Ätstörning
IDAG ÄR JAG PÅ BÄSTA HUMÖR ALDRIG
FATTAR NI HUR JÄVLA VÄRT DET ÄR ATT KÄMPA.
Jag har haft världens bästa vecka(halva har gått men inget kan förstöra denna känslan här och nu). Allt slit har fått sin belöning och bra, energifulla, lyckliga, glada, dagar. Även ifall inte allt går PERFEKT så har det liksom rullat på, vem orkar med ett perfekt liv? Som jag nämnt, jag njuter av varje fina sekund. Men ibland kommer det värre veckor, jobbiga, men då man orkar köra igenom dem kommer det ljusare tider. Och det är därför det är värt att kämpa. Den där guldstunden på gymmet man kan höja alla sina vikter, den där guld-stunden då man är med sin bästa vän och skrattar alla krafter man har och känner sig så glad och sprallig i kroppen, den där stunden då man sitter tyst med sin mamma i soffan och dricker kaffe och bara njuter, man behöver inte säga något, bara att vara där med henne där och nu känns fantastiskt, den där stunden då man får ett paket man som överraskning och tanken på att någon TÄNKT PÅ DIG, den där stunden då du är nykär och han ringer dig, de stunderna, ja de övervinner allt. Det finns flera stunder, de behöver inte hända något stort, kan bara kännas fantastiskt där du sitter här och nu, även ifall inget hänt. och det är de stunderna man ska ta vara på.
Kämpa på damer och herrar, barn och vuxna! I KNOW YOU CAN DO IT. <3
DEPRESSION TALK
FORTSÄTTNING
Jag tycker ifall man bestämmer något, gör ett deal, bestämmer sig, så måste man verkligen vara redo. Det räcker inte att man vill det. Man måste lyssna ifall man är villig att ge sitt allt, har man krafter för det och kommer man orka eller kommer det fungera halvhjärtat, med en känsla att ge upp. Tänk varje dag, vill du detta? Ifall du ens någon gång är osäker, inte på det sätt som alla är ni vet inför något, man blir osäker ifall man klarar det men ändå är man redo 100%, så är man ibland osäker på att man ORKAR. Ja då borde man göra det någon annan gång. Jag vet, jag håller tanken “ge aldrig upp”, “du klarar allt”. Men jag menar en helt annan grej med det. Hela din resa kan vara sjukt lång. Min anorexia tog flera år, jag trodde jag var frisk efter ett halvår (eller egentligen psykade jag mig själv att jag hela tiden var frisk) så jag började träna, tvinga mig till saker och allt gjordes lite emot vilja. Men inte allt. Jag hade mitt liv i skick, skolan, kompisarna, allt gick bra. Tills det kom stunden. Jag föll ner på botten. Jag slapp upp några gånger igen, men inte helt och hållet, borde väl ha startat psykologen här redan, men nej allt ville alltid göras själv. Men jag klarade inte det, jag föll ner igen och igen och igen. Inte på dagar, utan på perioder i mitt liv. Ett år kanske det gick bättre, men efter ett halvår blev jag ner på botten igen. Jag blev frisk ofta med hjälp av en resa någonstans eller träningen, men till slut så fanns det inget mer som hjälpte. Det blev bara värre och värre. Som jag talade om här, var jag inte bara utbränd utan också svårt deprimerad. Vilket jag fattade, men inte hur allvarligt det var.
Depression är inte något som går över ifall man inte får hjälp. Man kan tro det, men det kommer tillbaka, och varje gång det kommer tillbaka blir du värre och till slut kan du inte alls bli frisk ifall du inte får hjälp. Jag vet detta eftersom min psykolog har berättat det, hon har visat de studierna och undersökningar de gjort och det är helt sant. Men jag är så himla glad att jag tog RÄTT sorts hjälp i tid så den kan och kunde behandlas 100% frisk, för då kan det vara att den aldrig mera kommer tillbaka, ifall jag verkligen är 100% frisk. Därför går jag fortfarande min psykolog, för att vara på den säkra sidan, jag vill aldrig aldrig någonsin falla tillbaka. Jag är nästan redo på det, men jag är inte redo på att återvända, jag tror att ifall jag igen blir så deprimerad som jag var då, ja då är det over. Jag vet fan inte vad jag skulle ta till mig. Skulle väl behöva något mirakel för att få mig frisk. Aja, goda tankar nu! Jag är inte deprimerad, jag är glad, lycklig, jag kan träna, jag kan äta, jag kan le, jag kan skratta, jag kan njuta över saker som jag inte kunde förut, jag kan njuta över varje sekund som går, jag kan tex. tycka att denna stunden här och nu är underbar då jag får göra något jag gillar, skriva och blogga och att snön håller på att smälta, att jag är duktig som kämpar, att gardinerna var väldigt vita och ljusa idag, att frukosten smakade himmelskt, att svetten som rann för pannan var lyckan som rann ner, att dynan jag lägger på mig varje kväll är så mjuk och go, att jag har världens finaste vänner, familj och stöd runt om kring mig, och NI!!!
Då man är deprimerad ser man endast negativa saker, och ifall man ska beskriva något, tex. är på en intervju och ska berätta över sitt gående liv, vad man gjort, så tar man endast upp de dåliga som hänt… och ser inte riktigt goda saker i något, tex. ja jag blev utbildad till läkare men inte vet jag, inte kanske min grej ändå, tror inte jag skulle få något jobb som det, jag har så mycket kvar att lära mig, ja inte vet jag, är väl glad ibland och har några vänner som jag inte träffar så ofta.. Det kan dock blandas med osäker, dåligt självförtroende. Men deprimerad, ja jag tror ni vet vad det är. Märker inte att tex. vädret ändras.
Blev mycket babbel, men jag som alltid vill hjälpa!!!! Kan vara någon som är nere på botten där också, men hörru fina människa, det kommer bli bra, andas och välj FRIHETEN, nämligen att söka professionell hjälp. Det är super ovanligt att man kan bli frisk på egen hand, ofta räcker inte vänner/familj/din vilja. Kanske du behöver en psykolog/gå till en ätstörningsklinik/skaffa en PT/gå till en läkare osv.
Men FÖRST AV ALLT, MÅSTE DU HA FÖRSÖKT, OCH MÅNGA GÅNGER, OCH TRO PÅ DIG SJÄLV!!!!!!! 🙂
Lite ljusare dagar
Hej och goddag från en PIGG AMANDA!! Wohoooo, vilken känsla!!!!
Träningen gick suuuuuuuuuuuuuperbra. Inte alltså nåt i stilen att jag höjde vikterna, men vilken energi, adrenalin, känsla!!! DET ÄR DET BÄSTA! Jag blir så glad och energisk av det!!
Så skönt att känna att man inte är helt totalt utkörd efter ett pass, eller på ett vis är man det men samtidigt fick man ny energi. För den känslan att man gjort allt lite smått, halvhjärtat och inte gett sitt 100% så är ju inge kul, såna dagar har jag haft länge eftersom jag varit så trött och ja, men det har gått bättre och bättre efter varje pass, så jag hoppas det stiger nu, att jag kan hålla denna känslan och nivån. Man blir stark av bakslagen, de jobbiga och passen man inte är riktigt sugna på, skulle vilja byta till ett disco pass, men man måste köra alla de 30000 rump-pump övningarna, ja då blir man ibland lite less och uttråkad. Men innerst inne finns dendär kärleken, motivationen för träningen och det får mig att gå ändå. För jag mår ingenstans bättre än på gymmet.
Påtal om att ge sitt 100%. Ja det kan betyda massor. Man kan tro att en spurt på högsta nivå man klarar är det, men hur snabbt slutar man springa? Då man inte orkar andas mera, då minskar man direkt och helst av allt pausar genom att gå i snigeltakt eller sluta helt och hållet för man tyckte det var jobbigt. Samma grej då man kör, man ska göra de 10 repsen som man brukar, eller som det står på schemat, men ger man verkligen sitt allt? skulle man egentligen klara några till? Jag har alltid trott att jag ger mitt allt. Att jag har den tyngden jag bara orkar och att jag inte får flera reps, ALLTID. Seriöst, tills jag började träna inför bikini fitness, man kan ju tro att det är lek och skoj träning, men nee-eee. Idag till exempel, alltså tänkte på detdär med att ge 100% är det verkligen 100%, eller skulle jag orka pressa några till, tvinga dem fram, ja de reps:en kom faktiskt! 2, 4, 6! Plötsligt hade jag gjort 10 extra, och jag blev bara gladare för varje repetition och fick sådan styrka, power, att hur slut jag än var från det set:et, så var viljan att fortsätta igen SJUUUUKT stor, var svårt att vila de 90 sekunderna då man ville köra igen efter 10 sek. Alltså varje set jag gjorde med denna attityd, fick jag bara mera och mera krafter???!! Borde ju vara tvärtom. Men näj, allt är frågan om psyket, ditt huvud ger upp så många gånger före du.
