Ätstörning
Om stress, utbrändhet, prestationskrav
En sak jag lärt mig under alla dessa år med bl.a. självskaderi, ätstörning, depression, etc är att inte sätta så stora krav på sig själv. Att inte kompensera. Att inte vara så hård mot sig själv. Att inte ha så stora och höga förväntningar. Att förlåta sig själv. Att godkänna läget. Att ta hand om sig själv.
Hälsan går alltid före som jag förut sagt.
Som tex. idag. Jag hade sovit väldigt, väldigt dåligt och det påverkade både kropp och huvud. Så jag lade nästan inga krav för mig idag. Ända var att spara energi, äta ordentligt, vila så jag skulle slippa iväg och träna, för jag vet hur mycket gott det gör och hur bra, energisk, glad jag känner mig efteråt. Och nu hallvvägs, har jag klarat det och jag är så himla stolt över mig även om jag bara gjort en sak idag. Man måste känna på sina styrkor och känslor. Vad vill man, vad känner man för att göra, vad orkar man göra?
Vad borde man göra men eventuellt har inte energi för att göra, vad kan man göra åt den saken, för att underlätta läget? Kan man kanske göra det imorgon eller en annan dag? Kan man tex. göra det men ta det lugnare, eller gå hem tidigare? Kan man tex. ta en liten paus och sova imellan? Kan man fråga om hjälp av någon? Hur viktigt är det, måste du verkligen göra det NU?
Finns det något som, kan få mig att må bättre, bli mera energisk, eller som kan få det att kännas lättare?
Du behöver inte ens göra något idag. Kanske du kan ta en dag ledigt från jobbet och be dina föräldrar eller mormor att ta hand om barnen eller annat du har att göra. Be om hjälp och acceptera att du behöver hjälp.
Vi människor sätter för höga krav på oss själva, och så kör vi 100% allt i en vecka och så slocknar vi på veckoslutet. I värsta fall får man ingen vilopaus alls, utan kör på hela tiden, och så kommer braket och man faller ner, duns. Plötsligt känns inget roligt mer, plötsligt känner man sig inte glad mer, man känner bara trötthet, negativitetstankar, deppig, låg, omotiverad, och “måste jag”, “orkar inte mer” snurrar runt i huvudet dagen lång. Det kan hända så fort, eller så långsamt. Man trodde man hade det så bra. Eller så tänkte man “lite till” “orkar ännu lite” och så fortsätter man,fortsätter man, tänker “jo ikväll vilar jag” men så händer det igen. Eller så tror du att du vilat, du tror de 3h om kvällen räcker, du tror att kaffepausen på jobbet räcker, du känner ingen trötthet egentligen och tänker äh, vi kör på, för du tror att ju mer du gör, desto bättre, stoltare, nöjdare är du och alla andra. Du får ångest av att ens tänka på att du skulle låta bli att göra det.
Fundera på den saken… Kanske du behöver då en paus, eller en resa, en vilodag, en stor förändring i ditt vardags liv. Fundera på det… innan det kanske är försent.
Jag har både upplevt utbrändhet & överträning. Till slut ligger man bara där och gråter. Det är fan det värsta man varit med om, för då känner man ju sig ännu sämre, då man inte kan göra något, och då andra kan, varför kan inte jag då? Vad är det för fel på mig som brister ut i gråt så fort jag stiger upp ur sängen? Till slut har man inget kvar. Bara en egen kropp som skriker av trötthet och ett huvud som skriker hur misslyckad, dum, dålig, äcklig man är. Till slut bryr man sig inte om det heller. Man vill bara komma bort ur den mörka hålan man är i just nu.
Stress kan vara bra, bl.a. få oss igång att fara, får hormonerna igång att arbeta, koncentrera oss. När Stressen är aktiv (egentligen är den helatiden aktiv) börjar kroppen få extra motivation, krafter. Vi får energi och lungorna hjälper oss att kunna ta mera syre. Blodtrycket höjs, sömnbehovet minskar. Ju längre stressen pågått desto längre tid kan det ta att balansera kroppen igen, därför bör du vara observant, ett flertal symtom och sjukdomar kan uppstå om kroppen inte får återhämta sig. Återhämtningen kan därför ta allt från ett par timmar, till flera dagar eller veckor vid längre stress. Vid långvarig stress kommer det utsöndras för mycket kortisol så att kroppen tar skada och kroppen blir utmattad. Även balansen och mängden av signalämnena, må-bra hormonerna serotonin och dopamin kan även minska. I värsta fall kan långvarig stress leda till utmattningsdepression som kan ta år att komma till bukt med. Sammantaget ökar långvarig negativ stress risken för utbrändhet.
Så låt er återhämta er, låt er ta den tid det tar, lyssna på er själva och kroppen, sluta tänka på vad andra skulle tänka/säga, låt sig själv vara, låt dig bryta cirkeln. Sätt rimliga krav och mål eller inga alls. Jämför dig inte med andras mål, vardag, jobb, träning, kost!!! Lär dig säga nej åt andra för din egen skull och lär dig leva i nu:et, oroa dig inte om imorgon, nästa vecka, nästa månad eller nästa sommar. Det är idag du ska må bra och för att kunna må bra imorgon också, måste du fokusera på stunden du har just nu. Igår har redan passerat och går inte att göra någonting åt, det finns ingen anledning att älta det som varit. Vi vet ingenting om imorgon, ingen har ens lovat oss en morgondag, så det är ingen idé att oroa sig för den heller.
Du duger som du är. Du behöver inte prestera bäst, eller ens bra. Du får vara dålig. Du får misslyckas, ifall du kallar det så. Misslyckande stärker oss, vi växer som person och lär oss mera. Misslyckande är inte misslyckande, det är bara en liten grop i sanden. Som jag redan sade, hänt har hänt, gjort är gjort. Det är nu, vi lever.
bild från google.
They Tried On Victoria’s Secret Bathing Suits And This Is What Happened
After years of admiring the models in Victoria’s Secret catalogs, these girls decided to make themselves into models.
Article from Buzzfeed, here is what they wrote:As girls we grew up idolizing the women we saw in magazines, and hoping that maybe someday, when we finally grew up, we would look in the mirror and see that same beauty in ourselves.
Every summer we are exposed to the flawless pictures of Victoria’s Secret models. And every summer, we wonder why when that bathing suit arrives in the mail, we put it on and don’t feel flawless.
We decided to re-create our own swimsuit photo shoot on the beach in Malibu. We each chose a model and then tried to re-create her pose. We think it’s very important for women of all different shapes, sizes, and colors to rock these bathing suits and give an accurate depiction of what a beach body really is. So that’s what we did.
Honestly, I wish we could go back to wearing old-timey full-coverage swimsuits. I also have fairly large boobs and it’s really hard to find a suit that lets me move around and NOT flash people. I assumed these models just got made up, put on the swimsuit, struck a pose and got the shot. Easy. But it wasn’t easy. The sand was really hard and hurt my knees. It was freaking cold that day and I did not want to wet my hair in the ice water of the Pacific. I struggled to make my body even somewhat resemble the model’s, no matter how much I sucked in.
Looking at these models was just a constant reminder that never in my adult life have I been that skinny or white, so I can’t pretend that I relate. It sucks because there are different ways to represent “bikini bodies” and beauty in general, but we’re force-fed one image. I wish I could see someone like me in a magazine, but I’m still waiting.
I feel pretty self-conscious wearing a bathing suit, especially a bikini. I got lucky in that I was wearing a one-piece. I think I would’ve been really nervous to wear a bikini just because I feel very exposed in them even when I’m not being photographed. Everyone has cellulite, stretch marks, and pudge. Only you are focusing on your “problem areas” — nobody else cares. A photograph is so misleading because it’s just capturing a millisecond. Everything is flexed or tucked (or photoshopped), so it’s not real. It’s important to remember that.
This is going to sound absolutely crazy but I am actually not a Victoria’s Secret model. I know, this is a huge shock and we should alert the church elders. I wish I could say I was a very confident 13-year-old who didn’t care for Victoria’s Secret Angels, but I’d be lying to myself. I used to see photos of these girls and hope that one day I could look like that. Especially the ones that were always like, “Oh, I like to do light stretching for working out, I love burgers.” Like, who da fuq are you?
I’ve never been a huge fan of swimsuits. Why are they so clingy? Why do none of them support my boobs? (Oh, people “concerned” about my health, this is the part where you complain if I can’t find swimsuits in my size, that I should just lose weight.) So imagine just how excited I was when I had to put on a fucking swimsuit on a fucking beach with my fucking photo posted next to that of fucking Behati Prinsloo, a Namibian supermodel who married fucking Adam Levine. You guys, this position hurt so much I can’t even explain. The hard sand, the pressure on my knees, the awkward inner thigh grab with a back ankle grasp. I was so over this. Do I look sexy? ‘Cause I can just see the pain in my eyes. My boobs also look like they’re trying to escape from prison — wait, sorry, is that too soon? Oh, hi belly button!
Swimsuits and I aren’t really friends yet. More like acquaintances who will never actually meet up to get coffee. I have a lot of abdominal pain with bloating, and because of that I am very self-conscious when it comes to my stomach. Thinking about doing this beforehand made me squirm. Also, BIG SHOUT OUT TO MOTHER NATURE FOR BLESSING ME WITH MY PERIOD MERE HOURS BEFORE I HAD TO WEAR A WHITE MESH BIKINI. I have endometriosis, so my time of the month is literal hell. I was uncomfortable showing my abdomen, I was in pain, but mostly, I just wanted to figure out how the hell she got her arms to move that way. I still don’t know, for the record.
I think it’s really hard to look at the women in the magazine and actually relate to them. I mean, they’re literally flawless. For the longest time I thought that if I tried hard enough I could someday look like them. Just one more hike or 30 more minutes on the treadmill and I would get there. But I never did. I want a magazine that I can pick up and look at the women and say, “Oh my god, that’s so me,” not “Oh my god, I wish that was me.”
I think I have the same level of anxiety most women have when it comes to prancing around in something that barely covers your ass. I knew I was going to be out of my comfort zone. I didn’t think I’d be splashing around in the waves or tossing my hair in the wind while a Calvin Harris song played in the background. Also I ate a pack of Pop-Tarts immediately before the shoot, which I regretted the whole time.
The thing that sucks about these magazines is they just make you feel like crap. You look at the swimsuits, and the models, and you just don’t see yourself represented.They’re beautiful women, no doubt. But they don’t depict what real women really look like. I think it’s unhealthy for girls to only have one image of what a “bikini body” is. Because a bikini body isn’t a model’s body, it’s YOUR body in a bikini.
First of all, this bathing suit was the tits. I’m not really in a pose that really demonstrates how kick-ass it felt, but ask around, I spent this whole day wiggling around and taking selfies and generally enjoying myself. I don’t think I realized how long this model’s arm was until I tried to duplicate this this pose, and my own arm got stuck halfway through boob town. This is like the pose you make when you’re trying to act natural around your crush, so you decide to wrap your arms around your body so it looks like a straitjacket. That is to say, “natural” poses do not look natural on a lot of people.
I think all bigger girls learn pretty quickly what their most flattering “poses” are for pictures — if you spend a lot of time untagging bad pictures of yourself on Facebook, you figure it out pretty fast. For me, posing in a way that was almost intentionally unflattering felt like I was sabotaging myself. It was like, “What are you doing, Kristin?! Now everyone will know your DAAARK SEEEECRET about how your arms and thighs are MADE OF MARSHMALLOOWWWSSSS.”
Remember, no matter your size or your shape…you’re fabulous.
Having airbrushed skin and zero fat doesn’t make you beautiful, having confidence and radiating that confidence makes you beautiful — “flaws” and all.Ångest över julen?
Hej.
Nu är det juletider.
Bli inte stressade, oroliga, det kommer att ske bra.
Izzy har skrivit några bra inlägg om jul-ångesten eller stressen över maten.
- Linkposts to help you this christmas
- Not wanting to feel full
- Coping on holidays
- Family time
- Christmas is so much more than eating
Tar julen som den kommer. Försök släppa alla tankar kring kontroll och mat och träning och att du kanske borde röra på dig efter maten eller så, det kan kännas obehagligt, det kan klia i hela kroppen, men fan du bestämmer dig att vila och det ska du göra. Fokusera på sällskapet, prata med dem och tänk hur viktiga de är för dig, och tänk hur det hade kännats ifall du inte hade dem? Och ifall du verkligen får så himla ångest, ta en paus, gå till ditt rum och stäng dörren, andas djupa andetag ett tag.. läs en bok eller tidning eller bara sitt där och va. Ingen mobiltelefon!! Sitt där lungt och titta ut ur fönstret eller något. Tänk igenom vad som hänt, och vad som inte hänt. Allt är lungt. Du har det bra. Tänk på att du är faktiskt inte den ända som äter, och ifall du tycker du “ätit för mycket” är det troligtvis ändå inte så.. men ifall du gjort det, så än sen då? Inget farligt kommer att hända.
