Modella
New podcast out
Offerilla Kampanja nyt!
Nyt kannattaa klikata Offerilla sivuille shoppailemaan, sillä nyt on lisätty paljon uusia ja kiinnostavia kohteita! Olin itse lähdössä oopperaa katsomaan Lauantaina mutta tuli muutoksia, menimme perhen kanssa mökille poimimaan sieniä sen sijaan. Vaikka ei löytynyt yhtäkään kanttarellia, harmi.
Jos tilaat ensimmäistä kertaa saat ostostasi 10% alennusta, Offerilla10 koodilla.
Sivuilta löydät jo yli 1200 erilaista tarjouksia, lahjakortteja, tuotteita, palveluita, joten kauttamme löydät varmasti sinullekin arjen ilottamiselle.
Itse käytän säännöllisesti Offerilla sivustoa, koska rakastan kokeilla uusia palveluksia ja kuten ehkä tiedätte ennestään, olen todella säästäväinen niin minulle ehdoton valinta!
Postaus sisältää adlinkkejä.
TRANSFORMATION
Än en gång, en tillbaka blick till var styrketräningen har gett mig <3
Tack för att ni läser!
Några år före jag började träna på gymmet, var det viktigt för mig att släppa allt som hade med träning, prestation, kontroll, vägande, framförallt kasta vågen och inte bry mig ett dugg om varken kropp eller utseende (vilket är en frihet jag älskar än idag) som också leder till att du inte bryr dig alls om vad andra tänker och tycker, du fokuserar på hur du mår vilket är det viktigaste vi har. Speglar betyder inget för mig, friheten att gå förbi spegeln utan att bry sig ett dugg. Det hände inte på en natt, vi kvinnor är (speciellt i dagens samhälle) för fixerade med utseende och krav att se ut på ett visst sätt, och jag som hade hela min barndom upplevt mig själv som inget annat än ful, för smal, lång pinne, och helt enkelt en sämre person än alla andra och sen senare också rasa fullständigt ner i vikt, uppleva “mardrömmen” (läs mera här) i sjukhuset som lade mitt eget värde och livs hopp rasa till nollpunkten jag aldrig trodde skulle kunna repareras igen, ätstörnigen och depressionen som bidrog med flera års kamp och följder som har kostat mig på förlust av vänskap, utbildning, familjens smärta, hälsa och rubbningar i kroppen som jag får leva med för gott, levande överlag jag räddats från flera gånger tack och lov, pengar och flera års springande från olika läkare till psykologer och terapeuter som gav ut mediciner som jag tappade räkningen på och bara gjorde mig värre, och så mycket mera.. så efter allt detta, kunna lämna allt som har med prestationskrav och utseende att göra, var en lång process men det bästa jag gjort i mitt liv. Jag växte upp och ville göra allt rätt, att ändra om det hela till att jag duger och allt jag gör duger också, var svårt men det går då man inte ger upp.
Jag själv är min egen räddning. Ingen annan än du själv kan skapa ett hopp om livets mening och en tro på dig själv som ingen annan kan påverka mera.
Så den friheten, var nödvändig för mig. Det insåg jag själv. Vad någon läkare, behandlare, familj eller bekant sa åt mig med hopp om att hjälpa påverkade mig aldrig tyvärr. En sjuk person måste förstå allt själv. Med följd av att jag var tvungen att sluta skolan och gå igenom depressionen och vara hemma med ingen annan än mig själv, hjälpte med att jag lärde mig saker om mig själv hela tiden, regelbundet. Jag insåg nya saker. Jag förstod så mycket mera. Jag byggde upp mitt självvärde, jag byggde upp en vänskap med mig själv som är så starkt idag. Jag skrev och skrev, pratade och pratade, delade med mig kunskaper och erfarenheter, känslor och tankar och hörde andras synpunkter som förklarade nya saker och jag kunde ta emot kritik på ett helt nytt sätt, det är viktigt att prata och lösa upp alla knutar vad man än har gått igenom, för mig var det inte någon psykolog som jag behövde, jag behövde bara mina närmaste och mig själv. Böcker, inspiration från olika håll och stöd har gett så mycket det med. Resor, utflykter, nöjen har gett sitt, modellarbeten och internet, sociala kontakter runt om i världen lärde sitt. Förlusten av viktiga personer, bästa vännen som gjorde självmord som gav mig en lång process över livet än en gång, mormor och andra nära till hjärtat har fått mig att påminna mig själv om livet flera gånger. Vi lever bara en gång, så varför spela spel med det? Istället därför, för just den orsaken, leva med mening och sköta om sig själv de dagarna vi har. (Oj vad djupa meningar det kommer nu, aha!) Min blogg är typ min bibel. Jag skriver och det har hjälpt mig så mycket.
Vad räddade då inte skrivande räckte? Allt var meningslöst och en tid efter prövning från håll till håll, modellarbeten utomlands som saknade nöje mera och bidrog med bara negativitet den perioden, alla vi behöver något som ger glädje och motivation i livet. Jag orkade inte mera vakna och bara överleva. Leva om ett hopp om något verkligt och typ bli något “normal” i balans, leva en vardag igen. Jag var som en robot utan mening och gjorde som det sades. Väntade och drömde på något jag inte visste om, trodde det var att göra andra till lags och göra min familj stolta en dag och mig själv stolt från saker och material som inte påverkade ett dugg, jag förstod att så länge jag följer det som samhället, världen, familj och bekanta vill och rekommenderar för mig, det som får oss (fick mig) att tro att vi blir “lyckliga av detta” kommer jag aldrig finna min egen lycka. Tomheten och smärtan jag levde med, kändes inte rätt och utan mening. Jag såg mig själv som ett misslyckande, allt jag hade bidragit med var bara negativt och kaos, smärta och misslyckande som sagt. Jag fick hitta mig själv igen. Till frågan, vad räddade mig?
Gymmet. Styrketräningen. Ljuset i livet.
Att träna utan krav. Utan något mål, utan att någon säger hur och vad du ska göra, på vilket sätt. Nej det var jag och mig själv, jag och handlarna, vikterna. Ett samarbete.
Det var pappa som tog mig första gången till själva salen. Där började vi gå regelbundet tillsammans. Det har hjälpt oss otroligt fysiskt mot både ledgångsreuma men också så mycket annat. Idag tränar vi båda, fortfarande på samma gym tillsammans, aha! Fotbollsträningarna byttes till styrketräningen.
Gruppträning var aldrig något för mig, jag kände mig alltid sämre än de andra. Styrketräningen är det bara du mot dig själv. Vi alla bygger på oss själva.
Styrketräningen ger mig glädje. Det skapade något ingen och inget annat har bidragit med. Jag har blivit den starkaste och hälsosammaste, gladaste, lyckligaste person med stöd av de “lugna” stunderna på gymmet.
Jag hade min period då jag så att säga “bulkade” men utan någon kontroll över det hela.
Jag behövde äta mera för kunna träna och att ha något att bygga på. Det gick inte direkt att bygga på bara skelett, kunde man säga lite överdrivet men så kändes det för mig, och jag ville mera än gärna gå upp i vikt. Jag käkade allt jag bara kunde och i mängder tills jag spräcktes, lämnade allt som hade med rörlighet och aktivitet där pulsen höjdes bort från styrketräningen på gymmet som var mera terapi för mig men ökades till det som det heter “styrke” träning och styrka, kraft och till och med lite muskler så småtting om.
Jag gick fort upp i vikt! 10 kilo nästan direkt, som så klart var en hel del vätska men jag var glad och därifrån började jag. Jag läste all information jag hittade och var min egen “kund”, prövade alla slags variationer och möjligheter, vilket universum det var och jag fortfarande lär mig så mycket nytt, det är så mycket man får göra om och man gjort fel men jag kallar det inte för fel eller misslyckanden, utan lärdomar. Jag är mitt eget redskap och jag är försiktig med min kropp och hälsa, jag samarbetar med den och jag bryter inte ner den som jag under perioden då jag led av ätstörningar kanske hade gjort.
Träning är en rolig sak, hälsosamt och något som bygger upp oss! Träna inte för samvete, prestation, för att “straffa” dig själv för något du gjort eller ätit, det är flera som använder träning som ett sätt att bränna kalorier eller springa bort det dåliga samvetet och träning är inte rätt medel för det, det orsakar bara fel relationer och kopplar bort den glädje och hälsosamma sak träning och motion ska bidra med. Du behöver inte vara bäst eller träna mest, du behöver inte gumma, gör något du tycker är roligt och rör på dig med glädje! Thats the spirit! Träning är ett otroligt hjälpmedel för allt enligt mig! Vilken spurt till vardagen och aktivitet i hjärnan man får av bara lite blodcirkulation i kroppen, eller hur!
Resan var lång men så värd det!
Året då drömmen började om att få stå på scen en dag och representera muskler, en fysik som jag byggt upp men som berättar en hel historia av kamp. Ett år senare började jag försiktigt men säkert göra mig redo för 2015 Bikini Fitness, utan sträva efter prestation utan däremot att ställa mig på scen och njuta av det. 
Jag vill dela med mig den glädje träningen kan verkligen ge oss, och framför allt har gett mig, livets ljus. Läs mera här:
Påsken närmar sig och nytt schampo
Hej allesammans!
Påsk-veckan har startat igång! Är ivrig som om jag vore 3 år gammal fortfarande, hehe! Ska pyssla med min systers pojkar och gömma lite påskägg och förhoppningsvis hitta något ägg till mig själv också, gärna i storlek XXXL. 😉 Sen vi i Finland äter ju Memma, som har varit det äckligaste jag vet alla år jag levt men jag har ju inte ätit det sedan lågstadiet om jag minns rätt så ska se till att köpa en låda eller två hem för att pröva om jag plötsligt vem vet inte älskar det? 😉 Lite memma och kvarg eller glass, man behöver kanske något sött för att få i sig den bruna kletiga röran 😀
Idag har jag tränat rygg på gymmet och även om jag hade vilodag igår känner jag mig stel som en varg efter Måndagens benpass där jag maxade och höjde vikterna än en gång, fick tusen dopaminkickar att köra ännu tyngre och avslutade med att benpressa allt sista man hade kvar med hjälp av pushande kamrater i gymmet. Har ju träningsvärk i mun-giporna efter allt grimaserande och glädjeskratt efteråt haha! Underbart, är fortfarande helt i endorfinernas värld två dagar efter passet. 😛 Solen bländer mig i ansiktet nu och funderar om jag någonsin kommer få sömn idag, men vad är bättre än att ta till vara det och arbeta lite hemifrån nu då man kan! 🙂
Bild av Peter Nuutinen Förresten har jag fått uppdrag att blogga om ett nytt Schampo för håret som jag fick hem förra veckan (Ska använda det i ca. 30 dagar). Har använt det två gånger nu och redan första tvätten blev jag kär. Kanske för att jag också fokuserade ordentligt på hur det kändes att tvätta med detta specifika schampo, men ärligt talat var det grymt och ska berätta varför. Jag vet inte vad ni använder för produkter när ni tvättar håret, men jag är en lite all-tvättare, har sedan liten använt mig av mamma’s dyra hårsalong produkter eller andra hon beställt från internet för hon tycker det är så viktigt att använda ett bra schampo. Visst är det, väl, speciellt om man har lite känsligare hår, eller inte inom normen. De flesta schampo:n lovar en massa, allt från att göra håret mjukare till glansigare, längre till och med eller mera volym. Ibland kan det faktiskt fungera, men dessa produkter är ofta bombade med tillsatsämnen och irriterar bara håret ännu mer, som det redan görs efter varje tvätt och produkter som vi använder till håret flera gånger i veckan om inte dagligen andra och inte nämna att färga håret. Detta schampo hade inga dramatiska löften förutom att du inte kommer att ha behov av balsam efteråt och att det passar alla typer av hår, vilket var ju skönt! Schampo:t är gjort på naturliga ämnen med aloe, eteriska oljor, frön och även pepparmint för att fresha upp det hela. Jag hade inte läst detta innan, så jag fick ju otrolig upplevelse direkt då jag tvättade håret, blev så förvånad för håret blev mjukt direkt samtidigt som det ändå var rent och tvättat efteråt, som inte hade fungerat om man tvättat med balsam. Förälskade mig mest i Pepparmint doften och känslan jag fick i håret.
Mitt hår då?
Just nu har jag ganska OK hår. Ofta på vintern väldigt torrt speciellt i hårbottnet, så pepparminta hade väl lätt irriterat mitt hårbotten som andra uttorkade parfymbombade schampon hade gjort, men NOPE tvärtom så gav det bara en extra kick och liv till hårbottnet som antagligen blir torrt och ruffsigt eller fettigt och platt. Då jag tvättar mitt hår med vanligt schampo så får jag alltid en stor bomb av hår och trassel ( ÄR DET BARA JAG!??!?! ) och får använda ett halvt kilo balsam för att reda ut det igen. DETTA Schampo då, blev inte ett ända trassel, som lovat utan att ens insett det behövdes det inget balsam för håret var otroligt mjukt och glatt! Blev så glad så jag nästan är rädd att använda mig av det igen för jag vill spara till “speciella tillfällen” så bra var det! Så snål är jag också haha. har jag en Nocco kvar i kylen tar jag hand om den med hjärta och kärlek tills jag verkligen behöver den.