Du kanske tror att du vann den genom att knuffa den till sidan, och du fortsätter, men det kommer igen, osäkerheten att man inte gör tillräckligt eller lyfter för mycket. Ofta, jag har hört såå många tjejer som har den känslan och glömmer att fokusera på sitt eget pass för de jämför sig med alla andra i salen. Vad är det för träning? Såna borde inte finnas. Gå istället till gymmet med huvudet upp, bestäm att idag blir det en bra träning, även ifall du känner dig svag, kör med lättare vikter då, men gör så jävla många reps tills det säger stopp, och så gör du några till 😉 Glöm repetitions-antalet. De är bara onödiga. Man är så van att räkna de och sluta efter man gjort dem och dessutom vid sista släpper man taget av vikten istället för att göra det fokuserat, ordentligt som de andra. och just de, fokus, vad betyder det? Så många som också går till gymmet och bara kastar vikterna, vrålar efter fyra dansmoves med 450kg stången även ifall de skulle lyfta marklyft eller nåt annat. Gör dem ordentligt och fokuserat, fundera vilken muskel (eller vilka) som arbetar och kör bara inte fusk-repetitioner (ni vet vad jag menar), dem gör man i slutet! Pröva bromsa då du återgår till startposition, du kommer få så mycket bättre kontakt, OCH RESULTAT! För visst är det träning det med att bara köra på med hantlar i händerna, för man blir ju anfådd, men att bara slänga dem upp runt och kring och göra som man tror kan vara helt fel, det kanske arbetar på underarmen då det ska fokuseras på axlarna. Kom ihåg det!
Jag vill inte vara någon lärare nu, jag vill bara ge tips, råd, hjälp! Hoppas ni förstår det. Jag kritiserar ingens träning, jag säger inte att ni ska ändra om ert schema bara för att jag tycker så, kör på ditt sätt och vad som känns bäst för DIG! Och kom ihåg, HA ROLIGT!!! Träning ska vara ROLIGT!!!!! Inte hatkänsla, ångest, eller tvinga dig dit och inte ha någon motivation alls, hata själva stunden. Det tycker JAG är helt onödigt, ifall du då inte tävlar inför någon tävling, då kanske man inte har några val. Men ifall man hatar träningen och man ska tävla, hatar dieten och hatar allt, ja då tycker jag man ska tänka på att satsa på något annat, det är aldrig för sent att sluta vad man lovat sig själv. Ifall man inte mår bra eller känner sig redo. Är du redo för ditt mål? Tänk på det. Är du redo att satsa allt, ge ditt allt, gå igenom de hårda dagarna, vilka kommer vara mååååånga, speciellt i början, de kommer vara typ varje dag och så kommer en dag som allt går så lätt och kul. Samma är det med resultaten, det är kanske därför det är så lätt att ge upp. Men jag kallar det inte att ge upp, det är bara att tänka på sig själv och sitt välmående, hälsa före man pressar ut den, som kan sluta i att du faller längre bak i din sjukdom/ätstörning/problem etc. eller så blir du utbränd = farligt överstressad både i kropp och sinne, vilket resulterar i att du måste ta paus från allt. Bli sjukskriven, pausa skolan/jobbet, orkar inte/vill inte göra något, ingen lust att gå ut med kompisarna mer, ingen lust att träna, ingen lust att äta(eller tvärtom), ingen lust att festa, ingen lust att uppdatera på instagram, bara sluta allt känns det som. (Jag vet, jag har varit där, ni vill inte dit) Så fundera, är du redo? Det finns alltid en andra chans.
OJOJ vilket långt skrivande. Fortsätter nog i ett annatinlägg så ni inte uttråkar er 😀
Food made this body
From that to this. ^
Kämpa på
Oh my god, I typ 3 timmar hann vi med allt, poseringträning tills jag frös benen av mig (den jävla luftkonditionen som sprutar iskall luft i just den salen), blev typ förkyld men överlycklig, dödshungrig och redo och klar fick jag ta bussen hem som jag var typ SÅHÄÄÄÄR nära att missa, för 1. kom 5 minuter för sent (gick i snigelfart då det är halt och ville inte bryta benen) och 2. för jag har dålig syn så jag ser aldrig på långt håll ifall det är den rätta bussen jag ska på, som tur stannade den i sista minut. Haha, skämdes.
Ja nya schemat och vi har minskat det till 2 gånger bendag, som tur tänkte jag fast ångrade tanken direkt då vi satt igång passet, ohmygod vilket mördar-pass! Fleeeeeeeeeeeera reps och fler set, dog verkligen även ifall jag hade pytteliten vikt. Typ vid en den första repetitionen tänkte jag “dethär klarar jag enkelt, kan ju lägga dubbla vikt nästa set” Men då jag hade kört mina vanliga 8 reps var det hälften kvar och jag fick bita ihop både tänderna och läppen som säkert skulle ha spruckit ifall jag forsatt haha!
Annars var hon också SKITallvarlig, blev typ livrädd då tävlingen är snart, vi har massvis att öva på poseringen och dessutom tyckte hon formen var jättebra, lagt på mig lite vätska & fett men så mycket kvar innan jag är tävlingsredo. Hon vill från och med nu veta EXAKT vad jag dricker, äter under denna månad. Och saltet ska vi börja väga. Som tur är det ganska mycket salt fortfarande då jag är salt-beroende!!! Som jag säkert förklarat förut… och vet ni vad jag har nytt på schemat?? PEANUTBUTTER!!!! WOOOPWOOOOP!!! Och några st stoooooora matskedar!! dröm!!!
Lite andra grejer:
Får väldigt mycket mejl nu på senaste tiden, är så orolig över de flesta som mejlar.. Speciellt de som vill ha hjälp av mig och snabbt, lider av en DJUP, allvarlig ätstörning.. och jag har inte tid att hjälpa alla, jag KAN inte heller. Jag önskar jag kunde. Jag verkligen önskar det. Jag önskar jag vore en lifesaver och räddade alla sjuka personer i världen. Men tyvärr kan jag inte. Jag önskar med hela mitt hjärta att ni söker hjälp, av någon expert som finns i er närhet eller vågar ta steget att gå till en ätstörningsklinik, för via nätet är det väldigt svårt att klara av att hjälpa någon väldigt sjuk. Ifall jag får dig som kund ska jag såklart göra mitt bästa, men ifall ni frågar mig är jag ALLTID av den åsikten att ta någon hjälp så nära som möjligt, så snabbt som möjligt, och så bra hjälp som möjligt.
Vet ni vad!?!?!?? Jag har beställt en ny mobil!!!!!!!!!!! WOHOOOO! Alltså detta är STORT för mig. Under min barndom levde jag på de dyraste, nyaste mobilerna men så fort det började komma nittiotusen nya iphone hela tiden och jag blev fattig “studerare” så har jag helt enkelt levt på de fulaste, billigaste, trasigaste, långsammaste ever. Alltså guuud vad störd jag blivit och tagit mina selfies med sämsta möjligbara kameran. Även aldrig ägt en kamera där man kan ta bild på sig själv, vilket alltid finns i de nya mobilerna, så här tog Amanda beslutet och klickade hem en Iphone 4. Undrar hur det kommer gå. Kommer iallafall ta hand om den som en bebis, aldrig mera vill jag ha min gamla mobil tillbaka! Fyyy vad jobbig den är.
Vaknade btw nyss, somnade direkt då jag kom hem. haha, livet som “tävlande” typ. Nämen det går från dag till dag, en dag kan jag känna mig stark som en häst och energifull som bara den, men ofta är jag trött seg och det gör mig liiiiite sad, men aldrig låter jag det förstöra ljuset på dagen = träningen!! eller motivationen!! <3 Hoppas jag. Har inte hänt än iallafall.
Redo för veckan! I think.. Det är endast måndag och flera jobbiga men kanske trevliga dagar kvar. :3
Veckan inspiration collage.
SÅ många ser endast träning är en väg till RESULTAT, till kroppen/målet du vill nå. Men det är så mycket mera. Det är kanske inte “blod,svett,tårar” men ibland kan det kännas så.
Det är nedsatt tid, dåliga och bra dagar, dagar man bara vill kasta vikterna och ge upp, dagar man får pressa sitt allt och fundera på varför man är här, dagar man helt kan kalla ett helvete, och dagar du möter ditt riktiga psyke.
Men det är därför jag gillar det. Jag tränar inte för kroppen, jag tränar för mind:et. Jag tränar för att få jobba på psyket, få min dagliga terapi, och arbeta med att vinna de tankarna som vill ge upp. Jag tränar för den härliga brännande känslan, glädjen då man klarat en större vikt, utmana sig själv och känslan under och efter passet, ja det är obeskrivligt. Inget får mig lika glad som det. Jag älskar älskar älskar gymmet. Även ifall det är dåliga dagar som jag sade, men det är de guld-stunderna på gymmet som är de viktiga, som ger mig ny kraft, som jag kommer ihåg resten av året.Är du nöjd med din kropp?
När är du nöjd med din kropp? När den mår bra? När du ”nått min målvikt”? När du blivit “deffad” eller “toned”? Eller när du lyckats & slutar äta helt eller bara äter protein och sen inte orkar röra på dig?
När är dy nöjd? När ska du sluta banta? För många är svaret aldrig. För oavsett ”målvikt” kommer en del aldrig att bli nöjda eller känna sig bekväma i sin egen kropp, utan fortsätter hata sig själva för att de inte kan bli smalare.
Jag blev aldrig lyckligare ju smalare jag blev. Inte heller ju större jag blev. Jag blev lycklig då jag accepterade min kropp som den är. Jag blev lycklig då jag kastade bort alla tankar om kropp, fettprocent, göra bättre av sig varje dag. Jag slutade ha krav. Jag kommer aldrig få kurvor, jag kommer aldrig bli tillräckligt bra, jag kommer aldrig få alla att gilla mig, så räcker det inte bara att vara sig själv? För du kommer aldrig bli nöjd. Hur många kg du än lyfter på gymmet, hur smal du än är, hur lite du än äter, hur mycket muskler du än har, hur bra betyg du än får, osv. Du vill alltid bli bättre. Starkare. Snyggare. Duktigare. Så sluta. Lev istället i nu:et och se vad för positiva saker du har i livet. Finns så mycket finare grejer är kropp & utseende, du måste bara öppna ögonen och inse att det finns en värld utan hetstankar.
