Reumatism
New podcast out
Ayurveda
Ayurveda kliniken var helt otrolig!
De lyssnade på min puls, tittade på min hud, tunga, naglar, frågade om min kost och livsstil, kände på min kroppstemperatur och gjorde en analys från allt detta.
Jag har sedan tidigare alltid trott att jag var typ ”Vata” men enlig dem var jag 60% Pitta, 30% Vata och 10% Kapha
De tre doshorna, vata, pitta och kapha kan beskrivas som tre grundläggande personlighetstyper som bär på olika sammansättningar av elementen jord, vatten, eld, luft och rymd. Bär på alla de egenskaper som dessa två element representerar: Lätt, rörlig, kall, torr, oregelbunden, skrovlig, subtil, öppen och expansiv.
Intressant!
Skall ta deras kinesiska starka örtmediciner till ungefär slutet av Augusti och se hur det påverkar mig!
Januari
Inlägget är i samarbete med Femmeluxe
Goddag!
En stund sen sist. Bloggade visst senast förra året, hehe!
Ja då var det nytt år, nyårslöften? Aldrig hållt på med sånt, men i år började jag. Bättre sent än aldrig?
Mina nyårslöften eller mål för året:
1. Bli klar med yogaskolan, bli licensirerad yogalärare!
2. Få kroppen i balans igen (dvs värken i kroppen bort utan mediciner och magen i balans igen)
Med situationen i världen, kan jag inte direkt göra andra mål, drömmar eller planer. Sedan några år tillbaka har jag lite blivit pessimistisk, sorligt men sant. Har alltid varit den positiva, som ser det goda och ljusa i allt, missförstå mig inte det gör jag fortfarande överlag men då det gäller mig själv är det nästan tvärtom. Det betor på att jag blivit sviken, för många gånger. Har jag väntat på något otroligt mycket, lagt all min energi, tid på något och varit så förväntansfull men fortare än vinden så kan situationen ändras. Har nog varit med om det mesta, som jag en dag önskar skriva ner i boken, nu är ja för rastlös för att skriva. Eller mera distraherad av kroppens värk som drar ur mig all energi. Varje år har jag minst två gånger rest bort, till det varma. Det har hjälpt, sinne och kropp. Har ofta jobbat på resorna men ändå återvänt hem igen som en ny människa.
Nu har jag inte rest på två år (förutom Pärnu och Tallinn) Jag, och vi alla, har väl bara bitit oss i tungan och hoppats på att tiderna blir bättre, viruset försvinner dör gott, men nej.. ännu ska man ändå vara hoppfull, det är jag, vi alla önskar nog met än någonsin vår frihet och hälsa tillbaka i världen. Då man kunde andas. Leva som vanligt.
Menmen! Nu har jag trots allt bokat en resa till Thailand, vet inte ännu hur länge jag stannar, några veckor kanske.
Det kommer bli så himla skönt. Mest av allt väntar jag på solen och värmen, men skall lägga all energi på att få min yogaskola klar också, har en massa timmar i både teori och praktiska som skall få gjort. Känns som ett bra ställe att öva mig på och fokusera mig på andningen, tekniken i all fred.
Thailands situation är väl inte den bästa, men skulle säga bättre än i Finland och mindre spridningar av viruset. Vi är dock på tredje dosen i Finland och i Thailand på 1-2 dosen. Ändå har de en massa regler för att få resa dit, jag skall bla.a. ta ett test före jag reser, mitt andra test direkt då jag landat i Thailand på flygfältet och tredje några dagar efter. Om mina test är negativa får jag sedan resa fritt i Thailand, och ta mitt fjärde test först innan hemresan!
Är glad att jag hållit mig frisk och kunnat träna, det är nog det bästa jag vet just nu! Får mig alltid att må bättre! ❤️💪🏼 för en stund minskar värken och även på långsikt, otroligt hur det minskar rheumatiska symptomen men även kan ställa till med besvär om man tränat för hårt eller fel. I min rheuma, MCTD har de flesta också överrörliga leder vilket gör en större belastning på lederna och risk för skador.
Min värk i nacken är som tur inget värre, men har fått en prolaps i ländryggen. Så det blir lite mindre rörelse just nu. Får se hur den långs flygresan går!
Men annars är allt bra! Den långa julen ät över, nya året här och jag är tacksam att få ha så underbara kunder online, som kämpar hårt för att få sin hälsa balanserad, må bra! Och vilka enorma resultat de gör!! So proud!!😍❤️
Min fettprocent
I samarbete med Femmeluxe
Får rätt ofta kommentarer om min look, är medveten om att jag inte ser direkt “hälsosammast ut” med min rippade kropp och att en kvinna bör ha högre fettprocent, något jag kämpat med i flera år. Ätit överskott, lämnat cardio, i perioder även träning men sedan sett hur det påverkar min reuma, ledvärk och mående generellt. Sedan gått tillbaka med träningen men inte på samma nivå, fått minska rejält både mängd och tröskel..Nu mera rörlighetsträning, lyssnar på kroppen och värken i kroppen, tränar där det känns bra och behövs rörelse, får igång kroppen och värken lättar oftast.
