulle frivilligt svälta sig själv? Frivilligt banta och dieta gör man visst, men frivilligt bli sjuk i anorexi finns inte. Då är man sjuk, då har man en ätstörning och då är det ätstörningen som får dig att vilja vara sjuk och fortsätta lyssna på ätstörningens kontroll och regler. Det är inget val, såhär upplever jag. Jag valde aldrig att bli sjuk. Jag hade aldrig valt det. Jag hade aldrig någonsin valt det kappitlet i mitt liv, det var livsfarligt och kostade mig allt. Jag förlorade så mycket på grund av min ätstörning. Ätstörningen växte och växte. Ätstörningen tog krafterna och kontroller över mig. Det var som depressionen, en stor storm som bara växte och växte i kroppen tills den hade all kontroll över dig och din hjärna, dina rörelser och dina tankar. Det fanns en liten röst som kämpade emot och det var du, det var Amanda som ville kämpa och tack vare min egen röst och styrka så hade jag alltid ett litet hopp, det var mitt självförtroende som alltid varit svagt men däremot min själv-RESPEKT var stark. Jag hade rätt att bli frisk. Jag visste att jag klarar det. Jag var inte en person som gav upp. Jag skulle bevisa för mig själv och de andra. Det kändes som om jag inte hade någon, det var jag mot alla, alla var emot mig, ingen lyssnade eller förstod mig, även om jag alltid hade ett stort stöd av min familj och min behandlare senare i mandokliniken, så kändes det hopplöst, ja för hur kunde de ha förstått mig då de inte gick igenom det jag gick igenom varje dag? Kampen som aldrig tog slut. Smärtan som tog kål på dig, som du inte kunde göra något emot. Det ända valet var att lyssna på den lilla rösten Amanda som sade KÄMPA. Och släppa kontrollen, låta min behandlare och alla läkare ta hand om mig. Vila. Återhämta mig. Sluta kämpa ibland också, bara sluta tänka och kasta anorexin’s röst och regler i sjön och bara göra sitt bästa, gång på gång. Överleva.
Så min lycka är = VÄLMÅENDE
Jag mår bra. Jag minns så bra de dagarna jag var kraftlös, jag hade ingen energi. Jag hatade mig och livet. Jag fysiskt mådde dåligt, allt gjorde ont och som sagt tröttheten var så kraftig att jag inte ens orkade prata. Jag ville gråta men klarade inte ens av det. Att se min familj lida av detta och gå igenom detta. Köra mig till psykolog efter psykolog, läkare efter läkare och hoppas på hjälp. Inget hjälpte. Nya mediciner. Nya behandlingsmetoder. INGET HJÄLPTE. INGET.
Vad hjälpte?
Jag hjälpte mig. Visst fick jag medicin för sköldkörteln också som var en stor hjälp för där började allt ljusna upp. Men det största var att jag dag efter dag försökte respektera mig själv, älska mig själv igen, förlåta mig, inte ge upp. Inte lyssna på alla som frågar, varför bara går du inte ut? Varför börjar du inte skolan? Jobba? Varför lever du som du gör? Jag undrade samma. Jag ville ju. Jag försökte gång på gång. Men jag föll ner. Jag blev utbränd och allt blev värre, jag misslyckades alltid. Hur skulle jag orka försöka igen? För vems skull? MIN. Du måste göra det för din egen skull. JAG ÄR SÅ TACKSAM ATT JAG VALDE LIVET. JAG GJORDE DET FÖR MIN EGEN SKULL. JAG ÄLSKAR LIVET. JAG ÄR SÅ LYCKLIG IDAG FÖR ATT JAG FÅR LEVA. FÖR ATT JAG MÅR BRA.
Jag är också så himla lycklig för att jag har min underbara familj som jag aldrig skulle byta ut.
…och för min största passion i livet, TRÄNING. Styrketräning. Gymmet. Mitt dagliga solljus, utan det vore jag inte mycket. Jag skulle kunna säga inget för jag vet hur jag mår utan min underbara kärlek som får mig så energisk och glad. En dag, två dagar hit och dit utan att träna, vem bryr sig, påverkar inte mitt humör så mycket men flera veckor irad då man bara inte har val, och det får respekteras, livet före träning liksom, men det påverkar mig tyvärr. Det får mig trött, jag får spända och stela och ofta smärta i leder, jag blir ganska omotiverad och som sagt trött. Alla lever för något. Jag lever ganska töntigt och dumt nog för min passion till träning. Det får mig att vilja jobba med detta, som Personlig Tränare, det ärdet bästa jag vet. Det får mig att inspirera och hjälpa andra. Det får mig att känna mig stark, energisk, redo, motiverad och möjlig att göra vad som helst i världen. Jag kan leva utan träning det vet jag, men vill jag det, varför? Jag kan lätt byta ut träning mot något annat som får mig att må lika bra, just nu finns det inget sådant, kanske en dag blir det bytt ut, kanske jag skaffar familj eller börjar arbeta som vad som helst… ja tex. byggare hahaha… Nä men seriöst, då skulle jag kanske brinna för att skapa, bygga och göra det jag gör, och skulle det få mig så energisk och glad och inspirerad, skulle det bli min passion så skulle jag göra det. Alla behöver inte finna sin grej, men jag har gjort det och jag älskar det. Jag älskar att styrketräna, det är bara så, vet inte varför och jag vet inte ens hur och när det hände, visst år 2013 ställde jag mig in på gymmet på allvar efter en massa gruppträningar och lag-sporter hit och dit, men 2013 i Januari valde jag att kämpa för mig själv och på gymmet klarade jag av det bättre än någonannan stans. Det var som om jag började leva på nytt.