Skrev också ett inlägg om det förra året, kopierar det hit under för är ännu av samma åsikt;
Det är traditionellt att äta lite extra gott och festilgtpå julafton – gröt och kaffe bullar. kålrotlådor, skinka, rosolli, fisk och alla andra läcker i oändlighet! DESSERT plommonkvarg, , kakor, bullar och allt detdär. På kvällen ska det ännu rymmas lutfisk, desserter, Bland de gåvorna definitivt choklad i mängder.
Jag vill bara säga till er, En dålig måltid gör dig inte fet, samma som en måltid inte gör dig smal. Det är inte vad du äter på julafton som räknas, utan resten av året. Ifall du någonsin går upp i vikt på en natt eller dag, kanske från 1-5 kg (jag gör det ofta) är det bara kroppen som samlat vätska. Troligtvis på lite extra kolhydrater än vad din kropp tål, men det är inga riktiga kilon. Jag trodde det då jag höll på att bli frisk från ätstörningen, att jag kunde äta mig upp i vikt en dag ifall jag kände mig smal eller ifall jag gått ner i vikt. Nej,det var bara vätska som lade sig och nästa dag var det borta.
Låt gå för julhelgen. Utan dåligt samvete. Julen är en gång om året. Skäm bort dig till slutet av året och sedan är det lätt att göra löften om ditt kommande år.
Jag ska iallafall äta massor i mängder, vad som helst, när som helst och njuta till 100%. Visst kommer jag må dåligt fysiskt till slut, men det får man tåla ifall man äter för mycket och visst är det värt det, speciellt på julafton! Känslan går över, mättnad är inget farligt. Spela lite spel eller vila i matkoma en stund och du kommer glömma att du ens ätit. Sen är det dags för nästa omgång! ? För mig iallafall, julmat kan man aldrig få nog av ! (kan inte tänka att jag säger detta, är ju fd. ”julmat-hater” men omg, så gott det var detta året. MUMS. Dregel och wow, va vi lyckades med allt! )
Snälla för denna jul, slösa inte bort hela julafton på en massa ångest. Tänk på de som inte får mat, tänk hur lyckliga vi är som egentligen har det så bra. Spendera ditt julmys med de viktigaste personerna och mys. <3
THROWBACK… MONDAY?
Hejsan fina! Har nästan lust att radera halva instagram eller bloggen där jag lagt bilder på mig då jag var sjukligt smal. Det knappast inspirerar folk! Minn dendär perioden, oktober-december. Fan vad stressig jag var. Jag trodde ärligt talat jag inte skulle klara mig igenom PT-skolan, därför gick jag mest deppig sista veckoslutet i skolan och inte hade lust att “festa” med de andra sista dagen, vilket jag ångrar 100%. Mer deppig blev man ju då man såg sig i spegeln och såg bara en smal, blek, rynkig, tjej. Rynkor eftersom det får jag i ansiktet då jag stressar, inte sköter kosten ordentligt. Det är så jobbigt så sköldkörteln går upp och ner. Så ibland kan jag bara gå upp i vikt av att kolla på en bulle, sen en annan dag går jag ner i vikt bara mer och mer hur mycket jag än äter. Vilket jag försökt nu släppa. Orkar inte bry mig själv, det gör jag inte heller mer, bara jag mår bra så bryr jag mig inte om vilken vikt jag ligger på, men vad jag sprider ut i media är ju en annan sak. Vilket jag inte alltid tänker efter, för när jag startade denna account och blogg. Svagtillstark på instagram tror jag skapades 2013, tänkte jag mest en inspiration och en väg uppåt till mig själv. För jag själv får så mycket mer inspiration och glädje, motivation av att ha något att dela med mig, hjälpa andra, hjälpa mig själv, hitta andra som har gått igenom liknande eller som bara annars inspirerar mig, och bara få dela med mig min resa!
from the time I was stressed, lost some weight… 2014, no anorexia thoughts or anything like that.. only a hard time for me and hard to find time to remember myself in the storm. Men iallafall. Här är lite bilder då på mig från tiden jag var stressad till hundra. Jag åt MASSOR med godis, glass, skräpmat, allt jag kunde tänka mig. Maten gick sådär, åt nog, men som sagt inte tillräckligt med tanke på hur jag tränade då. Är så glad att jag skrev av mig, nästan “gav upp” och gav kontrollen åt min dåvarande coach, Titi. Hon hjälpte mig verkligen att få upp i vikten igen och skapa kurvor, och det jag har byggt under sommaren är enorm stor skilnad från då jag började! För ibland har man bara inte ork och motivation att vara PT åt sig själv, för speciellt för mig, har kunderna alltid gått FÖRE. Så därför har det varit bra att ha med en coach hela året. Nu har jag ett nytt team, nya coacher som är igång ett halvår! Vårt mål just nu är att inte ligga på en för låg fettprocent på tävlingsdage, vilket jag är glad över, så kroppen inte tar så mycket stryk av kommande tävlingsprep. Så jag måste bara ge mig en stor kram och klapp på axeln hur långt jag kommit, tänk ifall jag hade bara rasat ner i botten den decembern, för då hände mycket annat, bl.a. min farfar (viktigast för mig) var sjuk och nästan döende.. och en av mina bästa vänner, maddison skulle ju komma över julen till oss, men vi fick aldrig det fixat och jag hade så stor ångest att jag var hemsk vän, för de sade de ju också.. och så var det ju det stora pt-provet, ifall jag skulle komma igenom det.. eller ifall jag måste ta om det.. efter allt jobb och läsande jag gjort, så bäst att ha böckerna kvar ifall jag måste läsa allt om. Och så var det mycket nytt folk som kom till oss på julafton, lite press på att hurdan syster de såg mig som… och pengastress, skolstress, allt! Skulle snön komma? De hade kommit ända från australien och får inte ens träffa mig.. och inte se snön för första gången i livet? Aja. Såna små saker kan jag bara få pulsen upp högt och få otrolig ångest över. Så är glad att jag fick hjälp av ett mat och kostschema, fick vikten upp och träningen normaliserad att jag inte bara blev övertränad. Eller överstressad. Eller bara på övervarv. Tack och lov att jag fick stopp! Även om jag åt som en häst och sov som en kung. Minns att jag fick problem med magen också, lös mage varje dag. Inget hölls inne. En tanke på att sköldkörteln inte är som den ska, så jag lämnade faktiskt bort medicinen helt och hållet för jag trodde jag hade fått överaktiv sköldkörtel… vilket var nog det sämsta jag gjort, för då slutade ju den helt fungera och så blev det ännu kaos december för mig, men fick som tur hjälp av läkare och allt är fixat nu. #thankgod
from the time I was stressed, lost some weight… 2014, no anorexia thoughts or anything like that.. only a hard time for me and hard to find time to remember myself in the storm.
Aja; såhär skrev jag:
Hej!
Idag är den officiella ”nystart” dagen . På måndagar börjar man alltid nästan något nytt. Ett försök på en ny, bättre, roligare vecka. Ofta misslyckas man med för hårda krav och är tillbaka på sina vanliga rutiner redan på dag 2. Men! till saken. Idag är också min förändringsdag. Som jag berättade på instagram:
Så har jag känt mig väldigt liten och klen. Har ju alltid varit den typen som äter och tränar vad hon vill när hon vill. Fokus på välmåendet. Men nu under ”stressperioden” har det blivit mindre träning, mindre mat mera skräpmat och kroppen och huvudet har inte känts som vanligt, har blivit tröttare, deppigare utan min dagliga dos av träning och goda regelbundna måltider och har knappast fått några vitaminer, antioxidanter, näringsämnen jag borde få i mig.
Så IDAG ska jag faktiskt börja ett matschema, tro det eller ej, JAG! Fokus på att gå upp i vikt, bygga muskler, börja träna igen och ha roligt, må bättre, ha energi dagen lång då jag kommer läsa mycket mycket på prov och skriva två stycken föredrag/böcker om både kost och träning. Då behöver hjärnan energi typ varannan timme för att hålla igång (talar om min hjärna, den älskar mat och är beroende av det, andra personer kan klara sig på en kaffe till lunch)
Inget speciellt med kostschemat förutom att det är ganska cleant, vadå celant? Är inte all mat cleant? Japp typ, men menar med fokus på bär,grönsaker,frukter, bra köttkällor som feta fiskar, kyckling, kött och kolhydrater i form av ris,potatis,sötpotatis och fett av avocado, kokosolja, turkisk yoghurt, nötter, frön, osvosv, i lite
”mindre”(mindre menar jag normala) portioner och varannan timme. Istället för att köra på bigbig portioner i form av fettiga hamburgare och pommes, som knappt innehåller några näringsämnen alls.Visst kommer jag njuta med fuskmåltider också då jag ändå fokuserar på viktuppgång, men ifall man vill fokusera på en hälsosam och hållbar vikt plus lite muskler, rekommenderar jag att man tar det lite lugnare och inte ba plötsligt chockar kroppen med +100000000 kcal och äter allt man ser, visst funkar det också men man kanske inte mår så bra (jag har prövat och jag mådde däremot inte bra i varken kropp eller huvud) magen dog och träningen sög för jag mådde illa av all mat jag proppat i mig för någon timme sedan, har nämligen en väldigt långsam matsmältning.
Men alltså inge speciellt, utan bara normalisera lite och få kött på kroppen och näring i huvudet. Alla har sina egna åsikter och detta är min! Dock har inte JAG gjort kostschemat, eftersom det aldrig skulle funka, haha skulle skriva upp allt jag älskar och överdriva mängden, fuska dagen lång. Så istället har jag bett en tränare hjälpa till lite och så får vi se hur det funkar. IFALL JAG INTE MÅR BRA AV DET, SLUTAR JAG DIREKT. Men jag älskar det redan! (lol bara ätit frukost och nu är det dags för mellanmål) Så det kommer nog gå bra!
Jag kommer ju inte skriva upp hur exakt kostschemat ser ut, då det inte är mit eget, men kommer skriva lite hur jag mår och lite hur det känns. Även om träningen och annat skoj förstås så ni inte tröttnar eller triggas av allt matprat. (hur kan man inte gilla matprat lol ?) Nä men ni förstår vad jag menar. Hoppas ingen tar detta allvarligt eller på ett dåligt sätt. Det är ju ändå fokus på mitt välmående och vad jag vill. Det borde alla respektera, samma som jag respekterar era val av livsstilar, vare sig ni kör dirtybulk, eller äta normalt inte bry er ett skit (bästa man kan göra), eller rawfood, eller vegan eller lchf/gi, eller stenåldersmat eller ingen ”diet” alls, eller kostschemat ätstörningskliniken skrivit ut åt er, eller bara regelbundna hälsosamma måltider dagen lång, eller kebab och vatten dagen lång. KÖR PÅ VAD NI KÖR OCH visst kan folk skratta, kommentera och ge sneda blickar, men vem fan bryr sig så länge ni känner er bra! NU KÖR VI!!
detta var bara en liiiiten måltid av 7 andra, påstår verkligen inte att detta är “mycket”. Äter idag t.o.m mera, men ifall man vill upp i vikt rekommenderas det ofta att äta regelbundet, normalstora portioner, ca. varannan timme.
Och ett annat inlägg:
Men nu ska jag äta mitt stora kvällsmål, försöker öka på energiintaget nu då jag förbränner så mycket mer när jag har en stressperiod i mitt liv, som nu. Det är inte alls kul, har inte råd att tappa någon vikt och det sista jag vill är att förlora matlusten (vilket är omöjligt enligt mig), men vi kör på, det finns inget som heter ”ge upp” i min syn, bara stiga upp ur gropen och göra lite bättre nästa gång och vänta på ljusare tider!