Kloka personer
Alexa ChungChung responded to critics who suggested that her slight frame made her a bad role model for young women, saying:“Just because I exist in this shape doesn’t mean that I’m, like, advocating it.”
Lady GagaAfter the media focused on her alleged weight gain in September 2012, Gaga hit back at critics by baring her body in photographs, sharing her struggles with an eating disorder, and inviting her fans to join her in a “body revolution.”
AdeleAdele says she tries not to worry about her body image and doesn’t want to be a “skinny minnie.”“The first thing to do is be happy with yourself and appreciate your body — only then should you try to change things about yourself.”
Stella BoonshoftThe NYU student started the amazing Body Love Blog, where she posted this picture of herself and wrote an open letter to those who feel entitled to shame others for the size or look of their bodies.
When Ollie Orchard, now 22, first stepped into a gym at 18, he weighed less than six stone.Fast forward four years and Ollie has tripled his body weight after discovering working out and a healthy diet.
Du med en ätstörning
Jag är ingen expert. Inte alls. Men jag vill ändå skriva ett inlägg om detta, för det kan faktiskt hjälpa någon där ute. Jag tänkte skriva lite råd, tips om vad man kan göra ensam.
Anorexia
Börja skriva upp vad jag äter. Hur jag känner och mår efter varje måltid. Då skulle jag se hur lite jag egentligen äter och att det verkligen inte räcker till en växande/tränande/sittande människa som jag.
Även ifall jag skulle vara i koma hela dagen finns det ett energiintag jag borde få i mig. Och jag gissar att du inte är i koma eller sover hela dagen, så minsta rörelse kräver energi. “Så ät människa” är superlätt att säga,men försök. Först av allt behöver du en motivation, vilja att bli frisk, och att erkänna för dig själv och dina närvarande att du faktiskt är sjuk. Andra steget är att du vill göra en förändring, och det betyder att du måste fylla på i din matdagbok. Testa lite öka varje vecka eller varannan dag, beroende på motiverad och “stark” du är att faktiskt vilja göra det. Det behöver inte vara en stor förändring, att ta det mellanmålet du inte brukar äta på eftermiddagen kan vara din räddning trots allt. Men såklart kommer inte vikten öka av en extra måltid så sällan, men det kanske hjälper dig, att få en start på det hela. Du ska inte ha så bråttom, kris, gör det i din egen takt och be om hjälp runt om kring dig.
Då du är verkligen redo måste du verkligen ta steget mot det friska och knuffa anorexian bort. Glöm sjukdomen helt och hållet. Glöm att något sånt finns, att du har haft det och glöm allt som har med bantning att göra.
Kom ihåg det hela tiden, lägg på minnet dagen lång att varje gång det kommer en ond tanke så knuffar du bort den, tills den försvinner helt och hållet. Säger NEJ, jag tänker inte lyssna på dig, jag TÄNKER ÄTA. Och varje gång du vinner anorexia, varje gång vinner du också livet tillbaka. Det sägs att då du gjort någonting i 21 dagar blir det till slut en vana, så det kommer att bli lättare, jag lovar! Även om det är 21 eller 100.
Bulimia eller BED = Binge eating disorder
Oftast håller de ihop med att hetsäta och sedan kompensera det bort. Binge eaters försöker dock inte göra av med maten utan fortsätter äta hela tiden.
Jag är inte så bra på denna del, men jag ska försöka.1. Följ med din vardag, de tillfällena då det händer oftast, och nästa gång samma tidpunkt kommer, kanske du är redan van att hetsäta men då måste du svälja och göra något annat. Kanske titta på en film, kanske leka med hungern, kanske ta en dusch, kanske ringa en vän, föreslå en filmkväll med någon viktig, rensa garderoben, något som får dig på bra humör, radion på full nivå och sjung så högt du kan, hoppa 20 squat-jumps!, tvätta ansiktet, sminka dig annorlunda och ta foton, kolla på gamla album eller bilder på datorn, rita en serie som påminner om dig och din familj, ta en cigarett istället, kasta maten i din hand i en sopsäck och gör dig av med den. Osv osv, använd din fantasi! Gör din egen lista vad som kanske skulle funka. Pröva! Gör kom ihåg lappar över allt, på kylskåpet och väggarna, såna som motiverar dig att göra nåt annat.
2. Ifall du har bulimi kanske det går perioder i hetsätning/äta/spy/motionera/banta osv. Vad du ska göra efter att du “misslyckats” som du själv kanske känner, är att för det första, 1. inte spy, 2. inte motionera, 3. inte banta. Gör något helt annat istället, som glömmer bort vad som du nyss svalde. Glöm bort att du ens har något i magsäcken, glöm bort allt. Gå och gör något roligt. Ge dig själv en belöning att ta bussen till stan, shoppa något som du alltid önskat. Eller säg till dig själv, ifall jag klarar detta och inte gör mig av med maten så får jag något fint på kvällen, något riktigt lyxigt kanske ta-hand-om dig kit, eller kolla din favvofilm, eller be dina föräldrar ge pengar (haha) för varje gång du klarar.
Spela spel, gå ut och gå en LUGN promenad, inga snabba steg, inga jättestora steg och inga tankar på ångest eller mat eller träning. Endast en kort, kanske 10 minuter och någonstans du aldrig varit förr. Njut av vädret, dofterna, osv, glöm allt som har med ätstörningen att göra med. Det sista du ska göra är att kompensera eller banta/fasta. Nästa dag, eller samma dag beroende på när du hetsätit, fortsätter du dina eller en normal persons måltider ändå. Även ifall du är superduper mätt FÅR DU INTE hoppa över någon måltid, inte en enda! Ifall du gör det kommer det bara fortsätta, för varje gång kroppen är hungrig kommer den att hetsäta igen.
3. Bulimi personer borde se till att äta kolhydrater, både snabba och långsamma, kolhydrater innehåller hormonet serotin och personer som lider av bulimi har ofta brist på det.
3. Binge eaters kanske borde minska på kolhydrater däremot, snabba kolhydrater som ger ett högt insulin och sugen på något sött eller mera mat. Fokusera på maträtter som gör dig mätt, gör en matplan som funkar i längden, ät aldrig och köp aldrig (ha inte ens i skåpet) såna maträtter du vet att du hetsäter, kanske de är de godaste, men då får du offra dig lite och äta lite äckligare maträtter för en stund. Ät mycket protein och fett, för de gör dig mätt! Som mellanmål kan du skippa nötterna eller godiset, du kommer ända äta hela påsen, så ät 2 ägg eller något annat mera mättande. Se till att vara måttligt mätt dagen lång, aldrig övermätt eller aldrig överhungrig. Och gör tidpunkter då du ska äta, kanske en väckarklocka ifall du redan äter för lite eller ifall du ofta glömmer någon måltid pg. du är så mätt från den föregående. Skapa en normal tidsrytm och matrytm, gör något annat direkt då du ätit, ta absolut inte en extra sked/tugga/portion av något annat än vad som finns på din tallrik, “bara en liten bit” leder alltid till en annan.. efter en annan.. osv. Drick något varmt efter maten som mättar eller ta ett tuggummi, pastill eller nåt starkt. Tvätta tänderna (du får finare tänder, kanske inte är sugen på någon mat efter)
Ortorexia
1. Sluta motionera, eller minska det till 1-2 gånger i veckan och fokusera endast på styrketräning.
2. Ät regelbundet och lite till.
3. Sluta kontrollera dig. I allt i livet. Sluta städa som en galning varje dag eller sluta ringa åt killen du är intresserad över. Ta ett andetag, lugna ner dig.
4. Börja meditera.
5. Starta en blogg och skriv alla känslor ut. Anonym eller ej.
6. Gör en spotify-lista som bara får dig på BRA humör. Lyssna på den, all the time!
7. Tillåt dig göra saker du vet att du gillar, men har svårt att erkänna. Ta steget gör det!
8. Är du trött? Sov! Är du mätt? Vila! Sprattlar det i kroppen av att röra på dig? Gör något annat med händerna istället, behöver inte sitta still och glo på något hela dagen. Får du ångest av instagram? Säg hejdå och delete den jävla appen.
Ortorexi är kanske den svåraste punkten då alla är så olika, jag själv vet inte direkt hur de lever, men det kan ofta gå mot bulimi hållet ifall de kompenserar maten med träning.
9. Sluta äta alla livsmedel du är säker på, rensa skafferiet och ät endast såna livsmedel du inte ätit på säkert 1 år, inte vet innehållsförteckningen på, och nya goda, inspirerande recept!
10. Sluta low-carb dieten, eller ALLA dieter (raw, glutenfri, stenålderkost,vegan osv osv). Typ alla kör på det, funkar inte. Antagligen får du en ätstörning eller så glömmer du bort fett:delen och misslyckas dieten om och om igen.
och ät dig mätt på normal mat, av alla områden: protein, fett, kolhydrater VID VARJE MÅLTID och ät som du var lärd att äta i skolan. Det är det ända rätta, ända som fungerar, ända som får dig frisk. Du blir inte fet av det, tvärtom. Mat gör dig glad, mätt, och kombinerat med träning skaffar du muskler och går ner i vikt. Men ditt mål är att behålla vikten, så ät tillräckligt, dig mätt vid varje måltid och skippa ett kilo grönsaker, fyll det istället med potatis, pasta eller ris.
och gud, ett tips till er alla. Sluta läsa bloggar eller följa instagram personer, åtminstånde de personer som ger er ångest. Välj de människor i ditt liv som LYFTER DIG UPP, inte trycker dig ner.