I truly love being a personal trainer. I make special friendships with clients that I might never met otherwise
Jag VERKLIGEN älskar mitt jobb som Personlig tränare.
Jag älskar det här jobbet, det finns inget bättre. Varje gång jag ser en glad och lycklig kund efter ett svettigt gympass eller får underbar respons på mejlen bara blixtrar det inom mig av lycka och glädje, det finns inget bättre än att få chansen att förändra, hjälpa och dela med mig min kärlek till träningen. Att se resultat och följa med olika personers resor. Det är en ära. Det är otroligt fantastisk att få stötta andra och hjälpa dem nå sina mål. Jag ser förändringar snabbt. Både mentalt och kroppsligt. Det är en gåva att vara en del av deras hälsa och mående, och visa samt upptäcka deras styrkor vi båda inte hade någon aning om, det inspirerar både mig, andra och dem själva. Det är otroligt lärande också att följa med andras livsstilar och olika resor alla gör. Det finns ingen som är precis likadan och kan följa samma direktiv som någon annan. Vi alla är personliga och det är det som gör det intressant och dig unik. Jag kan inte sluta tacka alla som jag får äran att hjälpa. Mina kunder är fantastiska. Jag litar på er hundra procent samtidigt som ni litar på mig. Vi alla har våra egna och personliga, unika, fantastiska samarbeten som bara växer och växer. Vi alla har vårt eget team och ni får mig så otroligt lyckliga!
JAG älskar att ge, hjälpa, stödja andra och det är så sorgligt att man inte kan hjälpa precis alla. Det är så många som behöver mycket mera hjälp en enbart personlig träning. Det vore fantastiskt att vara allt det där, en vän, personlig tränare, sjuksköterska, läkare, dietist, behandlare, terapeut, fysioterapeut, neuro-endokrinolog, författare osv. Allt. Jag hade säkert inte haft en ända minut ledig tid, men det vore fantastiskt att ha all den information man behöver och kunna hjälpa vid alla områden. Hur töntigt det än låter.
Jag önskar att jag kunde hjälpa varenda person jag möter. Jag önskar jag kunde svara på varje mejl jag får. Jag önskar jag kunde träffa varje person och berätta för dem hur grymma de är. Jag önskar att jag kunde dela med mig all den information, all den erfarenhet, all den kärlek och all den hjälp jag bara kan åt varje människa som behöver det och vill ha det, jag önskar jag kunde förändra och göra mirakel, jag önskar min röst skulle höras och någon skulle få hjälp av det. Jag önskar jag kunde lägga mera tid på att skriva, prata, träffas, hjälpa, svara, stödja, peppa alla som har det svårt. Jag önskar också (vem gör inte det) att jag hade superkrafter och kunde bara krama alla och göra dem friska genom det.
Som jag sade så älskar jag allt som har med att hjälpa att göra. Men allt kan bli för mycket i sin tid. Det är därför jag endast öppnar ett par platser till min online coaching som jag alltid öppnar då och då, jag vill fokusera 100% på de jag har och ge all den tid och fokus jag kan. Att vara PT är inte endast att skriva schemor och följa med utvecklingen, det är ett 24h om dygnet arbete, kontakt var och när som helst. Man ska vara tillgänglig alltid. Ibland får man mitt på julbordet ta upp sin mobil för att svara kunder i “kris”, jag är otroligt glad att jag får stöd och förtstående av alla runt om kring mig, ibland “måste” jag bara arbeta och avbryta något man bestämt. Ibland räcker inte tiden till och det blir för mycket av det man älskar, och då är det fantastiskt att ta paus eller åka på semester. Även om jag inte hade velat göra det så är det något som man är tvungen att göra, låta sig själv finna sin egen tid och ro för att inte låta stressen ta över. Jag har till och med svårt att låta bli att arbeta på mina resor haha! Just nu är jag i en period då allt rullar på jättebra, jag får så mycket gjort på alla områden och jag brinner för varje minut jag kan hjälpa och använda tiden till användning.
Så varför arbetar jag inte som PT på ett gym? Eller varför utbildar jag mig inte till grupptränare? Jag vet att många har olika sätt att anställa en PT på gym och dessutom flera krav för det, men det är så många som vill att den personliga tränaren skall arbeta enligt deras krav, schemor och dessutom representera saker man kanske inte själv är samma åsikt av. Men den största orsaken är helt enkelt att jag inte vill att min passion för detta skulle försvinna. Jag älskar träning, jag brinner för det, det är mitt ljus i mörkret. Det fina är att allt är frivilligt, roligt och man får göra vad man vill och känner för på sitt träningspass. Att vara tvungen att tex. dra träningspass från morgon till kväll, väckning för att hålla spinningpass, lämna bort sin egen träning för att dra bodypump för en grupp och stressa hit och dit samt inte ha personlig kontakt med alla personer i gruppen man håller. Svårt att förklara, men som sagt blir allt som är för mycket inte roligt i längden. Jag älskar att kocka och göra mat, men att arbeta som kock skulle verkligen dra ner på motivationen till att göra mat, eller hur? Du skulle inte orka längre göra mat hemma, ingen inspiration och glädje i det för du har stått i köket hela dagen och den timmen av din vardag du får vill du helst göra något helt annat. Som jag, skulle jag hålla grupp-pass varje dag, skulle det vara lika härligt att på lunch-pausen försvinna till gymmet för att träna? Eller en vecka intensiv arbetsvecka på gymmet och så har du ledig helg, skulle det ens vara roligt att åka till gymmet och träna, skulle det finnas en njutning till det då mera? Då skulle man troligen vilja göra något helt annat och glömma allt som har med träning att göra. Passionen skulle försvinna. Människor som vill prata om träning, jag skulle säker sucka. Tvärtom som nu är det bästa delen av dagen, en timme på gymmet för mig själv. Det bästa att få prata med andra om träning, hälsa, kost. Det bästa att få skriva om det.
