My story

You can almost understand my history just by reading my username, @Svagtillstark which means from weak to strong on Swedish. I have recovered from a weak and anorexic, sick, depressed and burned out girl to a strong both mentally and physically, happy and inspired girl that wants to help and motivate people to get healthy.

Alot of the recovery I did with the great help of strength training that I found year 2013 and the interest to start building myself up instead of breaking me down started directly and I went up 10kg. 

I am going to share my story. Because one of the most powerful things we can do is talk openly about a personal experience of a mental health condition. We might be surprised by how many people also have experienced a mental health condition at some point in their life, or supported a loved one with a similar experience.

Courage is contagious, and talking about mental health conditions helps to change negative attitudes and stereotypes.

Here is my story from depression:

I was 16 years old. I was going to start high school. I did not know what I wanted. I just wanted to live and have fun. The year before, I had suffered from anorexia and had been forcibly admitted to hospital and an eating disorder clinic. I had missed half the year of the eighth grade, but it did not matter, I made it through 9th grade.

I was healthy and recovered and wanted a new life.. new beginning, so I decided to start a new high school.

In the school, I did not know anyone. I felt that I did not fit in. I had never been good in school, but now I felt even worse.

I walked from lesson to lesson, I did not understand what the teacher was talking about in class, everything went into one ear and out through the other. I felt stupid. Weird. Odd. Everyone was so good at school, motivated and focused on their studies.

Of course I had a milder variant of dyslexia but the principal thought I was like everyone else and that I did not need any extra help.

After a couple months everything started to become dizzy. I lived in my own bubble. I felt anxious.

I went alone on lunch break, I forgot the clock and arrived late for the lessons. I began to feel tired, unmotivated and lost. Who was I? Where had my old friends gone? Why did I feel so strange, different, useless?

At that time, I still lived at home with my parents. But I could not talk about my feelings. I have never liked to talk about myself, the last thing I wanted was someone to comfort me and feel sorry for me. I felt disgusted of myself. Why could I not just get myself together. Why could I not be as good as everyone else? Why did I feel this way? What’s wrong with me? I was ashamed.

Every day, the anxiety began to take over me a little more. I started to hate myself. Everything I did was wrong. I also started having panic attacks and horrible memories, nightmares at night from the time I was sick with anorexia.

It felt like I was never good enough. I had also wasted so much time, energy, money on my illness by my parents and siblings that I felt useless and horrible. We went to several different psychologists, but no one felt right.

I still went regularly twice a week to a therapist and talked about nothing. I tried all kinds of medications, but they made me feel even more confused and empty.. It felt like I had no feelings, no anger, sadness, joy, happiness, nervousness, or so. I just felt tired and anxious and unsuccessful.

The days went by. It never got better. It was the same hard, tired, anxious days. Somedays I just managed to lie in bed. There were never better days. I had missed so much of school so it was unnecessary to even continue I thought. And I had no strength or motivation either. The zest for life was gone.

It was November and I tried suicide for the first time. I overdosed on my depression medication and was going to overdose on alcohol in the bathroom but my mother found me. Mom took all my medications, and hid it, giving only one dose a day. Suddenly I stopped taking them and instead collecting them for the next attempt. I did not think much. I thought that was an option. I never believed there was a future for me.

The next suicide attempt was an overdose of Dad’s sleeping pills. I became dizzy, and had to lie down. I waa thinking “now I’m dying”. I got a panic attack and I ran downstairs to my mother and cried. I could not say anything. I Just cried.

My mother and I took a quick trip to Spain to just relax and take a break from everything. It did so well. Oh what I loved it. In Spain I felt no anxiety. Just sun, pool, good food, happy people, spa, massage, shopping, snorkeling, kayaking etc. I felt so good.

But when we got home after two weeks, I got bad again.

I Was so tired of life and depressed that it was not worth living, I felt. I Had only one friend and she lived in Sweden. I talked to her every day, but mostly about how bad we felt. But she was still a great support to me. She was my best friend. Really. She was exactly like me, just a year younger.

