Ätstörning
Ur mardrömmen via träning: ”Glädjen och hoppet är tillbaka”
JAG PÅ TV
HEJ ALLA SOM BOR I FINLAND! och ni andra som har kanalen Yle Fem. Imorgon kommer jag visas på Sportmagasinet klockan 21.00 Hoppas ni kollar! Ifall det visas på internet senare kommer jag länka så ni andra också kan kolla på det. Kommer bl.a. prata om träning, hälsa, gymmet, fitnesstävlingen, anorexia etc.
VARFÖR TÄVLAR JAG?
Får ständigt dessa frågor. Hur jag vågar tävla. Varför jag gör det. Och för det mesta negativa såna kommentarer. Men även förtroende, uppskattning. Jag känner att jag inte behöver förklara ut mig gång efter gång. Som jag sagt och håller fortfarande i, är att jag är inte anorexia mera. Jag har inte anorexi, jag är inte sjukdomen och det finnd inget som kan få det tillbaka till mig. Jag är 100% säker på det. Det är glömt, dt är gammalt. Jag skulle aldrig i mitt hela liv vilja ha dessa demoner i huvudet mera eller gå ner i vikt med vilja för att bli “lyckligare” eller “smalare”. Jag har en sport, ocht yvärr jo är det på tävlingsdagen som jag har lite mindre fett, vätska och vikt på kroppen. Jag skulle gärna tävla i min vardagliga kropp. Men tävlingsdagen är som den är, ni vet själva att det inte är något att sträva efter, ingen ser ut så året runt, det är bara 1 dag om året, och det är inte därför jag tävlar för att nå den kroppen. Hell not.
Här är inlägg jag skrivit ut mig ett fler tals gånger ni säkert kommer gilla att läsa, ta tid och jag hoppas ni förstår att jag inte är bästa förebilden, men att jag också måste få leva mitt liv och fortsätta det även ifall jag har haft en sjukdom för 6 år sedan. Tack på förhand av er tid, ifall ni orkar läsa.
3. Fitnesstävling, skriver ut mig
5. Nyårslöfte
6. Känslor efter tävlingen, “I MADE IT”
10. Älska din kropp
11. Jag skulle aldrig träna med ångest
14. Min syn om fitnesstävlingar
15. Fattar ni hur jävla värt det är att kämpa
16. (Bilder) Food made this body
17. Min åsikt om tävlandet, hur jag känner mig nu
18. Mål i livet
19. Min väg till fitness världen
22. Fråga – “Vill inte bli mullig”
“Jag hatar mig själv”
Redan som liten kände jag mig sämre än de andra.
Jag var 8 år, jag tyckte jag var dålig. Skit. På fotbollsplan ropade jag alltid hur skit jag var. Jag fick panikångest och gav upp hela allt och gick till bytesbänken. För att jag misslyckades. Jag var sämst av alla i hela laget.
Alltid i skolan då vi skulle leka, blev jag sist vald. Ni vet då 2 stycken väljer personer till varsitt lag i tur och ordning. Jag visste att det var för att jag var skit. Jag var dålig. Ful. Och allt detdär. Därför blev jag inte vald.
Jag minns att på 6:an i lågstadiet var jag kompis med de “populära” men jag var alltid utomstående. Kanske för att jag var blyg. Kanske för att jag var osäker. Jag trodde det var för att jag var ful. Alla andra hade pojkvänner utom jag, jag var ful och dålig. Jag förstod aldrig läxorna, jag förstod aldrig lekarna vi lekte och ifall ingen hann förklara de åt mig kände jag mig ännu sämre och borta.
Jag hade en bästa vän under hela barndomen, den ända jag litade på och ville inte göra något utan henne. Ifall vi bråkade trodde jag det var för jag var sämst och jag hade alltid en känsla att jag var tvungen att gottgöra mig eller bevisa att jag nog kan vara en snäll vän.
Samma i familjen, jag kände att jag var bortskämd, i vägen och onödig i familjen. Att jag fick för mycket frihet, jag behövde inte gå till butiken för jag var yngst och samtidigt som jag var glad över det fick jag dålig självkänsla, jag kunde inte vara glad över saker jag fick som jag ville ha, jag fick då dåligt att vara att jag ville nästan spy. Jag kände att jag tog uppmärksamheten någon annan var mera värd än mig. Jag var ju skit. Varför fick jag då detta?
Jag minns då jag första gången självskadade mig själv. Jag tog den vassa kniven vi hade i vårt kök och skärde mig i pannan. Inte djupt, men så att det blev ett rött märke. Jag minns att det var på något sätt skönt, att få skada sig själv för man var så dålig. Men jag vågade inte göra det djupare, ifall någon hade märkt. Jag bet mig också ofta i handlederna för att känna smärta. Jag ville på något sätt tycka synd om mig själv, jag hade det så bra och jag tyckte inte jag var värd det.
Jag kände mig så extra, så onödig, så udda. Jag ville egentligen alltid bara vara ensam, då behövde man inte ha dålig självkänsla att man gjorde något fel.
Nu först som större har jag lärt mig själv att det handlar inte om vem som är bättre. Du har ett liv, det är du som lever. Värför hata sig själv? Varför skada sig själv? Varför bara fundera på hur andra ska få ett bättre liv? Visst är det bra att vara omtänksam och osjälvisk, men inte då det går över gränsen. Du måste komma ihåg att det är ditt liv, din kropp, du har bara en kropp, det är ditt hem, så ta hand om den. Ditt liv är vad du gör åt det, ibland händer saker vi inte kan påverka, men största delen av vårt liv kan vi påverka. Varje dag väljer du vad du gör, det är du som styr tankarna och rösten i huvudet.
Men sltua hata dig själv. Du är bra. Du är fin. Du är fantastisk. Och det finns hur många som helst där ute som bryr sig om dig, tro det eller ej. Du kanske känner dig ensam, men personer du aldrig hade tänkt att skulle bry sig om dig eller gilla dig faktiskt gör det. Någon okänd kanske ser upp till dig och du kanske bara har inte märkt det hela. Du ser bara allting som du själv vill. Du kan förändra synen och börja leva livet med solsken. Börja se allting positivt. Istället för att tänka hur jobbigt, svårt det är. Tänk de jobbiga sakerna som fina saker istället, tänk vilken tur att du har vänner eller familj, vare sig ni bråkar eller ej. Tänk på disken, tänk det som ett tack att du får mat. Tänk kläderna som du måste byka gång efter gång, tänk de som ett tack att du får bära kläder.Du har ett tak över huvudet som skyddar dig mot stormen och regnet. Du har en välmående kropp, du har en familj, vänner, du har en skola eller ett jobb, du har så mycket du inte förstår. Tacka över det du har, och tacka över det du förlorat, för du har ändå haft turen att leva med det och uppleva alla goda stunder i livet.
Kram på er. Ta hand om er själva och era kära.
Jag pratar om Anorexia i Radio
Hej!
Var inte säker ifall jag skulle lägga ut dethär. Men det kan ju vara kul för er att lyssna.
För er som bor i Finland kommer det på Yle Radio på fredagen den 2.10 klockan 11.03.
För er som bor någon annanstans borde det gå att lyssna här från och med den 2.10 klockan 20.03
Vill bara säga ännu en gång,att det var väldigt svårt för mig att prata om detta. Det var en svår period i mitt liv, som jag helst av allt ville glömma bort direkt. Har inte fullt gått igenom det hela och får ibland ännu paniker eller ångest om det. Det var väldigt länge sedan och har bara små snuttar hur det såg ut och hur jag upplevde det, men såna känslor är svåra att förklara till ords. Speciellt då någon bandar in samtidigt. Så förlåt om det blev lite misstolkat och jag kanske inte får fram allting så klart, men jag hoppas att ni som lyssnar förstr ändå något. Tack! Meddela gärna ifall ni lyssnade och vad ni tyckte om det.
Kram, Amanda
HOLD ON HOPE
Det bästa som finns är att hjälpa andra. Att inspirera. Alltså blir ibland så rörd och tårögd av folks historier.
Det värsta är ifall jag inte kan hjälpa. Man vill ju. Men alltid kan man inte. Det finns så många som är i så dåligt skick att de bara måste förstå att söka hjälp. Men så länge jag kan hjälpa, eller få andra att känna sig bra, ge andra hopp igen, eller hjälpa på vad som helst för sätt, är jag lycklig. Jag kan inte förstå hur stolta jag är över er alla som kämpat er ur svåra stunder, vad än det är för problem ni haft. Ett problem som ni kan tänka är så litet jämfört med hungerkrisen i Afrika kan egentligen bara få er att må sämre och bara bli ännu jobbigare.Så hold on hope, guys! Det blir bättre, bara du ger dig själv tid.
Transformation
Vill ni se mer? 😉 Haha, fick idag alla bilder från fotograferingen. Det är först på foton man märker hur stor förändring man egentligen gjort. Wow, asso har ju kurvor plötsligt!
Oj vilken dag!
Som sagt var det interjuv på gång som tog ungefär 2 timmar. Efter det var jag slut, trött som jag vet inte vad. Det tog faktiskt alla krafter att berätta om något så känsligt ämne. Men ändå började jag inte gråta som tur, BRA AMANDA! Brukar inte vara så känslig i såna grejer, håller sorgen mera inom mig, men det var skönt att prata ut det och få sagt vad man ville, fast kanske det inte blev perfekt tal men hoppas på att kanske någon lyssnar och får hjälp av det eller ett tankeslag där!
