Än en gång, en tillbaka blick till var styrketräningen har gett mig <3

Tack för att ni läser!

Några år före jag började träna på gymmet, var det viktigt för mig att släppa allt som hade med träning, prestation, kontroll, vägande, framförallt kasta vågen och inte bry mig ett dugg om varken kropp eller utseende (vilket är en frihet jag älskar än idag) som också leder till att du inte bryr dig alls om vad andra tänker och tycker, du fokuserar på hur du mår vilket är det viktigaste vi har. Speglar betyder inget för mig, friheten att gå förbi spegeln utan att bry sig ett dugg. Det hände inte på en natt, vi kvinnor är (speciellt i dagens samhälle) för fixerade med utseende och krav att se ut på ett visst sätt, och jag som hade hela min barndom upplevt mig själv som inget annat än ful, för smal, lång pinne, och helt enkelt en sämre person än alla andra och sen senare också rasa fullständigt ner i vikt, uppleva “mardrömmen” (läs mera här) i sjukhuset som lade mitt eget värde och livs hopp rasa till nollpunkten jag aldrig trodde skulle kunna repareras igen, ätstörnigen och depressionen som bidrog med flera års kamp och följder som har kostat mig på förlust av vänskap, utbildning, familjens smärta, hälsa och rubbningar i kroppen som jag får leva med för gott, levande överlag jag räddats från flera gånger tack och lov, pengar och flera års springande från olika läkare till psykologer och terapeuter som gav ut mediciner som jag tappade räkningen på och bara gjorde mig värre, och så mycket mera.. så efter allt detta, kunna lämna allt som har med prestationskrav och utseende att göra, var en lång process men det bästa jag gjort i mitt liv. Jag växte upp och ville göra allt rätt, att ändra om det hela till att jag duger och allt jag gör duger också, var svårt men det går då man inte ger upp.

Jag själv är min egen räddning. Ingen annan än du själv kan skapa ett hopp om livets mening och en tro på dig själv som ingen annan kan påverka mera.

Så den friheten, var nödvändig för mig. Det insåg jag själv. Vad någon läkare, behandlare, familj eller bekant sa åt mig med hopp om att hjälpa påverkade mig aldrig tyvärr. En sjuk person måste förstå allt själv. Med följd av att jag var tvungen att sluta skolan och gå igenom depressionen och vara hemma med ingen annan än mig själv, hjälpte med att jag lärde mig saker om mig själv hela tiden, regelbundet. Jag insåg nya saker. Jag förstod så mycket mera. Jag byggde upp mitt självvärde, jag byggde upp en vänskap med mig själv som är så starkt idag. Jag skrev och skrev, pratade och pratade, delade med mig kunskaper och erfarenheter, känslor och tankar och hörde andras synpunkter som förklarade nya saker och jag kunde ta emot kritik på ett helt nytt sätt, det är viktigt att prata och lösa upp alla knutar vad man än har gått igenom, för mig var det inte någon psykolog som jag behövde, jag behövde bara mina närmaste och mig själv. Böcker, inspiration från olika håll och stöd har gett så mycket det med. Resor, utflykter, nöjen har gett sitt, modellarbeten och internet, sociala kontakter runt om i världen lärde sitt. Förlusten av viktiga personer, bästa vännen som gjorde självmord som gav mig en lång process över livet än en gång, mormor och andra nära till hjärtat har fått mig att påminna mig själv om livet flera gånger. Vi lever bara en gång, så varför spela spel med det? Istället därför, för just den orsaken, leva med mening och sköta om sig själv de dagarna vi har. (Oj vad djupa meningar det kommer nu, aha!) Min blogg är typ min bibel. Jag skriver och det har hjälpt mig så mycket.

Vad räddade då inte skrivande räckte? Allt var meningslöst och en tid efter prövning från håll till håll, modellarbeten utomlands som saknade nöje mera och bidrog med bara negativitet den perioden, alla vi behöver något som ger glädje och motivation i livet. Jag orkade inte mera vakna och bara överleva. Leva om ett hopp om något verkligt och typ bli något “normal” i balans, leva en vardag igen. Jag var som en robot utan mening och gjorde som det sades. Väntade och drömde på något jag inte visste om, trodde det var att göra andra till lags och göra min familj stolta en dag och mig själv stolt från saker och material som inte påverkade ett dugg, jag förstod att så länge jag följer det som samhället, världen, familj och bekanta vill och rekommenderar för mig, det som får oss (fick mig) att tro att vi blir “lyckliga av detta” kommer jag aldrig finna min egen lycka. Tomheten och smärtan jag levde med, kändes inte rätt och utan mening. Jag såg mig själv som ett misslyckande, allt jag hade bidragit med var bara negativt och kaos, smärta och misslyckande som sagt. Jag fick hitta mig själv igen. Till frågan, vad räddade mig?

Gymmet. Styrketräningen. Ljuset i livet.