Som liten har jag alltid haft ganska tjockt hår, allt från mörkt och fluffigt till blont, torrt och ibland tunnt men kanske ändå det tjockaste och typ mest friska håret i familjen. Säger DE iallafall, och tror det beror på att jag lärt mig av mina 4 syskon alla lärdomar de sagt till mig, typ färga aldrig håret (så levde trist liv och färgade det först i tonåren) men värt det! Och använde mig aldrig av hårfön, plattång, locktång m.m. inte idag heller bara på modelljobb eller om jag ska ut. Annars låter jag det oftast torka av sig själv, och det blir ju härliga lockar på sommaren och svalkar skönt då man går med lite fuktigt hår! 😉 Hårspray med balsam är något jag dock måste använda annars skulle jag inte få utrett mitt hår, men denna gång efter detta schampo har jag inte använt det faktiskt, till förvåning. Ska se om det funkar i fortsättningen också. 30 dagar på mig 😀 Gör en slut recension också, hoppas på mirakel 😛
Schampot heter NEW WASH och är från HAIRSTORY Borde ta före och efter bild också, nu har jag ju använt det två gånger redan men ska absolut ta ändå!
Schampot kommer denna månad att lanseras i England men förhoppningsvis inom kort hit till oss också. Det är på listan men när vet de inte exakt.
OCH VIKTIG INFORMATION: Tro mig jag säger inte det för att detta är ett samarbete,jag delar ALLTID mina ärliga åsikter. Både i bloggen och i livet utanför. Om jag inte gör det så håller jag tyst istället för att ljuger någon rakt i ansiktet. Det hade jag aldrig gjort. Jag står för mina ord, alltid. Och jag har respekt för mina åsikter och val, det betyder inte att alla behöver tycka och känna likadant, som i allt. Men ofta så drar man sig till likadana personer som dig, tex. gillar jag en speficik maträtt eller tv-program är det ofta så att de personerna som är ganska lika som mig, gör det också. Och tvärtom personer som är helt motsatsen, som tex. min syster så tycker helt annat. Ganska intressant egentligen 😀 Så kan gissa att någon i bloggen kanske håller med mig ibland eller har prövat på något av mina recept, recensioner eller produkter jag använder mig av och förälskat sig i dem lika mycket som jag? Eller så är det andra som bara läser min blogg för att. Jag tycker själv det är intressant att höra andras åsikter, läsa andras bloggar och recensioner eller åsikter/kritik om något och aldrig följa mig av det bara för den personen gör det, utan själv kanske först pröva produkten eller uppleva saken innan jag själv kan göra en egen åsikt. Jag gillar däremot att ta lärdomar av andra men jag gör alltid ett eget beslut till sist. Man får ofta bra tips och åsikter, nya synpunkter av saker man aldrig tänkt på, men slutligen är det du som känner vad passar dig bäst! INOM ALLT. Nu handlar det ju bara om ett litet schampo, hehe.
Ganska kul att skriva om hår eller smink ibland, inte ofta jag gör det! Ska börja sköta om allt från hud till hår och smink lika väl som jag tar hand om mitt välmående, kropp och psykiska/fysiska delar. Skulle säkert må som en baby, inte ofta man får tid att orka eller pyssla till utsidan men när man har det, visst är det roligt? Är det bara jag som känner så? För jag är väldigt kreatik och älskar att uppleva saker, testa på nytt och se konkreta resultat. Som att sminka mig i alla världens regnbågsfärger, gå på second hand och fynda (var stor hobby som tonåring), fotogafera, måla väggar, tapetsera, pyssla till håret. Det sist nämda har jag inte gjort på evigheter på grund av en enkel orsak. LATHET. Mitt hår är ju så otroligt långt och att fläta en enda fläta tar evigheter, först får jag borsta igenom allt trassel och reda ut alla knutar innan jag ens får tag på något hår om ens möjligt efter ett bröst träningspass på gymmet, haha! Så jag tycker det är otroligt roligt att få intresse och LÄGGA tid till håret, huden, kläderna, kosmetik osv ibland. Då man får något nytt hem eller blir tipsad om något så blir man ju tvungen att testa med den impulsiva delen av mig. Tex. hade jag en gång till och med fått hem ett nytt rengörningslotion till ansiktet för något år sedan, jag skulle på ett modellarbete samma vecka och vad händer? Får någon allergisk reaktion eller överkänslighet och är hela veckan ut helt röd och typ halv fläckig i ansiktet. Läser jag sedan ingredienserna var det ju inte så stor förvåning då det var typ tre sidor av ämnen som tillsatts i krämet. Och ja, det var till för ansiktet och ögonen, tydligen inte för mina haha! Så nu ser jag till att alltid köpa rengörningslotion eller sminkborttagningsmedel för känslig hud. Bombsäkert! Och visst fick jag order om att vänta på att pröva den, till efter fotograferingen men kunde jag hålla fingrarna borta? Nej inte en chans! Så fick avboka jobbet, bra Amanda! Typiskt mig.
Så people! Allt jag reklamerar eller sponsrar på bloggen, Instagam, media överlag, är min egen åsikt ! <3
Inlägget är i samarbete med Hair Ventures LLC & Hairstory #TakeAShowerWithUs
INLÄGG OM SMAL-HETSEN, MIN HISTORIA & FETTPROCENTEN
Hej på er!
Har länge tänkt ta upp detta ämne men eftersom det är så stort ämne och så mycket jag vill skriva inom det, samt mycket missförstånd och okunskap inom området men idag valde jag att ändå skriva MEN det är ett viktigt ämne som bör pratas om, det är därför jag valt att skriva om detta nu.
Fettprocenten
Som alla vet så är det inte hälsosamt att ligga på en låg fettprocent.
Jag har hela mitt liv haft en låg fettprocent. Jag hade synliga biceps då jag spände de smala mask-armarna trots att jag inte hade några muskler där och ett sixpack när jag var 10 år gammal. Jag tränade bara fotboll, men mest som en hobby för skojs skull ända från 6 år till 14 år gammal. Jag har alltid varit smal men också väldigt kort. Det var i början av 6:an på lågstadiet jag plötsligt började växa riktigt snabbt och blev ännu smalare, jag fick ständigt kommentarer över det och kallades stickan/plankan/långben osv. Jag kämpade för att äta så mycket som möjligt och började istället få kommentarer om att jag hade kraftiga lårmuskler och såg hälsosam ut. Ändå hade jag inga bröst eller rumpa. Varför hade alla andra det men inte jag? Funderade jag.
Alla i min familj har också haft en låg fettprocent och lätt att få synliga muskler. Mamma har berättat att det var samma för henne när hon var liten och fick dricka mängder av grädde för att gå upp i vikt.
Jag har alltid ätit bra, mycket, hälsosam mat. Jag har aldrig varit den som hellre åt godis istället för mat. Jag älskade pappas mat som han gjorde och jag älskade att göra han glad genom att äta allt på tallriken. Jag minns också som ännu mindre att jag hade svårt att hitta maträtter jag gillade, jag gillade väldigt udda saker och hatade det mesta (men vem gör inte det som barn) men tacos, burk-köttbullar och pappas lax var något jag älskade och åt flera portioner av när det väl bjöds. Jag älskade att äta mig mätt och tävlade oftast med vem som åt flest bröd eller tacos. Jag vann oftast 😉 Godis och sötsaker var aldrig något som var förbjudet i vår familj, vi åt det kanske varje dag, men jag var aldrig någon riktigt godis eller glass-gris som systern min fast visst älskade jag allt som har med sött att göra, som det ska vara.
Lite längre fram i tiden fick jag ju anorexi. Hur började anorexin? Jag pratat om det mycket så kortfattat började allt genom att bara förändra kosten lite, testa på vegetarisk kost, åt mindre portioner, testade alla tips i såkallade “hälso-tidningarna” där man tydligen skulle bli mest hälsosam och vara snyggast på stranden men vad hände var tvärtom, jag rasade ner i vikt samtidigt som jag hade växt otroligt mycket på senaste tiden. Jag blev allt mera ointresserad av mat och hungern försvann pg. den stora förändringen av kosten. Från att ha ätit mycket, ordentligt och kämpa med att gå upp i vikt/behålla vikten och njuta av maten gick jag till en fett,kolhydrat,protein-snål, japp “allt-snål” kost som jag trodde skulle hjälpa världen, djuren och mig själv. Trodde jag skulle bli en bättre version eller att jag skulle vara duktigare om jag åt såhär. Jag trodde det var hälsosamt. Det stod ju så i tidningarna. Jag jämförde mig med andra och tänkte att ifall inte kompisen äter lunch behöver väl inte jag heller göra det osv. Tankarna blev flera och jag blev smalare. Ett år hade väl gått och jag lades på sjukhus. Den historien är ännu längre och ni kan läsa en kort del av det här. Jag lyckades till sist få rätt hjälp på Mandokliniken och fick vikten upp, blev utskriven och frisk. 3 år tog det allt som allt att bli av med ALL slags ångest, mat-, träning-, vikt-fixering och hets. Att verkligen vara FRISK och aldrig falla tillbaka till det helvetet. Det är en lång resa, men då du äntligen verkligen når toppen kommer du aldrig falla tillbaka igen, det vet jag, det finns inte en chans att jag aldrig skulle göra det. Jag tror att om man blir 100% frisk från sin ätstörning så faller man inte tillbaka. Blir man aldrig helt frisk, det blir lite halv färdigt eller man får inte rätt sorts hjälp och tillräckligt länge, hinner återhämta sig 100%, så har man lättare att trilla tillbaka och man kanske gör det flera gånger, kanske du fortfarande lever i din ätstörnings-värld. Lever genom kontrollen, då måste du be om hjälp och förstå att du är värd att bli och vara frisk, lycklig, fri. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv, jag kunde inte klara av de sakerna jag gör idag och gjort, jag är så himla lycklig att jag valde RECOVERY, det är värt det, du är värd det, livet är så härligt på andra sidan. Vikten säger inte det hela, och jag vet att många tror att ätstörningen inte är en psykisk sjukdom, men jag tror att det är. Jag vet att ätstörningen kan få dig så mindfucked och verkligen inbilla dig vad som helst, verkligen få dig att kontrollera saker och att låta bli det kan kännas att hela världen rasas. Men då du själv förstår det (ingen annan kan få dig att inse, bara du själv) och slipper det hela, hela träsket, ja då förstår du, mer och mer, vilken bubbla du levt i, hur korkad man varit och hur mycket lättare allt hade varit om du bara insett detta för länge sedan. Men sånt är det.
Till nuvarande situation.
Träningen har alltid varit en stor del till mig. Något jag älskar, brinner för. Tycker är roligt.
Träning ska INTE VARA ETT måste. Ingen hets. Ingen tvång. Vem är det egentligen som säger att ni måste orka träna? Varför? Ska ni gå ner i vikt? Ska ni gå upp i vikt? Hålla vikten? Eller något helt annat? Kanske få bort tankarna?
Träning är bara en hjälp till det.. Träningen är inte lösningen. Gym har blivit jättepopulärt för många, och speciellt i media. Nu känner alla att de “måste” träna, för att alla andra gör det. Men måste man verkligen använda gym? Det finns massor med andra träningar man kan hålla på med om man vill hålla sig i form. Och så finns det sådana personer som hatar att träna eller röra på sig, då får man hitta på något annat, lite mera vardagsaktivitet.
Orsaken till att jag skriver så mycket om träning, pratar, lever i det, ORKAR träna. Är min vilja, för jag älskar det. Lycka är att göra något du gillar. Något du njuter över. Lycka är att fylla ditt liv med det DU tycker om. Inte det du borde tycka om.Att jag började styrketräna förändrade allt. Det är en helt ny värld från att ha spelat lag sport hela sitt liv och börja koncentrera på sig själv och lägga all fokus på DIG. Du är viktigast. Det är otroligt fint. Jag har tränat på gym blandat med konditionsträning nu i 6 år men då jag enbart styrketräning i 4 hela år. Det har lett till resultat kanske. Jag ser annorlunda ut än då jag började, och ja jag har fått muskler på köpet, jag kanske har en lägre fettprocent än början också, inget jag däremot är intresserad över eller står och följer, men vad som mest förändrat är mitt mående. Jag har aldrig mått bättre än idag. Jag för varje år efter styrketräning började må ännu bättre, 2013 var mitt förändrings år där jag valde livet. Och styrketräningen, gymmet var en stor hjälp till det. Räddning för mig. Jag blev stark och självständig. Jag lärde mig att stå på fötterna som aldrig förut. Och jag lärde mig så mycket mer. Själv. Jag hittade också min grej. Min passion. Jag lärde mig ju samtidigt att äta annorlunda, eftersom jag inte kan träna på den nivå jag gör idag om jag inte äter tillräckligt och av bra mat regelbundet. Från modellresor där man kanske hinner äta en minimal frukost och sedan på kvällen gå ut på restourang som drar ut på nattsömnen (kanske bli bjuden på lite socker, koffein under dagen om man har tur) till att äta regelbundet med jämna mellanrum, det man är sugen på och mår bra av och får energi av en längre tid, som bygger upp dig och håller dig frisk och glad. Inte hungrig, förkyld, trött, deppad, frusen och otålig. Mat och näring, vätska, sömn, återhämtning, motion är viktigare än vi anar, men det som är en skillnad till att jag har så bra förhållande till det hela är ju den att jag inte började träna på grund av att det är så viktigt för oss människor. Jag brydde mig skit i jantelagen och vad som är bra och dåligt, vad som rekommenderas att följa osv. Jag sket i allt, jag ville leva fritt och känna efter vad som JAG mådde bra av. Alla har sina åsikter, ät mindre av kolhydrater och mera fett eller gå ut i naturen mera och minska på tillsatsämnen, vem orkar lyssna på sånt längre? Vad är rätt och fel, finns inget sådant, lär känna dig själv och vad du mår bra av. Tänk inte så mycket och lev mera. Jag började träna bara för att. För jag kände på att pröva. Och jag prövade och sedan kände jag känslan att jag har en möjlighet att bli lycklig, med hjälp av detta, och jag valde lyckan och jag började bygga på mig själv och varje gång jag gick till gymmet gjorde jag det för JAG mådde bra av det, inte för någon annan eller något som jag hade läst. Aldrig. Det är en viktig del av att återhämtas från sin kontrollvärld, att lära sig gå sin egen väg och göra tvärtom vad andra säger eller inte bara lyssna. Lyssna på dig själv istället. Riktiga du. Vem är du och vad vill du. Vad känner du för, vad är du sugen på och vad mår du bra av. När du funnit den platsen och gjort det tillräckligt länge att det är en automatisk del av ditt liv, som det ska vara, så har du mera styrka för att lyssna på andra och kanske ta lärdomar av andra eller klara av att säga din egen åsikt. Du är inte lika känslig mer och är öppen för att pröva, utvecklas, testa nya saker. Som jag hade aldrig kunnat följa mina coacher och deras upplägg eller testa på någons matschema, träningsschema om jag hade varit sjuk ännu. Hitta dig själv, sluta vara vilsen och ha fötterna på marken då du äntligen hittat dig själv. Du vet själv alltid bäst vad som funkar bäst för dig, när du väl hittat dit. Jag är min bästa vän idag och jag vet alla mina gränser och områden, men jag lär mig också nytt varenda dag och år, vilket är fantastiskt. Jag ser mig själv som en unik person och ingen har rätt att trampa ner mig eller ändra på mig, men jag är alltid öppen för nya förslag och lärdomar, men jag bestämmer själv vilka som jag väljer att ta in och vilka inte. Självständighet. Frihet. Självförtroende. Respekt åt dig själv!