#wannabejag
Jag var faktiskt så trött att jag orkade inte träna idag. Så imorgondagens vila blev flytta till idag och så tar vi imorgon nya tag. Fick även ett nytt schema idag, allvaret börjar nu! Varje dag träning ungefär, fast inte alltid styrketräning, lite yoga och stretchning också. Även en dag då jag kör 20 minuter intervaller, well det är inte varje dag åtminstonde! Thank god! Matschemat har jag inte ännu fått, men gissar på liknande som nu, inte världens mesta, men ingen svält-diet heller. Att dieta för en tävling betyder inte att vi svälter oss med minus 1000 kalorier. Vi äter bra och nyttig mat dagen lång så musklerna får påfyllning hela tiden och så vi ska orka träna. Vi vill ju inte se ut som skelett på tävlingsdagen, fast många kan tycka vi gör det ändå. Det är lustigt hur man ser och kommenterar om tävlingsidrott på olika sätt. Men ingen har någon rätt att säga att det är fel att göra något en annan gillar, låt den personen leva sitt liv och kom ihåg, den formen vi bär på tävlingsdagen (haha talar som någon gammal tävlare, fast jag endast tävlat en gång) har vi endast några dagar om året, det är ingen strävande form eller något utseende man ska gå och bära på året runt, det skulle aldrig funka!
Anyways, är redo för denna vecka! Men börjar få lite halsont, vet inte om det är från dagens allt pratande eller för att vi städat hela veckoslutet (haha varit ett kaos i vårt hus då människor kommer och går) och vädrat hela huset, med alla dörrar uppe. Vi har annars också kallt och gammalt hus, vi måste sätta eld på ved nu redan och gå med yllesockor på sommaren! Men tycker det är rätt mysigt. Tänk hur tråkigt det vore att bara klicka på en knapp så blir golvet varmt. Äh, gillar mera varma filtar, stora yllesockor och kramar i soffan! 😉
If I go crazy then will you still Call me Superman
Hej! Godmorgon!
Lite annan morgon här, vaknade klockan 7 och inte 10 som igår haha, måste ta och göra dygnsrytmen normal nu igen!
Har ätit frukost, städat, fixat mig (okej sitter i pyamas ännu, men ska strax byta om), lyssnat på musik. Idag är det interjuv! Är lite nervöd då jag är en person som skriver tusen rader på 1 minut, men pratar desto långsammare. Använder helst korta ord och gillar inte alls att prata om mig själv, men kan ju inte direkt börja fråga men hur mår du då? Direkt då jag fått frågan om hur det var på sjukhuset då jag var sjuk. Sen har jag ju också en mildare variant dyslexi, mera på talet. Att jag har svårt att hitta orden, och förstår knappt inget av orden andra använder. Mitt ordförråd är väldigt dåligt. Finska ännu värre. Kanske borde börja använda engelskan. Så detta kan bli en hel katastrof, vill ju få ut allting men man vet aldrig vad kommer ut ur min mun. Men ni kanske får höra interjuven senare då! Hoppas allt ordnar sig, nu måste jag kila! Ha en bra Måndag 🙂
Jag som förebild?
Hej.
Känner att jag måste be om ursäkt.
För att jag kanske inte är världens bästa förebild eller så. Min blogg, min instagram förmedlar ju STARKHET, och Friskhet från min ätstörning, depression. Vad jag just nu håller på med kanske inte ger världens bästa bild, inspiration eller så. Jag tävlar ju i bikinifitness, just nu är det fyra veckor kvar och jag börja sakta dra ner på maten. Jag ska förlora lite vätskevikt, där med kommer jag säkerligen tappa något eller några kilon. Vilket inte alls är det jag vill inspirera er att göra. Jag tycker inte att bikini fitness eller annan tävlingsidrott där man måste gå på diet, ta vätskedrivande tabletter och så är hälosamt. Tvärtom. Men jag har funnit något i denna sport jag älskar, något som driver mig framåt.
Förut tränade jag bara. Jag åt bra, tränade och gjorde mitt bästa varje gång. Det var ju en slags frihet och det var härligt i några år. Men sen då? Visst jag utbildade mig till PT eftersom jag älskar sport, hälsa och kost och allt inom det över allt. Jag älskar det verkligen och jag vill hålla på med det resten av livet. Jag älskar att hjälpa andra och att få göra det samtidigt som få vara på mitt andra hem, gymmet, är fantastiskt. MEN jag ofta glömmer bort mig själv. Jag vill ju också ta hand om mig själv, ha mål och drömmar i livet, något som får mig att vakna upp på morgonen för att jag gör detta för mig själv. Visst är det härligt att stiga upp och tänka IDAG ska jag hjälpa min nya kund! Men ÄNNU härligare är det då man kan hjälpa ANDRA samtidigt som man kan träna på sig SJÄLV! Det var ju en dröm alltid att tävla i någon tävlingsidrott. Jag visste inte vad, var nästan så säker på bikini fitness, men trodde aldrig att jag skulle klara det. Men då min vän erbjöd sig att bli mitt personliga stöd och att jag skulle delta i hennes team, kunde jag inte säga nej. Det var ju min dröm,rakt framför näsan på mig. Kunde ju inte tacka nej. Bara för att göra det vettiga? Gå den hälsosammaste vägen som möjligt? Hålla på som alltid förut och endast leva för andras skull? Slänga bort drömmen bara för att jag nångong som 13 år lidit av anorexia. Det skulle vara droppen för mig. Jag gör ofta saker för någon annans skull, för ofta. Tänkte åka på modellresa till Kina bara för att min familj skulle vara stolta över mig, jag tackade ja och fick i flera dagar en spykänsla, ångest. Då förstod jag att jag gjort fel. Tack och lov hann jag avbryta kontraktet i tid. Nu däremot gör jag det endast JAG och ingen annan vill. Jag tog chansen, vad som helst kan hända, ni kan sluta läsa min blogg och börja tycka jag är en dålig förebild, min familj kan bli rädda och tycka det var det dummaste beslutet jag gjort i mitt liv, min släkt kan tro att jag bantar igen och bara vill tävla för att nå formen på tävlingsdagen, osvosv. Men vad bryr jag mig egentligen om vad andra tänker och pratar bakom min rygg? Inget. Jag gjorde detta för min skull, för jag ville det. Det är en dröm och den ska uppnås. Jag visste att jag kan sluta, säga stopp, inte tävla ifall det blir för mycket. Jag känner min kropp och jag vet då jag inte orkar mera. Jag visste att det inte finns en chans att jag åker tillbaka till anorexias huvud, inte en chans, jag har sparkat henne iväg för tusen år sedan och hon kommer aldrig tillbaka. Aldrig någonsin lever jag det “helvetet” igen. Idag lever jag mitt liv och vem vet ifall jag har nya drömmar nästa år. Men jag ger inte upp innan jag nått mina mål. Jag älskar drömmar och mål i livet, hur hopplösa och omöjliga de än är. De får mig att le, stråla och vela stiga upp på de tyngsta mornarna någonsin.
Så förlåt att jag inte är den bästa förebilden, men jag har ett liv jag vill leva, och jag har en blogg jag måste blogga för, för jag vill. Jag vill vara ärlig men jag vill också inspirera er. Så jag hoppas ni inte tycker jag är den sämsta personen någonsin, för jag måste få göra saker som får mig att brinna av kärlek. Jag menar inte att ni ska göra det. Men vare sig du varit sjuk i cancer eller en ätstörning kan du inte bli förbjuden att göra något du vill och älskar ändå. Det kallar jag frihet. Och freedom är det viktigaste jag har just nu.
Tack och hej!
You will not be happier if you lose weight
Kroppshat
…Den 2 augusti 2006 dog modellen Luisel Ramos på en modevisning i Montevideo, Uruguay på grund utav hjärtfel relaterat till extrem bantning och anorexi neuros. Hon var 22 år, 1.75 cm lång och vägde 44 kilo. Veckorna innan hennes död hade Luisel endast ätit salladsblad och druckit Cola Light för att gå ner i vikt. Efter hennes död fick man reda på att en modell agentur hade tidigare sagt till henne att hon kunde ”göra det stort” om hon gick ner en ”betydelsefull” massa vikt. Hennes BMI låg omkring 14.5 och enligt World Health Organisation klassas ett BMI under 18.5 som undernäring och ett BMI under 16 som svält.
Ungefär ett halvår senare dog även modellen Eliana Ramos, Luisel Ramos yngre syster utav hjärtattack även den misstänks vara relaterad till undernäring.För att må bra behöver kroppen regelbunden motion, det minskar risken för sjukdomar och skapar bättre hälsa. För att hälsan ska bli bra behöver man inte träna hårt, det räcker med att ta en promenad på 30 minuter ungefär fem dagar i veckan. Men att träna tillsammans med onyttig kost är inte hälsosamt. Varje dag behöver kroppen en viss mängd protein, kolhydrater och fett. Maten fungerar som bränsle åt kroppen och behövs för att man ska klara av de vardagliga sysslorna. Maten som fungerar även som bränsle att bara leva. De inre organen ska fungera, hjärtat ska slå, hjärnan ska koppla och så vidare..
Jag blir så arg och sårad då all ångest över kroppar och hat mot sig själv styr vårt liv och varenda minut i vårt liv. Jag menar inte att detta är så med alla, men i värsta fall går det så långt att man inte kan släppa tanken om mat och ångest mera. Kan jag ta en bit till? Jag dör om jag får celluliter? Måste bränna bort chokladbiten jag åt!!! Alla dessa tankar och ångest förhindrar det fina vi egentligen borde uppleva. Njuta, dofta, smaka, slappna av, vara social, skratta, göra äventyr, glömma maten och äta grädde eller jordgubbar utan att fundera vilket är det hälsosammare valet, hoppa i sjön utan att tänka hur många meter man måste simma för att få fettförbränningen igång.