I Had worked as a model from time to time during this time. Loved standing in front of the camera, pretending to be someone else than I really was. I Felt it was my thing and that I was good at something. I also felt that I could make my family proud if I became successful or pay all the debts back one day, maybe then they would love me, I thought.

I was 16 years old. Had never been away from home just when I was at the hospital for anorexia and some football camps. I traveled alone to Japan for a modeljob. Did not think so much, I never thought about anything really,..

I thought that it was an opportunity that only comes once in a lifetime and things happen for a reason. I did not even really know how a modeltrip would be like, i thought that I was just going to be photographed and walk on the catwalk and have fun. I was wrong, It was anything but fun…

I had received an email from my modelagency with the address to the place I would stay at. I took the bus from the airport in Tokyo, Haneda. I Did not understand any of the Japanese signs but somehow I arrived at the right place. It was not a fancy place. A old building, far away from the city. I got my room. I opened the door, the lock was broken so it was open- it smelled of smoke, cigarette smoke. It was messy, dirty. There was rubbish and dust on the murky floor. There was two small beds and one window.

I Got a huge lump in my throat. So I would live here for two months. Okay. The other girl that I was going to share the room with, was apparently not here. I sat for a while and rested from the shock and then I needed to find the modelagency. I had no idea how to use the trains and local transport, it took me 8 hours before I got to the right place. I was so tired, I barely could hold my own legs.

At the agency, it was time to take the measurements around the waist, arms, chest, hips, thighs. They told me I had too wide waist. That I was a little too big, that it would be good if I got a little smaller and that I was going to be kicked out if I gained weight. My waist was 64 cm and they said I needed to be under 60 centimeters.

The model world turned out to be very different from what I expected. I was told that one of my legs was bigger than the other. So much body complex I got from that!

I stopped eating to control my anxiety.

I survived on coffee from Starbucks. Without milk, cream, sugar. It would be black and in size XL if possible because I usually came back from the castings late on the evening and I could not get any sleep on the hard bed, even if I was completly exhausted.

It was difficult and heavy to understand the model world and I did not know Japanese either. I noticed how incredibly important it is to have a friend and someone to talk to. I had no one.

A couple weeks went by, but i became worse. I felt so bad that I could not sleep anymore, but I could not get up either. The agency called and shouted at me why I’m not at the castings. I tried to explain that I was feeling bad but they said I still need to go. I called every day and night with my parents. They could not do anything, they said that everything would be fine. I screamed, cried, I could not take it anymore. I wanted to go home.

I could not stand another day. Mom said she would be here in a few days. But I did not have the strength for another minute. So I made my third suicide attempt. I could no longer bear myself. I was a failed person who only caused problems. It happened on the motorway.

But I was saved and came home and it felt like a heavy weight had been released from my shoulders.

Back home, I started overeating because I was disgusted with how thin I had become in a few weeks and to comfort myself.

I decided that I would take charge of my life. I needed to do a big lifestyle change.

I went with my dad to the gym. wow … that was incredible. Sure, I had run on the treadmill several times before and been on zumba, spinning and stuff, but when I started lifting weights, using machines in the gym … it was incredible. A feeling that is indescribable. I felt strong. I felt safe. Good. Cruel. Different. Nearly happy… It was so nice to be able to lift big weights that you never thought you would be able to. The feeling of having was incredible.

I felt strong for the first time in my life. Physically strong. I became confident with the help of the gym, I found a place where I could be myself, where I was accepted as I was, in the gym everyone worked and focused on themselves. For the first time in years I felt that I had found the joy of life again. Found something I felt good about, something that made me smile, laugh, something I could live for. I did not care about what would happen to the body, I ate more and felt more energetic, stronger, more stately. I also gained 10 kg!

I took a break from my modeling job. They said I had grown too big. Fuck that. I had finally understood that joy, happiness, health is the most important thing we have.