Att träna utan krav. Utan något mål, utan att någon säger hur och vad du ska göra, på vilket sätt. Nej det var jag och mig själv, jag och handlarna, vikterna. Ett samarbete.

Det var pappa som tog mig första gången till själva salen. Där började vi gå regelbundet tillsammans. Det har hjälpt oss otroligt fysiskt mot både ledgångsreuma men också så mycket annat. Idag tränar vi båda, fortfarande på samma gym tillsammans, aha! Fotbollsträningarna byttes till styrketräningen.

Gruppträning var aldrig något för mig, jag kände mig alltid sämre än de andra. Styrketräningen är det bara du mot dig själv. Vi alla bygger på oss själva.

Styrketräningen ger mig glädje. Det skapade något ingen och inget annat har bidragit med. Jag har blivit den starkaste och hälsosammaste, gladaste, lyckligaste person med stöd av de “lugna” stunderna på gymmet.

Jag hade min period då jag så att säga “bulkade” men utan någon kontroll över det hela.

Jag behövde äta mera för kunna träna och att ha något att bygga på. Det gick inte direkt att bygga på bara skelett, kunde man säga lite överdrivet men så kändes det för mig, och jag ville mera än gärna gå upp i vikt. Jag käkade allt jag bara kunde och i mängder tills jag spräcktes, lämnade allt som hade med rörlighet och aktivitet där pulsen höjdes bort från styrketräningen på gymmet som var mera terapi för mig men ökades till det som det heter “styrke” träning och styrka, kraft och till och med lite muskler så småtting om.

Jag gick fort upp i vikt! 10 kilo nästan direkt, som så klart var en hel del vätska men jag var glad och därifrån började jag. Jag läste all information jag hittade och var min egen “kund”, prövade alla slags variationer och möjligheter, vilket universum det var och jag fortfarande lär mig så mycket nytt, det är så mycket man får göra om och man gjort fel men jag kallar det inte för fel eller misslyckanden, utan lärdomar. Jag är mitt eget redskap och jag är försiktig med min kropp och hälsa, jag samarbetar med den och jag bryter inte ner den som jag under perioden då jag led av ätstörningar kanske hade gjort.

Träning är en rolig sak, hälsosamt och något som bygger upp oss! Träna inte för samvete, prestation, för att “straffa” dig själv för något du gjort eller ätit, det är flera som använder träning som ett sätt att bränna kalorier eller springa bort det dåliga samvetet och träning är inte rätt medel för det, det orsakar bara fel relationer och kopplar bort den glädje och hälsosamma sak träning och motion ska bidra med. Du behöver inte vara bäst eller träna mest, du behöver inte gumma, gör något du tycker är roligt och rör på dig med glädje! Thats the spirit! Träning är ett otroligt hjälpmedel för allt enligt mig! Vilken spurt till vardagen och aktivitet i hjärnan man får av bara lite blodcirkulation i kroppen, eller hur!

Resan var lång men så värd det!

Läs mera här:

“Frågan jag ständigt får”

http://https://pickbi.com/media/1643527611920822939_491866772https://pickbi.com/media/1649943499792279726_491866772Save

Save

Save

Save

Save

Hej på er!

Har länge tänkt ta upp detta ämne men eftersom det är så stort ämne och så mycket jag vill skriva inom det, samt mycket missförstånd och okunskap inom området men idag valde jag att ändå skriva MEN det är ett viktigt ämne som bör pratas om, det är därför jag valt att skriva om detta nu.

Fettprocenten

Som alla vet så är det inte hälsosamt att ligga på en låg fettprocent.

Jag har hela mitt liv haft en låg fettprocent. Jag hade synliga biceps då jag spände de smala mask-armarna trots att jag inte hade några muskler där och ett sixpack när jag var 10 år gammal. Jag tränade bara fotboll, men mest som en hobby för skojs skull ända från 6 år till 14 år gammal. Jag har alltid varit smal men också väldigt kort. Det var i början av 6:an på lågstadiet jag plötsligt började växa riktigt snabbt och blev ännu smalare, jag fick ständigt kommentarer över det och kallades stickan/plankan/långben osv. Jag kämpade för att äta så mycket som möjligt och började istället få kommentarer om att jag hade kraftiga lårmuskler och såg hälsosam ut. Ändå hade jag inga bröst eller rumpa. Varför hade alla andra det men inte jag? Funderade jag.
Alla i min familj har också haft en låg fettprocent och lätt att få synliga muskler. Mamma har berättat att det var samma för henne när hon var liten och fick dricka mängder av grädde för att gå upp i vikt.
Jag har alltid ätit bra, mycket, hälsosam mat. Jag har aldrig varit den som hellre åt godis istället för mat. Jag älskade pappas mat som han gjorde och jag älskade att göra han glad genom att äta allt på tallriken. Jag minns också som ännu mindre att jag hade svårt att hitta maträtter jag gillade, jag gillade väldigt udda saker och hatade det mesta (men vem gör inte det som barn) men tacos, burk-köttbullar och pappas lax var något jag älskade och åt flera portioner av när det väl bjöds. Jag älskade att äta mig mätt och tävlade oftast med vem som åt flest bröd eller tacos. Jag vann oftast 😉 Godis och sötsaker var aldrig något som var förbjudet i vår familj, vi åt det kanske varje dag, men jag var aldrig någon riktigt godis eller glass-gris som systern min fast visst älskade jag allt som har med sött att göra, som det ska vara.