Du kommer inte bli lyckligare och bli ihop med killen du är kär i ifall du bantar. Kanske jo du finner kärleken med din pojke, men det kommer inte bero på kroppen, bantningen och du kommer definitivt inte bli lyckligare. Snarare tvärtom. Ett ordtal jag hört förut jag tycker är väldigt bra är “Sök hjälp, inte bantningshjälp” Du måste lära dig älska din kropp som den är. Och hur gör man det? Det hela börjar i ditt hvuud, in your mind. En vacker, fin, underbar, älskad kropp börjar I HJÄRNAN. I DITT HUVUD. Allt det hela börjar där. Du måste lära dig att älska din kropp hur många kilon den än bär på sig.
En hälsosam och vacker kropp ÄR INTE ATT du hoppar över middagen ifall du åt för mycket efterrätt vid lunchen, det är inte att tvinga dig till gymmet sent på kvällen bara för att straffa dig själv för att du åt för sent på kvällen eller för media lät dig tro att du kommer bli snygg, hälsosam, tappa vikt ifall du inte äter alls någon kvällsmat. SLUTA UPP DIREKT. Du vet redan svaret. Du hittar inte svaret i tidningarna.
Men varför sprider media och reklam ut detta ideal när de vet att de skapar ett lidande för många människor?
FÖR ATT DET SÄLJER.
Alla tjejer (vet inte hur populärt det är hos killarna men gissar att det kan vara lika stort som hoss oss kvinnor) springer direkt till butiken och köper nyaste tidningen för den NYA MIRAKEL DIETEN “förlora sommarkilorna på en vecka”
Tidningarna, media tjänar…medan vi blir påverkade och börjar i värsta fall hata våra kroppar, vi får dåligt självförtroende, vi hoppar över mellanmålet, vi tvingar oss att gå ut på långa morgonpromenader trots att magen kurrar hårt. Bara för att bli snyggare, gladare, hälsosammare, få dendär kroppen som alla andra vill ha. Likasom alla andra reklamer, om huden, celluliterna, brunheten, sixpacket, slimmade kroppen, håret glansigare och längre, ögonfransarna tjockare, tatuera huden med eyeliner, större läppar, större bröst, naglar långa och perfekta, tänder bleka som snön, osv. Det kommer nyare och nyare, fler och fler produkter som säljer massor, bara för att de lovar oss cellulitfria ben, men vad egentligen händer är KROPPSHAT. De bryr sig inte om hur vi människor m¨r, de bryr sig bara om att sälja.
Jag ser upp till människor som delar ut på media att de är nöjda med sig själva, sina kroppar, hur de än ser ut.
Din kropp är DIN kropp. Du har bara en kropp. Ta hand om den, älska den som den är. Din kropp är unik, och vacker. Du kommer att leva där resten av ditt liv, så why not make it a place you love?
Måste dela bästa inlägget pålänge
Skulden och det dåliga samvetet – Skrivet av Sebastian AVINDELL
Innan sommaren var det “Beach 2015” som gällde. Tidningarna basunerade ut budskap om hur du bäst skulle komma i sommarform, snabbast och enklast. Vips så skulle man kunna stoltsera på stranden som rena rama David Hasselhoff. Tji fick vi i allihopa, eftersom sommaren bestämde sig för att ta ledigt och istället förvandlas till en tre månader lång blandning av vår, höst och vinter. Men, detta till trots, så verkar inte massmedia litat på att folk i allmänhet följde de råd de så generöst bidrog med i mars. För redan nu, i början på september, börjar nya braskande rubriker florera. “Så blir du bäst av med sommarkilona!” eller “Hollywoodkändisarnas nya bantningsmetod – bli av med 23 kilo på två dagar”, heter det. Samtidigt bombas det på med reklam i teve om att “nu är det dags för nya rutiner!”, med extrapris på medlemskap i Viktväktarna och alla tänkbara klubbar.
Tyvärr skapar allt detta en rejält tveeggad relation till träning, för de allra flesta. För träning, som är något som ska få oss alla att må bättre, länkas samman med skuld och dålig samvete. Tänk efter, vad skapar alla dessa rubriker egentligen för en atmosfär? För attityd? “Du hade minsann lite för trevligt i sommar, dags att bränna bort de där sommarölskilona!” För, vad spelar det egentligen för roll om man kanske lade på sig ett kilo eller två i somras? Ska inte det kunna vara okej? Motion blir på detta sätt något som kopplas samman med att straffa sig själv, efter att man haft det lite för bra. Är det då underligt att allt fler skyr träning som pesten? Att gemene man suckar åt helbildsannonser från de stora gymkedjorna? Aldrig någonsin ska vi vara nöjda, för säkert som amen i kyrkan kommer det strax innan jul dyka upp liknande rubriker. Gärna då in i detalj beskrivet hur du bäst äter från julbordet utan att bli fet. Spetsat med hur nyårslöftet bäst utformas för att få in så mycket träning i vardagen som möjligt. Istället för att försöka frammana en sund attityd till kost och motion, skapas en atmosfär av “släcka bränder”-mentalitet. Ät vad ni vill ett tag, så kommer vi tillbaka om ett par månader med manande pekfingrar och barska råd. Allt för att bryta ned din självbild och ge dig dåligt samvete. Vad gör det med oss? Och, kanske framförallt, vad gör det med våra tonåringar och unga vuxna? Vad skapar det för kroppsideal?
Träning ska vara glädjefullt, lustfyllt och underbart! Det ska vara endorfiner och må-bra-i-magen känsla. Det ska vara din oas, där du kan vara fullkomligt nöjd med dig själv och din kropp, utan dåligt samvete!
Så, till alla er som inte kommer igång. Till oss som inte är rippade som Brad Pitt, året runt. Till er som “bara” tränar en- två gånger i veckan. Ni som gärna mumsar i er en hamburgare då och då, trots att ni dagen innan inhalerat en burk Ben & Jerry´s. Till er vill jag säga: Ni duger som ni är! Sluta få dåligt samvete för att ni inte tycker er kunna leva upp till tidningarnas “tips och råd”. Vänd istället på hela problemet. Ett träningspass i veckan är faktiskt betydligt mer än inget alls! En hamburgare eller öl är mindre än tre. Glaset ska inte betraktas som halvfullt, lika lite som träning och hälsa ska göra det! Den bästa träningen är den som blir av, vare sig det råkar vara en “simpel” promenad eller ett fyspass med en instruktör som drillar dig likt djävulen själv. Vi måste alla hjälpas åt att komma ifrån det ständiga dåliga samvete som träning skapar. Det är ju inte därför vi ska göra det! Tvärtom! Träning ska vara glädjefullt, lustfyllt och underbart! Det ska vara endorfiner och må-bra-i-magen känsla. Det ska vara din oas, där du kan vara fullkomligt nöjd med dig själv och din kropp, utan dåligt samvete! Det ska ta mig tusan inte vara en ständig tagg i sidan, en konstant påminnelse till det dåligt samvetet, för att “man kunde gjort ett pass till den här veckan!”
Din träning är din, och ingen annans. Särskilt inte någon tidnings eller viktväktarklubbs. Den enda du ska tävla och jämföra dig med är dig själv. Alla andra är faktiskt ointressanta. Precis som min käre kollega Petter skrivit här på Tyngre, så ska träning inte vara en photoshoppad chimär av den verklighet du lever i. Du ska inte ursäkta dig för ditt sätt att träna, du ska vara stolt över det du gjort! Du duger, kort och gott, som du är. Glöm inte det!
Mer styrketräning (och mindre skuld och dåligt samvete) åt folket!
How it feels to have an eating disorder or a depression
Tankar. Dygnet runt. Som styr dig.
Mat.
Hjärnan som säger… ät inte. Vad du än gör. Ät inte.
Mat blev en fiende. Men så var det inte i början…
Jag älskade mat. Mat, bakelser, glass, bröd, kebab, allt. Jag tänkte inte på mat som något speciellt. Visst var det gott, visst var det roligt att äta tillsammans med sin familj eller sina bästa kompisar en fredagskväll. Men det var inget speciellt. Tills vintern kom… jag var en helt vanlig tonåring. Ville testa på allt nytt.
Där står jag. Ensam. Vilsen. Otrygg. Svag. Försökte undvika tårarna bakom mina ögon och sminka mig så att ingen skulle märka mina kindben som stod ut, min sorg eller min osäkerhet om hur ful jag tyckte jag var. Jag ritade ögonbrynen svart, läpparna större än de var vilket gjorde att jag fick ännu en bredare mun än vad jag hade och ögonen målade jag så svart jag kunde, vilket fick mina ögon att se ännu större ut till mitt lilla bleka ansikte. Jag märkte inget. Jag tyckte kläderna satt ändå rätt bra och sminket räddade mitt fula ansikte.
Men tårarna var ändå där. Från samtalet med min syster. Det blev gräl. Om mig. Om att jag inte åt. Jag kände mig lämnad. Jag kände mig så ensam. Jag fick en stor klump i halsen, det kändes som om hela min familj lämnade mig på en sekund och alla var emot mig. Att jag lika gärna kunde sjunka genom marken, för jag tydligen sårade min familj så mycket.
Det hade jag inte planerat. Jag ville bara bli fin och smal. Jag trodde att jag skulle bli fin om jag blev ännu smalare. Jag ville vara en lätt fjäder, liten och söt som alla andra.
Alla andra bantade ju också då. Tror jag. De flesta valde det hälsosammare alternativet och vi var flera som började vegetariska kosten. Men jag som var så smal innan, syntes det direkt att jag hade gått ner i vikt. Direkt kom orden och blickarna, kommentarerna och beskyllningarna om att jag inte åt och att jag var anorektisk.