Och nu ser jag ut såhär. Tränad. Synliga muskler. Lite för mycket för de flesta. Okvinnlig. Jag vill inte att ni ska sträva efter en låg fettprocent, det skulle jag aldrig göra, vi alla vet att det inte är bra. Jag vill också lägga till att detta är 10% av min dag, då jag uppnår en pump och spänner i musklerna. Går jag på stan i vardagskläder senare på dagen kan jag berätta att det troligt nog inte ser likadant ut, om jag inte slängt i mig ett paket donuts som ger lite synligare pump än för andra 😀 Får ofta höra att “looken” jag har efter träningen (upp-pumpadade muskler, röda kinder, leende på läpparna) borde jag ha då jag går ut på tävlingsscen. Haha men där har jag nästan alltid sett för tom ut och musklerna gömda någonstans, men bikini fitness är ju inte upp pumpade muskler och svett på pannan, det är ju lite annorlunda, men om jag får bestämma nästa gång ska jag absolut gå upp på scen kraftigare nästa gång och inte smal, tom och uttorkad. Domarna är alltid ute efter olika och man förstår sig inte alltid, men bäst att bara gå som sig själv och som man trivs bäst och njuta av tiden på scenen! Då kvittar numret du får på placeringen och då njuter du av själva resan mera än vinsten. Vilket är viktigare för mig iallafall. Och därför kommer jag troligen, vara en stor del av min tävlings-prep och inte följa en coachs order, jag är min egen coach och jag känner mig själv bäst 🙂 Men däremot behöver jag ofta en extra push, ibland blir jag lite väl snäll med mig själv, men först så njuter jag av detta år och kanske något/några år till, och ser vad jag vill och känner för sen! 🙂 Mycket händer på ett år och jag, mina åsikter, tankar ändras också troligen lite! Så ser med spänning framtiden som väntar på mig 🙂
Ämnet’s själva mening skulle handla om FETTPROCENT. Om jag då försöker för en gångs skull hålla mig till ämnet så bör jag väl börja direkt skriva om DET. 😀
Vad jag vill komma till är hur ledsen jag blir när jag får kommentarer om min kropp eller mitt utseende. När jag läser bloggar som hatar ner på oss som är smala. Jag blir faktiskt ärligt talat ledsen.
För det första, Jag har inte valt detta. Jag skulle jättegärna ta Kim Kardashians kropp, kurvor och lägga på mig och se hälsosam, frisk, kurvig, snygg, inspirerande, och som sagt HÄLSOSAM ut. Just nu går jag kring med en torr, låg-fettprocent, synliga muskler, inga kvinnliga former kropp och det anses direkt som ohälsosamt, ingen bra förebild, får ofta höra på bilder att jag ser manlig ut, torr, för ådrig, inte normal osv.Jag vet att en låg fettprocent inte är hälsosamt. Det är det inte. Men jag vet också att bara för att ni som säger detta, skriver enligt era erfarenheter eller mående, kan ni inte stämpla andra som likadana . Bara för att du svälte dig till magmuskler och gick som en zombie och frös dagen ut med kurrande magen för att nå en lågfettprocent betyder det inte att jag gör det. Jag äter mera än någon i min familj, jag tränar också mera. Jag har så mycket energi och glädje, styrka att dela med mig till alla, jag mår bättre än ALDRIG förut fysiskt. Jag känner verkligen att allt är på plats även om ibland kommer perioder där man blir lite mera stressad men jag påverkas inte alls lika som förut. Jag mår sååå bra. Jag är starkare än aldrig förut på gymmet, jag får energi av träningen och brinner för det. Jag älskar mat och maten ger mig energi, njutning, och jag är inte rädd för att äta mig proppmätt, jag behööööver mat! Skulle aldrig klara av mig någon överlevnads grej på tv:n där man får försöka hitta mat och boende på en öde ö. Jag klarar inte av att äta för lite, jag får typ ångest och vaknar hellre upp på natten för att ge mig föda, energi än att jag går hungrig. Jag vill att jag ska gå upp i vikt och jag har blivit ganska väl bekväm med mig själv och orolig att inte skada kroppen på något vis, direkt då jag känner typ hunger är det katastrof haha..
Jag har gått flera år på blodprov och haft brister på allt det hela, men äntligen är allt normalt, jag har fått hjälp till sköldkörtelhormonet och kontrolleras fortfarande. Visst har jag för lite av kvinnliga hormon och därav låg fettprocent, inte samma chans att föda barn som alla andra men jag får leva av det. Det är något jag också får medicin för och jag önskar att det en dag blir normalt det med.
Vi alla har olika kroppar.
På grund av mitt utseende är jag inte bästa eller ens alls en bra förebild. Det är bara så.Och jag kommer säkert alltid få kommentarer om detta, jag reagerade väl mera känslosamt då jag var yngre. Detta ledde till att jag kände att jag aldrig kunde äta nog, det blev ett frosseribeteende bara för att ”bevisa” att jag minsann åt, det var lättare att accepteras om man bevisade att man verkligen åt tex. två pizzor och en liter glass direkt efter utan att bjuda till andra. Dock så ser ju folk vad de vill se, så de är liksom aldrig tillräckligt. När jag pratat med andra tjejer som också alltid varit smala är det många som upplevt samma. Att man börjar frossa för att ”bevisa” att man inte bantar, göra andra nöjda, bli accepterad och bevisa att man visst äter. Resultatet blir väl en onormal måltidsrytm och förhållande till maten med längden. Det är inte hälsosamt att frossa oavsett hur man ser ut, särskilt inte att frossa i onyttigheter bara för att. Frosseri är precis lika kortsiktigt som svält.
Jag vill att ni ska förstå att låg fettprocent är inget man ska sträva efter, jag har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Detta är mitt utseende och det är bara vem jag är just nu. Jag har ändå som mål att gå upp i vikt och det är vad jag håller på med men inget som händer på en natt om man vill ha en vikt som hålls. Och dessutom är gjord på näringsrik mat och inte enbart tom energi. Det är dessutom en grej som inte jag orkar stressa över, eller som påverkar mitt liv genom att stå på vågen för att följa numror, glo mig blind i spegeln och gråta över om jag är smal på något område (det är lika stört som att banta) eller i köket och hetsa i mig glasspaket, utan jag ger mig tid och blir glad för varje gång jag får höra att jag lagt på mig mera eller får byta till en större byx-modell, men ingent som tillhör min vardag att kontrollera genom det, tänk hur många år man spenderat på kroppshets, jag älskar och accepterar min kropp, stor eller liten, men jag mår bäst som att må och känna mig stark.
Jag vet inte hur jag ser ut om ett år eller tio år, men vem fan bryr sig egentligen? Ska vi inte mera fokusera på hur vi mår? Om vi är hälsosamma, påriktigt, friska så tycker jag du kan skita i fettprocenten och vikten.
En sak jag däremot vill ta upp är att våra människors totala vikt och fettprocent även kroppssammansättning förändras över tid. (Bilden nedan är för svenska kvinnor)
Hos både män och kvinnor ökar mängden kroppsfett med i snitt 9 kilo från 20-29 års ålder upp till 75 års ålder. (LÄNK)
Back to the subject.
Jag tycker det låter mera som om personer som skriver och kommenterar över detta är mera ohälsosamma än de som inte bryr sig om sitt utseende, kropp, synliga muskler eller inte. Lyssna själva.
Frågor som “hur kan du vara så deffad året om? “Vad är din hemlighet till den låga fettprocenten?” “Tränar du konditionsträning när du är så smal?” “Hur kan jag uppnå den kroppen att ha muskler men lite fett?” “Ät mera” “Du är okvinnlig” “Värför tävlingsform året runt?” “Hur kan jag få fettet bort på min mage?” “Vad ska jag väga för att gå ner till den fettprocenten?” “Det är inte normalt att se ut sådär”
Jag skulle själv inte ens gå och tänka på hela saken varför en person ser ut som hon gör och verkligen inte kritisera henne/honom för det. Lika gärna kan någon ha en livskämpande sjukdom bakom det, så innan ni bedömmer någon, fundera på detta. Är det så viktigt? skulle inte alla bara kunna lägga ner jämförelsen och acceptera att alla är olika, alla ser ut olika, alla lever olika och det är okej. Vi vet inget om denna person, speciellt på internet säger en bild ett fåtal ord om hela personen.
Jag blir sårad för detta, för att så många strävar efter den låga fettprocenten och jag blir sårad för att direkt man blir stämplad som att man verkligen själv också gör det och att jag lever inom någon diet, träningshets och gör några hemligheter för att bibehålla “denna” kropp. Hemskt att prata om sin kropp på et sådant vis ens. Som en grej liksom. Min kropp är min kropp. Finns otroligt mycket viktigare saker än hur min kropp ser ut på utsidan, tex. hur jag och alla människor mår på insidan. För mig handlar god hälsa inte heller om att äta på ett visst sätt, men om vi ändå tar upp detta med maten som många förstår fel, de tror helt enkelt att om de själva levt på broccoli och torsk innan tävling för att uppnå den torra svamp looken på scen, betyder det verkligen inte att jag lever så. Punkt.
Jag tänker inte ett skit på vad jag sätter i mig, okej “inte ett skit” var väl överdrivet men vad jag menar är att jag inte går och tänker på det, inte ett dugg, jag automatiskt äter enligt mina val och vad jag är sugen på. Jag väljer att äta mycket och bra mat regelbundet för att jag mår helt enkelt bra av det. Jag älskar mat. Men jag går inte och planerar hela dagen, veckan på det. Jag äter det som finns att välja mellan. Jag har inga gränser eller förbjudna livsmedel. Jag väljer bara helt enkelt en hemma kväll med lövbiff och klyftpotatis än en festkväll ute sittande i baren med ett glas öl. Jag säger inte att jag inte dricker eller inte går ut, jag älskar att också festa och jag älskar spec. rött vin, jag älskar bara att njuta av livet, det är väl det som är grejen, jag gör inget pg. regler eller för att jag tror något är bättre än det andra, nej jag lyssnar på mig själv, vad vill jag, vad känner jag för, vad vill huvudet och vad vill kroppen. Jag älskar att vara länge uppe på kvällarna, äta flera stycken kvällsmål, kolla på filmer, jag har inga regler att gå och sova en viss tid eller sluta äta någon gång. Jag lyssnar på mig själv. Är jag trörr somnar jag, och tvärtom är jag inte så skulle jag inte ens få sömn så varför tvinga sig. Samma med träning och maten, lyssna för fan på er själva, lär er känna er själva, vad ni vill och inte vad ni tror ni vill/borde göra!! Är ni sugna på att träna? Vill ni det? har ni energi för det? eller är det tvång? Svaret vet ni ju själva. Träna bara om ni vill det. Träningen ger ingenting om det inte görs med vilja, glädje. Tränar du för att du tror du måste kommer träningen bara TA mera från dig än ge. Det bryter ner dig psykiskt och fysiskt. Och till kosten… Äter du vad du vill så kommer det ju hålla, har du en massa regler inom maten eller försöker undvika att äta så klart det inte smakar, klart du mår dåligt då och klart kroppen mår framförallt dåligt.
Sover du bra, äter du tillräckligt, stressar du med måtta som du klarar av, lyssnar du på din vilja och ditt mående, vad kroppen vill (bortsett från hunger och mättnad är något jag struntat i, vem säger att man måste vara hungrig eller mätt före/efter måltid, går på känsla istället) och FRAMFÖRALLT SLUTAR TÄNKA. VARFÖR GÖR NI ALLT SÅ SVÅRT? Varför tänker alla så mycket? Det här skapar fel bild på mat och träning, fel förhållande och HETS kring ämnet.