Kram, sköt om er.
Helgens läsningar
Älska din kropp
ALLA kroppar är fina. ALLA. Så länge du själv trivs med den. Vad andra tycker är skit detsamma, ingen går ens och tänker på din kropp eller ditt utseende som du tror. Så acceptera din kropp, utseende, älska den som den är, och visa att den rockar! Att du mår BRA är huvudsaken. ALLA kroppar är bra sålänge DU mår bra. Mår du bra?
Det kommer alltid finnas någon som tänker “åh jag önskar att jag såg ut som henne” “jag önskar jag hade smalare midja” “jag önskar jag hade bredare höfter” “jag önskar jag vore längre” “jag önskar jag vore kortare” “jag önskar jag gick upp några kilon” “jag önskar jag skulle tappa fettet runt magen” “jag önskar jag hade hennes kropp” “jag önskar jag såg ut som henne”
MEN SLUTA! SE PÅ DIG, NÅGON DÄR UTE TÄNKER PRECIS SÅ OM DIG. ATT DE ÖNSKAR DE SÅG UT SOM DU. JAG LOVAR ATT DET FINNS SÅNA. DU KANSKE INTE TROR DET MEN ALLA ÄR ALLTID MISSNÖJDA MED NÅGOT OCH DÄRFÖR FÅR VI SLUTA TÄNKA PÅ DET NEGATIVA OCH FOKUSERA PÅ VAD SOM ÄR SNYGGT PÅ VÅR KROPP? FRAMHÄV DET OCH DU KOMMER MÅ SÅ MYCKET BÄTTRE! go girls!
(sorry för mitt capslock-beroende-ärintearg :D)
Nedan kommer jag lägga bilder som JAG tycker är jättefina. Inspirerande, och sa jag jättefina? Aja, de är det iallafall. Enligt mig. Hoppas ni inte tycker det är triggande, eller jobbigt att se på bilderna eller jämför er med någon av deras. Vad jag vill säga med inlägget är. Du är unik som du är. Och det är därför det är fint. Framhäv det fina istället för att gömma dig under påslakanet. 🙂 <3
GOOD morning!!
I just waked up. It was like, I was ready to look at my phone and see the clock as 09 or 10 or something, but then I saw the numbers 07:30 I was like WHAT and I had an amazing energy so I jumped of my bed and made me a huge, lovely breakfast! My mum waked up of the coffee aroma (you know how lovely it is) and serioulsy I have some addiction for coffee, I could drink like 10 cups if I didnt get thirsty and sick of the fifth. Haha, yep.. the tree first cups (i drink like a huge latte size cup, its really not even a cup, but i count it like that i guess) gives me so much energy and I am ready for anything! But then because its so freaking delicious, and if I have a loong morning infornt of me (at home) well then I will just drink until I collapse haha 😀 Okay so you see, I dont have an healthy or
recommendeddiet and I dont always feel good after my meals. I am a freaking normal person! I can eat whatever I want and I can feel whatever I want afterwards. Of course you know after the huge buffee table you will feel sick if you take another after another plate, but what do you do? You take another plate, and live with the feeling. Life goes on. And if you sit on the bus and your stomach is rumbling, just live with it. No one cares, you don’t need to care. Why does everybody take health, nutrition so seriously? Food is energy. Food is fuel. What I regret in life (sounds like I have liven thousand of years) is that I spend so much years on dieting. Or living with fear of food. Living with an eatingdisorder. Thinking so much. Can I eat that? What will happen if I eat that? I counted every fucking bite. Thats not normal. Give up already, it will not be like giving up, it will be like WINNING the game, becaus you let the annoying eatingdisorder away and you say welcome to the REAL you. To the freedom. To the not-thinking-or-regreting-life. No limits. No regrets. No anxiety. Doesen’t it sound triggering? Well then CHOOSE RECOVERY! And you know what? It’s not about choosing recovery once, you need to face recovery and choose recovery over and over again. Not giving up. Giving yourself another change. Failures are a part of life, if we dont fall (or fail) then we never grow up, then we never recover, then we never win or then we never ever LEARN OR CHANGE!! So face the fears and let go of everything! Focus on your new life, 2015, it will be the best life. Because YOU make it the best. And no one is going to stop you, you are the only one that can stop, and I know you are strong enough to struggle. So what are you wating for?
Remember. everybody is different. I am different. you are. even if we have things that are similar, but YOU ARE YOU. You have your own struggle, your own life, your own problems. We all have them. Believe it or not. So before you go infront of somebody, don’t judge. You don’t know anything that is going on in her life or mind. Focus on yourself. Who cares if Kenza or Beyonce is dieting or if your friend is staring a “fit-healthy-strict year”. It doesnt need that you need to do what she does. You do your own thing. Focus on yourself. Listen to yourself. We all have our own food schedules, and times that we are hungry, you are unique the way you are, and you are the only one that is you. If you arent you, then who will be you? There is nobody in the world, NO-ONE that is exactly like you, no one that need the same amount of energy, no one that thinks exactly alike you, NO ONE that lives exactly the same way as you.
We are function in different ways. Your body may need 4000 calories a day and your friend need 1200. I do not want to go into calories now but remember, all these “figure out your daily intake of calories” is bullshit. No one can know how much you need, only you by listening to your body. But first you have to get it to function normally. By eating. Relaxing. And do not worry or overthink, it will come the day you finally understand what I mean.
So remember that everything that happens in life, everything I write on the blog, everything your friend is telling you, everything you read on the media is not always the truth. (haha but of course what i write now is true) but I mean, like. someones diet.. Do you think she eats exactly what she puts or writes or says on the blog / instagram? Do you think there is any person in the world who never fails? Year-round dieting? Life out dieting? Or never ever fails in anything in life?
The only ones that I know that “never fails” or let it go over the limit or never eaten a cheat meal or living their life out are probably those who suffer from an eating disorder or those who really do not feel well (sick people, depressions, suffering from an illness and so-one.. ). So don’t judge and focus on yourself. Fuck what others are eating or doing. They have their own problems and their own life. Meet yourself. Get to know yourself. Who are you and what do you want in life? You do not need to know exactly what you want. Maybe you start TODAY journey to find out.
LETS GO!
Haha, just needed to! #whenyouknowyouarenotgoodatediting Tack Mamma och Pappa
‘
Hade aldrig klarat min resa utan er! <3
Modellandet & Rösten i huvudet
Jag har också arbetat som modell sen jag var 13 år och jag var tävlingen “miss model of the world” år 2013. Men jag slutade modell-arbeta (som jobb) då jag började styrketräning, agenturen ville endast ha anorexi-smala tjejer, och jag ville inte vara det mer. Det var antagligen gymmet eller modelljobbandet, visst kunde det ha blivit något stort, men enligt mina erfarenheter utomlands var det inte alls min grej och jag var var alltid deprimerad, trött då jag jobbade, jag har aldrig varit så deprimerad som då. Så att känna en minsta lycka, blev som en drog(en bra drog, inte missbruk denna gång) för mig, att börja träna och må bra. Dock var jag väldigt noga med allting som jag sade och ville mer än något annat gå upp i vikt, det gillade inte agenturen så vi bestämde oss att sluta samarbetet. Nu jobbar jag endast då jag får bra och hälsosamma jobb, jag tycker att ifall man har haft en ätstörning ska man hålla sig så långt borta som möjligt från modellvärlden. Och allting som är beroende av kropp och utseende. Jag vet att träning är ju automatiskt kopplad med träning och förändrar din kropp, men det är inte därför jag tränar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag bryr mig inte om jag väger 50 kg eller 70 kg (okej lite orolig blir jag ifall jag går ner eller upp i vikt hastigt, men ifall jag mår bra är det ingen skilnad) Vem bryr sig om alla kropps-ideal? Vem bryr sig om vad killarna gillar “tjejer ska inte ha för stora muskler”, aja vem bryr sig egentligen? Då man tränar vill man utvecklas, bli starkare, göra framsteg. Men jag vill bli bättre på det jag GÖR, det har aldrig varit frågan om att förändra vikten. Jag tänkte inte ens på att jag skulle gå upp i vikt med styrketräningen, man blev automatiskt hungrigare och jag blev endast lyckligare. Jag har aldrig heller tänkt att gå ner i vikt med träning, aldrig någonsin. Inte före, inte under, inte efter min anorexia. Men däremot ett “träning-beroende” har jag haft. Missbrukat mat och tränat för mycket. Det var några dagar jag tränade varje dag löpning, bara för att, varje morgon innan frukost. Varje paus situps. Varje toalettbesök vadpress. Det var så sjukt hur jag levde i anorexia dygnet runt vid det värsta tillfället. Varje minut skulle jag gympa. Spänna mig, springa, gå eller stå. Jag tänkte aldrig på att förbränna maten beskrivligen, jag tänkte bara det som ett spel: behandlarna ville mata mig med mat & få mig att ligga still hela dagen, sitta i rullstol och jag spelade mot dem, göra