Jag satt där. I matbordet på julafton. Vanligtvis åt jag alltid flera stycken tacobröd med kyckling, majonnäs, massor med fyllning. Denna julafton såg tacobrödet så stort ut.. och fyllningen mindre. Jag valde ändå att äta tacobrödet även ifall det kanske var lite “onyttigt”, men ville inte att någon skulle märka att jag ville vara hälsosam. Försökte gömma allting. Gömde att jag tog lite fyllning, lade mest sallad inuti och ingen majonnäs. Efter det orkade jag inte sitta mer och titta på de andra som åt, och smutta på min cola zero. Orkade inte granska allas blickar ifall de vaktade mig.
Sade tack och gick och lade mig en stund, sade att jag var mätt.
Funderade på morgonen.
Hade vaknat väldigt tidigt för att gå ut och springa innan risgrynsgröten. Skulle ju äta TVÅ gånger gröt!!! Ville inte. Försökte låta bli den tanken, tänkte att jag nog slipper undan på något sätt. Tog hunden med ut och springa så ingen skulle tänka att jag var ensam så tidigt ute. “Jag var bara ute och gå med hunden” var en bra orsak varför jag var borta.
Sprang i 30 minuter på tom mage och släpande på min jobbiga gamla hund som inte orkade springa. Men jag var tvungen. Det stod i tidningen ju. Att man skulle ut på promenad eller springa före frukosten, det var tydligen bra. Då blev man snygg.
Jag kom hem.
“Måste jag äta frukost nu, då jag ändå kommer äta igen hos farmor!??!”
“Ja.”
Åt mamma kunde man inte säga emot.
Smakade lite och väntade att de andra gick så jag kunde slänga gröten.
Visste att hon kokat den i fullfet mjölk och lagt smör i. Det kunde jag ju inte äta. Bara om jag själv kokat gröten. Helst i vatten.Vaknade på soffan av en plötslig ångestattack.
Det gjorde ont i huvudet. Det värkte i magen. Mitt hjärta började bulta. Jag kom på att man inte får ligga för länge, inte sitta heller tydligen. Bara stå. Amanda. Stå. Så jag stod upp. Tittade på godisbordet som alltid var fullt med godis. Denna julen var det inte lika mycket godis, mest nötter och torkade bananskivor. Det var jag som hade bestämt det.
Ville smaka. Men ångesten sade nej. Jag hade redan ätit för mycket idag. Bäst att inte äta då man inte vet om jag måste äta igen i kväll.
Till slut har ätstörningen tagit så stor kontroll över dig att du inte längre vill ha den. Du orkar inte längre. Du orkar inte kämpa emot mer.
Du hatar dig själv. Du hatar din ätstörning. Du hatar ditt liv. Du tror inte du kommer bli frisk längre. Du sårar alla runt om kring dig. Du förlorar dina vänner, din familj och dina intressen. Dina hobbies måste du sluta för du orkar inte längre. Din skola eller jobb måste du också sluta. Det kanske går en tid att jobba, men till slut kommer kroppen säga stopp. Du bryter ut. Du orkar inte längre. Du förstår vad som egentligen pågår. Du har en ätstörning. Du har haft det ganska länge redan. Du orkar inte ha den. Hur fan ska du få bort den? Du vill inte bli instägd på ett sjukhus eller ätstörningsklinik. Men du blir inte bättre hemma heller. Mamma och pappa gråter eller grälar för de vet inte vad de ska göra längre, de har förlorat hoppet och de skyller endast på sig själva. Syskonen tittar ner på dig och det ända de tänker på är; Sluta. Varför kan du inte bara sluta? Kan du inte bara bli frisk? Varför håller du på så här? Du har ett liv där ute. Gå och ta tag i dig själv, gå till skolan och lev som alla andra. Varför kan du inte bara äta som vi? Kan du inte bara vara normal? Varför? Sluta leka redan, vi orkar inte längre.
Men jag då? Orkade jag? Hur tungt var det inte att stiga upp varje morgon, då man visste att allt skulle gå åt helvete idag igen, det fanns inget solsken i mitt liv mera, även ifall solen sken där ute. Det fanns inget som kunde få mig att le mera. Bara en vän, en familj som accepterade mig som jag är. Som skulle stödja mig, älska mig vad än hände. Smal eller tjock. Värdelös eller Kämpare. Men jag kände mig bara ensam. Den ända som fick mig att fortsätta kämpa var min bästa vän, Melinda. Vi lovade varandra att inte lämna varandra. Men hon gjorde det ändå. Hon gjorde det i smyg. Innan jag hann säga något. Jag orkade inte längre efter det. Det var sista droppen. Det hade varit allt jag hade i mitt liv, en vän som förstod mig. Och det.. eller HON försvann. Med ett ögonblick. Mitt liv var slut.
I månader grät jag bara.
Till slut kunde jag inte längre gråta. Jag bara stirrade tomt.
Jag orkade inte längre.
Jag fick inte någons stöd heller. Det var nog mitt eget fel. Jag ville inte tycka synd om mig själv, så jag berättade inte för någon: Jag gav inte chansen att någon ens skulle kunna hjälpa mig. För jag drog mig bara längre ner, längre ner, till botten.
Allt blev svart. Mitt liv, mitt huvud och mitt hjärta.Jag drömde mardrömmar varje natt.
Jag svettades, hade så varmt om nätterna.
Alla gjorde något kul den sommaren. Utom jag.
Jag var ensam. Instängd hemma.
Ibland tröståt jag. Men det hjälpte inte. Det smakade inget. Och allt blev bara värre efteråt.
Fick ju sådan ångest.
Jag kunde inte ens träna. Det fanns ingen glädje i det mera.
Ville bara ge upp. Försvinna.
Men var det rätt beslut då? Vad händer om 10 år? Tänk om jag då har ett vackert lyckligt liv.
Det jag inte visste då, var att jag redan nästa år skulle få det fantastiskt fint.
Men jag vet hur det känns att vara nere på botten, känna sig ensam och lämnad.Jag vet.
Men tro mig. Det finns hopp i livet. Man måste bara ha tålamod. Och orka kämpa. Du kan inte vänta på mirakel hela ditt liv, du måste lite arbeta själv också så kommer det flyga in lite lycka då och då.
Vad är meningen med livet då?
Det vet jag inte. Det jag vet, är att livet är en gåta full med upp och ner backar. Klarar du de värsta backarna, klarar du de bästa också. Du måste gå igenom de värsta bitarna för att också kunna njuta av de bästa. För de bästa sakerna kan också endast vara så enkelt som att skratta med en person som är så viktig för dig. Sitta brevid den personen och vara lycklig att ni två känner varandra och att ni kan uppleva denna stunden om och om igen.Vill bara säga till alla som inte vet hur det är att ha en ätstörning:
Det är inget man väljer. Det är ingen rolig diet. Det är en sjukdom folk dör av. Det är både fysiskt och psysiskt svårt och farligt.
From anorexia to bodybuilding
Eating Disorder Transformations
SÅ STOLT ÖVER DESSA PERSONER!!! Hoppas ni blir inspirerade! Sjukt grymma! Wow!
Pics from @google
Tell me if it is you on the picture and I will link the picture to you!
Inte konstigt att jag blev anorektisk
… Ibland tänker jag verkligen så. Inte konstigt att jag fick en ätstörning då media skriver bullshit överallt.
“Man går ner i vikt av att dricka äppelcidervinäger”
“Man blir smal av att dricka mycket kaffe”
“Man går upp i vikt av att äta på kvällen”
“Kolhydrater som potatis, pasta, ris och bröd bör undvikas om man vill gå ner i vikt”
“Skippar man frukosten går man ner i vikt snabbare”
“Tränar du mycket kan du äta vad du vill”
“Ju färre kalorier du äter per dag desto mer vikt tappar du”
“Vissa livsmedel såsom chili och jordgubbar bränner fett”
“Vegetarisk kost är smalare än icke vegetarisk kost.”
“Om man dricker stora mängder vatten varje dag går man ner i vikt”
.. Jag var bara en liten tonåring som trodde jag skulle bli lyckligare ifall jag var liten och söt, inte lång och stor. Det var blandade känslor, alla sade att jag var så lång och smal. Jag fick det som ett “krav”, jag måste vara lång och smal… men så fanns också kommentarer folk gett mig som mindre kvar. “Amanda har stora och starka lårmuskler som sin syster” Det ville man absolut inte ha i den åldern, man ville ha långa smala ben som nästan gick av. Iallafall jag. Tittade alltid avundsjukt på min syster. Jämförde mig med alla andra syskon, oftast var det ett barn som var smalt och andra var tjock. Jag ville absolut inte vara den tjocka. Så jag gjorde allt som tidningarna sade. Slutade med att jag nästan åt endast chili, jordgubbar, svepade kaffe och drack äppelcidervinäger och sprang på tom mage, “för det brände ju fortare”. Det var försent då jag förstod vad som hade hänt. Jag hade rasat ner i vikt, utan att kolla mig i spegeln. Jag ville ju bara bli “under 50kg” och så plötsligt, ville jag lite till och lite till.. Ville vara söt och liten som alla andra. Inte stor lång tjock och breda lår. Jag ville ha detdär mellanrummet mellan låren. Det fick jag. Och så mycket annat på köpet. Nämligen Anorexia. Anorexias röst, anorexins hårludd på kroppen, anorexins ansikte, och en anorektikers kropp. Det gick inte att stoppa vikten, den stod aldrig mer stilla. Det gick bara ner och ner. Jag var så rädd av vågen så varje gång jag skulle väga mig svepade jag vatten så att jag skulle väga lite mer. Men till slut funkade det inte mer. Jag blev tvångsinlagd på tyks och hann varken säga hejdå åt mitt hem, min hund, min familj eller min bästa vän. Allt togs bort ur mig. Och jag lades in. Det ända läkarna såg i mig var en anorektiker. Vilket menar att jag inte äter och att jag tycker jag är tjock. Då mera tyckte jag inte att jag var tjock. Hade nog aldrig sett mig som tjock eller kurvig. Ville bara bli lite mindre än var jag var. Men inte ett benrangel, som jag var nu. Men det var försent. Jag var fångad av Anorexias röst som styrde varje rörelse. Jag kunde inte mer slappna av eller äta ordentligt. Det var lilla svaga jag som kämpade emot anorexia och sjuksköterskorna som bara skällde på mig. Jag ville inte mer leva.