. When I was depressed it was alot because I didn’t know who I was, what I wanted, and because I lived a life for someone else’s sake. I thought I would be happy if I did what others wanted, but it was the other way around and I realized it too late when I had nothing left. I felt that everyone went further away from me. I felt that I just fell deeper into the cave and felt lost. To then find the strength training was a light in the darkness. I found something that made me believe in myself, something I waited for every day, something that strengthened me mentally and physically. I found my own thing, that I did for myself and no one else. It became my hobby, passion, something I daydreamed about. I wanted to learn everything and more about health and how Important it is to take care of yourself. I never wanted to fall down again. I seriously thought at my worst that I would never make it or find life again. It was so amazing to find a passion in life, and to know that It would never leave you 😀 It could have just as easily been anything,a pet or a friend or a hobby like Art or Music. But it was the strength training. I have always been interested in sports and always been active in life, so It was nothing strange to start training. But to the opposite from the soccer and running, this was different, new. It suprised me every workout, you never knew what to expect. And for the first time in my life felt STRONG. Who cared if it was true or not, or what others were thinking.

During these years, I have grown as incredible as a person and become stronger than ever. I have learned that you have to face your feelings, fears, anxieties, difficulties and not hide them and think that you forget it. I have learned to listen to myself and not others. My will, my health, my well-being ALWAYS come first. You live in this body, it’s your house, so take care of it.

That was my story. Thank you for reading.

Så lugnt, tystnaden. Kylan. Blåsten. Ensamheten ❤️

Träffade en simmare (älg)

.. tre huggormar och flera andra ormar

Fåglar, myggor och andra vänner från naturen

Älskade livet i naturen

Tvättade mig i det kalla källvattnet och levde utan lotion, tvättmedel.

Strömm eller el var det inte mycket användning av. Förutom långkoket på min middag av goda nöt svans med värmande hemmagjord buljong 😋

Här lever man 🌲💕

God kväll! Och en trevlig mors dag till alla mammor ( I Finland firar vi det idag )!

Jag vill hylla alla starka mammor, alla grymma otroliga ni! Alla mammor har en stor uppgift och den största delen i barnets uppfostran.

Denna video är en hyllning till alla mor och fäder, föräldrar som tål från en dag har barn att stödja, uppmuntra och lyfta dem från grunden. Denna video är också en påminnelse om allt är möjligt. Man känner att man vill ge upp ibland, och gör det, men man klarar av att stiga upp igen trots alla hinder.

https://youtube.com/watch?v=0JaHtpjzIME%3Ffeature%3Doembed

Tämä video on kunnianosoitus kaikille äidille ja isille, vanhemmille, jotka jaksavat päivästä toiseen olla lastensa tukena, kannustaa ja nostaa heidät maasta ylös. Tämä video on myös muistutus siitä, että pystyssä pysyminen ja tavoitteiden saavuttaminen on mahdollista ainoastaan siitä syystä, että on kaatunut tarpeeksi monta kertaa. Itkenyt, satuttanut, pettynyt, luovuttanut hetkeksi – mutta noussut taas ylös jonkun ihmisen kannustuksen ansiosta

Hyvää iltaa! Ja mukavaa äitienpäivää, kaikille äideille!

Äidin merkitys on yksi suurimmista lapsen kasvatuksessa. Ei ole liioiteltua sanoa, että äidit ohjaavat, kasvattavat ja määrittelevät lapselleen elämänpolun ja sen suunnan.

Tämä postaus on kunnianosoitus omalle äidille koska hänellä on syntymäpäivä juuri tänään. Äidille, joka jaksavat päivästä toiseen olla minun tukena, kannustaa ja nostaa minua maasta ylös kun tuntuu raskalta.

