Jag säger ofta hur lycklig jag är. Glad. Tacksam. Glädjefylld. Bara så lycklig. Vad menar jag med det? Vad är lycka för mig? Hur kan jag känna mig så lycklig, tacksam, glad VARJE dag? Okej inte precis varje dag men faktiskt 99% procent av min vardag.

Det är inte så att jag dansar varje dag på rosor. Men jag är otroligt glad den största tiden av min vardag. Det är inte så att jag har ett perfekt eller lätt liv. Att allt går som jag vill. Att jag inte behöver kämpa för något. Verkligen inte.

Jag har jobbiga dagar som alla andra. Tunga, trötta, långa, stressiga, irriterande, bara jobbiga där man vill trycka END direkt och hoppa över till nästa dag. Ofta har jag dem, MEN jag vägrar låta de dagarna bli såna. Jag vägrar låta en dålig dag förstöra hela dagen för mig. Jag vägrar låta ett humör påverka mig, är jag trött eller har det jobbigt, än sen då? Vad kan jag göra åt saken? Varför är jag det? Vilka saker påverkar mig? Hur kan jag förändra detta, eller kan jag förändra det? Kan jag göra dagen lättare på något sätt? Är det så farligt som jag trodde? Finns det något positivt i det? Det senaste ordet jag nämde är det viktigaste, som har förändrat allt. POSITIVITET. Se det ljusa i allt. Hur omöjligt det än känns. Det är ofta som om en storm försöker dra dig till det negativa och du känner det totalt hopplöst att försöka kämpa dig till ljuset som lyser där borta. Men gör det. Vad är du glad över? Vad är du nöjd över? Är det något som gör dig glad? Påminn dig själv om det, och om möjligt gör något du gillar.

Ska jag berätta kort varför jag är lycklig, och vad lycka betyder för mig är det faktiskt ganska enkelt..

–> Jag mår bra <–

Jag mår FYSISKT & PSYKISKT bra. Det är den största orsaken. Faktiskt. Så självisk är jag att det är största orsaken som påverkar mig dagligen. Det är för att jag märker det så bra. Jag hade så länge levt i depressionen och före det hade jag ätstörningar, och före det var jag så ung och osäker och kände mig borttappad och hatade mig själv, det var ju inte direkt något man mådde bra av. Jag tänkte ofta på självmord, fan i 8års åldern, hur kan man göra det!?!?!?!

Men.. nu mår jag bra. Nu är jag stark. Nu har jag energi, jag är hälsosam, jag mår bra, jag är frisk, jag är välmående, jag är självständig, jag älskar mig själv och mitt liv. Jag älskar mitt hem, jag älskar min familj över allt annat, jag har ett tryggt stöd runt om mig som inget kan klippa sönder, jag har guldvärda stunder med viktiga personer i mitt liv som betyder allt för mig. Jag har värme, tak över huvudet, mat, kläder, allt en människa kan önska sig.