Lite längre fram i tiden fick jag ju anorexi. Hur började anorexin? Jag pratat om det mycket så kortfattat började allt genom att bara förändra kosten lite, testa på vegetarisk kost, åt mindre portioner, testade alla tips i såkallade “hälso-tidningarna” där man tydligen skulle bli mest hälsosam och vara snyggast på stranden men vad hände var tvärtom, jag rasade ner i vikt samtidigt som jag hade växt otroligt mycket på senaste tiden. Jag blev allt mera ointresserad av mat och hungern försvann pg. den stora förändringen av kosten. Från att ha ätit mycket, ordentligt och kämpa med att gå upp i vikt/behålla vikten och njuta av maten gick jag till en fett,kolhydrat,protein-snål, japp “allt-snål” kost som jag trodde skulle hjälpa världen, djuren och mig själv. Trodde jag skulle bli en bättre version eller att jag skulle vara duktigare om jag åt såhär. Jag trodde det var hälsosamt. Det stod ju så i tidningarna. Jag jämförde mig med andra och tänkte att ifall inte kompisen äter lunch behöver väl inte jag heller göra det osv. Tankarna blev flera och jag blev smalare. Ett år hade väl gått och jag lades på sjukhus. Den historien är ännu längre och ni kan läsa en kort del av det här. Jag lyckades till sist få rätt hjälp på Mandokliniken och fick vikten upp, blev utskriven och frisk. 3 år tog det allt som allt att bli av med ALL slags ångest, mat-, träning-, vikt-fixering och hets. Att verkligen vara FRISK och aldrig falla tillbaka till det helvetet. Det är en lång resa, men då du äntligen verkligen når toppen kommer du aldrig falla tillbaka igen, det vet jag, det finns inte en chans att jag aldrig skulle göra det. Jag tror att om man blir 100% frisk från sin ätstörning så faller man inte tillbaka. Blir man aldrig helt frisk, det blir lite halv färdigt eller man får inte rätt sorts hjälp och tillräckligt länge, hinner återhämta sig 100%, så har man lättare att trilla tillbaka och man kanske gör det flera gånger, kanske du fortfarande lever i din ätstörnings-värld. Lever genom kontrollen, då måste du be om hjälp och förstå att du är värd att bli och vara frisk, lycklig, fri. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv, jag kunde inte klara av de sakerna jag gör idag och gjort, jag är så himla lycklig att jag valde RECOVERY, det är värt det, du är värd det, livet är så härligt på andra sidan. Vikten säger inte det hela, och jag vet att många tror att ätstörningen inte är en psykisk sjukdom, men jag tror att det är. Jag vet att ätstörningen kan få dig så mindfucked och verkligen inbilla dig vad som helst, verkligen få dig att kontrollera saker och att låta bli det kan kännas att hela världen rasas. Men då du själv förstår det (ingen annan kan få dig att inse, bara du själv) och slipper det hela, hela träsket, ja då förstår du, mer och mer, vilken bubbla du levt i, hur korkad man varit och hur mycket lättare allt hade varit om du bara insett detta för länge sedan. Men sånt är det.

Till nuvarande situation.
Träningen har alltid varit en stor del till mig. Något jag älskar, brinner för. Tycker är roligt.

Träning ska INTE VARA ETT måste. Ingen hets. Ingen tvång. Vem är det egentligen som säger att ni måste orka träna? Varför? Ska ni gå ner i vikt? Ska ni gå upp i vikt? Hålla vikten? Eller något helt annat? Kanske få bort tankarna?
Träning är bara en hjälp till det.. Träningen är inte lösningen. Gym har blivit jättepopulärt för många, och speciellt i media. Nu känner alla att de “måste” träna, för att alla andra gör det. Men måste man verkligen använda gym? Det finns massor med andra träningar man kan hålla på med om man vill hålla sig i form. Och så finns det sådana personer som hatar att träna eller röra på sig, då får man hitta på något annat, lite mera vardagsaktivitet.
Orsaken till att jag skriver så mycket om träning, pratar, lever i det, ORKAR träna. Är min vilja, för jag älskar det. Lycka är att göra något du gillar. Något du njuter över. Lycka är att fylla ditt liv med det DU tycker om. Inte det du borde tycka om.