Tack och lov är det över nu. Tack och lov att jag får vara frisk, fri och ha en hälsosam vikt. Skulle inte orka en dag mera att leva på ett sjukhus och vara fångad. Jag har väldigt svårt ännu att göra saker jag blir tvungen att göra eller som folk vaktar/stirrar och följer med mig. Det är så mycket hemska minnen jag har kvar, som inte alltid ens kommer så tydligt i huvudet, men som river i mitt hjärta då någon tar upp det.
The real shit
HEJ.
Nu har “the real shit” börjat. 9 veckor kvar. Mindre till och med. Det är onsdag. Man börjar fundera alla kris tankar som inte borde finnas till. Försöker lugna mig med att det snart är helg. Och att möta mina rädslor. Som att övningsköra med bilen, fy helsike. Det gjorde jag igår, trodde jag skulle få hjärtattack då jag rörde gasen, eller då jag släppte kopplingen. Åh fyfan. Inget för mig. Eller jo, då den rullade på 1:an då var det kärlek, superkul. Men sen gav min hjärna upp då jag skulle börja växla, fötterna, händerna och jag själv hänger inte med. Så jag vet inte. Får väl ta itu med det idag eller….. om en vecka. Ni vet mig… hellre flyttar allt till senare. “äh men gör det sen” och sen blir det aldrig av. Måste skärpa mig. Viktiga grejer glöms bort och ännu viktigare grejer finns inte kvar, chansen försvinner. För att “jag behövde mer tid att tänka” lol. Hjärnan kan tänka på några sekunder, det är bara jag själv som inbillar mig att jag behöver extra tid.
The real shit handlar inte bara om det. Jag menar mycket också bikini fitness förberedelserna. Nu börjar det! Mindre portioner, men dock oftare. Jo ris, tacos, jordnötssmör, majonäs, sylt, pannkakor allt det har jag på schemat, men törsten att äta hela burken jordnötssmöret är obegriblig! Måste hålla mig! Snaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaart. Om 9 veckor. Då kan jag äta upp allt. Och se ut som en
val,få lite extra päls på kroppen så man inte fryser på vintern. Skönt! Vet ni, jag bryr mig skit om formen, bara man mår bra och får njuta av den maten man gillar. Skulle inte orka leva på ett äpple om dagen bara för att jobba som modell tex. Hellre äter jag det jag vill när jag vill, har energi då jag tränar och lever livet. Behöver inte tänka vad jag ska äta till näst och hur mycket ochblablabla, men här på tävlingsdieten är det ändå inte samma. behöver inte tänka så mycket, bara att kasta i sig maten och NJUTA såklart, och lämna över kontrollen till coachen, jag behöver inte tänka alls vad jag ska äta om några timmar, då jag har det färdigt i lådan och bryr mig skit om hur många kcal det är i den! Vad skönt ellerhur, det är frihet från ätstörningen som man hade för några år sedan. Då man konstat tänkte på mat och kalorier eller hur man ska försöka slippa middagen. Idag tänker jag visst på mat, men tvärtom typ, hur ska jag kunna få mera mat utan att stiga upp ur min bekväma säng, haha lol. Så underligt livet är. Ett mål har ju varit att inte alls tänka på mat, lite som nu, man har maten som energi och vardagen är inte endast mat, utan så mycket mer. Finns tusentals dagar som detta, spec. då man har dagarna full med grejer att göra! MEN så har jag också tänkt att varför det? Om man gillar mat så mycket och gillar att tänka på det, gillar att småäta, gillar att njuta av maten och tänka vad skulle vara gott att äta till kvällsmål, varför skulle man inte kunna göra det då? Alla dessa regler hit och dit. Fan gör som ni vill, om ni mår bra av att inte inte tänka på mat, äta två gånger om dagen (utan att bli ätstörd/sjuk) gör det! Om ni mår bra av att tänka konstant på mat och äta godis, chips istället för riktig mat, gör det! Ifall ni gillar att göra matlådor och slippa stressen, gör det! LEV ERT LIV SOM NI VILL, finns inget MÅSTE. Bara för att alla som tränar gör si och så, behöver inte ni göra det, men bara för att alla tror att alla fitness människor lever på ett visst sätt, tex. äter sina broccoli matlådor varje dag HAR NI FEL. Vad är ens fitness människor? Finns det något sådant. Det finns hälsosamma tränare, det finns fitnesstävlande, det finns fitnessmodeller, tror ingen av dem lever endast på broccoli och torsk. Så lev ert liv som ni vill, träna då ni vill, finns ingen regel att ALLA ska äta det eller träna så många gånger. Bara för att gunilla ( 😀 ) granne med dig tränar två gånger i veckan eller 2 gånger i veckan och mår som en mört, ser ut som en prinsessa, betyder det inte att det passar just dig. Jag tex. skulle svimma av 2 träningar per dag. Säkerligen. jag gör det som passar mig! och ni gör det som passar er!
Predrikan slut. Jag är iallafall hemma och jag har 10000000 saker på listan. Här sitter jag. Men fick iallafall en grej undan, nämligen BLOGGA. hehe.
Vi ses, amigos!
p.s ni som bor i finland, kolla vad som har kommit till K-citymarket! Är så glad! 🙂
PT-KUND Sarah Transformation
Jag har fått lov att presentera min fantastiska pt-kund Sarah Jansson. Hon är en 22 årig tjej som kämpade med att gå upp i vikt. För ett år sedan förlorade hon en stor del av hennes kroppsvikt till följd utav överdriven träning och alldeles för litet näringintag. Sökte därefter hjälp och fick sommaren 2014 diagnosen “ospecificerad ätstörning” men hon såg det mera som ortorexi.
Sarah hade sedan dess gått till en ätstörningsklinik men de hade tyvärr inte haft den kunskapen kring kosten som hon kände att hon behövde just då. För trots en drastiskt träningsminskning till 1-2 gånger i veckan och ökat matintag hade hon endast lyckats gå upp cirka 2 kg under den perioden, vilket är väldigt frustrerande. Hon kontaktade mig med målet att jag skulle lägga upp hennes kost så att hon låg på ett kaloriöverskott varje dag men ändå kunna träna någongång i veckan och fortfarande gå upp i vikt.
“Mitt mål är att fortsätta gå upp i vikt, bygga mer muskler, få former och bli starkare. Mitt högsta mål är att se frisk ut igen och trivas i min kropp. För idag är jag inte nöjd med min kropp, jag känner mig väldigt tunn och gillar inte att prova kläder eftersom ingenting sitter speciellt bra eller fint på mig. Jag känner mig inte heller helt bekväm i min kropp utan tycker att jag är för liten och försöker undvika allt för tajta kläder”
Jag har haft kontakt med Sarah sedan slutet av Januari och det var då vår resa började. Jag kallar det vår, även ifall det är HON som har gjort det stora jobbet.
Tjejen har ökat från 51 kg till 59-60kg idag. Det är inget lätt arbete, och jag vet det själv, för jag har varit med om precis samma.
Såhär sade hon i mitten av vår resa:
“Jag känner även att jag orkar mer och har mer energi under träningen.”
“I överlag har jag mått bättre än vad jag trodde jag skulle må, självklart har det varit tungt vissa dagar och ibland vill man verkligen inte äta det som man borde men då ser jag mina mål framför mig och fortsätter kämpa! Jag hade aldrig lyckats gå upp 3 kg utan din hjälp och jag är otroligt tacksam för att du har kunnat hjälpa mig. Känns så skönt att ha kommit igång och nu är det bara att fortsätta att kämpa på!”
Jag kan inte förklara hur stolt jag är över Sarah. Hon har aldrig gnällt eller velat ändra på något. Hon har följt mina scheman och kämpat på, hon gav aldrig upp hur än jobbigt det kunde vara ibland. I början var det såklart jobbigt att äta en så stor mängd mat men hon blev van och kände att styrkan började öka.
Det var så roligt att följa med henne hur alla mål:en uppfylldes och hon kunde börja träna lite mer, utan hets och att vi nådde målvikten 60kg och att hon börjat gilla sin kropp- Men det bästa målet är nog, att hon idag kan låta bli att följa matschemat, känna sig fri och äta utan att känna sig orolig, att kunna njuta av sommaren som hon säger själv “idag njuter jag verkligen av maten och skäms inte för att ta en eller två extra portioner 😉 Utan någon som helst ångest 😀 Sen vet jag att jag har en väldigt lång bit kvar innan jag har nått mitt huvudmål men just nu känner jag att det viktigaste för mig att jag mår bra och med all din hjälp har jag förstått att man kan äta mycket, gott och njuta med supergott samvete! :D”
“Så tacksam för din hjälp, du är verkligen guld värd och lite till! Jag är så glad att jag tog kontakt med dig och fick din hjälp, för utan dig hade jag aldrig kommit så här långt inte bara fysiskt utan även i sinnet! Du har varit en kanon coach och det är tur att det finns sådana som dig som kan hjälpa oss som gått lite vilse och behöver en knuff i rätt riktning 🙂 Jag kan inte i ord beskriva hur fantastisk du är och hur glad jag är för all din hjälp! Du är som sagt guld värd! “
Jag blir nästan lite tårögd för jag vet hur tjejen känner och jag hade själv behövt någon som hjälpt knuffat upp mig ur ätstörningsträsket.