Det är så många som har det så himla dåligt, det är så många som kämpar varje dag för sitt liv. För att få mat åt sina barn. För sin sjuka mamma. För att hitta en varm och trygg plats att sova på. Det finns även så många som är i det läget jag var för några år sedan. Deprimerade, olyckliga, ledsna, borttappade, smärtfyllda, ensamma, och saknar både hopp eller orsak till livet. Som jag, hade jag allt bra, jag hade allt man kunde önska sig, men ändå blev jag deprimerad. En person som är det, verkligen ligger på botten, finns det inget man kan säga för att förändra det. Det hjälper inte att säga, men herregud varför ligger du och tycker synd om dig själv? Tänk de som har det värre. Stig upp och skärp dig. För någon kanske det hjälper, för personer som har lite dåliga dagar då och då. Men för en person som lider av en stark depression och gjort det länge, förvärrar det allt. Dagen går ut på att man hatar sig själv, och sådana kommentarer som jag nämde ovan får sig själv att känna sig ännu värre.. Ja vad är det för fel på mig? Så tänkte jag. Varför klarar jag inte av allt som alla andra gör? Varför kan jag inte ta mig själv i kragen och skärpa mig? Varför är jag såhär illamående, trött, och varför vill jag bara försvinna och aldrig mera återvända? Vad fan är det för fel på mig? Så tänkte jag. Jag är så tacksam att jag flera gånger, fick en andra chans. Det får tårar i ögonen, hur töntigt det än kan låta. Men depression är en sjukdom, det går inte att jämföras med Cancer, Alzheimers, Stroke, Autism och andra sjukdomar men depression är inte valfritt. Någon kan påstå att man har ett val, visst har man det, men alla klarar inte av det. Alla når inte den punkten, alla får inte hjälp, alla klarar inte av att ta sig till den punkten där man väljer recovery, alla har inte motivation för det, sjukdomen gör dig sjuk, sjukdomen får dig att känna såhär. Inte du. Du ska inte skylla på dig själv. Men du ska säga åt dig själv, att du kommer att klara det. Lova dig själv. Lova dig själv att du en dag klarar det. Det händer inte på en dag, men du blir starkare för varje dag du väljer att försöka. Bara försöka leva. En minut i taget. Du kan det. IFALL JAG KLARADE DET, KOMMER DU OCKSÅ. Samma med ätstörningar, “kan du inte bara äta?” frågar alla, “skärp dig” “andra får inte mat på flera dagar, de har inget val, de svälter ofrivilligt och du gör det frivilligt” säger folk åt dig.  Samma frågar du dig själv varje dag, varför kan jag inte bara äta? Bli normal? Frisk? VARFÖR? Ätstörningen gör dig sjuk. Du gör inte det frivilligt. Vem fan skulle frivilligt svälta sig själv? Frivilligt banta och dieta gör man visst, men frivilligt bli sjuk i anorexi finns inte. Då är man sjuk, då har man en ätstörning och då är det ätstörningen som får dig att vilja vara sjuk och fortsätta lyssna på ätstörningens kontroll och regler. Det är inget val, såhär upplever jag. Jag valde aldrig att bli sjuk. Jag hade aldrig valt det. Jag hade aldrig någonsin valt det kappitlet i mitt liv, det var livsfarligt och kostade mig allt. Jag förlorade så mycket på grund av min ätstörning. Ätstörningen växte och växte. Ätstörningen tog krafterna och kontroller över mig. Det var som depressionen, en stor storm som bara växte och växte i kroppen tills den hade all kontroll över dig och din hjärna, dina rörelser och dina tankar. Det fanns en liten röst som kämpade emot och det var du, det var Amanda som ville kämpa och tack vare min egen röst och styrka så hade jag alltid ett litet hopp, det var mitt självförtroende som alltid varit svagt men däremot min själv-RESPEKT var stark. Jag hade rätt att bli frisk. Jag visste att jag klarar det. Jag var inte en person som gav upp. Jag skulle bevisa för mig själv och de andra. Det kändes som om jag inte hade någon, det var jag mot alla, alla var emot mig, ingen lyssnade eller förstod mig, även om jag alltid hade ett stort stöd av min familj och min behandlare senare i mandokliniken, så kändes det hopplöst, ja för hur kunde de ha förstått mig då de inte gick igenom det jag gick igenom varje dag? Kampen som aldrig tog slut. Smärtan som tog kål på dig, som du inte kunde göra något emot. Det ända valet var att lyssna på den lilla rösten Amanda som sade KÄMPA. Och släppa kontrollen, låta min behandlare och alla läkare ta hand om mig. Vila. Återhämta mig. Sluta kämpa ibland också, bara sluta tänka och kasta anorexin’s röst och regler i sjön och bara göra sitt bästa, gång på gång. Överleva.