Att jag började styrketräna förändrade allt. Det är en helt ny värld från att ha spelat lag sport hela sitt liv och börja koncentrera på sig själv och lägga all fokus på DIG. Du är viktigast. Det är otroligt fint. Jag har tränat på gym blandat med konditionsträning nu i 6 år men då jag enbart styrketräning i 4 hela år. Det har lett till resultat kanske. Jag ser annorlunda ut än då jag började, och ja jag har fått muskler på köpet, jag kanske har en lägre fettprocent än början också, inget jag däremot är intresserad över eller står och följer, men vad som mest förändrat är mitt mående. Jag har aldrig mått bättre än idag. Jag för varje år efter styrketräning började må ännu bättre, 2013 var mitt förändrings år där jag valde livet. Och styrketräningen, gymmet var en stor hjälp till det. Räddning för mig. Jag blev stark och självständig. Jag lärde mig att stå på fötterna som aldrig förut. Och jag lärde mig så mycket mer. Själv. Jag hittade också min grej. Min passion. Jag lärde mig ju samtidigt att äta annorlunda, eftersom jag inte kan träna på den nivå jag gör idag om jag inte äter tillräckligt och av bra mat regelbundet. Från modellresor där man kanske hinner äta en minimal frukost och sedan på kvällen gå ut på restourang som drar ut på nattsömnen (kanske bli bjuden på lite socker, koffein under dagen om man har tur) till att äta regelbundet med jämna mellanrum, det man är sugen på och mår bra av och får energi av en längre tid, som bygger upp dig och håller dig frisk och glad. Inte hungrig, förkyld, trött, deppad, frusen och otålig. Mat och näring, vätska, sömn, återhämtning, motion är viktigare än vi anar, men det som är en skillnad till att jag har så bra förhållande till det hela är ju den att jag inte började träna på grund av att det är så viktigt för oss människor. Jag brydde mig skit i jantelagen och vad som är bra och dåligt, vad som rekommenderas att följa osv. Jag sket i allt, jag ville leva fritt och känna efter vad som JAG mådde bra av. Alla har sina åsikter, ät mindre av kolhydrater och mera fett eller gå ut i naturen mera och minska på tillsatsämnen, vem orkar lyssna på sånt längre? Vad är rätt och fel, finns inget sådant, lär känna dig själv och vad du mår bra av. Tänk inte så mycket och lev mera. Jag började träna bara för att. För jag kände på att pröva. Och jag prövade och sedan kände jag känslan att jag har en möjlighet att bli lycklig, med hjälp av detta, och jag valde lyckan och jag började bygga på mig själv och varje gång jag gick till gymmet gjorde jag det för JAG mådde bra av det, inte för någon annan eller något som jag hade läst. Aldrig. Det är en viktig del av att återhämtas från sin kontrollvärld, att lära sig gå sin egen väg och göra tvärtom vad andra säger eller inte bara lyssna. Lyssna på dig själv istället. Riktiga du. Vem är du och vad vill du. Vad känner du för, vad är du sugen på och vad mår du bra av. När du funnit den platsen och gjort det tillräckligt länge att det är en automatisk del av ditt liv, som det ska vara, så har du mera styrka för att lyssna på andra och kanske ta lärdomar av andra eller klara av att säga din egen åsikt. Du är inte lika känslig mer och är öppen för att pröva, utvecklas, testa nya saker. Som jag hade aldrig kunnat följa mina coacher och deras upplägg eller testa på någons matschema, träningsschema om jag hade varit sjuk ännu. Hitta dig själv, sluta vara vilsen och ha fötterna på marken då du äntligen hittat dig själv. Du vet själv alltid bäst vad som funkar bäst för dig, när du väl hittat dit. Jag är min bästa vän idag och jag vet alla mina gränser och områden, men jag lär mig också nytt varenda dag och år, vilket är fantastiskt. Jag ser mig själv som en unik person och ingen har rätt att trampa ner mig eller ändra på mig, men jag är alltid öppen för nya förslag och lärdomar, men jag bestämmer själv vilka som jag väljer att ta in och vilka inte. Självständighet. Frihet. Självförtroende. Respekt åt dig själv!