Reuma har jag haft så länge jag kan minnas, också låg fettprocent. Då jag började träna och fick muskler, blev det såklart ännu mer deffat, ju mer muskler desto mindre fettprocent är det ju. Har också lågt östrogen och sköldkörtelproblem sedan tonåren, tar medicin för detta idag.
Kämpat med att gå upp i vikt( det har typ alla i min familj gjort..förutom när de börjat p piller och fuckat upp kroppen har de gått upp i vikt och fått former men inte min bror och pappa såklart..😂 ) har fått käka litervis av grädde för att gå upp, men så går det ner igen. Glad att jag hålls stadigt ändå och inte har dessa berg och dal banor idag. Inte för att jag väger mig mera, bara på läkarkontroller.
Har också låga natrium nivåer därav ser jag torr ut, men salt hjälper inte, ger tvärtom värre rheuma symptomet.
Har gått på ganska många penicillin kurer de senaste åren och blivit värre i magen, detta året värst efter operationerna fungerar inte något riktigt. Prövat på de flesta kosterna för värken i lederna, viktuppgång och magen. Inte fått någon effekt än, förutom att jag vet hur otroligt dåligt jag mår dagen efter jag ätit vissa livsmedel som skapar en otrolig inflammation ibland bara efter några timmar. Har prövat även korttids fasta och då mådde nog lederna och magen bäst, då man inte häll på att stoppa i sig en massa ”bara för att” och stressa ihjäl på natten om man ätit för lite, för att kämpa gå upp i vikt.. en ända stress. Det var en ända strid då jag var yngre, att få vikten upp, att lätta sinnet då man blev kallad planka och kommentarer om att äta mer, få lite kött på benen och rundare kinder, kom varje dag, flera gånger om dagen ibland, ofta.
Stress tror jag generellt påverkat mycket i systemet, men sova, ja det gör jag bra förutom då jag har värk på natten. Men ser till att sova 8-10h varje natt, helst 10 haha. Det är jag glad över, hade nog inte orkat träna eller kämpa med de värkerna jag har ibland, att sova och återhämta sig, vila i alla former är guld! Kanske man inte sover som en bebis, men att vila kroppen är verkligen en av de bästa medicinerna!
Sjukhus
Letter from my Rheuma Disease
(Copied from Rheumatoid Arthritis Survivor)
Hi.
My name is Rheumatoid arthritis.
I’m an invisible autoimmune disease that attacks your body inside and out, making you want to scream sometimes and cry. I am now with you for life. I’m so sneaky—I don’t always show up in your blood work. Others around you can’t see me or hear me, but YOUR body feels me.
I can attack you anywhere and any way I please. I can cause severe pain or, if I’m in a good mood, I can just cause you to ache all over. Remember when you and energy ran around together and had fun? I took energy from you, and gave you exhaustion. Try to have fun now.
I can take good sleep from you and in its place, give you brain fog and lack of concentration.
I can make you want to sleep 24/7, and I can also cause insomnia.
I can make you tremble internally or make you feel cold or hot when everyone else feels normal.
I can also give you swollen hands and feet, swollen face and eyelids, swollen everything. I can make you feel very anxious with panic attacks or very depressed. I can also cause other mental health problems. You know crazy mood swings? That’s me.
Crying for no reason? Angry for no reason? That’s probably me too. I can make your hair fall out, become dry and brittle, cause rashes, dry skin, the sky is the limit with me.
I can make you gain weight and no matter what you eat or how much you exercise, I can keep that weight on you. I can also make you lose weight.
I don’t discriminate.
I can invade your skin, your joints, your lungs, your thyroid, your brain, your liver and any other tissue, organ or bones I wish.
Some of my other autoimmune disease friends often join me, giving you even more to deal with. The list of my friends is quite lengthy. I probably have more friends than you do because I’ve taken most of yours away.
If you have something planned, or are looking forward to a great day, I can take that away from you too. You didn’t ask for me. I chose you for various reasons.
That virus or viruses you had that you never really recovered from, or that car accident, or maybe it was the years of abuse and trauma (I thrive on stress.) You may have a family history of me. Whatever the cause, I’m here to stay.
I hear you’re going to see a doctor to try and get rid of me. That makes me laugh. Just try. You will have to go to many, many doctors until you find one who can help you effectively. You will be put on the wrong medication for you, pain pills, sleeping pills, energy pills, told you are suffering from anxiety or depression, given anti-anxiety pills and antidepressants.