/ en stolt coach
Kalaset och vilodag
Igår var jag på kalas, ja! Såååå trevligt att träffa släkten igen. Alla var inte på plats men som farmor sade “det är så skönt då man känner alla som är här, tänk ifall de vore främlingar så hade man haft så svårt att få tillfälle att prata med alla, medan nu kan man endast sitta och njuta av att vi alla är här endast”
Idag är det igen vilodag. Om jag ska vara ärlig så är det liiiite tråkigt med vilodag hela tiden, då jag ÄLSKAR träning och det förgyller min dag. Visst skulle jag ändå kunna gå till gymmet och göra extra pass, men huvudet skulle bara skrika “nej, det är vilodag” och tror det är meningen att följa tränarens budskap så jag faktiskt växer. Hon sade att vi verkligen inte ska tappa några kilon, så vi får göra vårt bästa att få det tvärtom. Men samtidigt ska jag ju inte gå upp i godiskilon heller, tvärtom lite muskler få. Och muskler kommer ju inte om man inte tränar, men även äter. Så idag blir det endast ätas och vila. Borde dock köpa mat igen och göra matlådor, och vänta till klockan nio på kvällen, som jag vid den tiden brukar typ halvsova, men idag blir det iväg på poseringsträning med teamet i stan, så får försöka ordna skjuts då vägen från busstation till gymmet är flera km därifrån dit, men lite kondition vore väl inte heller det värsta denna vilodag till ära, som annors kommer troligen spenderas vid datorn eftersom jag borde skriva en grej om min historia till en grej. Haha mysterisk? Men mycket som händer just nu. Hösten brukar bli lite mer produktiv. Så att.
Men i värsta fall om jag inte orkar sitta hemma åker jag väl iväg till stugan för att leta efter blåbär. Idag är det dessutom första dagen jag inte har träningsvärk av hoppen jag gjorde i söndags, haha! Så imorgon blir det nog ett tungt benpass med tränaren, hoppeligen! Det jag gillar med att ha vilodag är att man samlar så mycket motivation, energi till nästa dagen att man bara vill pressa så jäkla hårt och ta i allt vad man kan och sedan vila ut allt nästa dag. 😉 Minns då jag hade kört någon gång benpass och så gick jag på spinning dagen efter, det var dödernas döden… o herregud, tänk hur dum man kan vara! Benen ska vila dagen efter och ifall man då vill träna absolut så kan man ju träna överkroppen eller gå ut och gå, inte tvinga igenom intervaller på en cykel 😀 Men man växer och lär sig varje år! Är säkert tusen saker jag kommer skratta åt om två år från nu 😉
Kommer bilder från kalaset snart.
Inspiration pictures for you who…
Frågan jag ständigt får
Hur gick du från smal till smal och stark? Jag har anorexi och behöver gå upp i vikt, men vill inte bli mullig.
För det första. Du behöver bli frisk från din ätstörning. Du behöver gå upp i vikt tills du når din normala vikt och du måste få huvudet friskt. Själva frågan tydar ju på att du fortfarande har en ätstörning. Det jag lärde mig då jag blev friskt var att skita i vikten. Så länge jag fick vara borta från mattankarna, personer som vaktar mig dygnet runt, sjukhus, behandlingar, mått, blodprov, väga maten och allt annat skulle jag göra vad som helst för att slippa det. Nämligen sluta vara sjuk. Jag glömde bort vad jag vägde, jag ville inte ens veta mer, jag slutade undersöka mig i spegeln ifall jag gått upp i vikt, jag slutade kontrollera maten och åt från mitt matschema för jag kunde det utantill och ville inte ens ta en liten risk att hamna tillbaka till kliniken igen. Jag ville leva så pass normalt som möjligt igen, så ingen träning här på iallafall 1 år för mig. Efter ett år började jag spela fotboll igen, inte för viktens skull eller något sånt, jag ville träffa mina kompisar mera och dessutom känna mig duktig på något, vilket jag alltid varit på nästan alla sporter.
Det räckte inte länge innan jag slutade fotollen… det gick två år då jag tränade endast joggning och ibland spinningspass/zumbapass på gymmet, men efter det bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv,det var en tid jag inte hade mått bra på länge.
så… Jag började styrketräna, bulka upp mig och gick upp från min normala vikt dvs. målvikten jag hade fått av behandlaren på ätstörningskliniken.. den vikten hade jag stått på i 3 år, och från den vikten gixk jag upp +11kg. Jag bulkade i ungefär ett halvår, hade egentligen inga planer på detta (visste knappt vad bulkning var då) men jag lärde mig att styrketräna påriktigt… men jag överkonsumerade mat för var väldigt deprimerad innan det men sakta började det bli bättrw. Styrketräningen blev min räddning från depressionen. MEN som av allting kan man bli lite beroende speciellt om det får dig att må bra för stunden.. så tyvärr efter ca. 7 månader blev jag övertränad.
Ibland hade jag tränat två pass om dagen vilket var för mycket för mig, så blev tvungen att ta 2 månaders paus. Under den tiden tog min bästa vän självmord, så det förvärrade hela situationen och jag kunde inte stiga upp ur sängen mera. Efter en månad försökte jag iallafall en gång i veckan ta mig till gymmet, men det slutade varje gång med att jag bröt ut i tårar och fick lämna gymmet efter endast 5 minuters uppvärmning. Såhär höll det på i flera veckor… det var något av det jobbigaste jag varit med om men det gjorde mig stark psykiskt och jag gav aldrig upp hoppet.
Jag visste att jag klarar detta och att det ända som fått mig frisk från depressionen var styrketräningen, så det skulle få mig än en gång att bli frisk.
Till slut fick jag tag i träningen igen, sakta men säkert. Till en början tränade jag 1 gång i veckan och efter fet ökade jag det sakta därifrån till 3 gånger och så fortfatte det.. Det var så härligt.
Det var fantastiskt. att få vara tillbaka i mitt andra hem och gå därifrån överlycklig. glömma allt som fick mig att må dåligt, för en stund iallafall. maten smakade bättre igen och livet smakade bättre. Så än en gång steg jag upp på fötterna ur depressionshålan.
Började kombinera styrketräning & löpning. Löpningen var min starka sida, har alltid varit snabb och älskade att man bara kunde springa bort ur allt, fly för en stund, springa springa tills fötterna inte höll dig mera. Springa i musikens takt och inbilla dig att du springer ett tävlingsrekord eller maratonlopp och vinner det! Bästa känslan som fanns! Men styrketräningen hade en annan effekt på mig, jag fick känna mig stark, grym och hård på något. Plus att det var som att återvända till en vän som alltid fanns där för dig, en vän som lyssnade och tog bort alla dina onda tankar, en vän som gjorde dig mentalt och fysiskt starkare gång för gång. Det var två grejer jag älskade att kombinera. Detta höll på år 2013-2014 och då jag började konditionsträna igen förlorade jag lite vätske-vikt, så jag stannade på 60kg.
Sedan slutade jag väga mig. 2014 började min PT skola, jag blev väldigt stressad i slutet av året. VÄLDIGT. Där gick jag ner några kilo, vägde mig aldrig men jag kände mig svag och stressad, maten smakade inte längre och hade en stor press på mig själv. Tur fann jag min tränare då, eller hon tog kontakt med mig och vi började mun väg mot fitnesscenen.
Jag fick ett matschema av henne och vi började bygga muskler igen. Slutade konditionsträningen och började äta mer och regelbundet. Det tog några månader innan jag gick upp i vikt och började må fantastiskt igen. Då PT skolan slutade december 2014 var det lättare att fokusera helhjärtat på detta och det var faktiskt min räddning.
Och här är jag nu, kör för tillfället aldrig konditionsträning, ligger mellan 57-63kg beroende på vätskenivåerna och fokuserar på att bygga muskler. Vet fan inte vad min fettprocent ligger på..under ptskolan var den VÄLDIGT VÄLDIGT låg och jag vill aldrig återvända dit, inte ens på tävlingsdagen, vill stanna hälsosam och glad, vad min vikt än är. Tror kroppen känner var det är bäst att stanna, var man mår bra. Men är man sjuk i en ätstörning blir man aldrig nöjd. Hur mycket du än går ner eller upp. Så släng fan vågen redan.
Jag fokuserade inte på vikten under dessa alla år. Jag planerade inte att gå upp/ner i vikt, eller hamna på en viss fettprocent eller se ut så eller så, eller träna på detta vis för att bli deffad eller se bulkad ut, nej jag gjorde faktiskt allt som mitt hjärta, kropp sade åt mig. jag lyssnade på min kropp. jag planerade inget. jag fan brydde inte om något vad alla pratade runt om kring mig, än sen då ifall de tycker att jag är för smal, än sen då ifall de tänker “oj vad hon gick snabbt upp i vikt” eller ojojoj. DET ÄR THE SECRET. ATT SLUTA BLANDA TRÄNING MED UTSEENDE, TRÄNING ÄR HÄRLIGT OCH DU SKA TRÄNA FÖR DET FÅR DIG ATT MÅ BRA, INTE FÖR ATT DU SKA ÄNDRA PÅ DITT UTSEENDE. punkt slut.