Och en annan dag…:
Jag fick även svar på mina blodprov, vilka var åt skogen! Det konstiga är att jag mår fruktansvärt bra. Okej hela hösten har jag mått sådär, ärligt talat, stressat som ett tok och sovit jättedåligt, fått sömnmedicin, men nu i tre veckor har jag mått som en prinsessa, som jag även skrivit här på bloggen! Mår jättejättejätte bra och stressar inte alls för provet, stressar inte heller med tiden eller bloggen, gör alla de viktigaste sakerna i förhand och läser då jag har tid, kanske före jag somnar eller efter middagen, eller så gör jag något kul, som att shoppa julklappar eller något uppiggande åt mig själv, träningen har också gått superbra på senaste tiden, utom idag var jag lite trött pg. jag var orolig över mina blodprov och min hälsa, men enligt min sköldkörteldoktor kommer allt ordna sig, vi höjer medicinen lite och så tar vi prov igen efter en månad.
Tror att mycket handlar om vilja, och val. Ifall man väljer att stiga upp med ett bra humör, ifall man väljer att tänka positivt istället för negativt, och förändrar de dåliga tankarna mot bra, då är man en vinnare. Då förändras livet till ett solljus. Man kan ge upp och låta de dåliga tankarna och dagarna vinna, då blir det till en cirkel och man hamnar i en mörk grotta och slipper inte bort från tankarna.
from the time I was stressed, lost some weight… 2014, no anorexia thoughts or anything like that.. only a hard time for me and hard to find time to remember myself in the storm.
Och mitt beslut av att tävla… Människor kanske tänkte att jag forlorat vettet, eller är back on track i min anorexi eller utvecklat det till ortorexi. Ja, människor får tänka vad de vill, men tävlingen har allt annat än gjort mig sjuk, tvärtom, fått mig att förstå hur mat, energi, återhämtning är viktigt förr oss. Jag har lärt känna mig och min kropp ännu mer och jag har förstått att träning inte är allt i livet, även om det får dig att må bra, så kan det finnas mycket annat som får dig att må bra. Det behöver inte vara 100% eller 0%, som jag levde. 100% träningstokig eller 100% festprinsessa eller 100% soffpotatis. Nä. Jag kan vara 33,33333333333 av alla tre. Eller av ingen av dem, eller 10 av allt, eller 100 av allt, eller vafan än jag vill! EN DAG I TAGET, EN MINUT I TAGET, VAD VILL DU GÖRA? Sluta klassa någon för alkoholist bara för hon super varje veckoslut, eller sluta kritisera någon för träningsaddicted för att träna väldigt mycket, sluta säga att människan är ätstörd för hon ätit en hamburgare och är smal eller tvärtom en sallad och är fet, sluta säga att människan borde hitta ett liv bara för hon spenderat hela veckan hemma och inte gjort något. Varför ska vi ens blanda i andras liv? Förstår om hon driver en blogg eller instagram.. klart man kommer få kommentarer… men till vilken nytta? Är tjejens liv viktigare än ditt? Kanske du fokuserar på dig själv och vad du har för liv innan du kritiserar någon annans livsstil. Och… ingen är perfekt, ingen lever perfekt. Så varför påstå att man måste ändra på det man gör, då kanske den personen försöker göra det, men det inte kommer resultat direkt.
Så jag måste bara än en gång, ge mig själv en klapp på axlen. Detta år har varit ett stort, lärorikt, år. Och jag tror 2016 kommer vara det året, allt blir på plats. Jag är så glad för allt jag klarat, gått igenom, inte gett upp, för alla vänner, familj, stöd jag haft, alla underbara kunder jag mött och sett kämpa, mitt tävlingsteam, min självkänsla, minnen, mina släktingar, mina allt. Jag är så glad över allting. För julen är en tid, där jag stannar upp och säger tack till allting. Så tack. Och bra jobbat! Även om det inte hade varit bra jobbat, även om jag misslyckats och det har jag flera tusen gånger detta år, i allt i livet, i prat, i jobb, i skola, i skrivande, i vänrelationer, i träning och kost, i bloggen, i vardagslivet, med husdjuren, med familjen, med killar, med viktiga personer, i samtal, i möten, hemma, borta, var som helst, överallt, SÅ ÄR DET ÄNDÅ BRA. JAG ÄR BRA. VI ALLA ÄR BRA. DU MÅSTE OM OCH OM IGEN SÄGA TILL DIG SJÄLV, YOU ARE GOOD ENOUGH!!!!!!
Så from that to this bara, BOOOM!
och ännu ett OBS… som vi alla hört förut och vet att är sant, men som bör kommas ihåg.
LJUSET, VINKELN, FLEXING ELLER AVSLAPPNAD, KVÄLL ELLER MORGON, ETC, PÅVERKAR JÄTTEMYCKET!
Lucka 17 – you cant BECOME an anorexic
Anorexia nervosa is a severe and dangerous eating disorder. It is a form (some say symptom) of a deeper mental illness. You can’t just decide to be sick. Here is more input and advice: You can’t “become” anorexic — its something that happens. its the difference between a diet an a obsession. its something you DON’T want. if you think life, people, whatever tell you what to do now, you don’t want a dictator in your head telling you to eat so little that you come close to death or die.It’s about control, not will power. Anorexics need to control something when they fell out of control, so they control their bodies. It IS a mental illness. Not eating is unacceptable. Everyone must eat. First of all, you can’t just choose to become anorexic. Anorexia is a highly complicated mental disorder that develops over the course of time (sometimes 5, 10 years or more). There is no single issue or event that will cause someone to become anorexic. There are many contributing factors in the development of anorexia. The can be (but don’t *have* to be) – family situations, sexual/physical abuse, disordered thinking (cognitive distortions), etc. It goes way beyond just a simple desire to lose weight.Anorexia är ingen lek. Snälla förstå det och sluta leka med maten, sluta skämta om ätstörningar, sluta kommentera över andras kroppar att hon ser “anorektisk” ut. Sluta banta genom att svälta er, sluta banta genom at spy upp, sluta tala om för hela världen att du vill ha en ätstörning. Du vet inget om det, än. Du vill inte gå igenom det jag gick. Jag lovar. Så medan du kan, stoppa det. Jag skulle hellre dö än få Anorexia igen. Det tog slut på alla mina krafter, det tog död på hela min utsida och insida, jag glömde bort vem jag var för över 4 år. Det är inget game. Det är en allvarlig sjukdom som alla andra sjukdomar här i livet,det är inget man “bestämmer” att man får. Man vaknar inte och får anorexia. Det är något som händer. Och ingen har förstått riktigt VARFÖR än. Så snälla sluta.
Om att vara självkritisk
Ett inlägg om mig.
Många har kommit fram till mig och sagt, “oj, vad snäll person du var, trodde du var kaxig”. Jag har blivit väldigt chockerad av den kommentaren, eftersom kaxig är nog det sista jag är.
Det sägs att såna som blir sjuka i ätstörningar ofta är perfektionister och sätter höga krav på sig själv.
Har alltid tänkt att det inte passar in på mig, eftersom jag har aldrig velat vara “Perfekt” (vad det än betyder..) Tex. Jag tog det lungt i skolan, jag “skolkade”(blev hemma) mycket ända från dagiset till gymnasiet, hade inte så stor press på mig själv och inte mina föräldrar heller. Jag klarade mig igenom klasserna med mycket hjälp av vänner, fusk, ha en bra relation till lärarna, och göra så gott jag kunde då vi skulle arbeta. Proven gick ändå helt åt skogen. Fattade varken frågan eller svaret jag skrivit på handen. Anyway, vi ska inte prata om skolan! Utan om att vara så hård mot sig själv.Som sagt, har jag aldrig tyckt att jag är en sådan typ. För jag hatar perfektion. Jag hatar att allt är 100% gjort perfekt och inget minsta fel. Jag tycker fel, lite klott och misslyckanden hit och dit, gör det personligt. Tex. jag gillade att ha en annorlunda klädstil, jag ville inte vara perfekt, jag ville inte att alla skulle gilla det, jag ville själv gilla det och vara personlig. Samma med håret,sminket.. Så utseendemässigt var jag ingen perfektionist. Men visst hade jag ändå stora krav på mig själv, det är väl en helt annan sak, eller? Jag hade ändå stora krav på att jag måste se bra ut (att jag själv skulle tycka jag såg bra ut) då jag gick till skolan. Men samtidigt, mådde jag ju bra av det. Vet inte om man ska ta det positivt eller negativt.. För det är ju bra att göra saker man mår bra av, men å andra sidan, som anorexi-sjuka kan få en kick och må bra av att vara hungrig.. Det är ju inte bra. Det beror väl på vilket sätt man mår bra? För att man “lyckades” eller för att man får bättre självförtroende? Eller om man gör det för att bli “godkänd”? Eller för att man “tror” att man mår bättre då.. att man gillar sig mer då?
Kroppen då. Den funderade jag inte så mycket på, förutom komplex att jag var så lång. Och saknade kurvor. Skulle “låta bli att äta” hjälpa till med det då? Nä, det skulle ju tvärtom göra det värre.. Men jag tänkte ju inte på att “nu slutar jag äta” Utan mer att jag ville ha en mer platt mage, jag ville hålla mig smal som alla sade, “oj vad smal du är”, eller “oj vad bra kropp du har”, så tänkte jag att jag vill ha en mer “bra” kropp, eftersom det tydligen var det ända jag var bra på? Annors syntes jag inte så mycket. Var ganska blyg. Lite annorlunda. Lite längre. Lite konstigare. Så genom att ha en bra och slank kropp, kunde jag kanske åstadkomma mer…eller synas mer.. eller andra skulle gilla mig mer? Vilket såklart slutade tvärtom. Sånt händer då man inte tänker igenom 100% vad man håller på med. En liten ändring på kosten, träningen kan resultera sig i en katastrof, som för mig, Anorexi.
Aja… så går vi vidare. Om vi då inte tänker på utseende, kommer vi till sättet man är, och vår personlighet, och hur vi är med andra. Hur ser andra dig? Jag har alltid varit känslig för det. Så på ett sätt är jag en perfektionist. På sättet hur jag är. Att göra andra nöjda. Att göra saker rätt. Fan vilken stor ångest jag fick ifall jag gjorde något fel och ville direkt ändra på det eller backa tiden. Så kommer vi till familjen. Pappa och mamma har varit väldigt snälla och aldrig haft stora krav på oss barn. Speciellt inte vi sista, Matilda och jag. Vi fick växa upp ganska fritt. Men jag då, jag har en sådan personlighet att jag vill göra mina föräldrar och alla andra nöjda. Aldrig kände jag mig tillräcklig. Men pappa har alltid varit lite mer ordentlig och bestämd.. han är lite perfektionist själv, så han kanske ville att saker och ting skulle göras rätt. Så om pappa sade “ät all mat på tallriken” skulle jag verkligen göra det. Alla smulor skulle slickas. Alla droppar i glaset skulle drickas. (förutom då jag blev sjuk) Eller om pappa sade att linjen som man ritar skulle vara perfekt rak och det man suddar ut på pappret i skolan skulle vara ordentligt suddat, skulle jag också göra det. Ifall pappa suckade att diskmaskinen inte var tömd, glömde jag bort jag hade planerat att göra och tömde diskmaskinen. Sade pappa att prislappen på bananerna skulle vara bra placerat så kassatanten har det lättare, skulle jag se till flera gånger att jag gjort det rätt. Sade pappa att man ska gå rakt, med huvudet upp och ryggen rak, skulle jag göra det. Osv… Allt han sade fastnade i huvudet och jag skulle alltid göra rätt. Men alltid fann han något “fel” eller något att rättas igen.. alltid fanns det något nytt. Eller så kunde jag inte alltid komma ihåg allt. Så det blev en liten obsession och jag ville bara göra han nöjd. Men aldrig kände jag mig tillräcklig, vad jag än gjorde, hur mycket jag än försökte.
Det har väl varit samma med alla människor jag mött.. Jag skulle alltid ge ett bra intryck och alltid vara glad, snäll, bra. Så jag hade så himla stora krav på mig själv att om jag sade något fel kunde jag gå och ha ångest i flera dagar och gråta eller hata mig själv för den jag är. Om personen inte gillat mig, fast jag gjort mitt allt för att vara en “bra” person (vad är en bra människa ens?) så hade jag ändå inte blivit “godkänd”. Så jag kände mig misslyckad. Förstörd. Vad är fel på mig? Var en fråga som om och om kom upp i mitt huvud. Fick en gång frågan, “varför ler hon alltid? Varför säger hon inget, varför ler hon bara? Kände mig som en idiot. Leendet hade väl då varit min styrka. Inte mer. Efter det ville jag inte lé mera.