Och nu ser jag ut såhär. Tränad. Synliga muskler. Lite för mycket för de flesta. Okvinnlig. Jag vill inte att ni ska sträva efter en låg fettprocent, det skulle jag aldrig göra, vi alla vet att det inte är bra. Jag vill också lägga till att detta är 10% av min dag, då jag uppnår en pump och spänner i musklerna. Går jag på stan i vardagskläder senare på dagen kan jag berätta att det troligt nog inte ser likadant ut, om jag inte slängt i mig ett paket donuts som ger lite synligare pump än för andra 😀 Får ofta höra att “looken” jag har efter träningen (upp-pumpadade muskler, röda kinder, leende på läpparna) borde jag ha då jag går ut på tävlingsscen. Haha men där har jag nästan alltid sett för tom ut och musklerna gömda någonstans, men bikini fitness är ju inte upp pumpade muskler och svett på pannan, det är ju lite annorlunda, men om jag får bestämma nästa gång ska jag absolut gå upp på scen kraftigare nästa gång och inte smal, tom och uttorkad. Domarna är alltid ute efter olika och man förstår sig inte alltid, men bäst att bara gå som sig själv och som man trivs bäst och njuta av tiden på scenen! Då kvittar numret du får på placeringen och då njuter du av själva resan mera än vinsten. Vilket är viktigare för mig iallafall. Och därför kommer jag troligen, vara en stor del av min tävlings-prep och inte följa en coachs order, jag är min egen coach och jag känner mig själv bäst 🙂 Men däremot behöver jag ofta en extra push, ibland blir jag lite väl snäll med mig själv, men först så njuter jag av detta år och kanske något/några år till, och ser vad jag vill och känner för sen! 🙂 Mycket händer på ett år och jag, mina åsikter, tankar ändras också troligen lite! Så ser med spänning framtiden som väntar på mig 🙂

Ämnet’s själva mening skulle handla om FETTPROCENT. Om jag då försöker för en gångs skull hålla mig till ämnet så bör jag väl börja direkt skriva om DET. 😀
Vad jag vill komma till är hur ledsen jag blir när jag får kommentarer om min kropp eller mitt utseende. När jag läser bloggar som hatar ner på oss som är smala. Jag blir faktiskt ärligt talat ledsen.
För det första, Jag har inte valt detta. Jag skulle jättegärna ta Kim Kardashians kropp, kurvor och lägga på mig och se hälsosam, frisk, kurvig, snygg, inspirerande, och som sagt HÄLSOSAM ut. Just nu går jag kring med en torr, låg-fettprocent, synliga muskler, inga kvinnliga former kropp och det anses direkt som ohälsosamt, ingen bra förebild, får ofta höra på bilder att jag ser manlig ut, torr, för ådrig, inte normal osv.

Jag vet att en låg fettprocent inte är hälsosamt. Det är det inte. Men jag vet också att bara för att ni som säger detta, skriver enligt era erfarenheter eller mående, kan ni inte stämpla andra som likadana . Bara för att du svälte dig till magmuskler och gick som en zombie och frös dagen ut med kurrande magen för att nå en lågfettprocent betyder det inte att jag gör det. Jag äter mera än någon i min familj, jag tränar också mera. Jag har så mycket energi och glädje, styrka att dela med mig till alla, jag mår bättre än ALDRIG förut fysiskt. Jag känner verkligen att allt är på plats även om ibland kommer perioder där man blir lite mera stressad men jag påverkas inte alls lika som förut. Jag mår sååå bra. Jag är starkare än aldrig förut på gymmet, jag får energi av träningen och brinner för det. Jag älskar mat och maten ger mig energi, njutning, och jag är inte rädd för att äta mig proppmätt, jag behööööver mat! Skulle aldrig klara av mig någon överlevnads grej på tv:n där man får försöka hitta mat och boende på en öde ö. Jag klarar inte av att äta för lite, jag får typ ångest och vaknar hellre upp på natten för att ge mig föda, energi än att jag går hungrig. Jag vill att jag ska gå upp i vikt och jag har blivit ganska väl bekväm med mig själv och orolig att inte skada kroppen på något vis, direkt då jag känner typ hunger är det katastrof haha..
Jag har gått flera år på blodprov och haft brister på allt det hela, men äntligen är allt normalt, jag har fått hjälp till sköldkörtelhormonet och kontrolleras fortfarande. Visst har jag för lite av kvinnliga hormon och därav låg fettprocent, inte samma chans att föda barn som alla andra men jag får leva av det. Det är något jag också får medicin för och jag önskar att det en dag blir normalt det med.
Vi alla har olika kroppar.
På grund av mitt utseende är jag inte bästa eller ens alls en bra förebild. Det är bara så.

Och jag kommer säkert alltid få kommentarer om detta, jag reagerade väl mera känslosamt då jag var yngre. Detta ledde till att jag kände att jag aldrig kunde äta nog, det blev ett frosseribeteende bara för att ”bevisa” att jag minsann åt, det var lättare att accepteras om man bevisade att man verkligen åt tex. två pizzor och en liter glass direkt efter utan att bjuda till andra. Dock så ser ju folk vad de vill se, så de är liksom aldrig tillräckligt. När jag pratat med andra tjejer som också alltid varit smala är det många som upplevt samma. Att man börjar frossa för att ”bevisa” att man inte bantar, göra andra nöjda, bli accepterad och bevisa att man visst äter. Resultatet blir väl en onormal måltidsrytm och förhållande till maten med längden. Det är inte hälsosamt att frossa oavsett hur man ser ut, särskilt inte att frossa i onyttigheter bara för att. Frosseri är precis lika kortsiktigt som svält.