När du slutar tänka hur du uppnår någon kroppsform eller sluta tänka hur du borde äta för du tror du borde bli mera hälsosam, vare sig det är mindre socker/kött/mera vitaminer/mindre bakelser/mera grönsaker osv. så sluta med det, det kommer ju göra dig helt mindfucked och känns bara för mig bäst att släppa det hela, lyssna på vad du vill istället. Go with the flow. Träna och ät för hälsan skull. För att leva. Lev inte för att träna och äta. Hitta DIN egen måltidsrytm, det är den ända som kommer funka, det finns inga mirakel.Nu äter jag det jag behöver för att bli starkare och får att må bra, för min egen skull.
Är verkligen kroppens utseende, maten man stoppar i sig eller resultaten man gör på ett lopp kvitton på bra eller dålig hälsa? Eller är det kanske så att den beror av hur man mår inuti, i själen? Jag är övertygad om att alla har sitt unika sätt att uppnå god hälsa på. Det gäller bara att komma fram till hur man vill må och känna. Längtar man efter fler vänner, en partner eller kanske barn? Eller är det något annat på det privata eller yrkesmässiga planet som behöver justeras för att man ska må bättre? För mycket negativ stress är ju som bekant en riktig hälsodödare, särskilt när man inte ser någon väg ut ur situationen. Jag är övertygad om att jag själv har gått igenom så himla mycket jobbigt och fysiska samt psykiska smärtor i livet att varje dag jag bara mår bra, är en lycka för mig. Att jag får vara hälsosam och frisk betyder allt för mig. Att må bra i själen OCH i kroppen, det är så det ska vara. Du ska inte må dåligt, du ska verkligen inte det. Känner du att något är på tok i ditt liv, se till att förändra på det, och vet du inte vad det är så är det kanske dags att ta reda på det, innan det är för sent.
Hälsosam idag är för mig där jag verkligen mår bra, kan njuta av livet, le och känna lycka, har balans och harmoni i livet. Jag tar emot utmaningar, spänning och nya äventyr men också låter kroppen återhämta sig, vila upp sig regelbundet. Jag tränar enligt mina gränser och bara för att jag tycker om det, jag tränar aldrig om jag har ångest eller om det inte känns bra, det skulle jag aldrig emra utsätta min kropp för, träning ska vara roligt och ge oss energi, lyckohormoner. Hälsa för mig är att hitta sin egen plats där man trivs och bli av med all negativ energi som påverkar dig, att kunna och vilja äta allt man än är sugen på, att inte uppleva starka känslor inom mat eller träningsområden som påverkar livet. Mat, träning påverkar oss visst men det ska inte vara det som styr livet, hälsa beror på så mycket mera än det också. Lär känna dig själv och din hälsa. Du kommer att känna då du verkligen verkligen mår bra. Jag tror också mitt må bra, hälsa är en stor del att jag är tacksam. Tacksam för allt.
Internet sätter höga krav på alla och jag tycker hat sprids på allas utseende, smal eller fet. Deffad eller fluffig. Kurvig eller spinkig. Magmuskler eller inte. Tävlingsform på tävlingsdagen eller tävlingsform utan tävling. Tränat för lite eller för mycket. Ätit för lite eller för mycket. För mycket djur. För lite fett. För mycket sötningsmedel. För mycket tillskott. Doping. Onaturligt. Okvinnligt. Män gillar inte ben, det finns hundar för det. Kvinnor ska ha något att ta på. Män ska ha muskler och synliga magmuskler på stranden. Varför, vem har startat det hela och kan inte det accepteras att alla ser olika ut?
Vi kan påverka och ändra detta. Genom att acceptera att vi alla ser olika ut, och låta alla se ut och leva som de vill, ingen är en sämre person för det och alla har ett värde, en bild på media är inte till för att bedömmas och kritiseras, varför kan vi inte lyfta upp varandra istället för kränka ner och jämföras?
Självklart beror allt nästan då självkänslan. Idag så tar jag inte in kommentarer som dessa, det påverkar mig inte personligen mera orolig för andra som tror på allt som skrivs. För några år sedan kunde jag påverkas hårt och börja äta så mycket att jag ständigt mådde illa bara för att jag skulle nå något slags ideal där mitt utseende var okej och att alla slutade klanka ner på hur smal jag är. Man ska inte bry sig om vad andra tycker, men har andra rätt ändå att gå och skriva negativt om andra? Det är liksom lättare att kommentera hat än pepp. Tänk på personer som varit nöjda med sig själva, ni kan faktiskt genom att kommentera och frågesätta deras utseende genom att anse det är för mycket eller lite eller ohälsosamt bara för ni själva upplever det så, det kan leda till framförallt en ung människas självförtroende som rasas ihop på noll tid och känner sig aldrig nöjd, blir en evig strävan efter det perfekta, som vi egentligen skapar och påverkar.
Det finns idag människor som är väldigt extrema med sin träning och kost och det är onekligen en hel del människor som tagit allting för långt. De mår dåligt om de missar ett träningspass och vågar inte äta efterrätt då de är rädda att det ska förstöra ”allt”. Det är inte den här livsstilen jag vill uppmuntra till.
Men det jag vill ha sagt är att om du vill få resultat när det gäller din hälsa och prestation så får du nog ändå vara beredd på att din livsstil kommer att skilja sig en hel del från det som anses vara ”normalt” idag. Men det innebär att du sannolikt måste bryta många negativa mönster och att du då och då behöver behöva stå ut med lite frågande blickar från dina arbetskamrater när du tackar nej till bullarna som de köpt med sig till jobbfikat. Idag är allt onormalt att vara annorlunda och ha sina egna val, stå upp för det och gå sin egen väg. Människor som trycker ner på personer som tränar, äter hälsosamt eller är kanske definierade, för att det är udda. Det ses negativt att för mig, vara musklig och ha synliga muskler med låg fettprocent eftersom det inte är normalt, kvinnligt eller “hälsosamt”. Det är tydligen något fel på mig för det “går inte” att leva som jag gör och vara frisk. Men ibland undrar jag hur personer på gatorna, i mobiltelefonen, på internet, tidningar, överallt ens har energi och samvete att trycka ner personer för hur de ser ut eller beter sig, du vet inget om personens liv eller situation, så acceptera att alla är olika och alla lever inte på samma sätt som du, och det ofta finns orsaker till allt.
Varför inte lägga ned all hets och acceptera att vi alla är olika, unikt byggda. Fett på kroppen eller inte. Finnar där och där eller inte. Magmuskler på män eller kvinna. Bröst eller inte. Om alla slutar jämföra sig med alla andra och gör det dom blir glada av har vi kommit en bra bit på vägen.
Tack för mig 😀
Muscle & Fitness Hers
It would mean so very much if any of you would like to vote for me here ??????https://mshealthandfitness.com/vote/amanda-essen ?????? I wish you a wonderful Tuesday ❤ xoxo
SAKER NI INTE VISSTE OM MIG
- Hatar men älskar rutiner..
- ..Tex. Har jag sett sedan liten och ser fortfarande, VARJE DAG klockan halv åtta på kvällen min favoritserie, Salatut Elämät.
- Kan inte stå still och borsta tänder, typ vandrar från rum till rum (blev påpekad om det nyligen)
- Säger hundra gånger om dagen “vem bryr sig”….
- .. Men på andra saker kan jag vara peknoga på. Tex. Vilken mascara jag köper, typ några få som funkar för mina fransar, bl.a. Telescopic från Loréal som jag inte vet om tillverkas mera?
- Blir inte “lätt” beroende av någon eller något, men då jag väl gillar någon person eller någon mat, ja då är jag FAST 😀
- Jag hatar russin, plockade alltid bort russin från leverlådan, bullorna, muslin m.m.. Nu dock är jag för lat för att göra det.
- Jag älskar lök. Löklöklök. Men om jag äter en nypa av det så får jag ont i magen resten av dagen, dygnet, året typ. Värt det, jaaaaa
- Jag överdriver i allt.
- Om någon ger mig ett löfte, behåller jag det, känns typ som ett hemligt uppdrag för mig 😀 Eller “speciell” som får veta om det.
- Jag skulle aldrig klara av lösfransar och lösnaglar, har prövat och jag fick bl.a. lim i ögat och blev blind resten av dagen och naglarna blir sneda och hälften försvinner på vägen, så jag är bara inte den typen, jag har varken ork, tid, tålamod, energi att använda det. Skulle kunna säga att jag också är emot det “för att det är så fake”, men då skulle jag ljuga, det är ju en fin piffning till vardagen/festen och gör det en på bättre humör eller mer självförtroende så go for it! Som med allt annat. Vem bryr sig om oäkta och äkta. Jag försöker väl vara så “natural” som möjligt men det man får acceptera att man aldrig kommer vara bli/vara det hela vägen, samma med kosten och andra regler orka ha en massa regler om sötningsmedel och tillsatsämnen, gillar man det så why not!
- Jag använder glasögon då jag kollar på tv, skulle jättegärna också använda dem eller linser på vardagen för jag ser inget på långt håll men som ovan är jag så himla lat och otålamodig. ONE DAY!!!
haha jag till vänster - Det fanns en period i livet jag var världens Japan-Anime-Manga FAN. Jag ritade, läste, kollade, på allt som hade med Japan och seriefigurer att göra med. Jag tänkte till och med börja klä mig som en sådan eller gå på tuffa cosplays och gifta mig med en Japansk pojke. Men så åkte jag till Tokyo för modellresa, och fick trauma resten av mitt liv, nu är jag anti-Japan all the way 😀
- Vaknar 80% av alla dagar i livet med ont i nacken för att jag sovit på ett dåligt sätt/ med sju stycken dynor under huvudet.
- Har 1000 par klackskor och bara 1 par som jag använder 1 gång om året på typ “fester” som jag inte går på så
oftanu mera 😀
- När jag föddes trodde alla att jag var någon annans bebis. Jag såg så “utlänsk” eller pojkig ut, tvärtom som alla blonda bleka söta tjejer var jag nästan mörk, svarthårig och grinig 😛
- Kallades Mando i kanske mer än 10 år, men numera hör jag bara namnet Amanda förutom av en enda syster, som alltid ropar MANDO ?
oj vad kort hår man hade! Höst känslor
HÖSTEN kan vara min bästa eller värsta tid. Varje år händer det som mest grejer för mig på hösten. Bra och dåliga. Oftast antingen eller. Jag glömmer aldrig 2013 då jag bl.a. var och hade tal för riksdagen, jag blev intervjuad flera sidor av grymma tidningen IMAGE, jag plåtades för Loréal och färgade håret rött, jag vann Miss Model Of The World i Finland, jag fyllde 18 år och fick ´den värsta fyllan jag haft i mitt liv som typ gjorde mig absolutist resten av mitt liv 😀 haha.. Nä men efter var jag faktiskt så jäkla äcklad av all alkohol (kanske för jag drack precis alla sorter den kvällen) så jag inte kunnat ens lukta på något sedan dess, förutom rött vin, nomnom. intressant! Detta år började jag även min sköldkörtelhormon-medicin och fick en läkare som räddade typ mitt liv om jag kan säga så, allt började dag efter dag lysa upp och jag fick hopp i livet. Och så år 2011,2012 var typ värsta i mitt liv då jag var deprimerad som zombien själv. Orkar inte ens gå in på dessa, skrivit om det femtiotals gånger förut men till ämnet, hösten… Denna höst verkar allt bara danssa på rosor av glädje. Inte som om allt vore världens roligaste, bästa, typ vinna på Lotto osv utan bara att jag mår som en kung, jag verkligen klarar av att njuta av varje minut som går, jag nästan njuter av att frysa eller svettas, jag njuter av att bara sitta och se ut ur fönstret. Bara mår så himla bra! Och så JO visst händer det. Föregående vecka fick jag ett överrasknings meddelande som chockerade mig så att jag fick ta upp hakan flera gånger, fast så skrattade jag till slut. Sånt händer alltid mig. Konstiga saker. Och tror seriöst inte det blir till något, så onödigt att spänna upp sig så mycket för det. Synd att det alltid är en massa regler att aldrig få berätta något innan “man fått lov” och då har ju hela spänningen gått ut redan, så här sitter jag som vanligt och skriver ut mig halvfärdigt på något som ni inte förstår ett dugg av och egentligen inte jag heller. Men jag hoppas jag snart får berätta för jag håller på att spricka av känslor och ord haha! Bara att typ låta de strömma ut med vinden.
Vad mer? SNAART fyller jag 21 år. Inte sant. Känner mig dubbelt äldre. Om inte så mycket äldre så iallafall några fem år äldre. Ni flinar säkert brett. Jag ska inte dra dendär meningen som ni hör av alla “men alla säger att jag är så vuxen av mig”, för jag själv tycker visst att jag har en gammal själ, typ 80 åring inuti men samtidigt har jag nog inte klokheten för att kunna säga det, är inte direkt så smart av mig plus att jag lovar att jag skrattar ihjäl mig av pinsamhet då jag läser mina blogginlägg (om de ens finns kvar) om några år, ni vet känslan då man tänker “vem trodde jag att jag var” eller “hur tänkte jag egentligen” och vill gräva sig under jorden haha 😀
Nä men idag har jag inte alls gjort något speciellt, det vanliga.. Pt-jobb, hämtat paket (Scitec !!! Wohooo! Kommer bli vitaminbombad kolla bild nedan) tränat ryggen med pappisen, diskat ett par tusen gånger (väntar ihjäl tills vi får köket tillbaka) och ätit färdigmat värmt i mikron ?✌?️
Denna gång var det inte bara protein från Scitec Nutrition utan också vitaminer, aminosyror och collagen-shot! Det är ca. 2 månaders portion så ska verkligen försöka ta varje dag av vitaminerna och så ser vi om jag blir någon superkvinna mer än vad man är nu ? Nä men blir intressant! Har nog aldrig tagit massa vitamintillskott förutom D vitamin på vintern, oregelbundet Omega-3 och Magnesium på kvällen men nu ska jag allt pröva ta en hel Multipro mix, som innehåller typ ALLT. Har varit och är fortfarande av den åsikten att tillskott inte är nödvändigt, och överskott av vitaminer är inte ens hälsosamt, så äter man en varierad, hälsosam, mångsidig, balanserad kost med tillräckligt från alla näringskällor så behövs det inga tillskott. Därför jag inte heller använt mig av det. Men jag tänkte ta och testa lite nu då jag både fått rekommendationer från läkaren senast jag var på blodprov och för att jag varit på tävlingsdiet föregående år så har kroppen säkert tagit stress och lite skada på det.. Jag vill nu bygga upp, stärka och återhämta kroppen till full godo och som sagt, testa fram med dessa tillskott om det behövs. Kanske det inte behövs mera än en kort stund heller, fylla på lagrerna. För att sköldkörteln ska fungera optimalt måste man också få tillräckligt av många viktiga vitaminer och mineraler också som en del förloras när jag svettas i gymmet.