Oma äitini, on vahvin ihminen mitä tunnen. Hän auttaa minua kaikessa huolimatta siitä millainen olen ja on paras äiti mitä olla voi! Olen onnekas että juuri hän on äitini, ja haluan myös että hän ja muut tietävät miten ylpeä minä olen siitä! Voi korvata koko joukon ihmisiä elämässäsi mutta meilla on vain yksi äiti. Ja kiitos että se olet sinä, Mamma. Ilman sinua en olisi täällä tänä päivänä. Olet antanut minulle asioita ja opettanut minua sellaista mitä en koskaan pysty antamaan takaisin, mutta tiedäthän että rakastan sinua yli kaiken ja olen niin ylpeä ja kiitollinen siitä mitä olet uhrannut minun puolestani, kiitos ja hyvää syntymäpäivää!❤️

Ennen sairauttani meillä ei ollut yhtä hyvä suhde/kontakti kuin nyt. Aina olemme olleet läheisiä niinkuin äiti ja lapset yleensä ovat mutta tänä päivänä sairauteni on lähentänyt meitä,olemme jakaneet surut ja murheet, nähneet toistemme vahvat ja huonot puolet, olemme oppineet toisiltamme paljon.kiitos sinulle olen kasvanut vahvaksi ja itsenäiseksi. <3

Svenska:

God kväll! Och en trevlig valborg ❤️

Jag vill hylla extra mycket min mamma idag, hon fyller år!

Mamma har alltid varit där för att stödja, uppmuntra och lyfta upp mig då jag mått som sämst, då jag känt mig svag och orkelös har hon gett mig nya krafter och ork. Mamma själv, är en påminnelse om allt är möjligt. Hon är en inspiration för mig.

Min mamma är den starkaste kvinnan jag känner. Han hjälper mig i allt trots vad än situationen är, hon är den bästa mamman jag kan ha! Jag är bara lycklig att precis hon är min mamma, och jag vill också därför hylla och berömma henne för det. Hur stolt jag är att jag har dig! Man kan ersätta en hel rad människor i ditt liv, men vi har bara en mamma. Och tack för att det är just du, mamma. Utan dig skulle jag inte vara här i dag. Du har gett mig saker och lärt mig saker som jag aldrig kommer att kunna ge tillbaka, men du vet att jag älskar dig mer än något annat och jag är så stolt och tacksam för vad du har gett mig, tack och grattis på din dag!

Innan mina tonår och före min kamp som yngre, hade vi inte hade lika bra relation som vi har nu, jo visst har vi alltid varit nära men idag känner hon mig bättre än någon annan på hela jorden, vi har varit så nära och upplevt allt tillsammans. Vi har kämpat mot regn och sol, storm och mot vindar. Berg och dalbanor. Vi har delat allt tillsammans, vi har sett varandras bästa, starkaste men även svagaste sidor. Vi har lärt varandra saker och visat varandra delar jag är evigt tacksam för. Tack vare dig har jag blivit den starkaste personen någonsin, du har fått mig att tro på mig själv vad än händer och du har inspirerat mig och gör det än idag, varje dag, för du är bäst. Älskar dig mamma!❤️

Ibland är det väldigt skönt att min rheumatism delvis är osynlig, ingen kan se att jag är sjuk och ingen kan döma mig utifrån min sjukdom. Men det är också det som är problemet. Ingen kan se och därför har de svårare att förstå. Ingen kan se den inre värken jag strider med ständigt.

Det positiva med då det inte syns.., är att jag inte behöver berätta för någon om jag inte känner för det. I vissa stunder vill jag bara vara som alla andra, jag vill smälta in, inte sticka ut, inte ses som den ”sjuka”. Inte få kommentarer och konstiga blickar.. Bara få vara ifred. Glömma sjukdomen ibland.

Å andra sidan finns det massor med negativa sidor, När jag mår som sämst vore det skönt om folk kunde se att jag var sjuk, så att jag slapp förklara. Tex. när jag åker kollektivt och knappt kan stå för att lederna gör så ont. Då önskar jag att det hade synts, så att någon hade erbjudit mig en plats.. jag kan knappt minnas hur många gånger jag fått sneda blickar då jag har haft så ont så jag varit tvungen att ta av mig skorna och suttit barfota, med svullna fötter av värk och fläckar på huden, jag har fått bita mig i läppen för att inte skrika eller gråta av värk och värst av allt – ta någon av de prioterade platserna när någon äldre fått stå bredvid. De stunderna hade jag bara önskat att andra hade sett och förstått min pina, att jag fullständigt inte kunde stå upp och erbjuda min plats. Att jag hade så ont så jag inte visste hur länge jag skulle stå ut innan jag var hemma (med mina ispåsar och medicinen jag glömt hemma..)