Till slut orkade jag väl inte mer. Det var en del av min sjukdom. Efter anorexin då jag försökt göra allt perfekt i så himla många år, gav jag upp. Fan vad jag inte orkade mer. Det var om mitt huvud och min kropp slutade fungera. Jag gav upp som sagt. Jag låg i sängen, jag grät, jag skrek, jag bara fan orkade inte mer. Om någon sade att “varför lämnade du kaffekokaren på?” eller något annat som jag “gjort fel” bara fan brast det i mitt hjärta och huvud, blev så himla arg och bara skrek. Folk kollade väl på mig som en idiot. Men jag fan orkade inte förklara. Orkade inte. Jag var tvungen att acceptera att jag aldrig kommer bli perfekt. Aldrig kommer precis alla att gilla mig. Aldrig kommer jag kunna vara tillräcklig enough. Men det var så svårt att acceptera. Då det nästan hade varit som en personlighet eller styrka för mig, att göra andra nöjda. Då jag såg att andra blev glada och tackade, eller jag fick komplimanger, osv.. Jag blev så himla glad och tacksam. Att jag gjort något rätt. Att någon gillade mig. Att jag kunde vara “bra”. Och ENOUGH? Men nu fick jag plötsligt bara ge upp den saken. Jag bara var tvungen att acceptera mig som jag är. Visst, att göra saker om andra vill.. men jag egentligen inte orkar göra, men bara för att göra den personen glad skulle jag göra det.. (men ändå skulle den personen inte ens tacka, eller kanske ens märka det, glömma bort det fort) så att inte göra det, lyssna på mig själv, vill jag göra det? Vad ger det mig? Visst det KANSKE gör en annan glad, men kanske inte. Kanske hon inte ens märker det, kanske hon är så van att jag gör det alltid. Så att plötsligt inte göra det, lyssna på vad jag vill göra, och inte vad andra vill och väntar mig att göra.. var väldigt konstigt.. Jag fick mycket skäll och konstiga blickar. Pappa började bli arg på mig och alla tänkte väl att jag var i “tonåren”. Det var svårt, men det var ända sättet att bli frisk ur denna “perfektionist” och “obsession” att göra allting rätt. Då man ändå inte mådde bra efteråt, längre?
Jag måste säga, att i mat & träning har jag lärt mig att inte vara så hård, inte behöva göra det perfekt, inte behöva lyckas, inte behöva göra någonting alls, lyssna på mig själv och acceptera läget. Under hela min anorexi period och hela fotbollsperioden har jag haft så himla stor press på mig själv. Slutade ibland träningarna och matchen för jag inte gjorde rätt, eller för att tränaren skrek något, och jag misslyckades.. eller jag gjorde om och om och om igen men aldrig fick jag bollen. Då orkade mitt förtroende inte mera. Det bara brakade ihop. Jag skrek “jag är skit” och gick ur planen gråtandes. Det skämdes väl både min pappa och min tränare för. Jag ville inte vara den som folk och kompisarna skulle tycka synd om, så då någon kom kramandes så knuffade jag den personen bort och sade “nä fan låt mig vara, jag var påriktigt skit.” Så det var väl en stor del varför jag inte fick så bra kontakt med de andra. Jag var omringad av mina negativa och självkritiska tankar dygnet runt. “Fan vad dålig du är, varför gjorde du så, varför kan du aldrig lyckas, varför kan du aldrig vara bra, varför passade du inte bollen, varför är du så långsam, varför sköt du bollen åt fel håll, du försörde hela spelet, du passade inte bollen, du tog inte bollen bort av motståndaren och därför blev det mål åt de andra, varför är du så skit, se hur mycket människor är och kollar på matchen och hejjar på vårt lag, men du är den som förstör matchen och gör så att vi förlorar, fyfan vad du är skit”. Och visst kanske någon ibland gav komplimanger att jag gjorde något bra på matchen, men det lyssnade jag aldrig på. Det gick ut ur andra örat. Jag var väl van med att jag inte kunde ta emot komplimanger, för aldrig tyckte jag själv att det var sant. Att de bara sade så “för att vara snälla.” (än idag finns det situationer). Så det hjälpte väl inte mycket. Och folk slutade ge komplimanger för de visste att jag inte skulle ta emot dem. Eller bara bli agressiv för jag var så självkritisk. Och så under anorexi perioden, före anorexian skulle jag VARJE DAG gå ut och gå med hunden eller springa före frukost. Om jag inte gjorde det var jag sämst och skrek av smärta (ångest). Varje dag skulle situps göra. Varje dag skulle jag kasta maten. Varje dag skulle jag “tappa” mat under bordet. Varje dag skulle jag fuska och blanda vatten i maten/drycken. Varje dag skulle jag göra si och så. Varje dag skulle jag göra “anorexian/ana” nöjd. Om jag inte gjorde det.. hatade jag mig själv föralltid. Fast det gjorde jag ju ändå, så fick jag något av det, ? nä.. Så att bli fri från detta.. med stor hjälp av mandokliniken och mig själv som ville vara “fri”. Och TIDEN som gick. Så det är helt sjukt konstigt och befriande. Att inte behöva spänna sin rumpa eller mage hela tiden eller kontrollera maten under varje måltid. Ni anar inte hur befriande det är.
Men även om jag är fri från dessa tankar är jag sjukt självkritisk i mycket annat..Fortfarande vill jag göra andra nöjda. Vilket äcklas av mig själv. Såfort jag förstår vad jag håller på med, måste jag sluta direkt. Jag får en enorm ångest, då jag vet att jag gjort ett beslut bara för någon annans skull, bara för att vännen/familjen skulle tycka om mig mera. Då får en sån HIMLA ångest. Mamma har sagt att hon inte har velat ge för mycket komplimanger under min barndom och nu, eftersom hon inte ville att jag skulle bli kaxig, “för starkt självförtroende” “älska mig själv” “se mig bättre än alla andra”. Det hade väl ändå inte funnits på listan. Hade knappast funnits en chans att jag skulle ha blivit sådan. Så ännu idag då mamma ger mig en komplimang säger jag automatiskt “du säger det bara, för jag är ditt barn”. För våra egna föräldrar, ser väl oss alltid vackra, hur vi än ser ut. Speciellt mamma, jag vet att hon accepterar mig som jag är, det är så himla skönt. Hon är nog den ända personen i hela världen jag kan skita i allting och bara vara mig själv, för jag vet att hon inte kommer att ge mig kritik eller säga att jag gör fel, eller att jag ser fel ut. Hon märket inte ens. Hon älskar mig precis som jag är, Och även om hon kanske förväntade sig något eller ser något jag gjort fel.. säger hon inte det. Och det är det som är skönt. För jag låter mig själv vara ok. Jag är bra som jag är. Med pappa har jag ännu problem, men fan vad det har bättrats! då han ber mig göra något om, göra det rätt, säger att jag gjort fel. Då säger jag direkt. “VARFÖR!??” “VARFÖR SKA JAG GÖRA DET OM, ALLT BEHÖVER VÄL INTE GÖRAS PERFEKT, SO WHAT, JAG GÖR VÄL DET NÄSTA GÅNG BÄTTRE DÅ, VARFÖR SKA ALLT VARA PERFEKT OCH ORDENTLIGT, KAN DU INTE LITE CHILLA” men ändå inte förlora mitt vett/temperatur/ bli agressiv. att bara få han också själv att förstå, att man inte behöver vara perfekt.
Så vad jag nu får en kick av, är att göra precis tvärtom som någon sagt.. Jag saknar lusten av att göra något rätt. Vet inte varför det är så.. ibland kan det till och med vara jobbigt. För säger mina föräldrar “ring honom” eller “cykla till gymmet” ja då fan ska jag verkligen inte göra det, som ett litet barn. Göra tvärtom vad föräldrarna säger. Men det är väl så…. har man inte upplevt krisen i sin bardom så går man igenom det som vuxen.
Men det som jag ger är ett tips, som hjälpt mig väldigt mycket och än idag hjälpa. Stanna och känn igen (erkänn) vad du håller på att göra. Känn igen ditt krav att “behöva göra rätt”. Stanna där en stund och fundera. För vems skull gör jag detta? Varför gör jag det? Vill jag VERKLIGEN göra det? eller är det vettet som säger att jag måste göra det? Hur kommer jag känna mig efteråt? Kommer jag må bättre efter att ha gjort det? Vad skulle hända om jag inte gjorde det? Eller ifall jag gjorde det tvärtom?
Det kan vara bra frågor att ställa innan man gör ett beslut eller säger något, eller ska göra något.
För, ibland är det helt okej att låta bli. Vi måste lära känna våra viljor och beslut. Vi måste bli mera snälla mot oss själva och allt behövs inte göras perfekt. Det behövs inte ens göras klart, det behövs inte ens alltid bestämmas just nu. Du behöver kanske inte ens börja. Kanske du kan göra det en annan gång. Eller aldrig? Kanske du är okej som du är. Kanske de gillar dig ändå. Och VARFÖR egentligen skulle du göra det. För att få någon annan att gilla dig mera, eller för att få DIG SJÄLV att gilla dig mera? Tror du det skulle fungera? Kanske du istället skulle försöka på att säga rakt ut till den personen vad du känner eller till dig själv, att du är bra som du är. Det räcker.
Och så vill jag ännu tillägga, att träningen har hjälpt mig ur detta. Det var ju för länge sen då jag började.. så var inte träningen en hets.. eller något alla människor nu plötsligt tror man “måste göra”. Eller att man “måste gå på gym”… För träningen, att gå på gymmet och jobba på mig själv, har hjälpt mig att komma bort ur ångsten, kraven, den eviga djungeln i att vara tillräckligt bra. På gymmet behövde jag inte göra någon nöjd, inte mig själv heller. Jag visste att jag var en nybörjare, jag visste att jag var på trappa ett och jag accetperade det. Jag accepterade att jag gjorde fel och att jag inte kanske kunde köra lika hårt som alla andra. Om jag ska vara ärlig tittade jag inte på andra så mycket. Jag jämförde inte. Jag visste att andra skulle kanske undra att “oj en ny flicka” men de fick väl acceptera det och godkänna att jag var smal, men jag var också här för att arbeta på det. För att skaffa muskler. Jag var här, och för kanske samma orsak som alla andra är, för att vi mår bättre här, och för att vi arbetar på oss själva, vi alla accepteras hur vi nä ser ut, vad vi än är för i kropp. Och så var man ju inte vungen att prata, vara social, eller göra något intryck på någon. Det var bara du, musiken i öronen och hantlarna. Jag lärde mig själv att vara med mig själv. Jag lärde mig själv att förstå att man kan misslyckas, man kan göra fel, men det gör inget, det är okej. Jag lärde mig själv att tycka om mig själv, att acceptera mig som jag är, Jag lärde mig själv att det finns en plats, där jag kan känna mig fri.
Tack för att du läste.
Kramar.
Lucka 16 – Fake Before & After
Lucka 15 – Till er alla fighters där ute
‘Cause I know you are doing it. Over and over again. You have done it for a long time now. You think it never get easier and that know one understands how hard it is. But you know what? I know. I understand.
I believe in you.
Anorexia är en helvetes läskig sjukdom. Helvetet på jorden. Den förändrar en människa totalt. Och då menar jag inte bara kroppen
Även om man har svårt att inse att man har anorexi och att man behöver hjälp, brukar de flesta så småningom komma till den insikten. Ibland händer ändå inte detta. Det kan vara mycket påfrestande för vänner och närstående. Det är mycket viktigt att ändå prata med den som har anorexi. Om man som sjuk upplever att man står helt ensam kan det dröja ännu längre innan en förändring kan ske. Som närstående kan man också behöva prata om situationen och sina egna känslor. Om man är svårt sjuk kan man behöva läggas in på sjukhus. Anorexi kan bli livshotande om sjukdomen inte behandlas. Om man inte går med på frivillig vård när det har gått så långt kan läkaren skriva ett så kallat vårdintyg som möjliggör tvångsvård. Det är en sista utväg för att rädda liv. När livsfaran undanröjts och tvångsvården upphör ska en uppföljning göras så att man sedan kan arbeta långsiktigt med sina problem på frivillig grund.
Jag har alltid, alltid älskat mat. Jag skulle t.o.m vilja påstå att mat är det bästa jag vet. Det är inte maten i sig som anorektiker inte gillar. Det är vad relationen till mat gör med huvudet. Det är ångesten som maten framkallar som anorektikern avskyr och fasar. Mat ger dig ångest, då dess innehåll ofta är oviss. Du vet inte vad maten kommer att göra med din kropp, dvs. det enda du har kontroll över i livet. För att återgå till namnet anorexia nervosa kan man alltså säga att det enda som faktiskt speglar sjukdomen någorlunda korrekt är ordet ”nervös”. Som sjuk i anorexi är du ständigt nervös och ångestfylld.