tvärtom. Jag lyckades, vann ifall de inte märkte vad jag håll på med. Men hur ofta tror ni jag lyckades egentligen? nästan aldrig. Jag blev alltid påkommen. Över varje potatisbit jag försökte kasta bort. Över varje situp jag gjorde i sängen, de märkte då jag sprang i trapporna, de märkte då jag stod och läste boken, de märkte då jag var för länge i toaletten (för att gympa) osv. Jag vaktades dygnet runt, jag blev bestraffad över varje misstag jag gjorde. Det var inget misstag, det var ju endast ett hjälp, det var behandlarna som lyckades i sin behandlning. Men jag såg det som ett misstag. Jag blev ilsken eller sårad, jag grät och hatade mig själv. Då hatade jag mig själv för att jag gympat, men anorexia hatade mig för att jag inte gjorde det mera i smyg, eller för att jag misslyckades med försöket. Det var alltid två personer i mitt huvud, alltid. Men som jag har sagt förut var den delen av Amanada såå svag, och anorexia växte större för varje gång jag lyckades. Men försvann ju mera jag misslyckades. Jag förstod inte det då. Jag trodde de ville mig ont, varför de gav mig “bestraffningar”, bestraffningarna blev i form av att inte träffa mina föräldrar, inte bli av med rullstolen, bli mera vaktad, gemensam vila, längre vila, mera mat på schemat osvosv. Men då jag gått upp i vikt eller bevisade att jag var pålitlig eller klarade av att sova hemma, då blev jag allt mer friare, jag fick följa med på shoppingstunderna, jag fick mera tid för mig själv och jag blev inte vaktad då jag duschade/gick på toaletten, en dag blev jag av med rullstolen, fick lov att stå och tvätta tänderna, blev av med stora äckliga scandishakes, behövde inte alltid väga maten, behövde inte ha en behandlare bakom axeln dygnet runt. Då blev vi mera goda vänner och alla i kliniken blev mycket gladare automatiskt, kanske för att jag blev gladare och positivare. Jag blev friskare, piggare, lyckligare ju mer jag lyckades på riktigt. Inte lyckades med situps, utan lyckades i behandlingen, lyckades att få vikten upp, då växte Amanda i huvudet och anorexia försvann mera och mera. Det var en känsla av att bli fri. Tänka sig att man dygnet runt, även på natten, kämpat med tankarna att träna, stå, hoppa, äta mindre vid nästa måltid, hinna göra situps före någon vaknade, osvosv. Att dygnet runt kämpa med anorexias röst. Som skrek hur ful du var, att alla kollar på dig för att du är så ful. Jag ville bara skrika varje minut, men jag kunde inte. Så jag tog den ilskan, känslan och kontrollerade det via att spela mot behandlarna, spela mot maten. Eller att straffa mig själv. Eller att skrika åt föräldrarna. Det är det hemskaste jag gjort när jag tänker på det nu och jag hör fortfarande min röst, jag ser fortfarande den läskiga blicken då det svarnade i mina ögon och hur smal, stora ögon och läskig jag annors också var. Ännu skulle jag sminka mig starka ögonbryn, stark eyeliner och röda läppar med konturer, så såg jag ännu läskigare och sjukare ut. Fast utan smink såg jag väl värst ut. Så blek och så trött. Jag kunde aldrig visa mig för någon så. Då var anorexia som argast.
Så ni kan inte förstå hurdan frihet och tacksamhet det är att bli av med dendär anorexia.Rösten i huvudet? Finns inte? Så säger ni, så säger mamma och så påstår nästan alla jag pratat med. Såklart jag vet att anorexia inte finns, det är ingen person, att det är endast min egen röst som pratar. Men ärligt talat så kämpade jag mot den krävande rösten. Det var inte jag. Det var inte Amanda. Amanda var den personen som ringde åt föräldrarna för att jag inte gått upp i vikt, som skrev i dagboken, min högsta önskan är att gå upp i vikt och bli frisk. Snälla hjälp mig Gud. Så skrev jag. Så tänkte jag. Varje dag skrek jag tillbaka till anorexia rösten att du har fel. Jag vill inte göra det du säger. Men den rösten kom inte fram, den skuffades bort direkt. Nivet den känslan då man försöker tänka vettigt att göra något, men man är för lat för att göra det så man skuffar den bort, så fungerade min hjärna då. Det är något i hjärnan som händer, på samma vis då man blir sjuk i bulimia, ortorexia, BED (binge eating disorder) då har man ett tankesätt (eller fler, som jag) och man följer det dygnet runt. Det är som en befallande, kränkande, stööörande röst som bara kräver mer och mer, det blir som ett beroende. Ett missbruk. Ett helvete.Agenturerna jag jobbat med: Paparazzi, Starsystem, Fashion model Agency, Satoru Japan & W athletic (nu)
Vill ni läsa mer om modellandet kan ni hitta det i min gamla blogg vid kategorin: ModellaVARNING LÅNG INLÄGG
Asso vaknade med vääääääärldens sug på att gymma. Okej haft det i x antal dagar nu, men idag var det som bestämt. Ingen hosta, ont i halsen, inget huvudvärk endast en snorig och rinnande näsa. Är ingen person som använder mig av värktabletter heller, så har överlevt dagarna med god mat, massor med frukter och c-vitamin bombade juicer, osv. Det har tydligen hjälpt! Dock vet jag inte om detta är det klokaste att gymma med en rinnande näsa, men ibland är jag inte så smart. Ibland gör jag inte det som är BÄST för mig och kroppen, jag är kanske inte alltid den bästa förebilden för “hälsosam livsstil” och hålla ett 100% bra kostschema och träningsschema. Ibland går det lite flummigt. Men en sak är säker, jag lyssnar på kroppen, inte på huvudet. Jag lyssnar aldrig aldrig någonsin på ångesten mera. Jag skulle ALDRIG kunna träna med ångest. Inte heller om jag mår dåligt psykiskt, eller väldigt väldigt nere. Däremot kan jag träna ifall jag är arg, det ger mig bara mera styrka och energi att träna, för då vet jag att jag har rätt. Ifall jag mår dåligt tar jag hand om mig själv på alla bästa vis, okej inte alltid bästa som jag säger, men jag lyssnar, jag lyssnar vad kroppen vill. Men som sagt gör vi alla misstag, men vad kallar man ett misstag? Betyder det att man gjort ett misstag ifall man ändå gillade det? Ifall man ändå mår bra? Ett misstag behöver inte vara ett misstag. Du kallar ett misstag att gå ut och dricka alkohol och festa sig död hela natten, men nästa dag då du vaknar. Är det ångest över något du inte borde ha gjort, är det ångest över att du faktiskt hade roligt men inte kan träna idag? Eller kan du inte bara acceptera att du gjort det, du hade kul och du kanske gör det om igen, men det gör du då du vill, då du känner för igen. Vare sig det är imorgon, nästa månad eller ett år.
Vad jag vill komma fram till att man inte ska vara så hård på sig själv. inget behov att göra allt perfekt. Låt dig unna dig, lär dig balansera kropp och sinnet. Lär dig känna skillnaden på de olika delarna av hjärnan, jag vet det är svårt. Speciellt för dem som lider av ätstörning (och säkert massor flera men eftersom jag gått igenom en själv, vet jag) Vad säger ätstörningen och vad säger du? Vad säger kroppen och vad borde kroppen säga? Vem är det som pratar här? Är det du som vill ta den extra cashewnöten (brist på fantasi) ätstörningen som säger att nej, du har redan ätit för många. Inget kommer fungera i livet om man inte lär sig höra på sig själv. Man blir stressad, okoncentrerad, borta. Man kan till och med bli beroende av att vara med ätstörningen dagen lång, beroende på att lyssna på ångesten eller läsa artiklar på internet eller tidningar om ätstörningar, dieter eller vad göra om man “ätit för mycket”. Osv.
Vad är för mycket egentligen? Vad är för mycket träning och vad är för mycket mat? Finns det ens någon gräns? Kan någon komma fram till dig och säga, hörru du borde sakta ner lite? Eller du kanske borde skippa dendär bullen? Eller vafan gör du på löpbandet egentligen, åk hem och ät lite pommes. Jagvet någon kan skratta, någon kan bli tårögd av dessa ord. Lika som att ingen har rätt att säga något sånt, kanske någon har också rätt. Men var går gränsen? Visst, ser man personen om och om igen på samma café med bulle efter bulle, kanske någon borde säga stopp. Eller ser man någon springa timme efter timme på löpbandet varje dag, då borde man verkligen säga stopp. Ser man däremot någon träna varenda dag, styrketräning, eller ser man någon varenda dag med sin matlåda i famnen, eller ser man någon varenda dag tacka nej till bullen, ser man personen varenda dag köpa en godispåse samma tidpunkt, samma affär. kanske man inte borde blanda i sig. Alla har sina egna orsaker, egna livsstilar och egna problem. Ser någon för smal ut, är det värt att säga? Ser man anorektisk ut, är det värt att säga? Går man till någon tjock person och säger rakt ut, vad fet du är? Jag vet inte. Men före du säger något, tänk ett par extra gånger. Jag minns då jag led av en ätstörning, då kom det ju dagligen kommentarer och blickar om hur smal jag var. Värre blev det på sjukhuset då de började säga saker som att jag var smal, anorektisk, flyger ut med vinden snart, dör när som helst, hamnar till övervåningen med de döda, ser äcklig ut, ser benig ut, ser ut som ett benrangel, varför gråter du? över att du ätit?, varför är du glad? över att du tappat vikt? (vad jag än gjorde kommenterades, t.o.m om jag vickade på tårna eller rättade till ställningen på ryggstödet av bäddsängen)
De kanske inte tänkte efter, men kanske de hade bordat tänka. men de var ju inga specialister på ätstörningar, vad kan man tänka sig på ett sjukhus?