Behovet av kosttillskott är individuellt och beror på faktorer som ålder, kön, livsstil och hur hårt och ofta du tränar. Men nog om det, vi alla är individuella och man kan inte säga ett sätt som är bra eller fungerande för alla. Så att ni vet 🙂
“Yellow is not my colour”
Tights from Myway2fitness
Happy Midsummer!
Glad midsommar!
Önske-inlägg
Hej fina! Har ni några önskemål vad ni vill läsa om? Säkert uttråkande att höra om mina vardagar i varenda inlägg haha, vill ju också skriva om annat som ni gillar eller vill läsa om!
Här kan ni rösta eller alternativt skriva en kommentar om önskemål eller önskerubrik till inlägg.
What do you want to read abou10 onödiga faktan om mig? Recept? Filmtips? Hur en vanlig dag ser ut för mig? Personlig träning? Sköldkörteln och andra hormoner? Hur min framtid ser ut? Tips för överlevnad? Middag/lunch tips för de otåliga? Åsikter om något? Resor? Hotell? Hälsa? Tankar? 10 musthave i träningskassen? Favoritmusik på gymmet? Tragiska moments av mitt liv och tvärtom guldmoments? Vem är jag? Vad är mitt mål? Modelljobben? Recensioner på olika smaker av produkter? Mat under en dag eller träningspass? Inspirations bilder eller transformation bilder? Eller bara babbel? Eller bara inget haha ?
Bodylehti
In och läs lite! ;D Artikeln hittar ni här.
Svar på fråga om återhämtning av ätstörningen
Alexandra:
Hej! Har en fråga till dig:) hur länge var du sjuk och hur lång tid tog det för kroppen att återhämta sig? Inte bara viktmässigt utan tills det du började känna dig ok i kroppen igen. Övertränade du oxå under denna perioden?
Skönt o se att du verkar vara återhämtad!Svar:
Hej Alexandra!
Allt började då jag var 13 år, då var inte anorexin där ännu.. men jag började äta “hälsosammare”, undvek allt som stod i tidningarna att var “dåligt” och då blev det inte mycket mer än sallad, grönsaker, frukt… Några “gainomax” återhämtningdrycker efter träningen ibland för det tydligen var bra och lätt att ha med. Tränade hemma på sidan om av fotbollsträningarna och lämnade bort all skräpmat, bakelser, sötsaker. Vid julen fick min familj panik då de såg hur smal jag var och så åt jag ju inget godis, något var fel.Där började allt… jag kan kalladet som ett “krig”. Jag mot alla andra. Jag ville inte äta det dom tvingade mig att äta, jag ville äta kontrollerat och det jag tillät mig själv att äta, det som fanns på den såkallade “listan”. Och alla andra, försökte övertala mig att äta lite “onyttigt”. Så där växte kontrollen och anorexin började komma fram. Fick sluta skolan och hela allt började då. Det var Januari 2010, jag var då 14 år gammal. Jag var två gånger på sjukhuset och under sommaren var jag på ätstörningskliniken i Sverige. Jag började skolan på hösten, lite för underviktig så jag gick fortfarande på kollningar till Sverige varje vecka, ibland en gång i månaden. Sedan skrev vi ut mig i slutet av året, för anorexin, kontrollen, matfobin, behovet av att träna, ångesten var borta och jag var såkallat frisk, det var jag också rätt länge.
Kroppen hade jag aldrig problem med, tyckte alltid att jag var smal, fobin var väl mera att tvinga sig äta kött, fettig mat, och allt annat folk ville att jag skulle äta, det blev så mycket “extra” än vad jag själv hade planer att äta, att släppa kontrollen och börja äta det jag undvek var målet, och då jag äntligen kunde göra det utan känslor, ångest, problem så gick allt så lätt igen.
Jag levde tonåren som jag skulle, livet rullade på, inga mat/vikt/ tankar bara drömmen om frihet, glädje, festande, kompisar, allt som hörde till! Tränade inte alls och hade inte gjort det sen vintern men då jag nått min målvikt, BMI blev normalt så fick jag börja spela fotboll igen, det hade jag längtat efter så himla mycket och också att vara med på skolgympa & skolresor/aktiviteter. Det var aldrig att jag längtade efter att bränna kalorier, mera att få idrotta som alltid varit en stor kärlek och viktig del av mitt liv och såklart att få vara med mina vänner!! Alla har sitt gäng, hobbyn och mitt ställe var fotbollen, fotbollslaget, fotbollslägret och så. Jag började och det kändes amazing.
Allt gick bra men kroppen var fortfarande känslig och jag gick lätt ner i vikt, så fick börja hetsa och tvinga i mig mat för att inte gå ner i vikt. Jag själv ville inte, jag ville få kurvor, bli kvinnlig och snygg, jag ville inte vara ett benrangel mera.. Hade varken bröst eller rumpa. Så det blev lite problem med det, ofta då man varit en hel dag borta så glömmer man bort tiden och middagen, alla mellanmål glöms bort. Därför fick jag sedan sen på kvällen då jag kom hem äta allt på en gång, vilket var otroligt jobbigt och så började det en oregelbunden kost och min kropp förstod ingenting, blev känslig och hungrig. Överåt ofta före skolan, efter skolan, på natten, för jag var bara så hungrig! Hade inga problem om det förrän det blev ett problem, då jag inte längre kunde göra saker pg. jag var så mätt och kramper i magen. Blev osocial och slutade gå på fotbollsträningar. De timmarna jag inte hade ont i magen så jobbade jag som modell mycket. Detta allt var under tiden 2011-2012 (16år) och jag var väldigt smal under den tiden, maten var inte ångestfylld men ett problem, träningarna var oregelbundna och jag började istället springa mycket ensam. Jag blev deprimerad, fick panikångest, självmordstankar, allt rasade ner. Slutade gymnasiet, och klarade inte av något mera.
Förändringen hände år 2013, då jag var 17 år gammal. Modellresan i Tokyo där jag fick ett bakslag i anorexin, jag kom hem och där började resan mot livet. Självmordstankarna var som värst, allt var skit och livet var segt. Träningen räddade mig, började styrketräna slutade all slags konditionsträning, allt började fungera och jag gick upp 10 kg i vikt.
Sköldkörteln hade påverkats av dessa år av “svält” och kris i kroppen, så symptomerna blev större och större så de påverkade mig i vardagen till slut. Så fann en läkare som hjälpte mig med kost, vitaminer och allt jag hade brister på.
Allt började bli bättre men så gjorde min bästa vän självmord och jag klarade inte av med, det i samband med utbrändhet pg. överträning och stora krav, och ångest att jag var misslyckad då jag inte hade jobb, utbildning, framgång i livet och ville bara försvinna för evigt. Kroppen samlade på sig mycket vätska och jag gick upp flera kilo till, utan att jag styrketränade eller åt extra mycket. Mina sköldkörtel värden blev sämre och var tecken på brist av hormonet, så började på medicin. Fick medicin och lyckan, viljan att leva igen började.
Jag började träna i lugn takt och allt började flyta på. Jag var överlycklig, jag vann miss model of the world 2013, jobbade mycket som modell (roliga jobb), fyllde 18 år och allt var på plats igen. Vikten gick säkert ner några kilo överflödig vätska men kroppen mådde bra och jag hade slängt vågen för länge sedan. Här började min resa från depression, noll koll på träning & kost, svag, trött, olycklig till här jag är nu. Vikten har gått upp och ner, men till slut fann jag en vikt där kroppen och jag trivdes, jag hölldes där utan att gå ner och upp varje dag, jag var mätt och belåten och en balans i träning och äta allt jag var sugen på. Så lång historia… men också lång tid.
Jag läste så mycket under perioden 2013-2014 om kroppen, kost, träning, hälsa och började förstå mig själv. Allt detta har växt mig som person, jag har lärt mig så mycket och förstått att alla inte kan träna/äta likadant för det påverkar oss olika, samma som jag har varit utbränd, ätstörd och kroppen tog väldigt illa pg. det, det tog jätte lång tid innan jag verkligen kände att allt börjar ordna sig och kroppen lugnar ner sig, för den var länge i såkallad “svältläge” och samlade på all vätska, mat den fick. Än idag kan min kropp vara känslig, därför är det väldigt viktigt att jag inte går för lågt med maten eller för hård träning. Både psyket och kroppen är känsliga och jag måste ta hand om mig själv väldigt noga. Många har svårt att förstå detta och speciellt vi som även haft utbrända binjurar får det lätt tillbaka, vi är väldigt stresskänsliga och en vanlig vardag kan vara omöjligt för många av oss. Jag känner mig mera återhämtad nu än någonsin innan och jag mår även fysiskt, psykiskt bäst vad jag gjort någonsin. Jag har kunskap, erfarenheter, lärdomar också tusen gånger mera än någonsin förut. Jag är ändå väldigt väldigt orolig över min kropp och mitt huvud, för väldigt mycket press & stress är inte bra för mig.
Många undrar varför jag isåfall tävlar, men det är en positiv stress som dock kan bli dålig ibland, men man får ha stora höga krav, drömmar, saker i livet som tar tid, bara de som sagt ger dig mera energi än tar ut detta. Så för mig var nog psyket värst att komma och bli frisk ur, den som tog längst tid att bli återhämtad från.. Depressionen alltså. Anorexin så märkte vi så fort och så fick jag hjäp också innan det blev för allvarligt. Jag var allvarligt sjuk, underviktig, men jag är så glad att jag hittade till slut rätt sorts hjälp. Det jag inte är så glad över är att jag inte började terapi direkt efter.
Men allt detta är en jätte lång story, men du kanske fick svar på din fråga iallafall.. Det tog länge alltså. Väldigt länge. Idag är det snart 8 år sedan jag blev sjuk. Tänka sig.
Hejsan!
Åh hade så himla roligt igår på photoshooten! Vi kom hem sent, efter klockan 01 och så vakade jag i några timmar.. så somnade säkert kl. 03! Har fått se bilderna och är så imponerad och helt wow! Inget editerande och så himla duktig han är och jag också haha, måste erkänna, är stolt över min progress, utan några filter! Bilderna kommer visas på instagram så småning om, nu ska jag njuta av kvällen med familjen. Synd bara att min syster åkte redan idag kväll.. han inte alls vara med henne 🙁 Menmen, en annan gång! Trevlig helg på er, massor med kramar från en glad och lycklig tjej 🙂 lite trött bara men så himla fylld med kärlek efter en fin dag med kalas, lugnt gympass, god mat, och njutning av två stycken paket jag fick igår, nämligen min bikini och ett lass med NOCCO. Åh vad jag väntat och är överlycklig och nöjd med allt! Kan inte förklara hur bra det känns!
Tjenis i morgonskogen
Vet inte vad rubriken kom från.. någonstans av de små hjärncellerna väl! Menmen, godmorgon people!! Här är jag uppe med tuppen för att hinna med allt, och det går bra! Jag har fått allt gjort nu och bara några enstaka grejer innan jag ger mig av till fotograferingen! Fotograferingen igår blev också superbra och rolig, snabbt gick det också, förvånansvärt snabbt!! Är van att det tar timma-tals och jag får stå och frysa/svettas/hungrig/törstig/blind av sminket/uttråkat osv medan fotografen pillar med kameran och de andra med kläderna och pratar nåt språk jag inte tolkar. Men denna gång är det lite annat, för fotografen tycker det är viktigt att modellen har det bra så han påminde mig om allt från mat, vatten,energi, varma kläder osv för att allt ska funka bra, för det syns ju hur man mår på bilderna oftast 😉 Och detta är ingen foto för typ tidning eller något omslag, bara en rolig grej vi gör tillsammans för att hjälpa varandra till portfolion och andra användningar. Visste ni att vi ska ta naturliga bilder och inte ett dugg redigera dem! Blir skoj, och intressant, och mera “påriktigt”, nu får vi se om man finner några musklerbabysar som kommer med på foto utan att fuska med skärpa och kontrast eller något annat efteråt. Hoppas man ser något och jag kan se utveckling! Säkerligen om man jämför med mina modell bilder från förut, haha några är så hemska att jag aldrig kommer dela med mig dem, sorry om jag kallar smal för hemsk men jag har väl rätt att kalla mig för hemsk och allt vad jag nu vill kalla mig, men det var ju en stor del för att jag inte åt tillräckligt och jag var sjuk.