There are so many other ways I can make you sick and miserable, the list is endless – that high cholesterol, gall bladder, blood pressure, blood sugar, heart issue among others? That’s probably me.
Can’t get pregnant, or have had a miscarriage? That’s probably me too or the medication you take to try to escape fron me.
Shortness of breath or “air hunger?” Yep, probably me. Liver enzymes elevated? Yep, probably me.
Teeth and gum problems? TMJ? Hives? Yep, probably me. I told you the list was endless.
You may be given an ibuprofen, get massaged, and told if you just sleep and exercise properly I will go away. You’ll be told to think positively, you’ll be poked, prodded, and MOST OF ALL, not taken seriously when you try to explain to the endless number of doctors you’ve seen, just how debilitating I am and how ill and exhausted you really feel.
In all probability you will get a referral from these ‘understanding’ (clueless) doctors, to see a psychiatrist. Your family, friends and co-workers will all listen to you until they just get tired of hearing about how I make you feel, and just how debilitating I can be.
Some of them will say things like “Oh, you are just having a bad day” or “Well, remember, you can’t do the things you use to do 20 YEARS ago”, not hearing that you said that you can’t do things you used to be able to do 20 DAYS ago.
They’ll also say things like, “if you just get up and move, get outside and do things, you’ll feel better.”
They won’t understand that I take away the ‘gas’ that powers your body and mind to ENABLE you to do those things. Some will start talking behind your back, they’ll call you a hypochondriac, while you slowly feel that you are losing your dignity trying to make them understand, especially if you are in the middle of a conversation with a “normal” person, and can’t remember what you were going to say next. You’ll be told things like, “Oh, my grandmother had that, and she’s fine on her medication” when you desperately want to explain that I don’t impose myself upon everyone in the exact same way, and just because that grandmother is fine on the medication SHE’S taking, doesn’t mean it will work for you.
They will not understand that having this disease impacts your body from the top of your head to the tip of your toes, and that every cell and every body system and organ requires the proper amount and the right kind of medications for YOU. Not what works for someone else.
The only place you will get the kind of support and understanding in dealing with me is with other people that have me. They are really the only ones who can truly understand. I am an invisible illness. I am YOUR Chronic Illness.
Always and Forever
RA
Borta bra men hemma bäst?
Ni som följer mig på instagram kanske vet att jag åkte till sjukhuset.
Min reuma har också varit besvärlig på sista tiden.
Nu återhämtning och vila, tänkte åka till naturen, min fina sköna fria sommarställe. Jobba lite, vila lite, bada lite, och bara ingenting. Lyssna på naturen ljud. Fåglar, vinden, havet, tystnad.
Kanske se en orm eller två, kanske vakna till ett solsken, kanske gå en eller flera veckor utan att tvätta håret med annat än saltvatten, kanske bli uttråkad men samtidigt glömma att något som tid överhuvudtaget finns. Kanske finns ro. Kanske träffa en björn. Eller inte. Dit åker jag iallafall, helst imorgon.
The truth, I open myself
I got so much questions on my Instagram and wishes that I would tell about my Rheumatism more, and I wanted to do it more personal than just writing down some text.. so I made a video about it. It is a really sensitive thing for me to share, but I am happy I did it.
Here you go.
Hjälp 😢
Nu var jag på mitt andra besök hos Kiropraktorn Ducaj, min värk är fortfarande otroligt stark. Hoppas på mer resultat efter de fler gångerna, har bokat 8 gånger nu hos Ducaj, han är riktigt duktig och kunnig, iallafall, ville se till att ha en pålitlig som vet vad han gör då jag beställde tid 😉
The Spoon theory
Inlägget innehåller adlinks
Lyssnade på Nicole Falcianis ljudbok ”Du ser ju inte sjuk ut”
På storytel där hon förklarade så bra hur det länns att lida av rheumatism, då jag får frågan så ofta tänkte jag ta upp exemplet på bloggen här.
Lika vis kan vem som helst som lider av en kronisk sjukdom känna.
Lyssna HÄR på boken, Rekommenderar starkt! Med denna lånk får du pröva två veckor gratis på Storytel
Ända sedan slutet på sommaren 2020, har jag haft strålningar och knivhuggskänsla i skuldrorna.. så jag bokat mig till en kiropraktor. Hoppas på hjälp! Har också slutat min medicin för stunden eftersom jag inte klarar av biverkningarna..
Hur känns det att lida av rheumatism?