Ett av det som är bra med att arbeta med Online Coaching och andra arbeten på sidan om är att ha möjligheten att välja och organisera mina planer, dagar, kunder osv. Jag är en frihets-beroende person typ. Jag vet inte om det är från sjukhus perioden då jag blev vaktad dygnet runt och på ätstörningskliniken samt efter det av min familj då man var tvungen att leva på ett visst sätt. Göra som de säger. Följa regler. Äta en viss mängd. Inte röra på sig. Inte prata om specifika ämnen. Inte röra på tårna. Inte ringa samtal. Äta snabbare eller långsammare. Duscha på minut-tid. Träffa familjen enbart på helgen. Vakna en viss tid och inte få gå tillbaka till rummet förrän läggdags. Inte äta tuggummi. Ha en bevakare med dig hela tiden som följer med blicken och rörelserna du gör och få kommentarer om allt från varför du dricker vatten så mycket, till att du ser blek och anorektisk ut, till att du inte borde göra si och så eller inte får mera gå på toaletten, eller att du snart kommer dö. Så inte undra på att man nu vill göra allt frivilligt. Direkt då man “måste” göra något, vägrar jag nästan. Får en enormt klump i halsen och ångest typ, eller vad som folk kallar stress/jobbig känsla nu för tiden, alla pratar om ångest. Samtidigt som ångest har blivit något konstigt, annarlunda och något panik-slagna och hysteriska människor får, känsliga och redo att bryta ner när som helst. Jag tycker ångest är något alla får i alla lägen. Andra har väl mildare och andra starkare. Jag tycker stress är en ångest. Men varför ska det kallas ångest? Aja. Så blir jag tvingad så låter jag hellre bli. Väldigt töntigt, jobbigt och onödigt. Jag får tvinga mig själv att inte vara så himla kräsen, för man är tvungen att göra saker och man får ta itu med det. Men gäller det roliga saker som är frivilliga så vill jag hellre tex. träna på gymmet då jag har tid, vill det, njuter av det istället för att stressa in det en viss tidpunkt då det passar för någon annan/ på en halvtimme på lunchrasten / en timme innan gymmet stänger klockan elva på kvällen då du borde vara och sova för du ska arbeta tidigt på morgonen nästa dag.
Anyway… Till ämnet (som jag alltid lyckas ändra och börjar skriva om något helt annat)
Jag älskar att hjälpa. Jag älskar att förändra.Jag önskar och har bestämt mig att skriva en bok. Det har jag lovat mig själv sedan sju år tillbaka då jag låg i sjukhus-sängen och grät av smärta.
Jag vet inte när, hur och var boken kommer att skrivas. Jag vet inte om det blir en personlig bok för bara mig och mina närvarande eller ifall den en dag kommer publiceras. Jag vet inte om någon är intresserad att läsa. Jag vet inte om det är möjligt att ens få allt tillsamman-draget och rent skrivet av all röra som jag skapat och skrivit och ritat och jag vet inte ifall jag har tillräckligt med tålamod för att göra det själv. En sak vet jag, att jag kommer göra det. Om jag bestämmer något så gör jag det.
Kanske det tar en tid, en lång tid, kanske det kommer pauser jag ger upp och skiter i allt, men jag kommer att skriva den, jag själv eller med hjälp. Men det kommer bli av. Jag har lovat mig. Och vare sig den skulle publiceras en dag, kanske kunna hjälpa någon med att berätta om vad jag varit med om m.m, få sagt så mycket jag vill berätta och dela med mig eller ifall det bara skulle vara en bok för mig som minne och genomgång av allt som hänt, så skulle det hjälpa mig om ingen annan. Det skulle vara så skönt att få ett slut på allt. En punkt och därmed avslutar jag kapitlet, stänger boken och fortsätter min resa som en “ny” eller starkare, friskare, lyckligare och självständigare Amanda.
Jag är inte min historia. Men min historia har gjort mig till den jag är idag.
Fråga om mage och matsmältning efter anorexin
Hej Amanda,
Tack för din blogg och för att du inspirerar så många människor där ute!Skulle du kunna göra ett inlägg om hur din mage och matsmältning har blivit påverkad av anorexin? Efter att jag blev friskförklarad så lider jag ständigt av ont i magen, uppsvälldhet och förstoppning ? Hur är det för dig, har du problem med något av detta? Just under behandlingen brukar det ju ofta vara väldigt jobbigt för att magen och tarmarna inte är vana, men har det blivit bättre med tiden för dig? Vet att mage, tarmar och bajs inte är ett ämne man brukar prata så öppet om… Men samtidigt är det väldigt viktig eftersom det kan påverka ens vardag väldigt mycket, samt göra det svårare att äta och tycka om sin egen kropp.
Hur brukar du göra när du är extremt uppsvälld eller förstoppad (om du nu blir det)?
Svar: Hej!
Tack så mycket för de rara orden! Visst ska jag skriva ett inlägg om det!