Nu ska jag äta lite mellanmål och dricka mina aminosyror så kör vi till gymmet för ett snabbt pass, sen tror jag att jag hoppar i solariet (brukar inte gå där, typ högst 3-4 gånger per år) för det känns bra till fotograferingen, men knappast får man någon färg efter en gång men kanske en liten extra kick eller självförtroende! Sen är det dags att fixa mig och packa alla grejer, ta matlådorna med i matlåde kassen och fixa några saker hemma innan vi åker iväg! Har lite kris för imorgon är det kalas och jag har ännu inte heller några planer, herregud kommer ju att komma tomhänt om det ser ut på detta vis.. känner mig hemskt självisk nu då jag bara tänker på mig själv och vad jag borde göra till mig själv, guud! måste nu snabbt försöka fixa något!
Hejdå vi ses och hoppas både jag och ni får en grym dag, p.s WELCOME APRIL! och p.s två, i detta inlägg var det inget aprilskämt.. och jag hoppas att jag inte möter på såna under dagen haha… jag är själv den personen som faktiskt brukar hitta på alla tusentals bus och skämt men inte denna gång!
Happiness… what is it?
Good morning lovely ppl❤️
Yesterday I talked alot about happiness with a friend.
Its so weird how most of us thinks we get happy when we get that dreamjob or dreamguy or get rich or married or famous or move away or lose weight etc…But when you finally make it happen you will not be happy. We are like that, once we get what we want… then we crave more and more or can’t even be thankful for what we got because we already are planning and wanting something else.
When I was young I wanted o be someone. Someone “perfect”. I wanted to be good at everything I did. (except school?) Soccer, looking good, be a model, do everything correctly and I was searching after a better selfesteem through that. Anyway… It got years when I finally understood what happiness really is like. But first I needed to try & experie both bad and good things.
So I dreamed about moving to sweden, become a international model, be skinny and suprising looking, and what I got was not was I was expecting..I moved to sweden -> to an eatingdisorder clinic.
I got skinny and suprising looking -> anorexia.
I became a model -> I got depressed, self harming, sick, mentalillness..
I always thought that “NOW” is my oppoturnity to do my parents and family proud or I will be someone or a good person. But always doing those mistakes over and over again made me realize that I could not do it. When I finally arrived home from a hell of a model trip and another time when I survived my and when I truly recovered from anorexia, I understood what happiness was like. When I could stop doing those things I didn’t really want to do but did anyway because I thought I needed to or that someone wanted me to do it or because I would be a better person if I did. So I made my own decisions and started listening to my self and my wantings. It’s was really hard & it still is. And why is this important?Because it is not worth doing something for someone else if your health gets affected by it. People who have’nt experienced this don’t understand but you who know what it is like to be burned out, too selfless..I beg you to start loving yourself for what you are and what you have. Be selfish because in the end…YOU are the person you will be living with the rest of your life and YOU are the most important one.And for all of you…Stop searching for something better all the time. Stop wishing for something more expensive, better, more beautiful.. or more anything. Stop where you are now,think about what you have, what you are pleased of. Be grateful. What you have now, you may not always have. I have learned that the only thing I need in life, the only thing that makes me truly happy is is a safe home, a family and friends who love me as I am, a life containing things I do for my own sake, a job that is demanding and time-taking but also fun and rewarding. A day that will give more than it takes. To learn to enjoy over the small things in life, and the life. Sunshine, freedom, joy, laughter, warmth, delicious food, a house, the rainbow, good wine, good company, hugs, feelings, experiences. And you should even be thankful for the mistakes and lessons of the tough moments…when you’re stressed, crying, freezing, forgetting your wallet at home, needing to get up from the soft bed to turn off the lights, muscle soreness, whining and screaming childrens, mothers who are too strict and worried, tests in school and everything! Because in the end it is good for us.
What if life would be simple and easy, what if everything would work out just by pressing a button. Imagine if we all would be rich, satisfied, pleased, to have everything the world can give us .. who would have been happy for real? Lying in bed tired of life because there is nothing exciting or something to fight for. Everything would be carried to bed.. Be grateful that you have though feelings and legs hurting sometimes, because we all don’t have the opportunity to feel, hear or to see things. We all don’t have legs to walk on, we all don’t even have a friend to argue with. So be grateful for what you have at the moment. What you wish you would have, is not always worth what it takes and sometimes it is not even what you really wanted. It is easy to be convinced or persuaded that you want something, but in reality it it’s not at all what you wanted, needed or expected. As I said, it took a long time before I learned this. It was almost a given that I wanted something but when I got to that place…I understood I was wrong and I knew that if I continued to do this, I would certainly make other people, especially my family proud but also myself unhappy and anxious for the rest of my life. At that moment I rather died than continued living that way at that place, and I was serious..But that is another story…Anyway, I am so grateful and happy that I survived that moment, and here I am today.
Thank you life, thanks to myself who fought and did not give up and that I am moving forward (but also back sometimes) all the time and learn new things, and most important, because I am happy because I have it pretty good overall and a hundred thousand times better than 6 years ago.
Hugs to all of you. Fight on out there! You are important and lovely. You should know that. <3
Just be ok with yourself
Jag har svagt minne om min barndom, ungdomen före jag blev sjuk. Visst minns jag mycket men inte alls mycket känslor/ångest/oro/stress eller så mycket tankar på utseende. Det var väl inget som man brydde sig om då. Visst var det härligt?
Anyway. Under min ätstörning och efter blev det ju såklart värre. En plåga dag till natt. Aldrig var jag nöjd. Det var ju inte bara kroppen man hatade. Och det var blandade känslor, en minut kände man sig som ett skelett, smal, anorektiker, en annan tjock, uppsvälld, stor, magen uppsvälld osv… Det var ju också ett hat om allt annat. Man hatade, kritiserade, hade ångest om sitt liv, sitt tänkande, sin vardag, sina kläder, sin röst, sin hårfärg, sin hudfärg, sitt skin, sitt land, sitt hem, sin familj, sin personlighet, sitt allt. Jag hatade mig själv för allt. Allt var fel. Allt skulle ändras. Jag skulle flytta till Sverige eller Japan så fort som möjligt. Jag skulle vara snygg, jag skulle vara sån som alla tyckte var “wow”, jag skulle bli sångerska men min röst var det ju såklart fel på, jag skulle äta normalt när jag är hungrig och känna det kroppsligt som en kurr i magen, jag skulle klara av att kontrollera maten och sluta äta innan jag blir mätt så som det står överallt, jag skulle dricka citronvatten som alla perfekta, jag skulle ha de vitaste tänderna, jag skulle bli rik ha snygg pojkvän, bil, hus, allt skulle vara perfekt. Allt.
Det blev ju tvärtom.
Jag blev anorektisk.
Jag fick mina önskningar i uppfyllelse men det var allt annat än glädje eller något jag någonsin kunde tänkat mig….
jag blev smal, ett vandrande skelett.
jag flyttade till Sverige -> ätstörningsklinik.
jag blev “wow” -> människor blev förvånade över hur smal jag blivit
jag flyttade till japan -> fick “återfall” och blev tvungen att lämna tidigare än planerat.
Allt blev ju skit. Allt blev en mardröm.
Sen. Orkade jag inte längre.
Men det tog en lång tid…… från den sista droppen för mig.
Först hade jag missat min ungdom, från 2009-2013 på ätstörningar och strävan efter det perfekta. Det hade visst var upp och ner dagar, dagar där jag skitit i allt, spec. direkt då jag blev utskriven från ätstörningskliniken och började “normalt” liv igen, och skolan igen. Då ville jag vara fri, och så normal, och så glad, no stress, leva i nuet, allt bra, ingen oro ingen ångest, inget bryende om något annat, “life is what you make it”, vi gjorde allt med vännerna, glömde all stress och bara levde livet. Verkligen. Det var ju skönt och bästa tiden i mitt liv…Men jag glömde ju såklart därför bort detta:
- Att planera mitt framtida liv, utbildning osv. <- orkade inte stressa om sånt, visste inte om jag skulle dö imorgon. Ville njuta 100% varje sekund på annat än stress.
- Att kanske söka fortsattshjälp/stöd eller följning om det skulle komma återfall som det ofta kommer till de flesta med en ätstörning.
- Att börja terapi och prata om allt som hänt.
- Att det inte går att bara “glömma allt” “börja pånytt”
- Att sjukdomen fortfarande fanns där, men den gömde sig så bra.
Så… känslorna, allt jag gått igenom, det fanns ju där, så otroligt starka känslor men så bra gömt. Varje minsta ord om anorexi, om sjukhus, om vad som hänt, om anything blev jag arg på och började skrika eller ville fort byta samtalsämne. Det var ju en självklarhet.. efter det jag gått igenom. Men det förstod jag inte då. Jag var ju bara en liten tonåring på 14-15 år?
Det kom den dagen då allt brast ihop.
Jag föll ner. På botten. Jag orkade inte längre.
Dagarna gick, månader gick, det kom alltid mer och mer minnen upp. Jag drömde mardrömmar om tiden på sjukhuset. Jag gick igenom så hemska grejer och tankar som ville bara döda allting inom mig. Sen började jag också förstå hur mycket jag förstört. Jag har förstört hela min familjs liv tyckte jag, jag hade glömt så mycket och glömt mina vänner, jag hade bara stängt in mig i min ätstörning, alla hade satt så mycket hopp & tid, böner, pengar på mig…, jag hade också missat min skoltid med 0% fokus på skolan och lärningen, bara på mat, ångest, smygträning.
Jag var ett helt fel.Jag ville inte vara fel mer.
Men så blev det. Jag blev sjuk igen och allt blev sämre och jag blev deprimerad och den tiden orkar jag inte ta upp…
Vad jag vill komma fram till.. är att jag ALDRIG VAR NÖJD. ALLTID VAR ALLT FEL. Och fyfan vilka ångestattacker jag fick för mitt utseende. Att lämna dörren och gå någon annan stans än hemifrån och att se sig i spegeln, fyfan, det förstörde hela min dag och jag ville bara springa bort och gråta. Alla människor var i vägen, alla glodde på mig, alla skrattade och pratade bakom ryggen hur hemsk jag såg ut.
Det hände också i skolan. Jag var för smal. Alla skrattade för jag var så smal. Så…. anorektisk. Som de kallade mig i sjukhuset.
Men på stan, omklädningsrumme, gymmet, överallt där det fanns andra speglar än de jag var vana vid hemma… fick mig att vilja kräkas av äcklighet hur jag såg ut. oftast var det att jag var för smal… jag såg det anorektiska utseendet och benen som stod ut. jag såg sjuk ut.
Det har varit så lång uppförsbacke från detta….
Än idag kan jag ha svårt att inte kritisera mig själv, mitt liv eller mitt utseende. Det är på ett helt annat sätt, men ibland kommer även de starka känslorna om att jag är för smal, eller att jag är helt misslyckad som person.
Jag tror det är att jag tänker för mycket vad andra tänker om mig.
Jag har lärt mig så bra och jag har kommit så långt att jag kan leva en vanlig vardag utan att behöva tänka på något sånt, men som sagt, de kommer alltid ibland, men inte ALLS LIKA OFTA. Vilket jag förstod nu då vi var på resa, hur lycklig jag är som är fri från den ångesten.
Vet ni känslan? Hur ni känner att alla stirrar på er, för att ni är “för tjocka” “för smala” för musklig” “för benig” “för något…” att någon kallar er “anorektiker” “ortorektiker” “bulimiker” “ätstörd” “fetma” “emo” “självmordsmänniskan” “hora” “tjockis” “alkoholist” “drogare” osv… Kanske för att ni någongång blivit kallade det? Eller för att ni faktiskt farit det någon gång? Eller för att ni blir osäkra om det är sant?
Ibland måste jag ofta fråga mamma eller syskon, att verkligen säga om jag är för smal. Jag vill inte gå som ett vandrande skelett igen utan att fatta det själv.
För nu har jag kommit till den perioden i livet där jag inte orkar bry mig. Jag blir helt chockerad över hur människor stirrar sig i spegeln. Jag gör det kanske 2 sekunder och så är jag ok med det. Fine om jag ser “för” något ut. Jag vet ju själv att jag är vem jag är och jag vet själv sanningen om allt. Så vafan ska jag bry mig om andras åsikter? Och alla har väl rätt att se lite bleka ut någon dag, man vet ju att det går över och man vet ju hur det är påriktigt. Vad jag menar är att jag ofta kan få känslan att jag är för smal då jag tex. reser, för jag ibland eller oftast tappar lite vätskevikt… Jag försökte om och om igen tala för mig själv att det är ok, du går upp i vikt igen då du är hemma och så länge du mår bra och sköter om dig själv. De starka känslorna och paniken går över då man förstår att det är sant. Jag kommer inte dö eller hamna på sjukhus. Men så är man med människor och då får man otroligt ångest igen, för man börjar tänka att; de tycker att jag är “för smal” och så gick jag för att gråta till mamma, eller ringde som sagt. Varje gång. Varje resa. Mamma lugnade ner mig alltid och det kändes bättre. Men det var ändå jävligt svåra tider. Sitt eget förtroende försvann..Jag blev så glad då jag förstod att detta är över. Jag behöver inte längre tänka såhär. Som sagt händer det ibland. Men inte varje vecka som för 3 år sen, nu kanske jag får dessa känslorna 1-2 gånger per ÅR!!! Det är så otroligt att förstå hur långt man kommit.