Jag vill att ni ska förstå att låg fettprocent är inget man ska sträva efter, jag har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Detta är mitt utseende och det är bara vem jag är just nu. Jag har ändå som mål att gå upp i vikt och det är vad jag håller på med men inget som händer på en natt om man vill ha en vikt som hålls.  Och dessutom är gjord på näringsrik mat och inte enbart tom energi. Det är dessutom en grej som inte jag orkar stressa över, eller som påverkar mitt liv genom att stå på vågen för att följa numror, glo mig blind i spegeln och gråta över om jag är smal på något område (det är lika stört som att banta) eller i köket och hetsa i mig glasspaket, utan jag ger mig tid och blir glad för varje gång jag får höra att jag lagt på mig mera eller får byta till en större byx-modell, men ingent som tillhör min vardag att kontrollera genom det, tänk hur många år man spenderat på kroppshets, jag älskar och accepterar min kropp, stor eller liten, men jag mår bäst som att må och känna mig stark.

Jag vet inte hur jag ser ut om ett år eller tio år, men vem fan bryr sig egentligen? Ska vi inte mera fokusera på hur vi mår? Om vi är hälsosamma, påriktigt, friska så tycker jag du kan skita i fettprocenten och vikten.

En sak jag däremot vill ta upp är att våra människors totala vikt och fettprocent även kroppssammansättning förändras över tid. (Bilden nedan är för svenska kvinnor)

Hos både män och kvinnor ökar mängden kroppsfett med i snitt 9 kilo från 20-29 års ålder upp till 75 års ålder. (LÄNK)

Back to the subject.

Jag tycker det låter mera som om personer som skriver och kommenterar över detta är mera ohälsosamma än de som inte bryr sig om sitt utseende, kropp, synliga muskler eller inte. Lyssna själva.

 Frågor som “hur kan du vara så deffad året om? “Vad är din hemlighet till den låga fettprocenten?” “Tränar du konditionsträning när du är så smal?” “Hur kan jag uppnå den kroppen att ha muskler men lite fett?” “Ät mera” “Du är okvinnlig” “Värför tävlingsform året runt?” “Hur kan jag få fettet bort på min mage?” “Vad ska jag väga för att gå ner till den fettprocenten?” “Det är inte normalt att se ut sådär”

Jag skulle själv inte ens gå och tänka på hela saken varför en person ser ut som hon gör och verkligen inte kritisera henne/honom för det. Lika gärna kan någon ha en livskämpande sjukdom bakom det, så innan ni bedömmer någon, fundera på detta. Är det så viktigt? skulle inte alla bara kunna lägga ner jämförelsen och acceptera att alla är olika, alla ser ut olika, alla lever olika och det är okej. Vi vet inget om denna person, speciellt på internet säger en bild ett fåtal ord om hela personen.

Jag blir sårad för detta, för att så många strävar efter den låga fettprocenten och jag blir sårad för att direkt man blir stämplad som att man verkligen själv också gör det och att jag lever inom någon diet, träningshets och gör några hemligheter för att bibehålla “denna” kropp. Hemskt att prata om sin kropp på et sådant vis ens. Som en grej liksom. Min kropp är min kropp. Finns otroligt mycket viktigare saker än hur min kropp ser ut på utsidan, tex. hur jag och alla människor mår på insidan. För mig handlar god hälsa inte heller om att äta på ett visst sätt, men om vi ändå tar upp detta med maten som många förstår fel, de tror helt enkelt att om de själva levt på broccoli och torsk innan tävling för att uppnå den torra svamp looken på scen, betyder det verkligen inte att jag lever så. Punkt.