Jag hade före, under och efter anorexin väldiga problem med magen, än idag har jag en extra känslighet mot vissa födoämnen och allmänt dålig matsmältning men inget att jämföras med vad man led efter anorexin. Det kändes väl ännu värre då man var så medveten om det och var tvungen att äta mer än man ville, trots att man var proppmätt och illamående, uppsvälld om magen. Jag blev helt enkelt van med det, det var inget konstigt att jag hade ont i magen, svullen, allt man kunde tänka sig. Det var mera konstigt om jag en dag hade inte haft det. Jag prövade väl alla världens enzymer, mjölksyrebakterier och tillskott. Alla läkare rekommederade olika märken och jag knaprade på men det kändes som om alla tabletter bara blev kvar i kroppen, jag hade rätt kom det senare fram, min kropp hade svårt att bryta ner både maten och tabletterna jag åt och det tog flera timmar innan kroppen kunde ta emot de viktiga näringsämnen. Jag blev tillsagd att göra si och så.. bl.a. att sluta äta kött eller svåramälta grönsaker.. dricka mera osv. men inget verkade fungera. Allt löste väl ut sig då kroppen blev fullständigt återhämtad. Inte en ända diet eller piller kunde hjälpa mig, min kropp behövde återhämtas från all slags stress och fylla på alla områden i kroppen med mat, kärlek, näring, energi som den gått på spar av på grund av ätstörningen. Så småning om då jag inte mera behövde stressa om maten (som då ändrades till att jag verkligen åt tillräckligt varje dag) och då jag slutde med allt tänkande och extra energi man lade ner på vikten, maten, kroppen så smög alla andra problem bort också. Jag märker att ju mer stressad jag är en period så blir det ju värre såklart. Kroppen ställs på ett såkallat “kamp-flyktreaktion” automatiskt och då reagerar kroppen genom att anpassa sig till situationen med bl.a. att matsmältningen går på sparlåga, Smärttröskeln höjs, Musklerna spänns, osv. Normalt så återställer sig kroppen efter en stressituation. Men ju längre stressen pågått desto längre tid kan det ta att balansera kroppen igen. Återhämtningen kan därför ta allt från ett par timmar, till flera dagar eller veckor vid längre stress. Vid långvarig stress kommer det utsöndras för mycket kortisol så att kroppen tar skada och kroppen blir utmattad vilket leder till att matsmältningen försämras, både mage och tarm skadas. Kroppen håller kvar natrium, utsöndrar kalium och andra viktiga mineraler via urinen. Vissa sjukdomar har ett direkt samband med olika stresstadier. Några exempel är matsmältningsproblem (magkatarr, magsår, irriterad tjocktarm, förstoppning, diarré), muskel- och huvudvärk, astma, allergier, hudproblem, ångest, depression, sömnproblem, oregelbunden mens, fläckvis håravfall och vissa hjärtproblem. Stress är inte enbart en känsla av att vara stressad, ibland känner man inte ens av sin stress och kroppen stressystem är alltid aktivt. Hjärnan inte kan skilja på ett riktigt hot eller ett som du bara tänker dig. Därför blir man stressad bara av att föreställa dig en situation, kroppen reagerar ändå på hjärnans signaler. ”Tänk om jag misslyckas” ”jag har så mycket att göra” “jag måste hinna äta innan jag åker” eller sätta stora krav på sig inom mat,vikt, kropp och även skolan, prov, läsningar, träning, annan prestation som är vanligt för dem med ätstörningar. ( jag har skrivit mera om stress här) Nu ska jag svara på din fråga istället för att babbla om annat..Vad hjälpte mig?
- Anpassade mig till situationen
- På Mandokliniken lärde vi oss att äta i en normal takt, alltså jag som åt för snabbt var tvungen att tugga ordentligt maten, äta långsammare.. Det hjälpte väl lite 😉 Nu äter jag väl sjukt snabbt igen dock haha.. Då sväljer man en massa luft.
- Började dricka kaffe, det hjälpte min förstoppning. Samt ordentligt med vanligt vatten.
- Hade ju en behandlare i början som lade till mycket fibrer till maten, fortsatte nästan äta mycket av samma livsmedel ganska länge efter att jag blev utskriven, speciellt torkad frukt osv. Så man får liksom hitta de livsmedel som passar just dig, andra kan få massor med gaser eller bli uppblåst av något medan din mage reagerar positivt på det, så man får verkligen om man orkar och har lust att “tänka” vad som orsakar magproblem, vad har du ätit den dagen? Pröva byta ut något en dag och se hur magen reagerar då? Det är ju ganska jobbigt kan jag tänka mig då man blivit fri från ätstörningen och vill bara lämna alla tankar om mat och att vara noga med vad man äter eller undvika några livsmedel för den orsaken. Men antagligen får man helt enkelt göra det då man är redo, alla vi människor väljer vad vi stoppar i oss, andra väljer att “äh vem bryr sig” och då lider man av magvärk hela kvällen, men tänker att det var värt det 😀 eller så hoppar man över det man vet att magen inte tål. Det är val man gör som inte är så speciella egentligen, det sker automatiskt och även kroppen reagerar på olika sätt under olika dagar, en dag har man magont och en dag inte, sånt är livet! Men jag förstår och vet att då man haft anorexi är det lite i en annan grad. Jag har kollat på gamla bilder ibland och min ballongmage var inget att jämföra med den jag har idag XD Och det började nästan redan på morgonen. Vilket inte var så roligt som en tonåring då man redan är osäker och extra känslig över vad andra tänker och tycker och sitt utseende. Men jag växte väl ifrån det.
- Träning. Träning var väl en himla stor räddning. Då jag äntligen fick börja vara med i skolgympan, skolutflykter, spela fotboll osv, (hade ju väntat så att bara få vara med gänget och göra normala saker) så hjälpte ju det såklart. Ju mer jag satt stilla, minskade blodcirkulationen och mag/tarm-kanalerna och än idag vet jag och kanske ni andra hur man känner sig efter en lång bilfärd/flygresa, man är så stel i kroppen och trött. Jag känner att träning eller bara en promenad sätter fart på alla hormoner, nervsystemet, viktiga organer och såklart tarmfunktionen.