Vad jag vill säga är;
Acceptera dig och ditt utseende som du är. Gå inte så mycket och tänk. Lägg inte på halva din vardag på att försöka fixa till dig eller gömma något du skäms över. Glöm utseende och kroppsfixeringen. Fokusera på allt annat fint i livet. Det finns så mycket annat vi borde oroa oss för och verkligen inte om några rynkor eller celluliter på kroppen. Varför ska utseendet vara så viktigt och varför lägger vi ner så mycket tid, oro, känslor, ångest, stress över det? Kanske för media och alla reklamerar “makeover program” eller maskiner som får bort “felet på kroppen” “det extra” eller för att alla går runt med 10x lager smink och det får dig att känna dig ofresh, naken, ful? eller för att det finns så mycket operationer att fixa till allt från fett till botox till kindben osv, för att dagens kvinnoförebild är stor rumpa, kurvor på rätt plats, perfekt ansikte och inte för smal/för tjock. För att man ska ha det perfekta jobbet och vara rik. För att man ska se ut som tjejen på tidningens framsida. För att det reklameras om “hur du blir rynkfri” “hur du tappar fettet på magen” “hur du får vitare tänder” “hur du borde äta” “hur du får len hud” “hur ditt hår blir tjockare”. Nya hårfärger, nya ögonfransar, nya ögonfärger, nya naglar, nya metoder att fixa till allt som tydligen är…. “FEL”!?!?!
Jag förstår ju klart att om man mår dåligt och det finns orsak till det.. men som oftast är det bara du som tycker att det är “fel” och vi alla (jag) borde acceptera oss som sagt som vi är. Och klart man får sminka sig och fixa sig om man mår bra av det, får bättre självförtroende, blir glad osv. Men om ni nu förstår vad jag menar, photoshoppa bort saker och ting eller sminka sig till en annan människa osv… Det är faktiskt en svår sak att säga, det är inte alltid så svartvitt som att “acceptera dig som du är och gå naturlig”… vad jag menar är att om du själv tycker att du är helt okej storlek eller utseende eller whatever så är vad andra tycker bara onödigt att lägga energi på. BARA DU MÅR BRA OCH ÄR NÖJD OCH VET SANNINGEN.
Men att ni också ska komma ihåg, att som jag sade, kan jag och kommer ofta att vara osäker och onöjd med hur jag ser ut/beter mig/livet/ eller börjar tveka jag själv också. Men det är så lätt nu att knuffa bort osäkerheten, för man vet ju vad är sanningen. Låt andra tänka och prata vad de vill, ibland tror man också och inbillar sig att folk gör det, men vore det så eller ej, VAD DU VET OCH TYCKER OCH KÄNNER ÄR HUVUDSAKEN. Du är den som lever ditt liv. Det är du, din kropp, ditt utseende och ditt självförtroende. Du behöver inte göra andra nöjda, glada, varför ska man behöva se ut på ett visst sätt bara för någon annans skull, eller för att media säger så. Och än sän då att du inte är 100% nöjd, vi alla har ju dåliga delar man vill ändra på, om man ens kan kalla dem dåliga, vem har rätten att säga att de är dåliga? Du själv? Kritiserar du andra som du gör dig själv? Jag hör ofta människor klaga om något i deras utseende som jag inte aldrig ens lagt märke på tidigare eller ens gör det nu? Om en liten klump i pannan eller för stor näsa eller hängande ögonlock eller tjocka lår. Jag tror faktiskt inte att någon märker det eller tänker på det som du gör. Alla funderar på sig själva och sitt utseende. Så acceptera dig själv som du är!
Fotoblogg
Tjenis bloggen!
Funderar på att fortsätta eller BÖRJA IGEN blogga även på min fotoblogg, haha.. väcker så många minnen! och jag älskade ju att fotografera förut. Jag har en väldigt dålig, gammal, trasig systemkamera, men varför måste allt va bra? Jag gillar att redigera, eller bara väcka fram känslor via ett foto. Det är pointen! Inte hur skarp, tydlig, bra, bilden är.
Bloggen startade jag på min anorexitid,06 september 2010, då jag inte fick göra så mycket annat (en lång tid fick jag varken promenera, stå för länge och absolut inte träna). Jag tecknade och fotograferade mycket, det fick mina känslor att svämma ut, för jag inte riktigt var någon som pratade eler berättade om mina känslor och min ångest då. Ibland skrev jag brev. Både till mamma & mina vänner från Sverige. Men den tiden slutade då vi växte upp, men en vän fortsatte hela min historia. Från dag 1 till slutet. Men hon gick bort. Hon finns inte längre. Så jag slutade skriva brev. Jag började istället prata. Det var första trappsteget upp ur depressionshålan.
Bloggen hette Sashin, vilket jag valde eftersom jag älskade Japan och såklart ville använda ordet fotografi på Japanska, som är Shashin.
Nu är känslorna för Japan lite annorlunda, men fortfarande lika stor betydelse har bloggen för mig. 🙂
från hungrig modell till mätt gymnörd
(tjejen heter missxashley på instagram) Vilken kropp föredrar ni?Hört så mycket skit att till höger ser hon ut som en man (observera att hon inte är så deffad alltid, detta är nära till tävling vad jag har förstått) och andra som säger att hon var tusen gånger syggare före. Tycker hon är fin på båda. Lite mer muskler till höger ja, lite mer uttorkad och lite lägre fettprocent, men ändå ser jag inget fel att hon skulle kritiseras som man.. eller “ful”. Vad är det för skit.Enligt mig tycker jag man ska ha den kroppen man mår bra i. Jag började inte träna för att ändra på min kropp, jag följde med pappa till gymmet för att testa lyfta tyngder och blev förälskad direkt. Känslan att få upp den tunga stången… är obeskrivlig, jag kände mig stark och endorfinerna bara sprutade ur mig! Från att ha varit först sjuk i anorexi, sedan underviktig och modell till att sluta tänka på vikt och kropp och låta kroppen se ut som den vill, bara jag får äta och lyfta så mycket som jag mår bra av. Ibland fick jag kommentarer “va stor du blivit” “för musklig för modell” “gå ner i vikt” “sluta lyfta börja springa” men ibland även “too much” “äckliga veins” “var är kvinnligheten” “för smal och deffad” “anorektiker” etc. Visst blev man ledsen för stunden.. men påminde mig själv om att detta är min resa och aldrig kommer ALLA att gilla dig, du kan aldrig få ALLA nöjda, det finns alltid någon som tycker olika. Så varför inte bara fokusera på dig själv, köra så som du mår bra och lyssna på dig själv, du gör ju det för din egen skull, inte för andra, så varför bry sig om andras åsikter? Men samtidigt blir man så glad då andra säger att man gjort stora framsteg som man inte ens märkt själv. Instagram tror folk att man är på för att få kritik, kommentarer, komplimanger, etc.. Men jag själv är där för min egen skull för att börja med, en del av min dagbok och att kunna inspirera mig själv, kolla bakåt och komma ihåg de olika stunderna i mitt liv. Med tiden insåg jag att jag även kunde inspirera och hjälpa andra, så ville dela med mig själv mera, men måste även då kunna ta emot kritik av de människor som är emot fitness och spec. att träna efter att vara sjuk. Jag vill bara berätta för er att det viktigaste är vad ni själv tycker om er själva och vad som ni själva vet att är sanning. Mår ni bra och accepterar ni er som ni är så kvittar det vad någon annan säger. Jag har sagt till mig själv att jag inte tänker sluta träna bara för ett jobb, en kille eller någon annans skull. De får tycka vad de vill, jag fan ska lyfta och jag fan ska äta! Jag älskar att bli starkare och att ösa på mera vikter. Ingen kan stoppa mig, om jag mår bra av att lyfta tungt, tänker jag också göra det. Om jag mår bra en annan period av att springa långa sträckor, ja då får jag också göra det. Alltid kommer det finnas någon som är emot och inte gillar ditt utseende och säger “nu får det räcka” men om din hälsa är bra och du mår bra är det ditt liv och dina val! Menar inte nu att folk med ätstörningar ska träna sig döda eller att de får svälta sig oberoende vad nån säger… menar att visst, kanske du är för smal, för musklig, för kurvig, för manlig, för deffad, för mycket, men kom ihåg, att det ibland ok att vara “för mycket”. För ingen är perfekt. Man kan inte få allt i livet. Men jag valde att må bra framför att bli framgångsrik modell ellet nästa olympia springare haha… jag kastade hela cardio skitet jag övat på i tusen år bara för jag inte vågade släppa, och började lyfta. Vilket fick mig att växa som person, gå upp i vikt, släppa taget om vikt/mat/modellhets, kasta depressionsmedicinerna och ångestdämpande, hungrig på livet (och mat), relationen med pappa förbättrades, hela resan från svagtillstark började. Idag är jag gladast att jag gjorde valet för hade jag valt den andra vägen tror jag inte jag hade varit här jag är idag, jag tror inte att jag hade varit lika lycklig och snäll/accepterande mot mig själv, jag tror jag aldrig hade blivit helt 100% frisk från anorexin. Här står jag idag, några kilo tyngre men också några kilo lyckligare
Visst kan jag arbeta som modell än idag, men svårare är det att få jobb då man varken tillhör “vanliga modellerna” eller “curvy” för man ska tydligen hellre vara mjuk i kroppen än att musklerna ska synas. Till och med tränings tidningar undviker muskler, förutom tex. de “riktiga” fitnesstidningarna. Så vare sig jag vaknar om 3 år med muskler som en man eller är kurvig och +20kg eller smal och +10cm längre som en giraff, så om jag mår bra, är jag nöjd, glad, och då kvittar spegeln vad den visar. och JA, jag tävlar i bikini fitness idag, vilket innehåller mycket att glo på sitt utseende och försöka forma musklerna rätt, vikten ska ner och upp osv. Men för det första, den hetsen får min coach ta hand om haha! Jag följer bara schemat och tränar, äter, så gott jag kan och så får hon fixa allt annat. Vore jag min egen coach hade jag nog förlorat vettet, aldrig blir man nöjd och bara hitta fel på sig hela tiden, och att glo på vågen hela tiden.. fy, de två senaste och första tävlingarna jag gjort, vägde jag mig typ aldrig. Ibland tog jag vikten bara för nyfikenhet och den var nästan alltid detsamma. Stirrade inte mig i spegeln heller, visst tittar jag mycket, men inte står jag där och glor och kollar på varenda liten punkt i kroppen.. jag märker knappt förändringar mer haha.. Efter så många år där man stirrade sig blind på spegelbilden och sökte efter varje litt fel så orkar man fan inte mer. Först som anorektiker så var man bara ful och äcklig hela tiden, sen då man blivit frisk från den hetsen så såg man sig bara så himla smal och ful, som ett skelett att man inte vågade visa sig utanför hemmet. Kallade mig själv anorektiker och att mina ben går snart av. Sen då man ätit sig upp i vikt kände man sig igen svullen som en gris… och så höll det på. Ja en jävla jobbig tid, så nu orkar jag inte mer med speglande hit och dit! Jag gillar att sminka mig, pröva kläder etc framför spegeln, men att gå i underkläder och söka efter celluliter är verkligen inte min grej. Vet inte om det är någons grej, men det är inget jag behöver i mitt liv! Så bikini fitness är väl vad man ser det som, det kan vara en vikthets och en jävla massa fokus på att nå dendär tävlingsformen, men för mig är det fokus på att bygga muskler, utvecklas, poseringsträna (dansa på scen, vilket är så kul!), ha ett mål i livet, tävla i något man älskar (för är inte så himla stark, annors skulle jag gärna tävla i typ dips/bänk etc) och samtidigt lite gå på scen som modell men inte på ett allvarligt sätt (visst är det allvarligt för många men inte för mig, jag fokuserar på att ha kul mest) utan på ett sätt där man får visa sitt hårda jobb och klä sig i kristaller och bara njuta av tiden på scen:en där man får hurrningar och applåder ! Men bästa tiden är ju inte bara tiden på scen, utan själva resan dit är så himla roligt! Förut då tränade man bara ensam utan mål på gymmet, visst var det roligt det också… men denna känsla att ha ett mål, att ha något att se framemot, att ha något att jobba för, är så himla motiverande och roligt! Sen att hitta inspirerande människor eller vänner att spendera sin tid med eller dela intresset med, och att fixa matlådor för veckan, det är ju det bästa! All min stress har försvunnit och ingen kris att springa till matbutiken direkt efter träningen, man behöver inte oroa sig om man fått i sig tillräckligt med mat, man får med jämna mellanrum god och näringsrik mat och man känner sig så mycket piggare, gladare! Det är en helt annan värld än då man är på modellresa, där är det endast springa på castingar upp till 20 per dag, stressa, glömma bort att äta/dricka för man har inte ens tid, panik, prestationsångest att inte hinna, om man missar typ 3st blir man sparkad ut, lönen är usel, om man äntligen får jobb är det ju fantastiskt men det är ju ett krig mot 100 andra modeller, köa i flera timmar ibland och höra ryska människor skrika hela tiden runt om kring, själv har du ingen att prata med, din familj kanske, men de har aldrig tid att skype:a då du har.. etc. Så att gå från den stressen till denna glädje och starkhet, är bara att känna “dethär är min grej”, iallafall nu. Att hitta något att leva för, något som man älskar och brinner för, är fantastiskt. Utan det, eller att göra något man inte gillar eller för någon annans skull, kommer man inte klara sig långt och det kommer den dagen man inte orkar mer. Som för mig. Så jag bryr mig inte om jag bor resten av mitt liv i en 1:a i ett höghus (gör jag inte ens nu, men ni fattar pointen) eller arbetar med en kass lön resten av mitt liv, för om jag får göra det jag älskar eller jobba med något jag gillar eller ha min familj/vänner runt om kring som ett stöd, då är jag rikare och lyckligare än någonsin. Det är allt som betyder för mig. Att bo ensam osocial (ibland hittar man bara ingen som man klickar med, spec. om man kommer in ny där man inte känner någon) är så himla deprimerande. Men självklart ska man ta risker och göra nya saker. Bara för att modellandet inte passade mig (kan ju vara att modellarbetet förbättras med åren) så betyder det inte att jag ska ge upp och bara vara arbetslös hela mitt liv, nä… haha, det menar jag verkligen inte. Jag menar att jag hade ju två val. 1. modella & inte styrketräna 2. inte modellarbeta och lyfta tyngder. <- De flesta svarade ju; det är ju klart du väljer modelljobbet. Du är ung. Denna chans får du kanske aldrig mer. Styrketräna kan du när som helst. Det är ju sant, och jag kanske tar det valet igen någon gång i livet (om man får, vill och hittar rätt, finns ju en massa bluffmodell jobb som ni alla säkert vet, att hålla upp event osv. Man vet det oftast då oprofessionella människor bara mejlar via fb och pratar om en massa pengar och att ha roligt och bo lyxigt och blabla…) Men vid den stunden var det frågan på liv och död, ja ärligt talat.. det var så, så att välja lyckan var det bästa jag gjort. Kan ärligt talat att jag inte hade varit här idag om jag inte hade gjort detta val. Om och om fick jag tacka nej, om och om fick jag ångest över vad andra ska tycka, och visst fick jag “varför” “du gjorde fel” kommentarer, men jag visste ju redan att det var det ända valet jag kunde göra. Det fanns inga alternativ. De hade inte upplevt det jag hade, och bara för att jag upplevt det en gång, betyder det inte att alla gånger skulle vara likadanna tänkte jag.. men så åkte jag igen, och igen, och igen. Varje gång samma. Samma stress. Samma ångest. Samma svält. Jag + modellande passade bara int ihop då. Jag var väldigt svag för kritik då. Att få människor att skrika om din svältande kropp att den var för stor, för smal, för något, var bara bottnet för mig. Att känna friheten var det ända jag kunde ta emot. Det var det bästa jag gjort. Jag förlorade massa, men jag vann mycket mer. Som tex. frihet, lycka, LIVSLUSTEN IGEN. Så jag tackar mig själv för att jag klarat kampen, människor kommer alltid säga och tycka olika som sagt. Men jag gör mina val, jag tar risker, jag känner vad jag behöver, och jag gör misstag, ibland gör man fel, MEN IBLAND GÖR MAN RÄTT OCKSÅ. Det kallas livet. Livet är fullt med rätt och fel och misslyckanden och svåra beslut. Men vi lär oss för varje gång och lär oss känna vad vi vill, behöver och har.