Situationen i världen är inte den bästa.
Andra har det värre och andra bättre.

Vi får göra det bästa av stunden, vare sig läget är tillfälligt och kortvarigt eller skulle det hända att tredje vågen skulle komma och stanna här en längre tid. Jag är varken pessimist eller optimistisk i denna situation, vad kan man egentligen göra? Inget annat än acceptera, leva dagen som den kommer och är. Reflektera över vad som betyder och vad inte. Det som hjälpt mig och vill dela med mig, är några tankeställare.

Är du lycklig idag? Vad betyder lycka för dig?

Hur vill du leva? Vad kan du göra åt saken? Vad kan du göra varje dag, för framtiden?

Hur skulle ditt drömliv se ut? Vi lever bara en gång. Ta hand om det du har. Fundera på vad som betyder och vad inte. Slösa inte onödig tid och stress på saker som inte spelar någon roll, som tex. Några negativa kommentarer, åsikter eller att grubbla på något som hände igår.

Vad gör dig glad? Vad får dig att må bra?
Gör mera av det.

Vad får dig att må dåligt?
Gör mindre av det.

Vilka människor och situationer eller saker skapar dig oro eller ångest känsla?
Förbered dig för nästa stund i denna situation ifall du inte kan undvika det helt. Visst sägs det att vi inte ska undvika ångesten, möta de obehagliga känslorna, möta sin rädsla. Men handlar det tex. Om en enkel sak som att varje gång du närmar dig någon person, eller tar upp mobilen, och du får obehag i kroppen, fundera varför och.. enligt mig, gör inte det. Som jag sa, vi lever en gång. Gör mera av det som får dig att må bra och mindre av det andra.

Det lilla vi har kvar i livet, se till att njuta av det. Hitta personer som inspirerar och du trivs med, vare sig det är på media eller utanför.

Ta hand om er. Fyll på med näringsrik föda och tillräckligt med vitaminer, ta hand om kropp och själ, skit i saker mera och framförallt, skratta, le, ha det skoj!

Skulle du tro mig om jag sa till dig att;

• Jag dricker vin varje dag

• Jag äter godis varje dag

• Jag äter rött kött varje dag

• Jag går och lägger mig efter klockan 12.

• Jag dricker koffein

• Jag äter tillsatser och salt

• Jag gör inte cardio

• Jag räknar inte mitt kaloriintag

• Jag väger inte mig själv

• Jag följer inte någon diet eller träningsplan

Jag är en normal människa, som bara lever mitt eget liv 😅

Men .. vi är alla olika och vi kan inte jämföra med andra. Speciellt om du har några hälsoproblem, följ bara din kropp men håll också ditt sinne lyckligt och njut av din livsstil medan du tar hand om din kropp och den kommer att ta hand om dig tillbaka.

Grey Fleece Oversized High Waisted Utility Pocket Drawstring Cuffed Joggers – Sally

Blue Ribbed Zip Up Long Sleeve Top – Alma

Och, nu kommer jag faktiskt göra några förändringar på grund av min reumatism och känslighet för alla slags saker, från mat till tillsatser i allt från tvättmedel, kosmetik, livsmedel.. osv.