- Läkemedel kan ge biverkningar, tex. kalciumblockerande medel, morfinliknande ämnen inklusive vissa hostmediciner, betablockerare, antidepressiva, järn, etc. kan orsaka problem. För mig hjälpte ju det mycket också då jag lämnade alla antidepressiva.
- Jag åt oftast flera stora måltider om dagen för att få i mig allt jag behövde, så då jag blev fri från dessa stress och automatiskt lyssnade på kroppens signaler genom att äta regelbundet de jag var sugen på, samt lyssna på törsten hjälpte.
- TÅLAMOD! I know det är jobbigt, svårt, man önskar att man kunde bara snabba upp tiden. Men det är en process man måste gå igenom under sin recovery, och ja det är skit att man får alla dåliga biverkningar då man väljer att bli frisk, men så småning om kommer det bara positiva och bättre saker emot, lycka, frihet, glädje, välmående, det är det bästa man kan önska sig och jag lovar allt kämpande är värt det, håll ut! Det kan variera med hur länge du får vänta tills allt återställer sig i kroppen, för mig tog det upp till tre-fyra år innan allt var 100% återställt fysiskt. Även om hjärnan var frisk och fröj så får man acceptera och ge kroppen tid. Jag hade skadat och gjort kroppen så illa under ätstörningsperioden, så då kunde jag väl ge ett extra ork, tålamod, kärlek, tid åt den.. Jag blev helt enkelt extra snäll mot min kropp, vi lever trots allt en gång.
Hoppas du fick något hjälp eller tips av det jag skrev, kram på dig!
ALLA har väl det?
Man stöter ofta på meningar som “alla har det väl så”
Alla har väl jobbigt ibland.
Alla har det stressigt.
Alla har lika mycket tid på dygnet.
Alla har koncentrationssvårigheter ibland.
Alla har väl ADHD.
Alla har svårt i skolan.Alla har väl haft någon form av ätstörning i tonåren.
ALLA har vi det likadant.
Ja, visst kanske alla har en släng av något den andra har. Alla har vi någon gång eller varje dag glömt bort saker, alla saknar vi matlusten någon gång, alla har väl jobbigt och omotivation att läsa till provet, alla har väl varit med om att äta ett kilo godis och glass under en kväll, alla har det lika jobbigt och stressigt.
Det stämmer.
MEN skillnaden är att personer med diagnoser helt enkelt inte kan LEVA ett normalt liv pg. av “sjukdomen” eller rättare sagt funktionsnedsättningen (förmågan att fungera fysiskt, psykiskt eller intellektuellt är så pass låg att det påverkar vardagen och behöver hjälp till det)
Några exempel på olika funtkionsnedsättningar;
En person med fysiska funktionsnedsättningar betyder att man inte kan röra sig eller styra sig som vanligt. Tex. ryggmärgsbråck.Psykisk funktionsnedsättningar betyder att man bl.a. har svårigheter med det sociala samspelet. Exempel är autism och adhd.
Intellektuell funktionsnedsättningar betyder att man inte förstår och tar emot information lika snabbt och flytande som andra. Det tar längre tid att lära sig, lyssna eller koncentrera sig.
Tar man ADHD symptom till ett exempel,
- Impulsivitet. Tar emot alla tillfällen/chanser man får utan att tänka ända till slut. Senare märka att det inte var så klokt eller att det inte var det man ville göra, man lämnar/avbryter det man lovat göra.
- Man har svårt att koncentrera sig, förstå, lägga uppmärksamhet på det som händer eller någon säger. Man kan inte ha flera bollar i luften, klarar bara av att fokusera på en sak åt gången. Pratar flera människor samtidigt kan man bara inte ta emot all information pg. arbetsminnet och man får ofta förklara flera gånger instruktioner eller meningar om för en person med adhd.
- Man glömmer saker och är inte lika uppmärksam på “självklara” saker. Skolväskan, pennorna och häften/böcker blir hemma. Passet blir kvar i flygplanet. Man glömmer vad man skulle göra. Man behöver massor med instruktioner, listor, påminnelser, hjälp och stöd i arbetet, vardagslivet, skolan. Man behöver tydliga upplägg, strukturer för att kunna komma igång.
- Det tar en längre tid att börja något, komma igång. Koncentrationen finns inte där direkt och det krävs en enorm energi att bara sätta igång och göra något. Som ovan sades så behöver man tydliga scheman och det hjälper mycket att ha rutiner som man håller för att upprätthålla kontrollen att göra det man ska, stora omväxlingar och byten i schemat, avbryter koncentrationen och det blir väldigt svårt att sätta igång igen med det nya. Ändå kan omväxling vara bra eftersom det skapar nyfikenhet och motivationen hålls igång men då behöver en person med ADHD veta om det i förväg för att kunna förbereda sig och veta hur det skall göras och NÄR. Lägga upp i steg för steg för att förstå lättare.
- Relationer och sociala tillfällen kan vara svåra. Man lägger en stor energi på att vara med människor och ofta så vet inte alla om personens svårigheter att lyssna och hålla uppmärksamheten igång hela tiden. Man kan också glömma eller lämna bort att träffa folk pg. av att man inte helt enkelt “kom igång”.
- En koppling till adhd har att göra med signalöverföring med signalsubstansen dopamin i hjärnan, och därför kan motivationen ofta svacka. Man behöver ofta stora belöningar, händelser, saker som väcker intresset och ofta hjälper det att röra på sig, göra saker med händerna för att bli av med rastlösheten och hålla igång koncentrationen.