En ätstörning är som ett missbruk, men var ligger tjusningen? Det är lätt att förstå lockelsen med alkohol och narkotika, man mår toppen av det, det är därför det är beroendeframkallande.
Men självsvält (anorexi), vilken tillfredsställelse skänker det? Och svår träningsnarkomani i kombination med en sjukligt strikt och knapp kosthållning (ortorexi), eller bulimi (att hetsäta och spy i en ond cirkel), varför?
Under hela den period som man har mått dåligt har familjen varken hunnit eller kunnat ta sig tid för att göra vanliga trevliga saker när de är lediga. Det har blivit ett instängt och isolerat hemmaliv. Med anorexin följer så mycket mer. Det är inte bara det att man slutar äta och går ner i vikt. Dessutom får man enligt läkarna inte röra sig för mycket, jag var väldigt mager och svag och klarade bara att ligga ner med filtar över mig.
En ätstörning är lite som alkoholism, man fastnar i ett beteende.
Första steget är att ha en vilja eller en önskan om att bli frisk. Jag gjorde ett aktivt val för många år sedan då jag sa till mig själv att ”nu får det vara nog, hallå, nu tänker jag inte låta den här ätstörningen styra mitt liv längre”.
Det här rekommenderar jag alla, oavsett ätstörning. Eller förresten, jag rekommenderar ALLA, friska eller inte, SLÄNG VÅGEN!!!.(eller be någon gömma den istället) Din vikt är en siffra, en obetydelsefull siffra. Bry dig inte om den. När jag var sjuk vad jag extremt medveten om min vikt, jag vägde mig varje dag och visste på hektot vad vågen skulle visa. För mig är vågen fortfarande ångestladdad, den får fram ett tvångsmässigt beteende i mig om att jag måste väga mig. Därför ber jag till exempel alltid mina föräldrar ställa undan vågen när jag kommer och hälsar på. Folk borde inte fixera sig så mycket vid vikt, och jag tycker också att det är viktigt att inte ha vågen framme i sitt hem, definitivt inte om du har små barn. TA BORT!
Din kropp ser ut som den gör av en anledning. Så som din kropp ser ut när du är frisk är så din kropp vill se ut. Den kroppstyp som många eftersträvar, modellfysik, har enbart 5 % av alla kvinnor förutsättningar för. Kroppar är olika, ser olika ut och har olika förutsättningar.Jag skulle också säga att det är viktigt att sluta konsumera allt material som kan vara triggande. Det kan vara tidningar som Hänt Bild!, ELLE och Cosmo. Tv-program som Biggest loser, Top Model, You are what you eat och Supersize vs. Superskinny. Och det kan vara bloggar som uppmuntrar ett ätstört beteende.
Tänk dig att du lever i en viss miljö där du har vissa rutiner och mönster. Rutinerna är ätstörda, och det har varit så i flera år. Att försöka bryta dessa mönster i exakt samma miljö som är förknippat med ett ätstört beteende är svårt. När jag var ätstörd bodde jag hemma. Alltså hade jag vissa mönster, upprepningar och rutiner jag förknippade med min ätstörning. När jag flyttade hemifrån till en egen lägenhet fick jag chansen att skapa nya mönster och rutiner. Friska mönster. Det är lättare, än att försöka ersätta sjuka mönster med friska..
Hur svårt det än må vara – ät regelbundet. Sluta kräkas. Sluta laxera. Det ser såklart lite olika ut beroende på vilken ätstörning man har, problematiken kring anorexia, ortorexi, bulimi et cetera är väldigt olika. Men generellt sett, försök ät regelbundet för att igång din ämnesomsättning igen. Jag minns den dagen som jag kände att min kropp började fungera.
Försök göra saker som inte direkt rör kroppen. Saker som gör att du kan glömma bort ätstörningen, inte behöva tänka på den. Jag tyckte om att gå ut och fotografera, jag kände mig frisk, glad och fri när jag gjorde detta.
Att vara ätstörd kan ibland kännas som en utomkroppslig upplevelse. Jag kände ofta att min kropp inte var värd någonting, att jag inte själv ägde rätten till den. Jag kände att min kropp var till för andras tyckande, tänkande och bedömning. Jag respekterade inte min kropp och hur den såg ut. När jag försökte bli frisk var detta en viktig del att förändra. Att börja se på min kropp på nya, alternativa sätt. Förstå vad den är till för – mat, njutning, att ta mig till ställen et cetera. Förstå att den är min och att jag kan göra vad jag vill med den utan att någon annan ska bry sig om det.Framtiden är skrämmande när man försöker bli frisk. Man trodde på allvar att om man började äta skulle man explodera viktmässigt och gå upp typ 200 kilo. . Fundera inte på hur du ser ut när du är frisk, för faktum är att när du är frisk kommer du vara mer nöjd med din kropp än vad du någonsin varit – oavsett vad du väger.
Lucka 11
Ingen kommer nog aldrig förstå hur ont det gör att skriva detta, hur jobbigt det varit, men jag är glad att jag är här jag är idag.
Lucka – 7 – I am enough
Varför ska vi alltid bli bättre på allt?
Varför ska vi prestera bättre hela tiden, bli bättre människor?Bättre i skolan, bättre människa, snyggare, smalare, mera muskler, färja håret, förlänga ögonfransar, större bröst, större läppar, bättre på att spela, bättre på att sjunga, bättre, rikare, gladare, charmigare, kaxigare, sexigare, mera självsäker, aldrig mera blyg, snyggare hus, snyggare möbler, reklamer på tv hur man får bättre hy.snyggare man. Man ska alltid göra bättre av sig, man ska alltid vara bättre än vad man varit.Varför? Räcker det inte bara att vara som man är nu?
Visst förstår jag mig på mål och drömmar, att vilja något, men det är ju en helt annan sak. Då ser man oftast målet positivt, men om man ska bli bättre, bättre, bättre, i skolan, på jobbet, bättre på att springa, bättre på att gå, bättre på att skriva, bättre på att äta, blir det inte lite för mycket då? Många lider av prestationsångest, inte konstigt då vi lever i en sådan värld. Jag själv uppskattar människor som är sig själva och inte försöker vara så mycket bättre eller försöker vara någon annan än sig själv.Vad jag vill säga är att DU BEHÖVER INTE BLI BÄTTRE! Du behöver inte göra bättre av dig, verkligen inte! Du räcker som du är nu. Det är därför dina vänner, familj älskar dig som du är.
Lucka 6 – Självständighetsdag
Hej! Ja, idag är det självständighetsdagen!
Då vill jag utmana er! Att vara självständig gäller att kunna hålla huvudet i skick och kunna säga nej. Att kunna STÅ PÅ SIG! Nu idag vill jag utmana er att göra något annorlunda som ni inte brukar göra.
Så, här är några alternativ:
- För sig som äter för lite; Köpa en extra måltid. Vare sig det är pizza, sallad, pommes, hamburgare, smoothie från närmaste hämtmatstället (ända som är uppe denna idag i Finland), eller om ni känner er lättare för något mindre snacks som ni har hemma, tex. macka, en portion flingor, kvarg och nötter, pasta och köttfärssås, varm korv… osv. Bara det räknas som ett mål.. tex. inte några stavar gurka eller en kopp kaffe!
- För er som äter för mycket: Försöka hålla er till de måltiderna ni planerat att äta och ifall suger slår till, ringa upp någon vän, spela nåt spel med familjen/vännen, sysselsätta er med något annat, lägga hög musik på och dansa till jullåtar, anything!
- För er som inte sluppit iväg att träna denna vecka, men vill ändå göra det: Gå ut och gå en promenad, fråga vännen med att träna ett lätt pass med bara några få FAVORIT övningar, bestäm dig att ifall du kör minst ett halvtimmes pass så får du en belöning när du kommer hem!
- För er som tränar för mycket, eller som aldrig kräver vilodagar: Ta denna dag till godo, ta en vilodag! Det kan behövas ibland, det kan göra supergott och är nästan säker på att nästa pass kommer du ha lite mer krafter, speciellt om du verkligen VILAR och inte har en aktiv vilodag..
- Ni som styrketränar alltid, aldrig kör cardio: Pröva på ett litet lätt cardio pass vetja! Utamana er själva och kör tex. 10 minuter cykling, 10 minuter crosstrainer, 10 minuter springa och 10 minuter trappuppgång.
- Ni som nästan alltid kör konditionsträning: Utmana er själva och pröva på styrketräning! Om ni inte är beredda på att använda vikter, använd er egen vikt. Men kör inte cirkelträning, utan pröva att verkligen fokusera på den ena övningen först, kör den 2-3 set och vila emellan dem! Sedan går ni till nästa övning. Pröva på att ha högst 12 repetitioner och köra så tungt som möjligt, om ni vill använda vikt.
- Ni som har svårt att slappna av, sitta still: Ta denna dag till godo, att sitta still en längre stund gör inget dåligt.. Lägg din favorit film eller hyr en film du alltid velat se, gärna action så du håller dig fokuserad och “ångesten” inte tar över.. Bestäm dig att kolla den till slut, utan att stiga upp eller sätta på paus.
- Ni som har svårt att slippa ut ur dörren, göra något alls på vardagarna: Ring en vän och bestäm er att klockan 15.00 ska ni ta en promenad. Inga ursäkter! Lägg idrottskläderna på färdigt eller på en stol brevid, gör allting färdigt så det är bara att klä på sig och ge sig iväg. Har du ingen vän som kan komma, ta mobilen och hörlurorna, lägg på spotify eller youtube med dina favoritlåtar, eller låna mormors hund, vad som helst, bara du lovar dig själv att ge dig iväg!
- Ni som har svårt att sova om nätterna: Låt bli mobilen, tv:n, datorn ikväll. Du kan använda den ända till 2 timmar före sömndags, men sedan tar du en bok eller en tidning i handen och läs tills du somnar. Inget fuskande! Tvätta tänderna i tid, ta en kopp varm mjölk och banan, hör kanske på lugnande musik, sitt stilla i några timmar, inget aktivt arbetande eller rörande.. Jag sover som en stock varje natt även om jag kollar på tv, mobilen före. Men tror det beror på att jag slutar röra på mig så mycket efter klockan 19, jag arbetar via datorn, kollar på tvserier, och lugnar ner mig för natten. Tränar oftast vid klockan 13 och tar alltid magnesium ca. 400mg före läggdags!
- Ni som sover för länge: Väckarklockan på och ta en iskall dusch då du vaknar! Samma som ovan, gör dessa grejer innan du ska sova, och va inte uppe längre än till klockan 24, ifall du tänker vakna kl. 8-9 ungefär.
Man kan hålla på hela dagen och skriva olika listor..
Vi är många som vill göra 100% ett och så glömmer man motsatsen. Tex. Finns det personer som måste umgås dygnet runt med människor, andra inte alls.. Eller det finns såna som inte alls vill städa, och andra som då man väl börjar städa kan man inte sluta för man hittar mer och mer smuts, eller som Shoppar ofta något nytt till sig, svårt att låta bli då man går till stan, men så finns de de som aldrig hittar något till sig själv.. Så vad du än är VAN med att göra, GÖR MOTSATSEN! och ge inte upp innan du klarat av utmaningen! KÖR! ( Jag ska också köra 😉 Mer om det sen.. hoppas man klarar det 😀 )
Lucka 4
Lucka 3 Litet utbrott om hälsa & “fitness”
Att vara hälsosam. Att vara “fitness”. Att älska träning och hälsa.. Att vara på gym. Att ha ett instagram konto med fokus på träning. Att älska gymmet.
BETYDER INTE ATT MAN MÅSTE
- Sluta äta godsaker, bakelser, socker, hämtmat, etc..
- Träna varje dag.
- Äga ett gymkort.
- Eller ens träna på ett gym.
- Du behöver inte vara musklig. Fit. Eller deffad.
- Det behöver inte ens synas att du tränar.
- Du behöver inte tacka nej åt kaffebullat.
- Du behöver inte göra matlådor varenda vecka.
- Du behöver inte låta bli att på ut med kompisarna för du försöker undvika alkohol.
- Du behöver inte få dåligt att vara för att du inte tränat idag.
- Du behöver inte få ångest över några “dåliga” val.
- Vad är ens dåliga val? VEM I HELA FRIDEN HAR SAGT ATT FITNESS SKA VARA GRÖNSAKER OCH TRÄNING VARJE DAG !?!?!?!? VEM!?!?!?