Då man tänker efter använder jag sjukt mycket som är både dåligt för huden, miljön och hälsan över lag. Om man (jag) får återkommande känsligheter, biverkningar eller allergiska reaktioner sedan barn av allt från el, luftkonditionering, starka dofter eller kryddor, krämer, då jag är hos frisören eller äter något speciellt. Vare sig det är min reuma, eller min känsliga kropp så kan jag vakna nästa dag helt svullen om lederna, ögat eller kroppen full med utslag, allergiska reaktioner. inte bara huden tar kål, får återkommande problem i magen eller halsbränna av så mycket att jag inte själv ens kan hålla koll på det, plus att jag som jag nämnde och upprepar ständigt, är en ”all levare- livs njutare” ”orka bry sig” ”lever en gång” och njuter av livet, hatar ordet lagom och äter för mycket salt, dricker för mycket vin, äter saker jag inte tål, använder plast och är dålig på att sortera. är lat och ofta glömmer miljön, använder tvättmedel för ofta och vaknar upprepat med klåda. en ändring ska göras och det blir ett äventyr, nästan spännande samma som jag inte kan ha koll på allt. så tyvärr blir jag ingen perfektionism, eller tyvärr och tyvärr, men gör allt jag kan göra i dagsläget och som jag sagt förut, små förndringar gör stora skillnader i längden! Vill du minska äta rött kött, behöver du inte bli vegan på dag 1, bara minska mängden kött per vecka kan hjälpa. Testa lite vegetariska produkter och samma med hygien, minimera användningen av tvål och pulver, pröva olika huskurer och naturliga sköljmedel innan man går över gränsen och får panik av att man tog en plastpåse i kassan då man handlat.

Lilac Cropped Hoodie & High Waisted Jogger Loungewear Set – Alia

Tänker ni på miljön? er själva? Jag hör upprepande rekommendationer att minska rött kött om man lider av rheumatism, därför tänkte jag minska mängden, om det skulle göra förändring, bidra med positiva egenskaper. Däremot kommer jag absolut inte att börja vegansk diet eller vegetarian, ingen diet över huvudtaget bara tänka lite mera på vad som kan göra skada och vad nytta till min ledvärk, vanligtvis har jag flytt till södern så fort kylan närmat sig Finland, men läget är inte det bästa i världen och vi får göra vad vi kan med det vi har, är det någon annan än jag som längtar mera än någonsin just nu att resa? Bara att ta en buss till en större stad skulle ju vara något extra, även om jag hatar storstäder eller centrum, är en liten skogstomte inombords, hehe.. Men bara för att man inte kan direkt göra si och så, vill man lite extra göra såna saker just nu, men utan mask och utan att tänka på avståndet desto mera, ett liv med fria regler, en värld utan gränser igen.

Anyway, lilla projektet kommer bli lite extra roligt, då jag börjat gilla växtbaderade produkter ju, finns i oändligheter i dagsläget och smaken är delikatess! Man blir lite små inspirerad av alla goda recept som delas på media också. Ska själv mixa fram några hampa bollar strax till middag, delar med mig receptet sen om det lyckas!

Ha en underbar helg allesammans!

Tänka sig att det är 2021 redan… vart går tiden?!

Merry Christmas everyone!

I know a lot of people fight with anxiety during christmas, but hey’ Cristmas is only once a year, and this day will not come again.

It is only 24 hours (less now) and we will not get a second one this year. So relax, breathe, be thankful whether you are celebrating or not❤️

Happy holidays!

With David Watson, click here to watch it on youtube.

I wrote this post on the summer.

Since the epidemic, I started working from home and if I am honest, I got a bit obsessed with working. When you work from home or as a freelancer, you do not have regular working- or free time, so I take all the time I got for work. All possible times, on the summer I even sometimes worked in the gym. That made me sad and realize that I am going over the limit, because I could not even give myself my own therapy, the best time on a day, for myself. I just thought about work, what I was missing or what I could do next.

That is sick haha..and I knew it myself deep inside but the feeling was irresistible.

I tried to leave my phone away even for an hour, but it felt like I was losing every opportunity of making money or working extra. (And when I am working out, I get so much inspiration and new ideas, my brain is working like fire!)

And you know, when you are at home you need to do the everyday stuff.. Like taking care of yourself, your home, family and pets etc. So It is either that or work. You probably know the feeling when you are writing or working nonstop and you can not even give yourself time to drink water or go to the toilet hahaha.. Or is it only me?