- Stora mål och direktiv i livet hjälper att sträva framåt. Små belöningar också efter hemuppgifter kan hjälpa till. Även om man har svårt att sätta igång med saker och kräver mycket för att göra det så kan de med ADHD också vara väldigt egensinniga, orädda och vågar göra sådant som andra inte vågar, till exempel prova nya sätt att göra saker på. De är energiska, drivande och har stor uthållighet när de slutligen får själv välja aktivitet.
Eller jämförelse med Asperger:
- Många med Asperger har ett behov av att vifta eller vrida med händerna eller fingrarna, eller komplicerade rörelser med hela kroppen.
- Personer med Aspergers syndrom kan ofta lära sig mycket fakta och många har specialintressen som de kan allt om. Det kan till exempel vara rymden, forntida Egypten, dinosaurier eller resultatlistor. Även stort intresse av tex. leksaker såsom deras lukt, hur materialet de är gjorda av känns, eller ljudet eller vibrationer som de avger.
- Tolkar orden bokstavligt, även när det inte är meningen. Om någon säger ”Kan du öppna fönstret?”, kanske du svarar ”ja”, fast personen menade att du skulle öppna fönstret.
- Oförmåga att adekvat använda blickkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester för att reglera det sociala samspelet.
- Aspergers uppfattar och känner av sinnesintryck på ett ovanligt sätt. Vad man är känslig för är dock mycket olika. Oftast är man extra känslig för ljud, smaker, andra känslor, andras beteenden och kommentarer, ljus osv.
- Många aspergare tycker att vanliga vardagliga saker tar väldigt mycket energi, och därför orkar de inte alltid lika mycket som andra människor.Många orkar exempelvis inte plocka upp posten från hallgolvet oftare än en gång i veckan eftersom det förbrukar så pass mycket energi. Men det handlar inte om lathet utan just om ork. Det är viktigt att förstå att det finns gradskillnader i trötthet och ork, precis på samma sätt som det finns gradskillnader i smärta. Man kan ju inte jämföra ett vanligt magknip med den smärta som en födande kvinna upplever, och på samma sätt bör man inte säga: ”men jag känner mig också trött efter jobbet”.
- Att bli jämförd med andra människor kan kännas väldigt kränkande. ”jag känner minsann någon med Aspergers syndrom som klarar av det här, så därför borde du skärpa dig lite och klara det också”. De med asperger eller andra funktionsnedsättningar kan bara inte ”ta sig i kragen och skärpa sig lite”. och det är därför de har en diagnos, som de får hjälp med.
Ätstörningar
- En person med ätstörningar, kan på många sätt tolkas. Störningar i ätandet kan nästan vem som helst ha, äter för snabbt eller väldigt långsamt, äter för mycket eller för lite, saknar matlust eller har ett överdrivet sug efter mat och tänker på mat dygnet runt nästan osv. Men vad är skillnaden då till en person som verkligen lider av ätstörning och blir allvarligt sjuk? Det är då symptomen tar över livet och blir ett problem i vardagen då symptomen blir till en ond cirkel som inte går att stoppa.
- Så många säger att det inte sitter i huvudet, det är inte en “psykisk sjukdom” men enligt mina åsikter är det. Vem som helst kan lära sig att äta men vad en person tänker och tycker om sig själv, sin kropp, sitt ätbeteende är en helt annan sak.
- Har man behov av att kontrollera varje tugga och droppe som går in. Eller ett behov av att röra på sig så mycket som möjligt, dvs. bränna kalorier, helst direkt efter maten. Man känner sig tjock hela tiden och värst av allt ser man även spegelbilden som tjock, även om det är precis tvärtom.
- En person med anorexi kanske har svårigheter att äta tillsammans med andra, att göra sin dagliga morgonpromenad. En person med bulimi eller BED äter enorma mängder mat på en väldigt kort tid och oftast gör av med maten genom laxering, kräkning, överdriven motion.
- Andra psykiska störningar är också nedstämdhet, enorm ångest över vad man ätit, tvångsbeteenden att inte äta förbjudna saker.
- Man tror att man sprängs eller sväller upp som ett berg om man börjar äta igen. Overkliga och onormala tankar, som blir värre med tiden ju mera man lyssnar och koncentrerar sig på sjukdomen.
- Efter en tid av för lite mat får man även fysiska symptomer som ses på utseendet, bl.a. vikten, frusenhet, extra hår på armarna, blek/grå hud, tänderna fräts, magen blir förstoppad, håret lossnar, osv. Kroppen går på sparlåga på grund av svälten och reagerar därför på detta vis.
Läs & Skriv Svårigheter
- Dyslexi eller Läs/Skriv-svårigheter är en funktionsnedsättning i hjärnan som innebär att man har svårt att lära sig läsa, stava och förstå en skriven text. Vissa funktioner i hjärnan som styr språket inte utvecklats normalt.
- Visst har “alla svårt att uppfatta texten man läser ibland”, svårt med textuppgifter på matematik lektionerna, men däremot kan det inte jämföras med nivåerna som en med allvarliga funktionshinder som tex. Dyslexi, men även ADHD, asperger, personer som lider av depression m.m. Det är bitar som inte fungerar som “de skall göra” i hjärnan, och konflikterna är inte alltid lätta för personen som har dessa besvär.
- Några symptomer i Dyslexi är bl.a. att man har svårt att känna igen ord, svårt att stava rätt och såklart förstå innehållet i texter.
- Läser ofta långsamt, trevande eller hackigt eller också hastar man över bokstäverna och gissar vad det står, utelämnar eller läser fel på hela ord eller ändelser.