ÅRET SOM GÅTT
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Tävlade i Fitnesstävling, åkte till Turkiet & Tyskland, Scitec Nutrition var på Nordic Fitness Expo för första gången, Gjorde en tatuering i nacken, solade inte på sommaren, osv.. Kommer inte ihåg, men lovar, massa, för älskar att göra nya saker 😀 ! Var på tv & radio XD… Reste 52h på en vecka.
Höll du några av dina nyårslöften? Ja, fast de var inga löften utan mera drömmar som jag hoppas att skulle hända xD
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? JAPP!!! 🙂
Dog någon som stod dig nära? Ja tyvärr.
Vilka länder besökte du? Sverige, Tyskland, Finland(jagborjuhär), Turkiet……….?
Är det något du saknat år 2015 som du vill ha år 2016? Hm… Kanske ett par speciella personer!
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Tyvärr kommer jag inte ihåg vilket datum det var de speciella dagarna … xD
Vad var din största framgång 2015? ööööööh. 5:te plats på Junior SM Bikini Fitness? Var med på tv & radio, fick dela med mig min historia..
Största misstaget? Ska jag skriva en lista? nä, glömt och fortsatt livet!
Har du varit sjuk eller skadat dig? Skadat mig smått, ja men förkyld typ 3-4 gånger och smittad av nå jävla bedbugs 🙁
Bästa köpet? Tatueringen till systern(+mig), all god mat haha…, ny jacka & skor, en kaffekokare, en ny mobil, o sånt. OCH JA, I KNOW!!! TÄVLINGSLICENSEN!!!
Vad spenderade du mest pengar på? eh lätt 😀 Mat! Fattar ni att en middags buffe kostar typ 40 euro på båten.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Jättemycket,tex fina kommentarer här i bloggen & bra sällskap, grymma träningspass, människor som överraskat mig, tex tysklandresan osv 🙂
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015? FADE av Alan Walker!Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Svårt att säga… Ungefär samma 🙂
Vad önskar du att du gjort mer? NJUTIT AV SOMMAREN!!!!!!!
Vad önskar du att du gjort mindre? Suttit vid datorn 😀
Hur tillbringar du julen? Med morbror, borsan & flickvän, systrar, farmor & farfar, mamma & pappa och en jäva massa god mat.
Blev du kär i år? Nope!
Favoritprogram på TV? SOLSIDAN!! Salatut Elämät… 😀
Bästa boken du läste i år? Tror jag inte läste nåt :'(
Största musikaliska upptäckten? Ruisrock, fast var nog bara typ 2 bra band där!
Något du önskade dig och fick när du fyllde år? JAAAAAAAAAAAAA allting!!!! tack! älskar alllt!
Något du önskade dig men inte fick? eh typ Channing Tatum ;D
Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Drack, och åter drack.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja, mera resor? 🙂
Hur skulle du beskriva din stil år 2015? SPORTIG typ #adidasforlife
Vad fick dig att må bra? GYMMET! träning! musik! vänner! familj! mat! fester! bara vara hemma! allt!
Vilken kändis var du mest sugen på? SOM JAG SADE, CHANNING, NOMNOM :D:D:D:D:D:D
Vem saknade du? Melinda… mormor… Eugen.. Maddison.. andra vänner… saknade olika personer olika stunder!De bästa nya människorna du träffade? Ben, folk i mitt Team, Systers pojkvän, Sportmagasinets två härliga pojkar, släkten på Åland… 🙂
Ingen kommer nog aldrig förstå hur ont det gör att skriva detta, hur jobbigt det varit, men jag är glad att jag är här jag är idag.
Lucka 8 – Tänk innan
Vad jag har lärt mig… är att fundera LÄNGE. Eller åtminstonde ett TAG innan du gör dina val.
Jag är väldigt spontan av mig i vissa saker.. I stora grejer som kommer emot mig, erbjudanden, chanser, risker.. Då tänker jag alltid “Yolo” och kör på! Ibland kan jag ångra att jag faktiskt tackade ja. Men i vardagssysslor är jag faktiskt inte alls spontan.. då funderar jag alltid längre.
Måste säga att man behöver inte vara “tråkig” och fundersam.. och ha svårt att välja vad man vill. Men att göra saker utan att fundera är inte alltid yolo, eller “leva livet”, eller att ha kul.. ibland går det ått skogen, och javisst misstag lär man sig av och det är en erfarenhet.. Men ändå, ibland kanske det är bättre att tänka igenom innan man gör det, eller prata med andra, dela med sig och höra deras åsikter, klart man inte ska låta dem bestämma över ditt val, men man kan alltid disskutera.
Jag har gjort massa spontana beslut. Bl.a. Modellresorna. Får så himla mycket frågor ifall jag vill åka dit och göra det, nu också. En resa till Karibien och tjäna femtiotusen. Varför inte tänker man? Tänkte åkta direkt och bara “leva livet” Men fan i det. Vet vad det kommer sluta i. Och jag vet personen som ordnade detta hela. Inte pålitligt. Och vem vet om man ens får jobba som man vill, istället göra andra saker, som att “please the guys” och stå som en lättklädd *** och även om man skulle få pengarna på vägen hem. Har man förtjänat dem på rätt sätt? Eller har man bara gjort saker som man inte mått bra av. Aja. Tack och lov att jag väntade innan jag bestämde mig. TACK OCH LOV. Får vara hemma och fira julafton med familjen!
Men så tex. att tävla i bikinifitness. Detta har jag funderat på SÅÅÅÅÅ länge. Verkligen. Tänkte ju att det kan vara ett dumt beslut och att jag vill vara frisk 100% från anorexian. SÅ efter några år kom det äntligen en hjärnkick “nu är det dags” och jag är så glad att jag bestämde mig för. MEN OCKSÅ ATT JAG TÄNKTE INNAN. ATT JAG INTE TÄVLADE DIREKT ÅR 2011, vad hade det resulterat i…
Så visst. Gör saker som ni villl och gör tokiga saker.
Men fundera ibland, speciellt på stora beslut som kan kosta livet.. ifall ni verkligen vill det.
Hur kroppen och huvudet sitter ihop
Hej! Här är fyra bilder från senaste året.. Resan har INTE varit lätt. Med anorexi år 2009-2010 och depression därefter, styrketräning som räddade mig men hjärnspökerna som sa att jag var för tjock då jag inte kunde modellarbeta mer, 2014 överdriven cardio och stressad dygnet runt, fettprocenten under 5%.. 2015 Slängt vågen, orkar fan inte bry mig längre hur jag ser ut, bara jag mår bra. Jag har alltid tränat för hälsans skull.. olika tider har mer/ mindre träning hjälpt mig. Jag tränar inte för att ändra på min kropp. Visst är det kul med lite extra muskler men huvudsaken är stunden på gymmet där man mår bra. Det har varit jobbigt då varje dag är olika. En dag vaknar man jävligt torr och skakig, en annan dag med massor med överflödig vätska insamlat. Jag har underskott på sköldkörteln och det har tagit flera år att hitta rätt medicin och rätt dos. Än idag kan det komma dagar då jag får höja eller minska dosen. Det är svårt att inte alltid ha kontroll på livet då humöret hänger mycket med sköldkörteln. En dag är man så jäkla deprimerad att man inte kan stiga upp ur sängen, utan orsak? En annan dag är allt bra och man älskar alla och livet. Jag kan planera saker jag ska göra och människor jag ska träffa nästa dag och så blir det inte av då man är som en annan människa nästa dag. Jag kan inte hålla fast vid tider alltid, jag glömmer saker och jag har svårt att koncentrera mig. Ibland känns det att jag lever i en bubbla. Jag får inte kontakt med alla runt omkring mig. Men så en annan dag glömmer jag allt någonsin har hänt mig och vill aldrig att den sekunden ska försvinna, jag är så överlycklig och energifull den stunden.
Jag träffade en läkare för några veckor sedan. Hon lät mig pröva på en ny medicin för ADD. Tänkte att jag är väl inte psykiskt sjuk… men gav medicinen en chans och är så himla överraskad. Det känns som om hjärnan börjat fungera igen efter flera års paus? Jag har prövat så himla många olika depressions och ångest mediciner att det inte är klokt. Ingen medicin har aldrig hjälpt, tvärtom.. fått mig att må sämre. Jag har kastat alla skitmediciner nu och börjat acceptera att jag har är som jag är. Ingen är perfekt och man måste leva med det. Varför sätta så mycket energi på hur man beter sig, eller hur man ser ut? Ta dagen som den kommer och gör det bästa av det. De personerna som inte förstår varför du gör eller lever på ditt sätt, kan du glömma, onödigt att sätta energi på personer som bara glor snett på dig. Hitta de som lyfter dig upp och älskar dig som du är. Kram på er!Depression, min historia
Läs andras historier om deras depression. Du kan också skriva in din historia anonymt, ifall du vill dela med dig.
Själv var det super terapeutiskt för mig att skriva ner.. flera känslor kom fram och minnen. Tog hela TRE timmar att skriva detta! Läs min historia här. (kortfattat)
“Under dessa år har jag växt så otroligt som person och blivit starkare än någonsin. Jag har lärt mig att ingen depressionsmedicin hjälpte mig, tvärtom gjorde det nästan värre. Jag har lärt mig att man måste möta sina känslor, rädslor, ångest, svårigheter och inte gömma dem och tro att man glömmer det. Jag har lärt mig att lyssna på mig själv och inte andra. Min vilja, min hälsa, mitt välmående går ALLTID på förhand. Du lever i denna kropp, det är ditt hus, så ta hand om den.”
Vill nu hjälpa så många som möjligt som upplever något minsta liknande, vare sig det är osäkerhet, en känsla av att inte veta vem man är eller vad man vill, ifall du är deprimerad eller lider av en ätstörning, ifall du försöker alltid göra alla andra glada och glömmer bort dig själv, ifall du känner dig onödig eller livslusten har försvunnit.
Jag finns här, jag vill hjälpa. Du är inte ensam. Jag lovar. Det kommer bli bättre. Det känns omöjligt, men det går. Jag tror fortfarande saker händer för olika orsaker, jag gick säkert igenom dessa saker för att växa som person och för att hjälpa andra.
HEJ!
MYCKET MYCKET på gång.
Roliga grejer!
En värre sak. Igår vaknade jag med dödens halsont, tog en vilodag men även posering med tränaren. Hon tyckte det såg bra ut, så får skippa intervallerna! Hade inte ens börjat 😉 Woho! Fast… Måste hålla ut nu, en vecka har det gått bra, igår då jag var sjuk var det lite värre, men hur som helst mår jag lite bättre idag. Får se om jag kan träna med några kunder, eller ens orkar själv dra ett lungt pass.
Radio & Tvinterjuven gick helt okej. Jag lyssnade på det för en stund sen och inte kan jag säga att jag låter vackert, men huvudsaken är varför jag deltog i det, för jag vill hjälpa, inspirera. Så hoppeligen någon lyssnar det vid rätt tidpunkt! Kommer absolut lägga upp det på bloggen också, både när det visas på tv, radio och ifall det läggs upp på internet, vilket kommer troligen göras.
Ha en bra dag ni! Väntar på min leverans av kläder och waldenfarms, fick redan en härlig t-shirt jag bara måste visa upp! Men senare, i promise! Vi hörs!
Amanda