- Varför ska ni leva som tävlingsidrottare?
- Varför ser ni upp till dem?
- Varför tror ni ens att tävlingsidrottare, lever så året runt?
- det är endast några veckor/månader innan tävlingen måste man vara väldigt noga med sin kost och träning. Men resten av tiden betyder det verkligen inte att JAG ÅTMINSTONDE SKULLE TRÄNA OCH ÄTA “PERFEKT” som de flesta kallar det.
- Ni kallar perfekt att “klara sig” “lyckas” Lyckas motstå frestelser.. äta nyttigt dagen lång och gärna träna också. Sedan då ni blir sugna/hungriga på kvällen och plötsligt ätit 10 st kex eller femton mackor med massor med smör, ost. Blir ni så besvikna, får ångest, tänker att ni förstört allt??? VAD HAR NI FÖRSTÖRT???? SKA NI IMORGON PÅ MODEUPPVISNING I BADDRÄKT ELLER? VARFÖR ÄR MAN SÅ NOGA MED ALLT??? Jag säger bara welcome to the club. Kan säga ärligt talat att jag inte känner någon som aldrig failat. Om ni nu vill kalla det ett..
misslyckande
???
- Jag fuskar ibland varje dag. Som denna vecka. ÄN SEN DÅ!??? Vem fan bryr sig om jag får mera likes på en deffad kropp än om jag visar upp min gravida mage efter att ha ätit lite väl mycket glass. VEM FAN BRYR SIG. Inte jag iallafall. Det viktigaste du har är din egen självkänsla. Du ska kunna må bra vad du än bär på för kropp, vad du än ätit, har du tränat eller inte.
- Det sägs att hälsa är måtta. Men fan med måtta, hitta er livsstil som ni mår bäst av. Jag mår bäst av att inte tänka så mycket. Go with the flow bara. Träna de dagar man känner för det, vare sig det skulle vara alla dagar i rad eller en till två gånger i veckan. Samma med maten. Jasså, än sen då att jag åt halva eller hela kaloriintaget till frukost, life goes one, man har väl större problem än att fundera på vad man ätit eller vad man ska äta till näst.
- NU SÄGER JAG BARA, DU HAR ETT LIV, EN KROPP, ETT HJÄRTA. Så lev livet så som känns bäst för dig just nu! Ta risker, misslyckas lite, nå dina mål, ha inte för stora krav, skippa prestationsångesten, glöm det förflutna, tänk saker som får dig att må bra, gör det och skit i resten! Aja grattis till Moa som varit utan godis 5 år, och tränar, jobbar, går skola och håller huset i skick samtidigt, men än sen då? Det betyder inte att du behöver göra det. Gör det du orkar, ibland kan en liten träff med väninnan vara allt du orkar göra för idag. DET ÄR OKEJ. ALLT ÄR OKEJ. DU ÄR OKEJ. FINNS INGA RÄTT OCH FEL. FINNS MASSVIS MED MÄNNISKOR SOM KOMMER ATT SÄGA; KANSKE DU BORDE SKAFFA DIG ETT JOBB.. KANSKE DU BORDE BÖRJA TRÄNA.. KANSKE DU BORDE GÅ UPP I VIKT… MEN FAN TA DEM. DU TAR DEN TID DET TAR FÖR DIG FÖR ATT NÅ DINA MÅL. KRAM PÅ ER.
Lucka två
Kom ihåg. Det jobbiga du känner idag, kommer vara styrka du känner imorgon.
Så kämpa på.Hur kroppen och huvudet sitter ihop
Hej! Här är fyra bilder från senaste året.. Resan har INTE varit lätt. Med anorexi år 2009-2010 och depression därefter, styrketräning som räddade mig men hjärnspökerna som sa att jag var för tjock då jag inte kunde modellarbeta mer, 2014 överdriven cardio och stressad dygnet runt, fettprocenten under 5%.. 2015 Slängt vågen, orkar fan inte bry mig längre hur jag ser ut, bara jag mår bra. Jag har alltid tränat för hälsans skull.. olika tider har mer/ mindre träning hjälpt mig. Jag tränar inte för att ändra på min kropp. Visst är det kul med lite extra muskler men huvudsaken är stunden på gymmet där man mår bra. Det har varit jobbigt då varje dag är olika. En dag vaknar man jävligt torr och skakig, en annan dag med massor med överflödig vätska insamlat. Jag har underskott på sköldkörteln och det har tagit flera år att hitta rätt medicin och rätt dos. Än idag kan det komma dagar då jag får höja eller minska dosen. Det är svårt att inte alltid ha kontroll på livet då humöret hänger mycket med sköldkörteln. En dag är man så jäkla deprimerad att man inte kan stiga upp ur sängen, utan orsak? En annan dag är allt bra och man älskar alla och livet. Jag kan planera saker jag ska göra och människor jag ska träffa nästa dag och så blir det inte av då man är som en annan människa nästa dag. Jag kan inte hålla fast vid tider alltid, jag glömmer saker och jag har svårt att koncentrera mig. Ibland känns det att jag lever i en bubbla. Jag får inte kontakt med alla runt omkring mig. Men så en annan dag glömmer jag allt någonsin har hänt mig och vill aldrig att den sekunden ska försvinna, jag är så överlycklig och energifull den stunden.
Jag träffade en läkare för några veckor sedan. Hon lät mig pröva på en ny medicin för ADD. Tänkte att jag är väl inte psykiskt sjuk… men gav medicinen en chans och är så himla överraskad. Det känns som om hjärnan börjat fungera igen efter flera års paus? Jag har prövat så himla många olika depressions och ångest mediciner att det inte är klokt. Ingen medicin har aldrig hjälpt, tvärtom.. fått mig att må sämre. Jag har kastat alla skitmediciner nu och börjat acceptera att jag har är som jag är. Ingen är perfekt och man måste leva med det. Varför sätta så mycket energi på hur man beter sig, eller hur man ser ut? Ta dagen som den kommer och gör det bästa av det. De personerna som inte förstår varför du gör eller lever på ditt sätt, kan du glömma, onödigt att sätta energi på personer som bara glor snett på dig. Hitta de som lyfter dig upp och älskar dig som du är. Kram på er!Depression, min historia
Läs andras historier om deras depression. Du kan också skriva in din historia anonymt, ifall du vill dela med dig.
Själv var det super terapeutiskt för mig att skriva ner.. flera känslor kom fram och minnen. Tog hela TRE timmar att skriva detta! Läs min historia här. (kortfattat)
“Under dessa år har jag växt så otroligt som person och blivit starkare än någonsin. Jag har lärt mig att ingen depressionsmedicin hjälpte mig, tvärtom gjorde det nästan värre. Jag har lärt mig att man måste möta sina känslor, rädslor, ångest, svårigheter och inte gömma dem och tro att man glömmer det. Jag har lärt mig att lyssna på mig själv och inte andra. Min vilja, min hälsa, mitt välmående går ALLTID på förhand. Du lever i denna kropp, det är ditt hus, så ta hand om den.”
Vill nu hjälpa så många som möjligt som upplever något minsta liknande, vare sig det är osäkerhet, en känsla av att inte veta vem man är eller vad man vill, ifall du är deprimerad eller lider av en ätstörning, ifall du försöker alltid göra alla andra glada och glömmer bort dig själv, ifall du känner dig onödig eller livslusten har försvunnit.
Jag finns här, jag vill hjälpa. Du är inte ensam. Jag lovar. Det kommer bli bättre. Det känns omöjligt, men det går. Jag tror fortfarande saker händer för olika orsaker, jag gick säkert igenom dessa saker för att växa som person och för att hjälpa andra.
Om detta perfekta liv egentligen
Godmorgon.
Ville ta upp detta med lycka, perfekt liv.
Alla mina dagar är inte perfekta. Vad är ens perfekt? Kan säga att ingen av mina dagar är perfekta. Eller vad nu än är perfekt, så kan jag väl själv bestämma det. Ifall ni tycker att ett perfekt liv är då man får vakna och göra det man vill, då man mår bra, har tipp topp energi och allt får suveränt från början till slut. Då tvekar jag ifall det ens finns såna dagar För någon. Inte för mig iallafall, beroende på vad man nu anser vara perfekt. Ibland kan mina dagar vara helt sjukt svåra. Jag tappar koncentrationen och viljan att göra något. Jag tappar orken och det känns omöjligt att ens stiga upp ur sängen eller lyfta en penna. Kanske därför ni förstår varför jag inte alltid svarar direkt på mejl. Är det från mina kunder, försöker jag göra det direkt hur illa dagen än varit, för mina kunder går alltid på förhand. Ibland glömmer jag faktiskt bort mig själv, bara för andras skull, att de ska ha det bra. Det är bra och dåligt. Men nu försöker jag mer och mer lära mig att ta hand om mig själv. Ibland känns allt bara jobbigt och man vet inte hur man ska göra för att ta hand om sig själv. Det känns att man är tillbaka på ruta ett och alla dåliga minnen kommer tillbaka, man börjar tveka på sig själv och tänka ifall jag ens är något. Kanske jag bara är ett tomrum som ingen märker. Visst bryr sig massor med människor om mig och älskar mig för den jag är. Men det glömmer man lätt.
Får dagligen mejl om att de inte orkar mera snart. Att anorexia tar över. Men NI MÅSTE FÖRSTÅ. ALLA HAR DESSA DAGAR!!! Men såhär skrev jag till en fin vän idag,
“hej min fina kära vän Jag skriver just nu ett blogginlägg på bloggen. jag skriver att alla har de dåliga dagarna, ibland mera och ibland mindre. Spökena finns där ofta, men de behöver inte vara spöken som är anorexia, det kan bara vara ett spöke som kallar sig negativiteten, den trycker dig ner och då kommer anorexin i ditt huvud, den tänker att det är lättare ifall du gör si och så, att du kommer bli lyckligare om du äter mindre och skriker på dig ifall du har ätit för mycket. MEN GULLE VÄNNEN, skit i jävla dendär rösten. den är skit. kasta den ut ur fönstret. LYSSNA PÅ MIG, du får inte lyssna på henne. det är bara en helvetes fantasi röst som inte finns där, livet utanför är så mycket finare. Skit i dina planer idag och hälsa på din mamma. berätta om hur du mår, och fokusera på välmåendet. ta en dag off, gör saker tillsammans. shoppa, spela spel, rita tillsammans, whatever makes you happy. Om du får ångest av att se en film och äta godis, gör inte det, kanske du inte är redo för det. men gulle, se till att du har ett stöd där, varje dag, du behöver det, för du är så himla fin, du kommer klara det, bara du tror på dig själv och skiter i detdär fucking fula anorexia som förstör allas liv.”
mycket svordomar…
..Men blir så himla arg på rösten i huvudet. Den som trycker ner dig och säger hur dålig du är. Och på ätstörningen som kommer in och vill kontrollera ditt liv. Och sedan på alla personer här i världen som inte förstår att man INTE BEHÖVER VARA PERFEKT. du behöver inte gymma, du behöver inte äta “rätt”, du behöver inte på morgonpromenader, du behöver inte vara “lycklig”, du behöver inte vara frisk 100%, du behöver inte ha tusentals vänner, du behöver inte kunna kontrollera ditt liv, du behöver inte klara av att jobba/gå skola som alla andra, KANSKE DU HAR DET JOBBIGARE. KANSKE DU HAR DET!!! MEN ACCEPTERA DET SOM DET ÄR, VI ALLA ÄR OLIKA OCH HAR SVÅRIGHETER ATT GÖRA SAKER. Andra människor får ångest , prestationsångest, panik, allt! Andra människor behöver inte ens titta på provboken för de klarat av att lyssna på timmarna så bra, men strunta i de personerna!!! det här är du, ditt liv. fokusera på dig själv, be om hjälp, vi alla behöver hjälp, så tyck inte du är misslyckad som måste be om hjälp och stöd hela tiden, jag behöver också stöd ibland, kanske ibland varje dag, kanske ibland inte alls. DESSA DAGAR KOMMER OCH GÅR, MEN JU MER NI TAR ER IGENOM DEM OCH SÄGER VARJE KVÄLL TIL ER SJÄLVA: GUD SÅ BRA OCH DUKTIG JAG VAR SOM BARA ORKADE GÅ IGENOM DENNA DAGEN IDAG. Vem fan bryr sig om grannen gjort triljoner saker mera idag, och vi själva bara orkat leva idag. Ingen vet vad grannen egentligen går igenom, ingen vet hur hon känner. Och vem bryr sig. DET ÄR DU OCH DITT LIV. Så ge inte upp. För du är värd triljoner gånger mer än vad du tror.