- Man kan också lägga till bokstäver så att det blir andra ord, kasta om bokstäverna eller vända på orden, glömma bokstäver, siffror eller prickar, mellanslag osv.
Att säga att en person med cancer inte har det gör ju ingen.
Det är detsamma som att säga att en person med en diagnos eller tex. missbruk av något/ depression inte har det egentligen eller bara ifrågesätta varför inte personen bara slutar, och ändrar på sig, kämpar lite?Vi alla är olika. Bara för att du skulle reagera eller fungera på ett visst sätt betyder det inte att den andra är möjliga att göra det likadant hur mycket vilja än står på spel.
Det gäller att se det hela från den andra sidan. Hur skulle den andra känna eller tänka.
Tänk om det inte är så simpelt? Det är inte alltid så som andra tror. Kanske det finns en omtanke bakom? kanske det finns en förklaring till varför personen är som hon är, eller gör som hon gör. Kanske hon har en diagnos eller kanske hon bara är tankspridd som vi alla är någongång. vad är det för skillnad egentligen? Vissa vill att man ska lägga uppmärksamhet till diagnosen man har, kanske för att förstå att man behöver hjälp och stöd eller att man inte alltid kan fungera lika enkelt som andra. Eller så vill man inte alls ha uppmärksamhet om det, kanske man vill känna sig som alla andra, kanske man bara tycker och tänker att det bara är en diagnos, det är inte vem du är eller att du är precis som alla andra men bara några få svårigheter i vardagen. Men vi alla är så olika och vare sig du behöver och vill ta emot hjälp så har du rätt att få det med all förståelse. Än sen då vad andra tänker. Huvudsaken är att du mår bra och trivs med det du gör, kan fungera som du gör bäst och hittar ett jobb eller skola som fungerar trots diagnosen du har. Man blir bara så trött på att höra skitprat bakom ryggen då man vet inte alls om personen kanske har en orsak att vara som man är.
Vi alla är människor. Och en diagnos kan göra dig personlig, till den du är, speciell och unik. Men vi alla är också människor som jag sa, ingen har rätt att stämpla eller trycka ner någon på grund av att man bara är annorlunda. Annrolunda är bra. Vem vill vara som alla andra? Våga stå upp för den du är, den du gjorts till och se det som en rikdom. Du gör allt kanske lite mera annorlunda, men det är det som gör dig speciell. Du gör allt på DITT sätt och du är därför intressant.
En ätstörning däremot kan man få hjälp mot och bota. En personlighetsstörning kan man också få stöd till och förenkla genom att veta om att man har det, tänka efter vilka tillfällen är extra svåra eller utmanande och lägga mera koncentration, energi eller be om hjälp då. Ibland kan man också få medicin som underlättar vardagen, för några kan depressionsmedicin hjälpa en tid för att komma igång igen, men oftast är det en naturlig väg man borde gå och som håller med längden. Man får helt enkelt lära känna sig själv, hur man är och påverkas av saker och ting, man lägger mera uppmärksamhet till olika saker och ber om hjälp i skolan, jobbet. Professionell hjälp så som KBT kan också vara effektivt till allt från ätstörningar till kongnitiva störningar.
….Sådant predrikande idag, jag kände bara att jag skulle skriva ut sådant här ( även om texten var väldigt kaos då jag kollade igenom det.. trycka publicera? Vi kör! Vet inte om någon förstår hälften av vad jag velat säga men..) det är så lätt att säga “du kan om du vill”. Både till personer med lässvårigheter eller en person som har barn, arbete, hus att ta hand om men även önskar att ha tid att gymma med sin personliga tränare, men bara säger att hon inte har tid. Det är lätt att säga, men du vet egentligen inte alls hur den personen har det EGENTLIGEN, du ser bara allt genom dina ögon och hur du skulle tänka, göra eller fungera. Men det är inte DU, det är en helt annan person som har helt andra förmågor.
Sköldkörtelhormon & Diagnoser
Dagens tänkande..
Fick reda på bl.a. sköldkörtelhormonerna idag och de har höjts lite eller ganska mycket sedan de senaste blodproven. (En andledning varför vikten stiger så sakta. Visst har jag gått upp i vikt men fortfarande relativt låg fettprocent) Så ska troligtvis åka till min sköldkörtel-läkare och få mera order om det inte fixas via telefonen så att säga! Skönt att ha en person och ett stöd som kan ta hand om tillfällen som dessa. Jag är visst specialiserad och kunnig inom kost, träning och hälsa men detta med sköldkörteln får mig ofta så snurrig. Det är så himla mycket som påverkar våra hormoner… allt från mat, stress, återhämtning, livssituation, andra hormoner och vitaminer, mediciner, träning, jobb, hantering och tolering av allt pågående i kroppen, värme, sömn, binjurarna, vätskebalans, andra sjukdomar eller inflammationer i kroppen..(man kan göra listan lång)
Förra året samma tid var min sköldkörtelproduktion tvärtom låg, och jag mådde inte alls bra, tänkte att det var stressen som var relativt hög och jag kände mig så bara vilsen och försökte komma fram bara, vänta på att allt skulle falla på plats, som det gjorde 2016. Nu har jag istället mått som en frisk mört, energi till alla att dela, massor med inspiration, motivation att göra nya saker och nya idéer, återhämtningen är snabb, jag är stark i kropp och sinne, jobbet går bra och jag sover väldigt bra. Jag orkar träffa vänner och ha skoj och allt sånt som jag inte hade orkar för några år sedan då sköldkörtelhormonet var alldeles på lågvarv. Men en lång tid av för mycket sköldkörtelhormon kan inte vara bra, kroppen tar skada på det och symptomerna förvärras. Tvärtom från underfunktion då symptomerna är fryshet, trötthet, depression,torr hud, låg puls, nedstämdhet, ingen ork att göra något.. etc. är överproduktion svettningar, darrningar, hjärtklappning, muskelsvaghet, hudproblem, sömnproblem, irritation osv.