Men dessa kommentarer, blickar har jag fortfarande i mig. Det var som värst de första åren efter att jag utskrivit mig själv från vården. jag såg varje dag, varje minut personer med blickar och kommetarer. Denna gång inbillade jag mig. Denna gång såg jag folk runt om kring, överallt, var jag än var, på natten och på dagarna, i duschen och i toaletten. Någon som sade, vad gör du? Va ful du är, ät lite extra, vilket benrangel, äter du tillräckligt, du borde inte gå, du borde inte stå, du borde ligga ner, du får inte läsa med huvudet upprätt, du får inte göra det och det, slicka tallriken ordentligt, skrapa yoghurtburken extra, lägg lite mer smör på brödet. osvosv.
Det var så dygnet runt.
Det blev ett problem då jag inte kunde äta med min familj längre. Jag kände hur de vaktade mig. jag kunde inte visa mig i köket med dem. jag kände hur de följde varje rörelse jag gjorde. Denna gång vet jag inte om jag inbillade mig eller inte. Det var ju klart föräldrarna var lite oroliga över hur min kost skulle gå då jag inte hade behandlare eller övervakare längre. Men jag hade sagt till dem att de måste lita på mig. jag visade min vikt för dem varje vecka. jag bevisade att jag kunde äta på egenhand. och attjag framförallt var frisk. de trodde på mig. de lämnade mig ifred. de gav kontrollen till mig själv. och det kändes som frihet. det var friheten jag kallade. och att bli fri från sjukhuset & kliniken förstås. men friheten varade inte länge, det kunde vara i några sekunder då jag var med mina kompisar i skolan eller efter skolan utanför hemmet, eller då jag festade loss om fredagskvällarna med kompisgänget. Alkoholen tog ju allt bort. Alla känslor, alla tankar och all ångest över hur smal jag var. Japp, jag har ALDRIG sett mig som tjock. JAG HAR ALDRIG. JAG LOVAR. Ni kan tänka er att hur kan man ha en ätstörning ifall man inte tycker man är tjock, ifall man inte vill gå ner i vikt, ifall man önskar mest i världen att gå upp i vikt? Det kan man. Det var anorexia i huvudet som sade att jag INTE FICK ÄTA MER. Men jag var så mycket starkare än anorexia, att jag klarade av att säga, men jävla anorexia, jag måste äta, jag vill äta, jag behöver mat. Men ju mer jag spenderade tid med “anorexia” så växte rösten. I sjukhuset var det alltid värst. Endast anorexia och sjuksköterskorna pratade. Jag visste inte vem jag var mera. I slutet ville jag bara dö. Därför sade jag till mamma och pappa, ifall jag inte slipper denna vård nu, då kommer jag seriöst hoppa ut ur fönstret. Jag hade sagt det flera gånger. Men denna gång menade jag det allvarligt. Det var den kvällen vi rymde till Stockholm. Jag visste inte vad jag förväntade mig. Det ända jag visste var att jag blev på ett sätt fri. Fri från sjuksköterskorna och fri från anorexia. Jag lämnade allt bakom mig. Jag tog båten till Stockholm med mamma. Vi åt en tapas måltid och drack ett glas vin, den kvällen sade jag också till mamma då jag låg i sängen, “är detta himlen?” Hon skrattade och log det finaste leendet som jag aldrig kommer glömma. Den kvällen var resan till det friska. Visst då jag slapp till ätstörningskliniken Mando började allt igen, det började liksom på nytt. jag började följa allas rörelser och allas beteende. Då växte anorexia tillbaka till mig. Men varje belöning jag fick, varje gång jag fick träffa mina vänner eller åka hem till Finland, eller till vår lägenhet i Stockholm och sova över, då försvann anorexia. Då var det bara jag, och mina närvarande. Det var som himmelriket för mig. Och det var det som fick mig frisk.
Ser ni vad jag menade? Jag åker från en sak till en annan sak, byter samtalsämne hela tiden. skulle göra det till ett kort inlägg och förklara att jag vill till gymmet för jag känner mig fantastisk, men haha här sitter jag och skriver halva min ätstörningshistoria. aja! lite kött och pasta i facet och vi ger oss iväg! (typ, sitter i pyjamas ännu, såatteh! 😀 )
En vän.
Jag reagerar alltid på hur mina närvarande mår. Ifall någon blir arg/ledsen blir jag automatiskt det också. Det borde inte vara så, jag borde inte ta åt mig allt som händer mig utifrån, jag borde fokusera på mig själv mer, men jag kan inte rå att jag reagerar på detta sätt, har gjort det hela min barndom och det har varit ganska jobbigt, då tex. föräldrarna grälat (som de alltid gör, utan orsak, inte för att de skulle seriöst vara arga på varandra, mera som ett talesätt) så blir jag bara deppig och oftast tror jag det beror på mig. Så har min dag blivit förstörd och jag har haft enorm ångest hela dagen. Nu har jag jobbat på det.. att inte påverkas vad andra säger eller mår, eller bara för att någon har en dålig dag ska inte min dag behöva bli dålig. så jag jobbar på det som sagt. Men fortfarande påverkar det, som påminner en närvarande vän. Jag ska berätta en kort story om henne för kanske någon känner igen sig, eller så kanske hon läser det någon dag och förstår.
Det är en vän. Hon är så fin, rolig, bra som hon är. Men på något vis så förstår hon inte det själv, hon vill alltid få lite extra uppmärksamhet och bevis på att hon är bra. Hon vill alltid synas, vara bäst och roligast. Hon ska vara med på ALLA ställen. Och det är hon, hon är överallt, hela tiden, och det gör hon bra. Det gör henne nöjd. Men innerst inne ser man hur dåligt hon mår. Hur hon är utkörd, slut på allt det hon måste göra. Ut och festa, ut och träna, äta bra, träffa alla vänner, imponera på pojkarna och köpa de snyggaste kläderna. Ifall en dag gått lite snett, blir hon så arg. Arg och lägger det på de närmaste. För alla har sina olika sätt att reagera på sina känslor. Andra dricker alkohol, andra pratar ut dem, andra tröstäter eller tar en cigarett, osv. Hon blir arg. Som ett monster. Vägrar prata om det. Får en enorm ångest och allt hon gör blir bara fel. Till slut “skriker” hon åt mig också, så vår kväll blir lite förstörd då vi skulle egentligen ha kompiskväll, äta gott och se på filmer och prata skit. Men jag kan inte ignorera att hon mår dåligt, jag vill prata om det men jag vågar inte. Hon blir så arg på allt jag säger. Till slut gömmer jag mig antagligen under kudden och fokuserar på filmen eller så går hon hem. Det värsta är att hon har börjat utveckla en ätstörning också. Jag tror att det allt håller ihop med hälso-trenden/hetsen som håller på just nu. Hon tror att ALLA tränar varje dag, att alla äter hälsosamt precis varje dag. Då måste hon också göra det. Och ifall hon inte har gjort det kommer den stora ångesten och ilskan. Det är som om hennes dag endast blir bra ifall hon tränar eller äter rätt. Det är som om hennes dag förstörs ifall hon äter en chokladruta. Och hon sätter den all ilskan på mig. Det förstår jag inte. För hon har varit min vän i flera år, t.o.m då jag hade en ätstörning. Hon var med hela resan. Förstår hon inte hur dåligt jag mådde, hur äcklig och livsförstörande ätstörningen är. Hon såg ju mig lida, men det är som om hon själv vill åka dit med. I ätstörningsträsket. Och det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Jag blir nästan bara rädd. För några år sedan reste vi tillsammans till Stockholm av och ann, hon började skrika av ångest när hon fick en latte istället för espresso, hon kunde absolut inte dricka en skvätt mjölk. Varje gång hon blev hungrig började hon skrika åt mig.. “ÄR INTE DU HUNGRIG!?” “VARFÖR ÄR DU INTE DET!?” Och ifall jag valde en sallad och hon en hamburgare blev hennes ögon svarta som kål och hennes röst förändrades helt och hållet. Och det är alltid som en tävling vem som äter mest choklad, på ett dåligt sätt. Inte roligt typ “chokladätartävling” utan hon vill tvinga i mig mera godis, och ifall jag inte äter lika mycket som henne är hon tydligen “sämre” och blir arg. Det är som om jag måste tvinga mig själv äta mer godis för att göra henne glad. Eller tvinga mig göra nåt annat för att få henne glad. Hon ska alltid få sin vilja igenom. Och jag kan säga detta för vi är typ närmaste vänner. Vi grälar och är sams. Vi älskar varandra ändå.
Och bara för att jag tränar så mycket som jag gör (ni vet) betyder det inte att NI eller HON måste göra det. Bara för att jag har funnit träning som min grej, min liksom kärlek, mitt allt i livet (just nu åtminstone) betyder det INTE att ni ska behöva ha det som er passion. Vi alla är olika. Vi alla fungerar olika. Någon kan träna 1, 3 eller 6 gånger i veckan och må lika bra. Andra kan träna t.o.m 12 gånger i veckan och älska det, andra tränar inte alls och mår superbra. Träning är inte för alla. Och förstår inte varför det blivit sån MEGAWOW viktig grej, typ styr andras liv och utvecklar ätstörningar. Förstår inte det som sagt. Varför? Träning är fint, underbart, en bra grej. Inget kalori-förbrännande eller bestraffande eller dagens avgörande.Jag blev frisk med det från min depression, visst rekommenderar jag det till alla, jag fick upp min vikt och min ångest av mat och träning försvann, men det betyder inte att det gör det för alla. det kan lätt bli en press, en ortorexi-runda, att tvinga sig till det sista. Så har jag märkt att det har blivit för min vän. Hon är helt slutkörd. Hon mår inte bra. Och det tar kål på mig. Men hur mycket mår hon inte sämre? Jag undrar ifall hon inser det själv. eller ignorerar hon tanken om att vara trött eller går kroppen på övervarv? Som då när jag hade anorexia. Hur trött och svulten jag än var, tvingade hjärnan mig att fortsätta. Men en dag. orkar man inte mer. och då kan det vara försent. Jag är så rädd att det blir för sent för henne. Hon har så hög press på sig själv.