Jag tänker inte ett skit på vad jag sätter i mig, okej “inte ett skit” var väl överdrivet men vad jag menar är att jag inte går och tänker på det, inte ett dugg, jag automatiskt äter enligt mina val och vad jag är sugen på.  Jag väljer att äta mycket och bra mat regelbundet för att jag mår helt enkelt bra av det. Jag älskar mat. Men jag går inte och planerar hela dagen, veckan på det. Jag äter det som finns att välja mellan. Jag har inga gränser eller förbjudna livsmedel. Jag väljer bara helt enkelt en hemma kväll med lövbiff och klyftpotatis än en festkväll ute sittande i baren med ett glas öl. Jag säger inte att jag inte dricker eller inte går ut, jag älskar att också festa och jag älskar spec. rött vin, jag älskar bara att njuta av livet, det är väl det som är grejen, jag gör inget pg. regler eller för att jag tror något är bättre än det andra, nej jag lyssnar på mig själv, vad vill jag, vad känner jag för, vad vill huvudet och vad vill kroppen. Jag älskar att vara länge uppe på kvällarna, äta flera stycken kvällsmål, kolla på filmer, jag har inga regler att gå och sova en viss tid eller sluta äta någon gång. Jag lyssnar på mig själv. Är jag trörr somnar jag, och tvärtom är jag inte så skulle jag inte ens få sömn så varför tvinga sig. Samma med träning och maten, lyssna för fan på er själva, lär er känna er själva, vad ni vill och inte vad ni tror ni vill/borde göra!! Är ni sugna på att träna? Vill ni det? har ni energi för det? eller är det tvång? Svaret vet ni ju själva. Träna bara om ni vill det. Träningen ger ingenting om det inte görs med vilja, glädje. Tränar du för att du tror du måste kommer träningen bara TA mera från dig än ge. Det bryter ner dig psykiskt och fysiskt. Och till kosten… Äter du vad du vill så kommer det ju hålla, har du en massa regler inom maten eller försöker undvika att äta så klart det inte smakar, klart du mår dåligt då och klart kroppen mår framförallt dåligt.
Sover du bra, äter du tillräckligt, stressar du med måtta som du klarar av, lyssnar du på din vilja och ditt mående, vad kroppen vill (bortsett från hunger och mättnad är något jag struntat i, vem säger att man måste vara hungrig eller mätt före/efter måltid, går på känsla istället) och FRAMFÖRALLT SLUTAR TÄNKA. VARFÖR GÖR NI ALLT SÅ SVÅRT? Varför tänker alla så mycket? Det här skapar fel bild på mat och träning, fel förhållande och HETS kring ämnet.
När du slutar tänka hur du uppnår någon kroppsform eller sluta tänka hur du borde äta för du tror du borde bli mera hälsosam, vare sig det är mindre socker/kött/mera vitaminer/mindre bakelser/mera grönsaker osv. så sluta med det, det kommer ju göra dig helt mindfucked och känns bara för mig bäst att släppa det hela, lyssna på vad du vill istället. Go with the flow. Träna och ät för hälsan skull. För att leva. Lev inte för att träna och äta. Hitta DIN egen måltidsrytm, det är den ända som kommer funka, det finns inga mirakel.Nu äter jag det jag behöver för att bli starkare och får att må bra, för min egen skull.

Är verkligen kroppens utseende, maten man stoppar i sig eller resultaten man gör på ett lopp kvitton på bra eller dålig hälsa? Eller är det kanske så att den beror av hur man mår inuti, i själen?  Jag är övertygad om att alla har sitt unika sätt att uppnå god hälsa på. Det gäller bara att komma fram till hur man vill må och känna. Längtar man efter fler vänner, en partner eller kanske barn? Eller är det något annat på det privata eller yrkesmässiga planet som behöver justeras för att man ska må bättre? För mycket negativ stress är ju som bekant en riktig hälsodödare, särskilt när man inte ser någon väg ut ur situationen. Jag är övertygad om att jag själv har gått igenom så himla mycket jobbigt och fysiska samt psykiska smärtor i livet att varje dag jag bara mår bra, är en lycka för mig. Att jag får vara hälsosam och frisk betyder allt för mig. Att må bra i själen OCH i kroppen, det är så det ska vara. Du ska inte må dåligt, du ska verkligen inte det. Känner du att något är på tok i ditt liv, se till att förändra på det, och vet du inte vad det är så är det kanske dags att ta reda på det, innan det är för sent.

Hälsosam idag är för mig där jag verkligen mår bra, kan njuta av livet, le och känna lycka, har balans och harmoni i livet. Jag tar emot utmaningar, spänning och nya äventyr men också låter kroppen återhämta sig, vila upp sig regelbundet. Jag tränar enligt mina gränser och bara för att jag tycker om det, jag tränar aldrig om jag har ångest eller om det inte känns bra, det skulle jag aldrig emra utsätta min kropp för, träning ska vara roligt och ge oss energi, lyckohormoner. Hälsa för mig är att hitta sin egen plats där man trivs och bli av med all negativ energi som påverkar dig, att kunna och vilja äta allt man än är sugen på, att inte uppleva starka känslor inom mat eller träningsområden som påverkar livet. Mat, träning påverkar oss visst men det ska inte vara det som styr livet, hälsa beror på så mycket mera än det också. Lär känna dig själv och din hälsa. Du kommer att känna då du verkligen verkligen mår bra. Jag tror också mitt må bra, hälsa är en stor del att jag är tacksam. Tacksam för allt.

Internet sätter höga krav på alla och jag tycker hat sprids på allas utseende, smal eller fet. Deffad eller fluffig. Kurvig eller spinkig. Magmuskler eller inte. Tävlingsform på tävlingsdagen eller tävlingsform utan tävling. Tränat för lite eller för mycket. Ätit för lite eller för mycket. För mycket djur. För lite fett. För mycket sötningsmedel. För mycket tillskott. Doping. Onaturligt. Okvinnligt. Män gillar inte ben, det finns hundar för det. Kvinnor ska ha något att ta på. Män ska ha muskler och synliga magmuskler på stranden. Varför, vem har startat det hela och kan inte det accepteras att alla ser olika ut?

