Jag har också arbetat som modell sen jag var 13 år och jag var tävlingen “miss model of the world” år 2013. Men jag slutade modell-arbeta (som jobb) då jag började styrketräning, agenturen ville endast ha anorexi-smala tjejer, och jag ville inte vara det mer. Det var antagligen gymmet eller modelljobbandet, visst kunde det ha blivit något stort, men enligt mina erfarenheter utomlands var det inte alls min grej och jag var var alltid deprimerad, trött då jag jobbade, jag har aldrig varit så deprimerad som då. Så att känna en minsta lycka, blev som en drog(en bra drog, inte missbruk denna gång) för mig, att börja träna och må bra. Dock var jag väldigt noga med allting som jag sade och ville mer än något annat gå upp i vikt, det gillade inte agenturen så vi bestämde oss att sluta samarbetet. Nu jobbar jag endast då jag får bra och hälsosamma jobb, jag tycker att ifall man har haft en ätstörning ska man hålla sig så långt borta som möjligt från modellvärlden. Och allting som är beroende av kropp och utseende. Jag vet att träning är ju automatiskt kopplad med träning och förändrar din kropp, men det är inte därför jag tränar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag bryr mig inte om jag väger 50 kg eller 70 kg (okej lite orolig blir jag ifall jag går ner eller upp i vikt hastigt, men ifall jag mår bra är det ingen skilnad) Vem bryr sig om alla kropps-ideal? Vem bryr sig om vad killarna gillar “tjejer ska inte ha för stora muskler”, aja vem bryr sig egentligen? Då man tränar vill man utvecklas, bli starkare, göra framsteg. Men jag vill bli bättre på det jag GÖR, det har aldrig varit frågan om att förändra vikten. Jag tänkte inte ens på att jag skulle gå upp i vikt med styrketräningen, man blev automatiskt hungrigare och jag blev endast lyckligare. Jag har aldrig heller tänkt att gå ner i vikt med träning, aldrig någonsin. Inte före, inte under, inte efter min anorexia. Men däremot ett “träning-beroende” har jag haft. Missbrukat mat och tränat för mycket. Det var några dagar jag tränade varje dag löpning, bara för att, varje morgon innan frukost. Varje paus situps. Varje toalettbesök vadpress. Det var så sjukt hur jag levde i anorexia dygnet runt vid det värsta tillfället. Varje minut skulle jag gympa. Spänna mig, springa, gå eller stå. Jag tänkte aldrig på att förbränna maten beskrivligen, jag tänkte bara det som ett spel: behandlarna ville mata mig med mat & få mig att ligga still hela dagen, sitta i rullstol och jag spelade mot dem, göra tvärtom. Jag lyckades, vann ifall de inte märkte vad jag håll på med. Men hur ofta tror ni jag lyckades egentligen? nästan aldrig. Jag blev alltid påkommen. Över varje potatisbit jag försökte kasta bort. Över varje situp jag gjorde i sängen, de märkte då jag sprang i trapporna, de märkte då jag stod och läste boken, de märkte då jag var för länge i toaletten (för att gympa) osv. Jag vaktades dygnet runt, jag blev bestraffad över varje misstag jag gjorde. Det var inget misstag, det var ju endast ett hjälp, det var behandlarna som lyckades i sin behandlning. Men jag såg det som ett misstag. Jag blev ilsken eller sårad, jag grät och hatade mig själv. Då hatade jag mig själv för att jag gympat, men anorexia hatade mig för att jag inte gjorde det mera i smyg, eller för att jag misslyckades med försöket. Det var alltid två personer i mitt huvud, alltid. Men som jag har sagt förut var den delen av Amanada såå svag, och anorexia växte större för varje gång jag lyckades. Men försvann ju mera jag misslyckades. Jag förstod inte det då. Jag trodde de ville mig ont, varför de gav mig “bestraffningar”, bestraffningarna blev i form av att inte träffa mina föräldrar, inte bli av med rullstolen, bli mera vaktad, gemensam vila, längre vila, mera mat på schemat osvosv. Men då jag gått upp i vikt eller bevisade att jag var pålitlig eller klarade av att sova hemma, då blev jag allt mer friare, jag fick följa med på shoppingstunderna, jag fick mera tid för mig själv och jag blev inte vaktad då jag duschade/gick på toaletten, en dag blev jag av med rullstolen, fick lov att stå och tvätta tänderna, blev av med stora äckliga scandishakes, behövde inte alltid väga maten, behövde inte ha en behandlare bakom axeln dygnet runt. Då blev vi mera goda vänner och alla i kliniken blev mycket gladare automatiskt, kanske för att jag blev gladare och positivare. Jag blev friskare, piggare, lyckligare ju mer jag lyckades på riktigt. Inte lyckades med situps, utan lyckades i behandlingen, lyckades att få vikten upp, då växte Amanda i huvudet och anorexia försvann mera och mera. Det var en känsla av att bli fri. Tänka sig att man dygnet runt, även på natten, kämpat med tankarna att träna, stå, hoppa, äta mindre vid nästa måltid, hinna göra situps före någon vaknade, osvosv. Att dygnet runt kämpa med anorexias röst. Som skrek hur ful du var, att alla kollar på dig för att du är så ful. Jag ville bara skrika varje minut, men jag kunde inte. Så jag tog den ilskan, känslan och kontrollerade det via att spela mot behandlarna, spela mot maten. Eller att straffa mig själv. Eller att skrika åt föräldrarna. Det är det hemskaste jag gjort när jag tänker på det nu och jag hör fortfarande min röst, jag ser fortfarande den läskiga blicken då det svarnade i mina ögon och hur smal, stora ögon och läskig jag annors också var. Ännu skulle jag sminka mig starka ögonbryn, stark eyeliner och röda läppar med konturer, så såg jag ännu läskigare och sjukare ut. Fast utan smink såg jag väl värst ut. Så blek och så trött. Jag kunde aldrig visa mig för någon så. Då var anorexia som argast.

 

Rösten i huvudet? Finns inte? Så säger ni, så säger mamma och så påstår nästan alla jag pratat med. Såklart jag vet att anorexia inte finns, det är ingen person, att det är endast min egen röst som pratar. Men ärligt talat så kämpade jag mot den krävande rösten. Det var inte jag. Det var inte Amanda. Amanda var den personen som ringde åt föräldrarna för att jag inte gått upp i vikt, som skrev i dagboken, min högsta önskan är att gå upp i vikt och bli frisk. Snälla hjälp mig Gud. Så skrev jag. Så tänkte jag. Varje dag skrek jag tillbaka till anorexia rösten att du har fel. Jag vill inte göra det du säger. Men den rösten kom inte fram, den skuffades bort direkt. Nivet den känslan då man försöker tänka vettigt att göra något, men man är för lat för att göra det så man skuffar den bort, så fungerade min hjärna då. Det är något i hjärnan som händer, på samma vis då man blir sjuk i bulimia, ortorexia, BED (binge eating disorder) då har man ett tankesätt (eller fler, som jag) och man följer det dygnet runt. Det är som en befallande, kränkande, stööörande röst som bara kräver mer och mer, det blir som ett beroende. Ett missbruk. Ett helvete.

Agenturerna jag jobbat med: Paparazzi, Starsystem, Fashion model Agency, Satoru Japan &  W athletic (nu)

Vill ni läsa mer om modellandet kan ni hitta det i min gamla blogg vid kategorin: Modella