10 tips till dig som vill gå upp/ner eller behålla din vikt
MINA TIPS OCH ÅSIKTER. Behöver inte fungera på er alla.
och främst av allt.
Vikt-prat och funderande på vikten är onödigt och waste of time.
Vem bryr sig egentligen?
Ifall du mår bra. Eller ifall det finns en liten chans att du skulle må bra ifall du släpper viktångesten.
Släpp det.
Lev livet istället för att tänka på hur livet vore ifall du vägde….. ***.
Låt stressen gå.
You can do it.
Men här e iallafall tips åt er som verkligen vill ha det vad jag än säger, kram på er!
Gå upp i vikt
1. Ät mest fett och energirika maträtter. Sedan mest av kolhydrater och minst av protein, men se ändå till att få i dig ditt dagliga proteinintag ifall du vill bygga muskler.
2. Ät mycket mellanmål, riskakor med jordnötssmör, bars, nötter, godis, drick juice och mjölk.
3. Sluta ta cykeln eller gå de bitarna du egentligen skulle kunna ta buss eller köra till.
4. Ifall du tränar, sluta värma upp på konditionsmaskinen och använd lätta vikter istället för den muskelgruppen du ska träna. Sluta all typs av konditionsträning, iallfall tills du når din målvikt. Lyft tyngder istället för att dansa zumba.
5. Gör hellre maten hemma istället för att gå på restourang, det går för många timmar till restourangen och man vet inte ifall du får i dig vad du egentligen borde under tiden du är borta. Använd de 4 timmarna istället till att äta 2 ordentliga energirika måltider.
6. Ifall du använder dig av proteinpulver, byt whey mot gainer.
7. Ät frukost. Stig upp så tidigt som möjligt och ät två frukostar, t.o.m tre ifall du äter din lunch först kl. 12 och äter frukost vid 06. Alternativt kan du lägga dig sent och äta flera kvällsmål istället.
8. Använd fullfeta produkter istället för light eller osötade.
9. Drick inte drycker med kolsyra, de gör dig onödigt “mätt” på endast luft och socker.
10. Hoppa aldrig över en måltid, även ifall du fortfarande är mätt. Du behöver inte vara hungrig då du ska äta.
P.s dessa tips behöver inte betyda att DU GÅR upp i vikt ifall du gör det redan nu. Tex, jag gör nästan alla dessa punkter utan att gå upp i vikt. Men ifall du däremot VILL gå upp i vikt och redan gör dessa men det inte funkar, dubbla mängden och gör alla punkter extra hårt. Orka kämpa lite.
För dig som vill gå ner i vikt
1. Sluta följa instagram konton som får dig ångest och att bli besviken på dig själv.
2. Sluta följa dieter. Ät ordentlig, ren mat istället som du själv gör, ät det du gillar och är sugen på, men en mindre mängd av det.
3. Ät sallad till förrätt, och drick vatten till efterrätt. Alternativt tuggummi, som får dig fräsch i munnen, eller ännu bättre, tvätta tänderna efter måltiden.
4. Gå, ta hissen, cykla istället för buss/taxi/bil.
5. Fråga vännen ifall ni går på en kvällspromenad istället för att sitta och titta på tv.
6. Ifall du går på bio, välj en spännande film som du aldrig hinner ens tänka tanken på godis/popcorn.
7. Drick vatten dagen lång. Ifall du blir sugen på något, fråga dig själv ifall du endast är törstig eller är du verkligen hungrig?
8. Ät mycket protein så du håller dig mätt hela dagen.
9. Ifall du hetsäter/överäter lätt, lämna de produkterna och livsmedlet borta från kosten en stund, prata med din familj/pojkvän/sambo ifall ni kan låta bli att köpa tex. kex en stund, eftersom du har svårt att låta bli att äta hela paketet. Ifall du däremot kan sluta efter några bitar kan du bra ha alla slags livsmedel i förrådet utan att behöva undvika dem för mycket. Ät allt med måtta.
10. Ät låååångsamt. Lägg tiden på ungefär 20 minuter för att tugga och känna smakerna ordentligt. Gör inte något annat under den tiden, läs inte och titta inte på mobilen/tv, fokusera på måltiden.
För dig som vill hålla din vikt som den är
1. Fortsätt som du gör nu. Ifall du dock går ner i vikt utan mening, ät mer. Ifall du går upp i vikt utan mening, ät mindre.
2. Räkna din totala energiförbrukning och ät det, plus lite till kommer inte ge dig viktökning. Inte heller en till två överdrivna dagar med “för” mycket mat kommer inte få dig att gå upp i vikt.
3. Fundera inte så mycket. Lyssna på kroppen eller huvudet. Sluta ha regler och släng vågen.
4. Ingen märker ifall du förlorar lite vikt en dag eller ökar lite en annan dag, det är endast du som märker det och kritiserar dig för mycket.
5. Ingen har samma vikt precis samma dag, vi kastar vikt väldigt mycket beroende på hur mycket du druckit/ätit och svettats den dagen. Även ifall du har kläder på dig. Från morgon till kväll kan din vikt ändras flera kilo beroende på vätskan.
6. Träna med måtta, inte för mycket/varje dag, utan då du vill/behöver det.
7. Sluta stressa. Stressen kan påverka vikten otroligt mycket. Du borde kanske också ta blodprov på dina värden ifall att är som det ska.
8. Sov ordentligt och drick mycket vatten så kroppen hålls i normal funktion.
9. Läs inte diet eller hälsotips. Vem bryr sig egentligen? Du behöver inte följa dem. De är för såna som egentligen har problem med sin hälsa/vikt.
10. What if din vän joggar 5 km varje dag? Inte behöver du göra det. What if hon/han äter sallad till varje måltid? JÄMFÖR dig inte. Du kör ditt sätt och du mår bra av det. Andra får äta mindre eller andra mer för att hålla sin vikt. Tänk på det.
Two meaningful sites
Träning efter ätstörning
Hej. Tänkte skriva ett inlägg om detta då det kan ske en missuppfattning i det jag vill framkalla med min blogg.
Jag. Jag Amanda, jag har haft en ätstörning. År 2009 hände det som inte fick hända, men det hände. Jag kunde inte kontrollera det. Det kontrollerade mig. Jag fick anorexia. År 2010 blev jag friskförklarad, jag kände mig också frisk. Jag ville leva ett liv utanför matfixering, träning och endast festa loss, leva livet och göra allt en tonåring brukar göra i den åldern. Gymnasiet började jag blev osäker på mitt val, jag kände mig lost, jag visste inte vem jag var, vad jag skulle göra och hur jag skulle göra det. Högstadiet var lätt, det var samma grejer samma tidpunkt, alla vänner hade samma schema och samma prov. Plötsligt var jag i en ny värld som jag inte ens kände någon i. Visst fick jag några vänner, men jag kände bara att jag inte passade in. Det var en litet problem i det stora som höll på att hända. Jag blev deprimerad. Jag drömde mardrömmar varje natt som jag ens kunde sova, jag började tröstäta, slå in mig på rummet och endast prata med några få personer jag litade på. En av dem var min bästa vän, Melinda. Jag hade förlorat de flesta andra vännerna, mest pg. depressionen och ätstörningen jag hade, jag blev allt mer osocial och började hata mig själv. För att jag kunde ha låtit mig själv hamna i denna situation, för att jag sårat min familj och vänner och för att de slösat så mycket pengar på mig. Jag kände mig onödig, något som egentligen inte borde finnas till. Jag grälade mycket med min syster också och hon skrek sådana saker jag aldrig kunde glömma då, men nu vet jag att det man säger då man är arg menar man ju inte alltid. Men jag tog det hårt. Skyllde allting som hände på mig själv. Jag fick trauma från sjukhuset och kände hur alla började följa mig, vakta mig och jag kontrollerade alla blickar som fastnade på mig. Samtidigt under denna tid hade jag testat mycket, börja spela fotboll igen, men jag endast såg hur min syster var superstjärnan och jag misslyckades gång efter gång och fick aldrig spela hela matchen som jag ville, även ifall jag var varje gång på träning. Till slut orkade jag inte längre hålla på så och hålla uppe hoppet, jag gick allt mindre på träningarna och slutade till slut helt och hållet. Började istället modellarbeta, jag gillade det. Jag gillade att jag var huvudpunkten på något och att jag var bra på något. Jag gjorde kontrakt med finlands största modellagentur. Några månader efter det fick jag en “bättre” (enligt mig) möjlighet, nämligen ett kontrakt med den franska modellagenturen som skulle skicka mig nästan direkt till Japan. Japan hade varit min dröm enda sen liten. Jag älskade manga, anime och Japans kultur. Jag älskade sushi, japanska rätter och Yatsuhashi (goda kakor). Efter några möten, skrev vi kontrakt och jag åkte iväg. Under denna tid var jag väldigt deprimerad, testade alla möjliga depressionstabletter och hade slutat skolan. Japan var en lärdom åt mig, 16 år ensam i Tokyo. Första dagen då jag var på flygfältet utan någon aning vart jag skulle var kaos. Jag hade fått några namn på bussar och andra saker jag skulle minnas men kände mig ändå ganska lost. Till slut kom jag fram till hotellet. Det var det finaste jag någonsin sätt. De tog mina väskor och jag skulle checka in. Där skulle jag möta någon man. Så jag väntade med att checka in och väntade istället. Han kom fram och presenterade sig, han tog mina väskor och vi for till nästa buss. Jag fattade noll. Tillslut kom vi fram till stället jag egentligen skulle bo. Det gav mig en liten chock och rädsla inuti. Han lämnade mig dit och jag fick nycklarna till mitt rum. Släpade på min tunga väska och kom äntligen fram till rummet. Där var allt