Vi kan påverka och ändra detta. Genom att acceptera att vi alla ser olika ut, och låta alla se ut och leva som de vill, ingen är en sämre person för det och alla har ett värde, en bild på media är inte till för att bedömmas och kritiseras, varför kan vi inte lyfta upp varandra istället för kränka ner och jämföras?

Självklart beror allt nästan då självkänslan. Idag så tar jag inte in kommentarer som dessa, det påverkar mig inte personligen mera orolig för andra som tror på allt som skrivs. För några år sedan kunde jag påverkas hårt och börja äta så mycket att jag ständigt mådde illa bara för att jag skulle nå något slags ideal där mitt utseende var okej och att alla slutade klanka ner på hur smal jag är. Man ska inte bry sig om vad andra tycker, men har andra rätt ändå att gå och skriva negativt om andra? Det är liksom lättare att kommentera hat än pepp. Tänk på personer som varit nöjda med sig själva, ni kan faktiskt genom att kommentera och frågesätta deras utseende genom att anse det är för mycket eller lite eller ohälsosamt bara för ni själva upplever det så, det kan leda till framförallt en ung människas självförtroende som rasas ihop på noll tid och känner sig aldrig nöjd, blir en evig strävan efter det perfekta, som vi egentligen skapar och påverkar.

Jag har blivit hånad, ifrågasatt, bemött av varje läkare med frågan “spyr du när du ätit?”, jag har tvingat i mig grädde, mixade havregryn, pizza, godis, smör i mängder efter varje måltid för att slippa kallas skelettet. Forfarande möts jag dagligen av nedlåtande kommentarer om min vikt TROTS att jag aldrig varit SÅ välmående, fysiskt stark och hälsosam. Det är SÅ svårt att försöka figurera förebild samtidigt som det pågår en anti-smal kampanj i resten av samhället. Vad är mitt ideal? Mitt ideal är att vara hälsosam, må bra, äta det som gör mig bra och gör mig glad. Att ha bra värden och att INTE jämföra sig med någon annan och deras hälsosam. Hälsa ser olika ut på alla! Jag jobbade tillsammans med ett företag som publicerade en bild på mig i linne, långärmad jacka och tights. De som kommenterade bilderna googlade mig och blev helt rosenrasande för att det företaget jobbar med mig och undrade om man får ANOREXIA på köpet med produkten. Det var så mycket elaka kommentarer på bilden (bland annat skulle några anmäla reklamen) om att jag var smal och äcklig så att företaget backade rädda och raderade bilden. Det som gjorde mig mest ledsen var att majoriteten var medelålders mammor som alltså blir upprörda över min roll som förebild. Jag vet att det pågår en debatt i samhället just nu och jag hoppas att det här kan väcka en liten tanke till alla som hatar på smala tjejer i era kanaler. Jag skulle aldrig förespråka ohälsosamt åt något håll. Jag önskar att det nya idealet är välmående och att alla ger sin kropp det bästa möjliga och kan inspireras av alla olika typer av människor, som jag gör.

Henkilön ALEXANDRA BRING (@alexandrabring) jakama julkaisu 24. 09ta 2015 klo 2.37 PDT

Det finns idag människor som är väldigt extrema med sin träning och kost och det är onekligen en hel del människor som tagit allting för långt. De mår dåligt om de missar ett träningspass och vågar inte äta efterrätt då de är rädda att det ska förstöra ”allt”. Det är inte den här livsstilen jag vill uppmuntra till.

Men det jag vill ha sagt är att om du vill få resultat när det gäller din hälsa och prestation så får du nog ändå vara beredd på att din livsstil kommer att skilja sig en hel del från det som anses vara ”normalt” idag. Men det innebär att du sannolikt måste bryta många negativa mönster och att du då och då behöver behöva stå ut med lite frågande blickar från dina arbetskamrater när du tackar nej till bullarna som de köpt med sig till jobbfikat. Idag är allt onormalt att vara annorlunda och ha sina egna val, stå upp för det och gå sin egen väg. Människor som trycker ner på personer som tränar, äter hälsosamt eller är kanske definierade, för att det är udda. Det ses negativt att för mig, vara musklig och ha synliga muskler med låg fettprocent eftersom det inte är normalt, kvinnligt eller “hälsosamt”. Det är tydligen något fel på mig för det “går inte” att leva som jag gör och vara frisk. Men ibland undrar jag hur personer på gatorna, i mobiltelefonen, på internet, tidningar, överallt ens har energi och samvete att trycka ner personer för hur de ser ut eller beter sig, du vet inget om personens liv eller situation, så acceptera att alla är olika och alla lever inte på samma sätt som du, och det ofta finns orsaker till allt.

Varför inte lägga ned all hets och acceptera att vi alla är olika, unikt byggda. Fett på kroppen eller inte. Finnar där och där eller inte. Magmuskler på män eller kvinna. Bröst eller inte. Om alla slutar jämföra sig med alla andra och gör det dom blir glada av har vi kommit en bra bit på vägen.

Tack för mig 😀