Vad jag vill säga är att, TA HAND OM ER. Lyssna på KROPPEN inte på HUVUDET. Huvudet kan inbilla sig en massa saker. Jag har lärt mig att lyssna, känna och ibland får jag skippa och låta bli alla möjliga roliga saker, som att gå ut och festa, vara med kompisar eller skippa en legday. Bara för att kroppen säger nej, jag orkar inte, jag är för trött/slut. Jag måste vila. Vila betyder inte alltid ligga och sova, utan bara vara. Vara för sig själv eller vara med familjen, prata ut eller inte prata alls, vara i tystnad utan stress och händelser runt om kring. Man måste kunna ha tid för sig själv och låta kroppen och huvudet slappna av, annars går systemet sönder någon gång. Kom ihåg, allt vad folk säger och allt vad står i media betyder inte att DU MÅSTE vara så, reagera eller handla så. Vad dina vänner gör ska inte heller påverka dig. Gör det du vill, det du känner för. Vill du sova, vill du ut och dansa, vill du ta en cigarett, vill du köpa ben & jerrys och bara njuta framför en film eller vill du ut och dra ett supertungt träningspass på gymmet, vad vill du egentligen? Vem är det som vill det? Du eller kroppen eller pressen? Är du säker på att du vill göra det, orkar du verkligen? Känn och fundera om. Ibland kan man göra något för någon annans skull också. Eller för att någon förväntar sig att du gör det. Men lyssna på dig själv. Det bästa orspråket jag har, som jag alltid går från är: OM DET FÅR DIG ATT MÅ BRA, gör det. IFALL INTE, gör det inte.Rädd för julmaten?
Hej! Fick massor av mejl idag och hur de ska äta på julafton, de är rädda för alla
sockerbombade delikatesser och såser med fettklimpar. (överdrivet)Det är traditionellt att äta lite extra gott och festilgtpå julafton – gröt och kaffe bullar. kålrotlådor, skinka, rosolli, fisk och alla andra läcker i oändlighet! DESSERT plommonkvarg, , kakor, bullar och allt detdär. På kvällen ska det ännu rymmas lutfisk, desserter, Bland de gåvorna definitivt choklad i mängder.
Jag vill bara säga till er, En dålig måltid gör dig inte fet, samma som en måltid inte gör dig smal. Det är inte vad du äter på julafton som räknas, utan resten av året. Ifall du någonsin går upp i vikt på en natt eller dag, kanske från 1-5 kg (jag gör det ofta) är det bara kroppen som samlat vätska. Troligtvis på lite extra kolhydrater än vad din kropp tål, men det är inga riktiga kilon. Jag trodde det då jag höll på att bli frisk från ätstörningen, att jag kunde äta mig upp i vikt en dag ifall jag kände mig smal eller ifall jag gått ner i vikt. Nej,det var bara vätska som lade sig och nästa dag var det borta.
Låt gå för julhelgen. Utan dåligt samvete. Julen är en gång om året. Skäm bort dig till slutet av året och sedan är det lätt att göra löften om ditt kommande år.
Jag ska iallafall äta massor i mängder, vad som helst, när som helst och njuta till 100%. Visst kommer jag må dåligt fysiskt till slut, men det får man tåla ifall man äter för mycket och visst är det värt det, speciellt på julafton! Känslan går över, mättnad är inget farligt. Spela lite spel eller vila i matkoma en stund och du kommer glömma att du ens ätit. Sen är det dags för nästa omgång! 😉 För mig iallafall, julmat kan man aldrig få nog av ! (kan inte tänka att jag säger detta, är ju fd. “julmat-hater” men omg, så gott det var detta året. MUMS. Dregel och wow, va vi lyckades med allt! )
Snälla för denna jul, slösa inte bort hela julafton på en massa ångest. Tänk på de som inte får mat, tänk hur lyckliga vi är som egentligen har det så bra. Spendera ditt julmys med de viktigaste personerna och mys. <3
P.s Det finns ju en massa nyttigheter också på julbordet! Allt är nyttig MED MÅTTA! Fast idag skippar vi “måtta” och låter det gå som du vill 😉
Answers on questions
I hope its okay that I post them. Tell me if you want me to take them away, anyway you all are anonymous and I hope this questions maybe will help other people with the same problem. Xx
I have just found your instagram and blog and I’m so inspired! Im a girl who has an anorexia (I hardly write it but yes, I do have it). I have had this shit since I was 15/16 I suppose. I couldn’t have believed that it might be an anorexia. I visited my doctor and she told me that I had to gain weight or else she would send me to the hospital. But you surely know it’s so difficult to overcome that fear of being ‘fat’. I still pretend to be normal and I cheat my family and myself that I’m getting healthy but I’m NOT. I’m still about 48 kg and 171 cm!
When I saw your pics and that it took you not such a long time to look so amazing I thought that I could do the same. But my problem is that I don’t know how to start. Can you help me or give me an advice?
I would like to start training and a diet at the same time but I want to do it on my own. Without dietetician. Is it possible? How did you start? Can I start training (yoga, exercises at home, gym during the winter) to form my muscles and what about diet? I know I should eat more and count calories (in this positive way). How should it look like. Could you give me your exemplary meal plan when you was a ‘beginner’? I have just found ‘FitDay’ http://www.fitday.com/ maybe it could help me 🙂
Answar:
Hello!
Sweetie, I would love to help you and make a plan. But I don’t think its such a great idea to start working out when you still are underweight. I know its hard, I wanted to start right away, but I knew the best thing was to wait until I was well or atleast had a healthy weight. You need to ahve something to build on, you can’t build muscles on skin, sad but true. The diet is a big part of working out, and if you are not ready to eat alot of huge meals, then Its maybe not the right time for you. But I belive in you, I believe you can do this. Yes, yoga is great but the only thing that saved my life was lifting weights. That helped me to gain weight, get free from my depression and left ana (anorexia) behind me. I don’t think you need to count macros, because it will just make your head dizzy. Think about taking contact to an personal trainer? It would be hard for me to do it online, but yes I would love to be your coach. Cause its too hard to do it on your own, if you still struggle with an eating disorder.
Hope you understand. I wish you all best, xxx Amanda.
Hi! You are so inspirational. I just want to ask you a few questions if that’s okay. Me too did I struggle with anorexia for two years but mentally now I feel recovered the only problem is my weight. But I have been lifting weights for awhile now and it is truly what has made my recovery strong. Though I need to gain about 15 pounds. What do you recommend I do I am so happy with life right now and the weights make me feel so strong!! How did you go about this. Did you lift while gaining or gain first? Also can u give me an example of your daily eats to see how I can increase more. I want to gain this weight and be healthy physically as much as I am mentally.
Answar:
Hello! Thanks for your nice email, of course you can ask me! Anytime! So glad that you finally seem to be finally well, and you mentally feel much healthier. You should be proud over yourself! I was dangerously underweight, and I was a minor so I had to be admitted to the eating disorder clinic until I got my bmi to normal, 18. When i finally got it normal, I weighed 52 kg, but I had a relapse a year later, became depressed, and that’s when I began lifting weights and that saved everything. I went up from 49 kg to 55 kg, I was feeling so well so I put a higher level (i read so much about muscles, exercise) I started a period known as Bulking, so I stopped all the extra stamina, not even having to walk a few meters to the grocery store and never warmed up at the gym, etc., ate even more than before (I liked it) and so I went up to 62 kg. I was feeling super but lacked a bit of cardio, started running sometimes at the gym, not more than 2 times a week and then my weight stopped at 60 kg. I finally looked healthy, had muscles that I’ve created myself, I could eat and enjoy it, I did not have to worry about the weight went up or down in a day it had returned to normaland now I’m here today. healthier, happier, freer than ever before.I hope you understand that we are all different and all have different burns, and if you have to gain weight you have to eat more than you did befort. My mom for example living on a sandwich, a few pieces of cake and candy while I eat 7 “meals” a day + candy if I feel like it.
Or my brother who eat junk food three times a day + normal food, but still he looks super ripped.
Fight on, I know you can, you are strong!
/Amanda
Kunde inte sagt bättre själv. Tjejen tog orden ur min mun.
Synd att det är på svenska. Men ni som kan svenska, lyssna på detta! Speciellt ifall ni haft eller har en ätstörning. Tjejen kan, hon vet, hon har gått igenom det jag gick och hon har så rätt. Här hittar ni hennes blogg: Eatmoveimprove
Ångest av måltider? Hur mycket är okej att äta?