Så min perfekta dag kan vara att jag bara förstår hur lycklig jag är som har en familj, vänner, ett varmt och tryggt hem, mat och näring, och pengar att leva för. Jag jämför mig med de fattiga barnen i Australien. Eller flyktingarna som kommit hit. Jag har allt de drömmer om. Och ändå kan jag känna mig förstörd ibland.Ge inte upp på något som ni valt. Tex. ni har börjat ett nytt jobb/skola eller börjat med en ny hobby. Det känns jobbigt, omöjligt i början, eller till och med har ni gjort det i flera år, men ännu kommer det dagar det känns jätte svårt och du börjar tveka ifall det verkligen ens är din grej, ifall du är tillräckligt bra på det. GE INTE UPP. Det finns inte någons väg som går spikrak hela tiden. Man måste kunna misslyckas för att lyckas.
Ni älskas som ni är. För att ni finns. För att ni är ni. Så sluta ändra på det bara för att vara bättre. Sluta. Ni duger som ni är. PUNKT.
Essena O’Neill
(KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT KOMMA TILL ARTIKELN) kolla gärna på videon också.
Tycker vi ska hylla denna tjej.
För att hon kom ut och var ärlig.Känner igen mig lite i det hon sade, man ville va framgånsrik, modell, rik o bara snygg på varje bild man satte ut. Det var en obsession. Hur man egentligen mådde bakom bilden kom aldrig ut. Men efter modellresorna då jag mått som sämst över att vara så smal och svälta har jag förstått att det inte är normalt att hålla på så. Vad ger det mig om jag mår dåligt? Jag valde lyckan hellre än depressionen, svälten. Hur mycket jag än ville fortsätta jobba som modell, för att ha ett jobb, tjäna pengar och kanske bli nåt stort någon dag, kunde jag inte fortsätta hålla på som jag gjorde, för jag mådde så dåligt att jag bara ville dö. Mina familjer, min agentur var visst som ett litet stöd genom att säga att allt ordnar sig… men jag visste att det inte gjorde det. Det blev bara värre för varje dag. Och ingen trodde mig. Jag orkade inte en dag till. Det kändes som om jag kvävdes. Så jag gav upp och åkte hem. Vad skulle omvärlden säga, vad skulle jag berätta för bloggen, instagram, vännerna? Vad skulle familjen tycka om mig, en failure? Jag redan kände mig så oerhört dissapointed att jag inte orkade tänka på det, så jag orkade verkligen inte höra andras tycke och tänke. Det ända jag ville var att vara lycklig. Lycka för mig betydde då att få vara i ett tryggt hem, ha ett stöd runt om kring mig som jag SER varje dag och kan prata med, att vara hälsosam och få näringsrik mat varje dag, göra sånt som jag mådde bra av och inte sånt som gav mig stress eller ont i hjärta.
Det är svårt att veta vad man vill, jag älskar ju att fotograferas och gå catwalk ifall det inte går över gränsen att människor behandlar dig som en SAK. En docka. Kastar dig överallt, kläder ska tas hand om annars får man betala tusentals euro, andra modeller som knuffar och är så envisa, sjäviska att de ska synas mest och att de ska få plats, alla glömmer bort dig, det är du som måste ta hand om dig själv. Fotografen skriker och gnäller att du ska göra si och så.
Men jag gillar de arbeten som är glädje, skoj, hälsa, livfullt. Där man får göra sitt bästa, danssa till musiken, poseras, där arbetsgivarna tar hand om dig och sminkar dig, bjuder på lunch eller bara ger dig en matpaus är redan guldvärt, frågar ifall du är okej och behöver något. Etc. Man kommer ju se på bilderna om man är livrädd för att misslyckas och att man är stressad då omgänget gör dig stressad och osäker.
Man tänker alltid att, kanske denna gång har det ändrats. Kanske nu har media blivit snällare, och agenturerna mera vänliga och de andra modellerna kanske socialare.
Idag försöker jag vara så ärlig som möjligt på bilderna. Vill inte dra in magen och säga hur grymt pass det var om det inte var det. Vill inte posta världens hälsosammaste juice brevid en solig strand, ifall jag egentligen inte är där. Vill inte le som världens lyckligaste tjej ifall jag inte är det.
Jag hoppas ni förstår att allt ni ser på foton inte är som det ser ut.
Jag har också funderat på att lägga ner instagram eller bloggen, allt som tar tid och innehåller bilder, filmer etc. För att satsa mera på det viktigare i ditt liv, dina vänner och familj, ditt jobb/studieplats etc. Men jag har grävt mig ifrån dendär obsession. MEN Jag mår bra av att blogga, instagramma idag, det ger mig inte stress, tvärtom jag får glädje av det och det är skönt att skriva av sig, så jag tänker inte sluta helt och hållet, men det är en bra tankeställare. Jag vill inte att folk får dåligt att vara när de ser mina bilder, tvärtom, jag vill inspirera och hjälpa andra. Jag vill också inspirera mig själv. Och det gör jag bra, jag älskar att se gamla bilder och tänka hur långt jag kommit. Och jag följer inte heller folk som får mig ångestfull. Det tycker jag inte heller ni ska göra. Följ bara såna accounts som får er att må bra. Posta inte bilder ifall ni mår dåligt eller inte orkar visa er på media, ifall ni får press på att vara snygg eller edita varje bild. Eller skaffa ett privatkonto för bara äkta vänner, fota det som betyder för dig, naturen, bra böcker, en kaffestund.
Vad som än gör dig happy!
Det gör jag, och jag kan inte säga att “tyvärr” är det träningen som gör mig glad. Det är bara det att det är “tyvärr” att folk använder träningen fel. Också maten. Allt kan överkonsumeras och bli en stress av det. Du antagligen äter för mycket eller för lite. Tränar för mycket eller bara blir stressad och ångestfylld av att vara “tvungen” att träna, för alla andra gör det. SÅ SKA DET INTE VARA. Saker som gör dig stressad, skippa dem. Börja göra saker som får dig att må bra. Vare sig det är att teckna, meditera, shoppa, lyfta tynger, ta en promenad, se på filmer, gå på cafe, undersöka böcker, sminka dockor, whatever makes u happy! KOM IHÅG DET!!!!!!!!
Förlåt
Vill bara be om förlåtelse till hela min familj för allt ätstörningen har förstört för dem.
Ibland vill man bara be förlåtelse, krama dem och säga att det inte var meningen att allt detta skulle hända. Men det hände.Det är en ätstörning, inget man väljer. En sjukdom som kommer och går. Men för en ätstörning får man inte medicin, utan amn måste själv krypa upp ur botten. Det är en så tung och lång väg, att det viktigaste är att man har ett bra stöd runt om kring sig. Kärlek, människor som älskar dig som du är. FÖR DU ÄR INTE DIN ÄTSTÖRNING. Du är du och ätstörningen är bara en liten minimal del av dig.
Jag vill tacka er, för att ni trott på mig, hållt hoppet uppet, och lyssnat på mina berg och dalbanor under alla dessa år. Det har inte varit lätt. Och jag skulle aldrig önska mitt eget barn denna ätstörning, eller vad som helst för sjukdom.Så förlåt för allt ni fått vara med om, jag önskar jag skulle kunna ge allt tillbaka, kunna ge all den kärlek ni gett till mig, alla pengar ni sättit på mig och allt stöd ni gett mig.
älskar er, familjen min!
Ätstörningens positiva och negativa effekter
Anorexin jag hade i tonåren har haft många följder…bl.a.
- Brist på sköldkörtel hormon, vilket gör mig ibland deppig, kroppsliga förändringar, svullen, trött etc.
- Brist på östrogen, kan betyda att jag inte får barn i framtiden.
- Missade halva 8ans årskurs och första året av gymnasiet.
- Panikattacker och ångest av olika saket som påminner om tiden.
- Ångest av sjukhus, sjukskötetskot, läkare.
- Varje gång jag har går till läkaren och de pratar för jag en stor ilska och ångest att skrika. För det känns att hon beskyller mig för allt.
- Är väldigt känslig då jag träffar nya personer. Det känns att de anklagar mig för allt. Varje fråga om något med ätstörningen känns som ett skott i hjärta.
- Samma med interjuver, även ifall de bara är nyfikna och vill höra om min hisotria, kan det kännas att de vill få mig att erkänna att jag var anorektisk, sjuk, dum i huvudet, allt var mitt fel. eller nåt dit åt.
- Om någon kommenterar min mat, vare sig jag äter för mycket, lite, konstigt, onyttigt, nyttigt, osv. Eller bara glor på min mat, får jag också en sjukt stor ångest och tappar matlusten helt och hållet. Får man bara inte äta som man vill?
- Människor som pratar och gnäller om sin vikt, ohälsosam mat, etc. Får mig bara att känna mig usel själv. Då de knappast vet vad som ohälsosam mat är och jag tycker de ser så bra ut som de är, varför ska de behöva tappa vikt för att bli lyckligare, det funkar inte.
- Kan inte gymma med ångest. Det får mig att bryta ihop. Träningen är ingen coping då jag mår dåligt.
- Går fortfarande hos psykologen, inte för jag har några stora hemska saker att prata om, men bara för att. Den slutar nästa år tror jag.
- Mardrömmar ibland om tiden på sjukhuset.
- Just nu känns springandet omöjligt. Det var en slags obsession förut, så jag klarar inte av tanken att bara springa för träningen och skojs skull.
- Klarar inte av att göra något som känns att det skadar mig, gör dåligt mot kroppen. Tex. om jag börjar må dåligt, känna mig svag i gymmet. Får jag onda tankar, vafan gör du här, inte kan du göra såhär mot kroppen, och då måste jag direkt åka hem.
- Litar nästan inte på någon. Har väldigt svårt att förstå att någon vill gott mot mig.
- Allt jag MÅSTE göra, känns omöjligt att göra.
Bra saker efter min ätstörning:
- Har blivit självsäker, självständig, stark som person.
- Jag har kommit närmare mina föräldrar, mina syskon.
- Förut kunde jag aldrig prata om något, öppna mig, nu kan jag öppna mig och rabbla på om hur jag mår till min familj, haha.
- Kan ibland skoja om min ätstörningstid, det var faktiskt några humoristiska stunder av min historia.
- Känner mig att jag är mera orolig och tar bättre hand om min hälsa.
- Fann GYMMET <3 Glädjen i livet
- Kan hjälpa andra som har haft liknande problem.
- Kan njuta över saker jag inte ens märkte förut, tex. dofter, fin natur och små moments av livet, tex då man skrattar så det gör ont i magen.
- Har fått många vänner från ätstörningskliniken, etc.
- Bloggen, instagrammen, själva budskapet av SVAGTILLSTARK
- Jag har klarat av att studera mig till PT.
- Har ingen ångest över vågen mera, kan väga mig när jag vill, men känner ingen orsak varför jag skulle behöva väga mig, så gör inte det.
- Kan gymma utan att det får mig att påminnas om sjukdomen.
- Kan äta som jag vill utan att det påminner som sjukdomen.
- Naglar, håret, skelettet är friskt igen.
och så.
Minns denna bild hur jag sminkade mig för att killen vid hissarna skulle tycka jag var fin.
Ögonbryna, läpparna skulle vara starkt ritade, ögonen skulle vara svarta. Tyckte jag var så ful.
En med ätstörning önskar bara att bli frisk
En vanlig människa önskar sig en ny bil, en köksrenovering, ett gymkort, pengar, kärlek, kläder etc…
Men en person som är sjuk önskar sig inget annat än att bli frisk.
Varför blir man ätstörd?
En ätstörning börjar ofta med en önskan om att gå ner i vikt. Sedan kan flera olika saker bidra till att man utvecklar en ätstörning. Det kan till exempel bero på ärftlighet, att man mår psykiskt dåligt, att man påverkas av skönhetsideal i media eller olika idrottssammanhang, att man har dålig självkänsla eller har varit med om en traumatisk händelse. Annat som kan påverka är om man inte har det bra hemma och med kompisar.
Känslan av att kunna kontrollera sin kropp genom mat och överdriven träning kan till en början stärka ens självkänsla. Man kanske till och med får komplimanger för att man har gått ner i vikt. Men istället för att bli nöjd fortsätter man att tänka på hur och vad man äter.