THE SPOON THEORY
Såhär skriver Nicole Falciani i sin bok, ”Du ser ju inte sjuk ut”:
Att vara sjuk tär på krafterna mer än någon person kan förstå. Att någon som har magsjuka eller kanske ett brutet ben inte orkar lika mycket som vanligt är det väldigt sällan någon som ifrågasätter. Men när man lever med en osynlig och/eller kronisk sjukdom blir man ifrågasatt hela tiden. Det är svårare för människor att förstå att jag inte har samma energimängd som andra.
The Spoon Theory, TST, eller skedteorin på svenska, är ett fantastiskt sätt att tydliggöra hur det är att leva med en kronisk sjukdom.
Christine Miserandino satt 2003 på en restaurang och åt middag med en nära vän. En vän hon hade känt i en massa, massa år. Plötsligt frågade vännen hur det egentligen är att leva med en kronisk sjukdom. Christine visste först inte riktigt hur hon skulle få vännen att förstå, men så fick hon en idé.
Hon samlade ihop tolv skedar från olika bord på restaurangen och bad sin vän att gå igenom sin dag. Olika aktiviteter kostade olika många skedar. Att duscha kostade kanske bara en sked, att gå på en långpromenad med sin hund kostade kanske fem skedar. En frisk person har fler skedar, eller kanske oändligt med skedar, medan den som är sjuk har ett begränsat antal.
Vissa aktiviteter kostar alltså fler skedar än andra. I TST brukar man utgå från att en sjuk person har tolv skedar att röra sig med. För mig stämmer inte alltid det. När jag har skov har jag betydligt färre skedar och har jag en bra dag har jag betydligt fler att röra mig med, även om jag alltid har ett begränsat antal jämfört med en frisk person. Antalet skedar påverkas av en rad olika andra omständigheter, som hur jag har sovit till exempel. Har jag sovit dåligt en natt börjar dagen med ännu färre skedar.
Det är också på grund av min begränsade energi som jag lätt kan sova tio till fjorton timmar per dygn och ändå känna mig trött. Den här begränsade energin kräver att jag planerar min tid och vardag dubbelt så mycket jämfört med någon som är lika gammal som jag men frisk.
Jag vill dela med mig av The Spoon Theory till alla med en kronisk sjukdom.
Att gå ut och festa tar minst fem skedar, medan att ligga hemma i soffan kostar noll. Det betyder att jag har fem skedar som jag kan göra andra saker med, saker jag tycker om och saker jag måste göra, som att tvätta, rasta Frank och jobba.
Förutom värken som jag dras med i och med min sjukdom skulle jag säga att tröttheten är det som är svårast och jobbigast. Den är svår att greppa, det är svårt att på förhand veta hur mycket jag ska orka. Dessutom är det svårt att förklara för någon hur det är att vara trött hela tiden, och det gör mig arg. Arg över att jag behöver vara trött trots att jag prioriterar min sömn och sällan ruckar på den. Jag kan på ena handens fingrar räkna hur många gånger per år jag sover mindre än åtta timmar. Får jag inte minst åtta timmars sömn är jag död. Jag blir förlamad av trötthet. Det är jobbigt, för jag vill så mycket, men kroppen kan inte alltid göra det som hjärnan vill.
Här ger Nicole ett exempel på en vanlig dag för henne vilket jag ville dela för det stämde precis på mig..
- 1 sked för att gå upp och fixa mig (duscha, sminka mig, klä på mig)
- 2 skedar för att gå ut med Frank (minst en långpromenad)
- 2 skedar för att laga mat
- 2 skedar för att göra enkelt fix i hemmet (tvätta kläder, plocka undan saker, tömma diskmaskinen)
- 3 skedar för att träna
- 4 skedar för att jobba hemifrån
Det här är alltså fjorton skedar. Om jag adderar ett möte, ett event eller om jag bara vill göra en enkel sak som att fika med en kompis så blir det många fler skedar, som jag alltså inte alltid har.
Är jag inne i ett skov ser mina möjligheter helt annorlunda ut. Då kan en dag i mitt liv se ut ungefär så här:
- 2 skedar för att gå upp och fixa mig (då är det bara dusch och mjukiskläder som gäller)
- 3 skedar för några timmars jobb framför datorn
- 4 skedar för att gå ut med Frank minst två gånger
Och då är nio skedar allt jag har. Mer än så här orkar jag inte när det är som värst. Då räcker energin bara till att gå upp på morgonen och någon enstaka timmes jobb. Jag försöker få någon annan att gå ut med Frank, för att ha några skedar kvar, men ibland går det inte och då måste jag ta ut honom. Efter en sådan här dag kan jag lova er att min energi är fullständigt i botten.
Min förhoppning är att ni som lever med en kronisk sjukdom kan bli lika hjälpta som jag av teorin.
Tack Nicole för att du delar med dig, att hitta andra personer med liknande smärta och går igenom precis samma kamp som jag, ger mig både motivation och omtanke till alla andra där ute. Ni är inte ensamma ❤️