Chloe Wiessner ; “På tal om något annat när jag väl sitter med frukosten i knät, så har jag tänkt nu i några dagar på just detta kring mängden mat man äter och alla känslor kring ämnet. Det gör mig lite orolig eftersom det är såpass många som dagligen skriver till mig och frågar hur mycket man egentligen bör äta. Hur mycket jordnötssmör som är okej, hur ofta man bör ”unna sig” sötsaker, hur stora måltider etc. Jag känner bara att det blir så ångestladdat så fort man postar en bild på en måltid eller liknande för väldigt många. Jag önskar att jag verkligen kunde ta tag i var och en utav er som känner såhär, och bara säga till er hur viktigt det är att verkligen LEVA. Att NJUTA. Jag vet själv vilket helvete jag levde i innan när jag hade mina tvångstankar, då jag vägde allt jag skulle stoppa i mig och räknade kalorier. Det är inget liv att begränsa sig!! Till vilket pris ska man göra det? För att se bra ut?. Ingen mår bra av att sätta stopp för något man tycker om! Vill jag äta ett helt choklad på kvällen framför en film med mina vänner så gör jag bara det utan att ens reflektera tanken. Inget svårare än så 🙂 Allt kallas balans och är en del av livet! Vill du sitta där i soffan som 40 åring och tänka tillbaks på alla år som du haft ångest kring mat och livet? Nej, det skulle jag inte kunna tro 🙂 Vi lever här och nu, varför inte må så bra som möjligt och strunta i alla begränsningar? Ät tills du är mätt, ät om du är sugen. Lyssna på kroppen så löser allt sig! ♥”
Detta var svaret på alla frågor jag någonsin fått. Både för er med ätstörningar, skuldkänslor av mat, ni som går på olika dieter året runt, er som vill leva hälsosamt med mat och träning, ni som överäter eller underäter, alla som lite funderar hur en normal person egentligen äter. Det finns inget normalt. Vi alla är olika. Men slappna för guds skull av. Ifall ni inte går på någon tävlingsdiet eller följer ett matschema din behandlare gett dig, så lev och ät! Det sorgliga är att så många av oss har förlorat förmågan att lyssna på kroppen. Man tror att man ska äta då det riktigt kurrar i magen. Sanningen är att då är det för sent. Ifall du förlorar dina hunger eller/och mättnadskänslor, så gör en regelbunden tidsplanering då du tror du borde äta, ät vad du vill och gillar och håll en rytm. Kroppen kommer bli van med det och efter några veckor kommer du automatiskt behöva mat den tiden. Samma ifall man svälter sig själv. Då kommer kroppen stänga av sig själv, göra allt för att spara. Ämnesomsättningen stängs av och hela du blir seg och trött, förlorar alla hunger och mättnadskänslor, eller så är du hungrig dygnet runt och börjar plötsligt få hetsätningsattacker. Därför tycker jag att ni som har en normal relation med mat, en bra rytm vare sig det är 2 måltider per dag eller 6, så håll i dem, ät dem, och tillåt er själva att variera, tänk inte så mycket när och vad ni äter, lev livet istället, mat är bara en paus för att få energi till att fungera, hjärnan och kroppen behöver mat dygnet runt för att fungera. Men ifall ni förlorat allt, är helt borta och vilsen med vad och när ni borde äta, då kanske det är bättre att ta kontakt med en dietist, en personal trainer eller något annat liknande, för att inte riskera att börja under eller överäta, men så länge ni kan, lyssna på kroppen. Huvudet kan säga whatever den vill, men innerst inne vet vi, ifall vi borde ta den extra portionen, eller inte. och kroppen borde också veta det. säga till ifall den är hungrig eller inte. Hungrig och känslor borde inte hänga ihop. Men vi alla är ju så olika. Så mitt bästa råd är att som Chloe sade, LEV. NJUT.
Det jag själv ångrar är hur många år jag slösat på min ätstörning. Okej jag är fortfarande ung och har hela livet framför mig. Men ingen vet hur långt man lever. Visst vi unga tror att allt ska hända så fort. Men sanningen är, att den roliga tiden då man ska göra misstag, växa upp som person och utvecklas, pröva saker och vara tonåring saknar jag. Jag levde endast hemma med mina tankar om ätandet. Kämpade att äta samtidigt som jag kämpade emot att äta. Det var kroppen mot huvudet. Och det var det dygnet runt, inte endast runt måltiderna, utan mellan måltiderna. På natten. Helatiden. Jag var slutkörd. Utbränd. Till slut orkade jag inte längre. Jag ville ge upp. Jag ville bara klicka på stoppknappen. Men anorexia var så stark så hon tog över mig, det ända jag visste var att jag inte orkade mer men anorexia styrde mig genom att kämpa emot att ta en extra tugga, även om jag ville det. Jag åt, visst, jag svälte mig aldrig, men jag kunde bara inte äta mer, även om jag som sagt visste att jag behövde det. Det var som om jag skrek till ana att jag förfan ska äta nu, jag ska ta 2 extra portioner och en efterrätt men så plötsligt står man där med måltiden framför sig och ana börjar leka. ÅÅåååh. Jag får bara ångest, rysningar och äckliga minnen av allt detta. Svårt för mig att gå igenom och även att skriva. Så kanske jag slutar här. Pointen var att snälla, gör inte samma misstag som jag, tänk inte så mycket på vad ni äter och när. Försök att få det till en rytm, ni vet nog innerst inne då ni egentligen borde äta, och ifall ni hoppar över det eller tar en kaffe istället. Lyssna på er själva, inte på ätstörningen.
Lästips
Fitspo bilder redigerade och sanningen om att ta hand om kroppen på rätt vis.
Sex hälsomyter du ska omvärdera
“För sanningen är, DU är ju DU av en anledning och det är ingen våg i världen som påverkar det. ”
Hälsosamt eller hälsohets?
”Innan du hakar på tåget till att vara hälsotrendig är därför mitt bästa tips att sätta sig ner och skriva på ett papper vad man vill uppnå med eventuella förändringar, hur mår du bra och vad ska du akta dig för?”Tunn gräns mellan superläge och krisläge
”Vi är många aktörer som kommunicerar träning och tillsammans har vi skapat förebilder som i sina mer extrema uttryck kanske inte alltid är så sunda. Jag tänker bland annat på tv-program, träningsappar och bloggar. Här kommer t ex Fitspo in, bloggar som innehåller fitnessinspiration, och som många gångerl beskriver bra träning och god mat men som vissa fall, i mina ögon, hyllar extremt tuff träning, matkontroll och en livsstil som kan tolkas som ohälsosam. Kanske till och med farlig och olycklig. Uttryck och jargong som exempelvis ”Strong is the new Skinny” eller ”Sweat is fat crying” är vanliga. I en första anblick kan det kännas kaxigt inspirerande men om man får smaka lite mer på budskapet så är det inte lika gott.”Pekpinnar, paleo, LCHF, bantingstips och sånt….
”Jag ogillar pekpinnar kring mat och ätande för att jag vet hur mycket skada det kan göra och att det tyvärr är vanligt att de personer som allra minst behöver det tar åt sig av dem. Jag är trött på att höra om divserse kosthållningar där de beskrivs som det enda rätta och där samtidigt vissa andra alternativ utmålas som dåliga och fel. Jag tror inte på rätt och fel och dåligt och bra, dåliga samveten och skuld när det handlar om mat och ätande.”And if you want to read on English, here is some tips for you:
FOWOT! Can You Guess What It Means?
“Fear of What Others Think! It stops us being our true selves; it closes down our hearts; it kills spontaneity and creativity — and it’s a waste of time!”
Alcohol abuse, eating disorders share genetic link
”Part of the risk for alcohol dependence is genetic, and the same is true for eating disorders. Now, researchers at Washington University School of Medicine in St. Louis have found it’s likely some of the same genes are involved in both.
Skinny Guilt: Am I Not Allowed To Hate My Body?
“I was wrong. It didn’t matter what my weight was. It was all in my head. As long as I perceived my so-called flaws to be the cause of getting rejected, the more I attracted men to reject me on the basis of my looks. If it wasn’t my weight or size, it was my hair color, or skin color, or size of my breasts. ”
Länkarna hittade från livskick.nu
Söndag och tröstmat
Idag hade vi både två prov. Also en träff i sjukhuset på farfar. Jag förklarar kortfattat. Han mådde inte bra. Inte jag heller då jag såg honom. Han är ju ändå 90 år. Nu var det han som inte kunde äta.
Orkar inte se han så smal. Orkar inte påminnas om allt. Orkar inte se honom ge upp hoppet. Han måste kämpa. Men jag vet att vad än jag säger eller vad än en sjuksköterska säger kan vi inte göra något. Visst peppa, kämpa, försöka muta honom med mat. Men han måste själv.
Är så glad att vi fick honom att käka lite iallafall. han hade inte ätit på några dagar, så att han tog de tuggorna trots det gjorde emot så var fantastiskt att se, en kämparglöd fanns där någonstans inuti.
Jag älskar honom typ mest i världen. Han är min hjälte. Och så ligger han där. Dessutom i typ samma sjukhus som jag. Bara en annan avdelning.
Nu är jag hemma, helt slut i huvudet från en massa prov och plötsligt är allt över. Sen också slut i psyket för att orkar inte se någon så viktig lida. Nu har jag ätit allt för mycket godsaker och också mat, är så mätt att jag spricker men vill ändå ha mer, tror alla känslor går på maten just nu, men orkar inte bry mig, ibland behöver man någon slags tröst från både en bra film, en kram och kanske lite extra choklad. Vill bara ligga under täcket i en månad nu, känns som om jag inte vill veta provresultaten, jag är inte redo för en massa gäster och julafton typ om någon vecka och jag orkar inte se farfar sådär. Kan jag inte bara vakna och allt är över. Ett nytt år, och nya tag.
Samtidigt som pt-skolan är över, känns det lite skrämmande. Vad nu då?
Inspiration Thursday – Never give up
I did not. So I know you wont either.
Recovery Inspiration
Dagens videoklipp om ätstörningar
http://www.svt.se/deep-talk/Live/deep-talk-avsnitt-1-atstorningar