Because it is so hard to begin again, as hard it is to stop. Even if I knew I needed to do, and like a hundred things at home, but that made it even harder to stop working from the computer or the phone, that made it possible for me to work anywhere. My brain was so tired and my heart just screamed of free time even 10 minutes of taking sun or going for a swim?! No, always working. Need to work.

Work while eating, walking with my dog, taking a bath watching tv, on the bus for a business trip, lol everywhere and anywhere.

So, if I could not stop, how would I stop this obsession? The good part was that I knew myself I was going over the limit, I slept bad because I only thought about work and sometimes even working on the night. I got pain in the neck and back, my fingers was cramping, my eyes was red and dry from working non-stop I got even high blood pressure and cortisol. Yes, I did not have time to be social but because of the Epidemic, I did not see friends anyway. Buy the thing that saved me? It is pretty sad..My phone got broken. So that made me actually happy, because It forced me to stop. When my phone was at the apple repair center, I got time for myself and recover. I made a plan for myself and for the future. I made a time schedule and put regular alarms, so I would remember to take free time. I also made regular days off and vacation. That saved me and my health. Thank god.

Even if I am still a bit overworking, I give myself free time and it is so much giving myself new energy and mindfulness like going for a media free weekend/week to the sea, or taking a day off, putting the phone and computer on flight mode etc. Asking for help etc, but not help, so I could get more time for work, no.. Ask for help, so that I could get more time for myself and time to recover, relax (and ofc time for my family and pet). Another thing that helps is Meditation(without any meditation apps or music) Meditation from the nature.

Time on my own, and choosing the persons that does not influence me to work even more or get me stressed.

Sorry for my bad english, but hope you got the point..

We only live once so use that life carefully! Take care of yourself inside out. Be with the important ones, and live. Let the mind rest and enjoy life behind media, on the other side. Go on adventures, when it is possible go on vacation and travel without the phone. Be with your friends and family for real, do not watch tv or the phone. Forget work and live. That is what I am telling me, every day. Life is beautiful and worth living. I do not want to remember my time,

Specially when I am young and still healthy, as an over-stressed or overworking.. With no time for living/enjoying the small things in life, like the sunset or smell of fresh coffee, enjoying the seasons, and training at the gym..feeling the muscles work and playing with my dog outside on the garden, watching how happy she is and realizing how fast she grows. Suddenly she is turning 2 years!!!

– Do winter sports! During the early fall, for example, one tip is to go hiking and enjoy taking long weekend walks, and in the wintertime, cross country skiing and ice skating are common ways for many to keep active, socialize, and stay warm.

Even if you don’t have a sports background, there is a lot of different sports you can do on the winter, whether you are a beginner or experienced.

To regularly get outside and get your pulse up is, in other words, a good way to get out of bed, energize, and get on a better mood!! And what is better than go to a sauna afterwards..

– Be social. Don’t channel your inner bear and hibernate. Get out with fellow travelers, or friends and hang out at local cafes, restaurants and events when the epidemic is gone.. I really hope for better time🙏😬 But at this time, try some social networking like watch NETFLIX PARTY with your friends, call a videochat through Zoom, join online group exercises etc!

– Get a sun-lamp! I dont know if it helps, but I got one and hey, it does not do any harm at least! Specially when the darkness starts at 4pm it helps me to stay awake at the computer working.. But I recommend to use it in the morning, and regulary for at least 10-20minutes.
– Taking a Vitamin D supplement may also help!
– Another tip is to get cozy with friends and family.. snuggle up under warm blankets with good food and wine, lots of flickering candles, and a good movie.

– Make a list of all the positive things you like about the winter or darkness.. We sleep better, actually it is proven that we sleep better when it is cold and dark.. so yey, because at least I need a good nightsleep! 😅

Lets embrace the darkness with a lot of good mood and mindfulness to survive !❤️🍿💡💡😴✨❄️🧘🏼‍♀️🩰🎮🌌🕯🛁🧼📚📝💖🔆