Detta har varit en lång historia och lång tid att få rätt hjälp men då jag äntligen fick det och träffade min kära läkare förändrades allt som från dag till natt. Mardröm till Lycka. Jag kommer aldrig glömma den solljusdagen då jag började min medicinering sommaren 2013, då allt vaknade till sig och allt såg så ljust, annorlunda, vackert ut. Jag kände dofter, ljud, värme, kärlek, känslor igen! Allt började gå uppåt från och med den dagen. Jag fick motivationen att hitta tillbaka till livet igen, börja träna, träffa kompisar, börja studera och göra saker! Som sagt, lång process och historia som jag inte kommer skriva om i detta inlägg men däremot har skrivit om flera gånger förut.
Det är svårt i dagsläget att hitta rätt sorts hjälp, det är svårt att veta vad man har, vad behöver man för hjälp? Kan man bara gå till läkaren och fråga, vad är det för fel på mig? Om vi tex. pratar om sköldkörtelhormonet så behöver inte alla medicinering. Och en medicin kanske funkar någon men någon annan inte alls. Sedan mår ju inte alla må dåligt trots låga/höga halter av sköldkörtelhormon. Flera kan bra leva och fungera normalt utan svårigheter eller symptomer. Samma med många andra sjukdomar, hormonbalanser i kroppen, sjukdomar/diagnoser eller för högt/lågt blodtrycket etc..
Jag är inte alls kunnig och specialiserad på något av detta som sagt, jag säger ingenting att jag vet något eller har rätt och fel, det ända jag vet är att jag är över lycklig att jag fått hjälp och rätt sorts även om det tagit tid.
Man gör ofta som man har hört att man skall göra.. “Gå den och den psykologen” “använd den medicineringen” “ät på det sättet” “gör si och så” etc. Det betyder inte att det hjälper dig bara för att det rekommenderas på nätet eller sägs vara mest effektivt. Nu matar man ungdomar (alla åldrar) med depressionsmediciner bara sådär utan att först pröva på terapi och stöd eller kanske titta närmare på livssituationen som har stor påverkan på måendet. Allt från kost till vardagslivet, prestationen, familjen och sociala tillfällen, allt påverkar oss.
Det hjälper inte alltid, tvärtom kan förvärra som det gjorde för mig 2011-2013 med antidepressiva. Men visst, hjälper det är det ju en annan sak, jag är bara under den åsikten pg. egna erfarenheter att man skulle kunna titta närmare på andra saker innan. En annan sak som mycket pratas om är hur det matas och trycks stämplar på olika diagnoser som “tydligen” ges till vem som helst nu i dagarna. Det som är svårt enligt mig är veta om det egentligen är 1. ett problem 2. något man måste bli stämplad över/kallad annorlunda? 3. Påverkar det dig i dagsläget, kan du leva med de symptomerna/beteenderna ? 4. Behövs det medicinering eller något extra stöd för det? 5. Kan det hänga ihop med en annan diagnos/sjukdom/personlighetsstörning/etc 6. I vilken grad är det, är det något som man själv ansett vara jobbigt & påverkat i skoltid m.m. 7. Är det bara du/ dina föräldrar/ din läkare som anser det, hur upplever människor omkring dig? Osv. Och i slutläge om man fått en diagnos, skall man se det som en dålig eller positiv sak? Att du kan få hjälp, du kan förstå dig själv bättre nu, du kan hitta liknande personer med samma “problem” eller symptomer, du behöver inte känna dig konstig/annorlunda för du vet vad det beror på nu, dina relationer förstår dig bättre, du kan börja arbeta på de svaga punkterna och det kan lätta dig i skolan, vardagslivet, jobbet etc. Eller tvärtom, du kan känna dig ännu värre, som en misslyckad, annorlunda person med något fel, du kanske skäms över det och vågar inte visa dig utanför hemmet eller du kanske inte tycker alls att du är det läkarna säger och vill leva precis som du gjort förr utan extra stöd eller diagnos insatt på papper.
Så många frågor, funderingar och intressen man skulle vilja ta reda på, men det skulle troligtvis kräva en 10 årig skolning som jag rastlös och otålamodig knappeligen skulle ha möjlighet eller chans att närma mig. Men med två öron och ett hjärta att lyssna på andra samt lära av sig själv och sina erfarenheter har jag redan kommit längre än dag 1, då jag trodde allt var meningslöst och att det inte fanns något hopp i livet kvar. Idag förstår jag mig själv bättre och bättre. Dag efter dag. År efter år. Och jag vill bara krama om mig själv i de unga tonåren och tala om hur jag bara DÖG som jag var. Jag var kanske lite annorlunda, men jag var jag, jag skulle ha behövt hitta och fokusera på de bra sakera mina styrkor istället för mina svagheter som krossade ner mitt självförtroende till slut. Vi alla är unika. Vi alla har våra svårigheter och styrkor. Vi alla är speciella och unika precis som vi är, och det borde mera accepteras och inte kritiseras. Det borde vara mera förstående och lägga mera fokus på i både jobb och skola, att alla inte är likadana. Alla fungerar inte lika. Alla tänker inte lika. Därför är det bra att komma ihåg hur man kan hjälpas åt, sammarbeta och ta lära av varandras sämre och bättre sidor.
Såja. Nu är jag torr i munnen av allt tänkande, inte för jag vet hur det håller ihop. Aja, CHIAO!