Det kan också vara så att man har andra problem som man känner att man inte kan styra över, till exempel att ens föräldrar bråkar mycket, stress i skolan eller att man har det svårt med kompisarna. Då kan det kännas som en lösning att ta kontroll över maten och kroppen, eftersom de andra problemen verkar för stora och omöjliga att lösa.
Människor är olika, några är sårbara medan andra är starka och tål stora påfrestningar i livet. Vissa är mer känsliga för stress, andra klarar att utsättas för mycket stress. Hur man utvecklas som person beror på vad man är med om i livet men även om förmågan att handskas med det.
Har vi varit med om svåra upplevelser när vi växt upp så har det betydelse för hur vi senare i livet klarar svårigheter. Upplevelser som påverkar kan vara att ha förlorat föräldrar tidigt i livet, brist på kärlek, inlärd hjälplöshet, överbeskydd eller skador i fosterlivet. En stressande händelse kan vara det som sätter igång en sjukdomsperiod. Det kan handla om att byta jobb, att flytta eller att någon kär person dör. Men man kan också bli sjuk utan att det verkar finnas någon speciell yttre orsak.
Forskarna har sett att det är kan finnas förändring av viktiga ämnen i hjärnan – i hjärnans signalsystem vid psykisk sjukdom. Medicinerna mot psykisk sjukdom fungerar så att de påverkar signalsubstanserna i hjärnan. Andra förändringar i hjärnan som tumörer, blödningar, infektioner eller syrebrist kan också påverka.
Samhällets och medias rådande skönhetsideal får ofta bära en stor del av skulden för ätstörningsproblematiken. Det är sant att världen som omger ungdomar framhäver vikten av utseendet och att smalhet har blivit ett slags självändamål. Alltid ifrågasätts inte ens metoderna med vilka man uppnår smalheten. Samtidigt befinner sig de unga i en korseld av förväntningar och press på andra områden. Det finns oändligt med möjligheter och bland alla dessa borde den unga kunna välja sin egen väg. Inom många områden är det också viktigt att vara framgångsrik och framgång i sin tur kopplas ofta till att vara smal. För en ung person vars självkänsla inte ännu har vuxit sig stark kan utseendekraven kännas betungande och den unga kanske upplever att bantning kunde göra honom eller henne mer socialt accepterad och populär.
Också personliga riskfaktorer kan leda till ätstörningar. De som insjuknar kan vara till exempel perfektionister för vilka det är viktigt att uppnå målen man ställt upp för sig själv.
Problem med självkänslan kan också utsätta för ätstörningar. Kontroll av ätandet kan vara en strävan efter att behärska sitt eget liv i situationer där många saker känns osäkra. Då kan avvikelser från själv skapade regler ofta väcka stark ångest och självförakt.
Som ung kan man känna sig osäker i sig själv. Då är det lätt att man blir missnöjd med sin egen kropp. Att banta eller motionera hårt för att gå ner i vikt kan verka som vägen till att bli mer omtyckt och tycka bättre om sig själv. I början är försöken att gå ner i vikt oftast framgångsrika. Man får beröm och komplimanger av omgivningen och känslan av kontroll över både vikten och livet förstärks. Men tillfredställelsen blir kortvarig, känslan av lycka uteblir och många kan känna att ännu mer viktminskning är vad som krävs för att man ska må bra. När man lyckas stå emot impulser att äta och fortsätter gå ner i vikt, dröjer det inte länge förrän kroppen hamnar i ett svälttillstånd.
Det finns forskning som indikerar att rundhet och övervikt i barndomen ökar risken för att senare insjukna i en ätstörning. Oregelbundna måltider, ofta förekommande småätande mellan måltiderna och en tendens att reglera känslor genom att äta (till exempel tröstätande eller ätande då man är spänd inför något) förutspår en ökad risk för hetsätningssymptom hos barn och ungdomar. Andra riskfaktorer för att insjukna i en ätstörning är nedstämdhet, ångestsymptom, humörsvängningar och stark självkritik då de sammanfaller med hetsätningssymptom. Om ett barn eller en ung person uppvisar de ovan nämnda riskfaktorerna kan man genom tidigt ingripande förhindra att en ätstörning bryter ut. Information om hälsosamma livsvanor som ges i en trygg och uppmuntrande omgivning höjer inte risken för att insjukna i en ätstörning.
Men vad har alla ätstörningar gemensamt?
Du har oftast en röst i huvudet. Den kontrollerar dig och ditt liv. Ju mera du gör som hon säger kommer hon stanna där hos dig. Ju mera du låter bli att göra det hon vill, ju snabbare kommer hon att försvinna.
Jag förstod först långt senare att jag faktiskt hade en ätstörning. Alla hade påpekat det och jag hade ju diagnosen men jag ville inte tro på det. Jag hade ju alltid älskat mat. Ville inte vara konstig, annorlunda, ätstörd, psykisk sjuk. Ville inte. Skulle bevisa att jag var normal. Men det bara tog emot att äta. Ville så mycket spela och slänga maten. Ville göra allt för att bränna kalorierna. Men det betyder inte att jag är sjuk? Va. Min värsta mardröm var att bli fängslad hela mitt liv, värst av allt inte få träffa min familj eller vänner och få mediciner som psykar mitt huvud. Hade kollat på så många filmer att jag var livrädd för allting. Men ätstörningskliniken jag blev inlagd på var ju helt tvärtom. Klart de var tuffa och allvarliga, men också ville de mitt bästa. De hade så mycket kärlek att dela med sig, att jag kunde äntligen känna mig trygg. Det svåra var att lämna tyglarna till dem. Jag ville ju kontrollera allt. Så fort ingen såg skulle jag fuska.
Inte förrän jag slapp hem ville jag ju så himla mycket bli normal. Vad kallade jag normal? En normal tjej i min ålder, inte ätstörd, psykiskt sjuk, inte underviktig inte överviktig, inga problem.
Men jag märkte ju att ju mera jag höll på så som jag gjorde, fuskade och kastade mat, tränade i smyg. Ju mer tappade jag vikt. Och då jag tappade vikt fick jag mindre och mindre frihet. Det kunde jag inte tåla. Hade redan missat ett halvår från skolan, halva 8ans årskurs. Hade missat hela sommaren som alltid var det bästa på hela året. Hade tappat kontakt med vännerna. Hade allting nästan förlorat. Ville inte mera. Ville bara hem.
Så jag fick panik. Började äta okontrollerat då jag hade vägt mig. Hade jag tappat vikt, började jag hetsäta mängder. Bara för att få vikten upp. Såhär höll jag på i evigheter. Svälta, hetsäta, sväla, hetsäta, etc.
Men vad räddade mig från den cirkeln? Jag fick ingen ångest av att jag hade hetsätit. Det var mitt eget val. Jag glömde bort det då jag fick vara fri och hänga med mina kompisar. Glömde bort hela ätstörningen.
Allt gick så fort. Plötsligt hade jag blivit utskriven.Allt gick verkligen för fort. Det märkte jag inte förrän senare då jag började gymnasiet. Där började min panikångest, humörsvägningar, ångestattacker. Hela kroppen värkte. Hjärtat och huvudet skrek. Jag ville inte mera. Jag orkade inte mer. Men vad orkade jag inte? Leva? Jag ville inte dö. Men jag ville inte heller leva mer. Jag fick aldrig någon hjälp av depressionsmedicinerna och ångestlindrande mediciner. Kände ingen värkan. Värst av allt kunde de få mig tom. Tyst. Ensam. Tom. Det fick mig att känna mig mera misslyckad.
Jag åkte till Japan. En önskan om att bli något. Något annat en än ångestfyll människa som inte klarar av att gå skolan. Vad skulle jag göra med mitt liv? Hade inget kvar.
Där kom min anorexi tillbaka. Jag tränade aldrig. Jag gick kilometervis, för att hitta castingarna. Men ofta tog jag också den längre vägen bara för att få gå lite extra, bränna kalorier. Vi fick aldrig någon mat eller pengar (även fast lovat) så jag svälte mig med XL kaffe. Jag hatar kaffe utan mjölk. Men kunde inte ta mjölken. Det hade gett mig sådan ångest. Så jag drack kaffet svart. Ibland då jag kom hem klockan 23 kunde jag köpa en sallad från butiken utanför. Japans sallader var så näringsfattiga. De innehöll inget annat än några salladsblad, kål, tre stycken tomatskivor och kanske en salladsdressing på sidan om. Den slängde jag såklart direkt. Jag minns hur magen skrek på natten.
Det hade gått en vecka. Hade knappt ätit något och kände mig yr, svag, misslyckad.
Detta var inte det jag hade förväntat mig. Nu har jag inget kvar i livet. Jag måste vara inlagd här i 2 månader. Det orkade jag inte. Så i Japan hände något som inte fick hända. Men tack och lov slapp jag hem i trygga händer, fick några tusenlappar böter men det kunde inte påverka mig, för jag fick äntligen vara hemma igen. Och nu orkade jag inte mer vara sjuk. Ville bli frisk och glad igen. Energirik.
Där började min resa från svagtillstark. Jag började styrketräna.
Vägen till stark har varit allt annat än rak. Men jag har klarat mig ur de värsta gupparna. Det måste man.Ända jag kan föreslå är att. SÖK PROFESSIONELL HJÄLP. Och sluta inte den hjälpen innan den är påriktigt slut. Det gjorde jag, och jag fick följder av det.
Källor:
http://www.syomishairioliitto.fi/svenska/atstorningarna/mista-johtuvat.html
http://www.kuling.nu/ompsykisk-sjukdom/-varfor-far-man-en-psykisk-sjukdom/
http://www.kuling.nu/ompsykisk-sjukdom/-varfor-far-man-en-psykisk-sjukdom/
http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Anorexi/
https://www.nyyti.fi/sv/info/kost-och-atstorningar/orsaker-till-atstorningar/
Livet & Döden
Varför?
Varför är det så vanligt med självmord för unga?Är det media och dagens strävan att vara perfekt, bra, snygg, populär som påverkar hur vi mår?
Hur vi ser oss själva?
Är det mobbning som sker eller är det vi själva som aldrig blir nöjda?
Jag. Min bästa vän, Melinda. och flera andra tjejer, killar, mer och mer har tänkt eller tänker på självmord. I värsta fall då de inte får rätt sorts hjälp i rätt tid, händer det.
Tror det handlar om ensamhet. Vi känner oss ensamma, att ingen bryr sig och att livet inte har något att bjuda på. Att vi tror att alla redan vet vad de ska göra resten av sitt liv och att alla andra är lyckliga.
Så är det inte. Få människor, rika eller fattiga, få är lyckliga påriktigt. Och vad är ens lycka? Är det lycka att lyckas i något, att vara bra på något eller att vinna? Är lycka att vara bäst, få bäst betyg i skolan? Är lycka att ha en pojkvän som älskar dig och som du vet du ska spendera resten av ditt liv med? Är lycka att vara nöjd med sig själv? Men du känner att gång efter gång misslyckas du och blir allt mer missnöjd.
Tror vi behöver kärlek. Kärlek, närvaro av våra vänner, familjer. Tror vi måste oftare säga och berätta för varandra hur viktiga ni är och hur mycket ni betyder. Tror vi måste mera skryta och säga hur bra vi är. Men också att vi är bra som vi är, och att vi duger. Vi är bra precis såhär. VI är unika. För vi är vi.
Min Melinda. Hon var det finaste tjejen jag visste, både inuti och utanför. Hon trodde hon bara hade mig, men hade hon vänt sig om hade hon sett hur mycket hennes familj, vänner, pojkvän, alla andra brydde sig om henne. Men det gör man inte då man är i mörkret. Man är så långt nere i den djupa mörka hålan och det känns att det inte finns någon väg ut.
Så ta hand om era nära och kära, man vet aldrig hur dåligt hon/han egentligen mår.
Och är det så att DU mår dåligt. Snälla vän, vi lever bara en gång, så tro inte att det kommer bli finare, lättare efter döden. Då är allt slut. Då kommer du aldrig mera få uppleva sorg, lycka, kärlek eller ilska. Så gå igenom denna svåra, hårda, jobbiga tid och du kommer blomma ut som den starkaste personen någonsin. Redo för alla upp och ner backar. Redo att ta livet med storm. Hitta något att leva för, vare sig det är ett intresse, en person, en sak eller dig själv. Ha ett mål. Ha en dröm. En motivation att fortsätta. Det finns alltid något.
Sportmagasinet Repris
Här kan ni titta på programmet med mig med ifall ni missade det igår!
Kommentera gärna ifall ni gillade det, kram!Det kommer också på tv idag kl. 17.25 på Yle Fem som repris.