stökigt, luktade rök, hår på golvet och obäddade sängar. Duschen luktade och vattenkranen var trasig. Kylskåpet var litet och disk över hela rummet. En liten balkong hade vi iallafall. Inte mycket att se därifrån men några jobbande män kunde jag allt se. Några timmar efter det mötte jag en tjej vid namn Maddison som delade rum med mig, hon var jättesnäll och kunde flytande engelska då hon kom från Australien. Hon berättade ALLTING för mig, precis allting, och lite till. Det skrämde upp mig allt mer och jag började glömma ta mina depressionstabletter jag hade med. Jag åkte på castingar med en liten hjälp av agenturen jag träffat som inte hade en aning om vad engelska var. Endast teckenspråk så jag kunde fatta, mått tog vi vid värsta tillfällen varje dag. Vågen skulle visa exakt samma varje gång, annars om det hoppade för mycket blev vi skickade hem. Jag träffade de andra tjejerna, de var ryska. De var smala och arga. Jag trodde iallafall att de var arga med deras språk som lät så agressivt. Ingen åt på hela dagen. Ibland hade vi lyx att stanna på en kaffe. Efter 3 dagar blev det ändringar. Jag fick endast en karta och en lista på gatorna jag skulle ta mig till. Jag fattade inget men tack vare Maddison som förklarade allt och visade mig vart tågstationen var kunde jag hitta till mina castingar. Maddison blev tvungen att flytta, jag skulle tydligen bo ensam ett tag. Sedan skulle jag också flytta någonstans till de ryska tjejerna. Maddison grät varje kväll, jag slutade lyssna vad hon sade i mobilen men fick något fram att hennes kille skulle hälsa på. Han var jätte trevlig men efter ett tag försvann de båda. Hon hade fått agenturen övertalad att hon kunde bo med honom istället. Jag fick klara mig ensam. Det var svårt och jag kom försent flera gånger. Ibland hade jag lediga dagar och tappade bort mig allt fler gånger. Det blev natt och jag var fast i tågstationen, jag var vettskrämd och hungrig. Ingen talade engelska. Fick helt enkelt klara mig själv. På något sätt fick jag kontakt till Maddison och hon förklarade hur jag kunde hitta tillbaka. Tack och lov. Köpte mig en sallad utan dressing vid kiosken utanför oss. Också en pepsi max. Åt halva. Somnade. Vaknade på natten, ringde hem, de svarade inte alltid för det var olika tidpunkter. Jag grät. Jag hade ångest. Jag kände hur det rev i hjärtat. Jag mådde allt sämre varje dag. Agenturen ringde och skällde på mig varje gång och tillslut sade de att om jag inte skärper mig får jag åka hem och betala allting. Jag låg vid sängen vid de värsta dagarna, kunde inte stiga upp. Jag bara grät. Jag mådde så dåligt och ville bara bort. Det var det hemskaste jag varit med om och det var slut på min story.
Hemma mådde jag inte mycket bättre. Men mitt hjärta helades, jag kände mig som något igen. Jag fick kramar varje dag men varje gång mina syskon hälsade på ville jag bara gömma mig under jorden. Tänkte att de tänkte, där är hon, misslyckade syskonet. Utan utbildning, utan jobb, utan skolning, anorexia och deprimerad. Under denna tid, hade jag försökt mig på 3 självmord. På 3 år. mitt liv var en blandning av svält, överätning och springa flera km bort från ångesten.
Vad räddade mig? Jag fann styrketräningen. Jag slutade tvinga mig göra något jag inte ville. Jag fann en plats utanför helvetet. Jag fann en plats där jag kunde vara mig själv, och känna mig för en gångs skull, glad, och nästan lite stark. Jag gick upp 10 kg från att jag började och jag blev lycklig igen. Jag fick även min kontakt med pappa tillbaka, tack vare gymmet. Jag började älska mig själv och respektera mig, inte bry ett skit om vikt eller kropp, jag fokuserade på välmåendet, hälsan istället. Jag slängde vågen, både mat och viktvågen. Jag började äta när och vad jag än ville. Jag sket i allting, bara jag mådde bra. Jag slutade konditionsträningen och all tvångsträning. jag gick och går ännu inte heller till gymmet ifall jag har starka känslor eller någon form av liten ångest, jag vill inte att träningen ska bli en sak jag tar bort mina känslor med eller att jag tvingar mig till gymmet även om jag mår dåligt, jag blir hellre hemma och tar hand om mid själv. Jag orkar inte ens förklara men kände att jag behövde det, då så många förstår fel. Vad jag vill förmedla är att det GÅR att bli frisk från anorexia. Jag säger inte att någon behöver börja träna för att bli frisk, det har jag aldrig sagt. Men jag vill också påpeka att bara för att man har haft en sjukdom i det förflutna måste man ändå få göra saker och ting i livet.fd. anorektiker inte får träna? Jag tycker att då man är 100% får man göra vad fan man vill med livet och det bästa är, att man äntligen är fri från kontrollen, rösten i huvudet, man är verkligen FRI.
Klart det inte var en dans på rosor efter att jag började styrketräningen. Bl.a. dog 2 viktigaste personer av mitt liv. MEN. Jag slutade aldrig respektera mig själv, jag slutade aldrig tro på mig själv, jag förlorade aldrig hoppet. Jag hade funnit en mening i livet. Jag hade funnit något det inte var någon skilnad ifall jag gjorde bort mig, var dålig på, jag hade funnit något som fick en känsla i mig som inte går att förklara. Ni vet hur det känns då det brinner i hjärtat, då ni ryser av glädje, då ni skratttar så mycket att ni gråter, då ni får fjärilar i magen, då ni gör något eller ser någon ni älskar. Den känslan fick jag. Den hade jag inte känt på flera år. Jag hade varit fånge av min depressin och ätstörning, men inte mer. Jag jobbade upp mig från den mörka djupa hålan, det tog också flera år innan jag kan säga att jag made it. Varje dag var en fight. Varje dag var en ny utmaning. Men jag hade hopp. Tro. Glädje. Jag slängde mina depressionstabletter. Jag skrattade igen. Kanske därför rubriken till min story i tidningen hette “flickan som inte skrattade på 3 år”. Ni kanske tänker “vem räknar egentligen sina skrattar” Men ifall ni har varit en så lång tid utan att känna glädje, skratt eller något dit åt. Då vet ni, den dagen då ni äntligen skrattar. Ja den, dagen kommer ni aldrig glömma. Det gör inte jag.
Träning kan göra dig hungrig, hungrig på livet och hungrig på mat. Träning fyllder dig med endorfiner, glädje och motivation. Träning med måtta är bra för hjärtat, hälsan och huvudet. Träning är den bästa depressionsmedicinen. Träning är kärlek.Träning i överdriven mängd, som allting, allt går att överkonsumera, och det är då det blir farligt. Ifall du känner att träning kontrollerar ditt liv. Då kanske du borde ta en extra tanke. Du har ett liv utanför också. Träningen är endast en liten del av din vardag. Träning ska inte kännas ångestfyllt eller som ett måste. Träning ska inte vara ett svar till ifall du känner dig ledsen/arg eller ångestfylld. Jag vet att många känner sig bra efter att de varit ute och sprungit. Men ibland är det viktigaste att lära sig ångesten, känslorna komma. Möta dem. Känna på dem och fundera varför de egentligen är där. Vad orsakade det. Lyssna på dig själv och dina känslor. Inte bekämpa dem bort. Låta dem komma och kanske prata med någon.
Träning är en fin grej. Men det finns en grej som heter övertränad. Det är så många som säger att det inte finns det. Men jag vet det, det har jag också varit med om. Så ta hand om er, lyssna på era kroppar, det kan vara svårt till en början. Då får ni istället köra med vettet. För livet är så fint då ni lär er att sluta kontrollera, sluta tvinga er göra saker, sluta ha exakta tidpunkter och flippa ur om ni inte får dem gjorda.
Att vara fixerad vid träning och intresserad av hälsosam kost behöver dock inte betyda att man lider av ortorexi. Många har ett stort intresse för träning och kost utan att vara sjuka. Skillnaden är att det handlar om någonting tvångsmässigt för ortorektikerna: de tränar för att kontrollera sin ångest precis som anorektiker kontrollerar sin genom att inte äta. Ett varningstecken är att man tränar mycket fast man egentligen inte vill och att man utvecklar ett slags ”förtjänabeteende”. Det kan exempelvis vara att man inte får titta på en film om man inte har tränat innan eller att man måste ta med löparskorna under en resa med sina kompisar. Eller att man läst något från en tidning och känner sig att vara tvungen att göra det ( tex. kaffe ökar förbränningen, citronvatten varje morgon före frukost, träna minst 3 gånger per vecka och annat som står i media)
Det man bör vara uppmärksam på hos sig själv, eller andra, är om det finns tendenser att bli för strikt och om beteendet plötsligt blir tvångsmässigt och även om man får skuldkänslor då man inte tränar eller om man inte äter extremt hälsosamt. Dessa är också två tecken på att det har gått för långt. Gör dig inte själv en björntjänst vad gäller din kost och träning, det är inte värt det i längden. Ta hand om problemen där de är rotade, inte genom en överdriven kosthållning eller träning för att dessa är lättare att komma åt. Sök hellre hjälp innan det har gått för långt.
KRAM PÅ ER OCH TA HAND OM ER SJÄLV! NI VET INNERST INNE DÅ DET GÅTT FÖR LÅNGT ! <3