Så min lycka är = VÄLMÅENDE

Jag mår bra. Jag minns så bra de dagarna jag var kraftlös, jag hade ingen energi. Jag hatade mig och livet. Jag fysiskt mådde dåligt, allt gjorde ont och som sagt tröttheten var så kraftig att jag inte ens orkade prata. Jag ville gråta men klarade inte ens av det. Att se min familj lida av detta och gå igenom detta. Köra mig till psykolog efter psykolog, läkare efter läkare och hoppas på hjälp. Inget hjälpte. Nya mediciner. Nya behandlingsmetoder. INGET HJÄLPTE. INGET.

Vad hjälpte?

Jag hjälpte mig. Visst fick jag medicin för sköldkörteln också som var en stor hjälp för där började allt ljusna upp. Men det största var att jag dag efter dag försökte respektera mig själv, älska mig själv igen, förlåta mig, inte ge upp. Inte lyssna på alla som frågar, varför bara går du inte ut? Varför börjar du inte skolan? Jobba? Varför lever du som du gör? Jag undrade samma. Jag ville ju. Jag försökte gång på gång. Men jag föll ner. Jag blev utbränd och allt blev värre, jag misslyckades alltid. Hur skulle jag orka försöka igen? För vems skull? MIN. Du måste göra det för din egen skull. JAG ÄR SÅ TACKSAM ATT JAG VALDE LIVET. JAG GJORDE DET FÖR MIN EGEN SKULL. JAG ÄLSKAR LIVET. JAG ÄR SÅ LYCKLIG IDAG FÖR ATT JAG FÅR LEVA. FÖR ATT JAG MÅR BRA.

Jag är också så himla lycklig för att jag har min underbara familj som jag aldrig skulle byta ut.

…och för min största passion i livet, TRÄNING. Styrketräning. Gymmet. Mitt dagliga solljus, utan det vore jag inte mycket. Jag skulle kunna säga inget för jag vet hur jag mår utan min underbara kärlek som får mig så energisk och glad. En dag, två dagar hit och dit utan att träna, vem bryr sig, påverkar inte mitt humör så mycket men flera veckor irad då man bara inte har val, och det får respekteras, livet före träning liksom, men det påverkar mig tyvärr. Det får mig trött, jag får spända och stela och ofta smärta i leder, jag blir ganska omotiverad och som sagt trött. Alla lever för något. Jag lever ganska töntigt och dumt nog för min passion till träning. Det får mig att vilja jobba med detta, som Personlig Tränare, det ärdet bästa jag vet. Det får mig att inspirera och hjälpa andra. Det får mig att känna mig stark, energisk, redo, motiverad och möjlig att göra vad som helst i världen. Jag kan leva utan träning det vet jag, men vill jag det, varför? Jag kan lätt byta ut träning mot något annat som får mig att må lika bra, just nu finns det inget sådant, kanske en dag blir det bytt ut, kanske jag skaffar familj eller börjar arbeta som vad som helst… ja tex. byggare hahaha… Nä men seriöst, då skulle jag kanske brinna för att skapa, bygga och göra det jag gör, och skulle det få mig så energisk och glad och inspirerad, skulle det bli min passion så skulle jag göra det. Alla behöver inte finna sin grej, men jag har gjort det och jag älskar det. Jag älskar att styrketräna, det är bara så, vet inte varför och jag vet inte ens hur och när det hände, visst år 2013 ställde jag mig in på gymmet på allvar efter en massa gruppträningar och lag-sporter hit och dit, men 2013 i Januari valde jag att kämpa för mig själv och på gymmet klarade jag av det bättre än någonannan stans. Det var som om jag började leva på nytt.

Jag VERKLIGEN älskar mitt jobb som Personlig tränare.

Jag älskar det här jobbet, det finns inget bättre. Varje gång jag ser en glad och lycklig kund efter ett svettigt gympass eller får underbar respons på mejlen bara blixtrar det inom mig av lycka och glädje, det finns inget bättre än att få chansen att förändra, hjälpa och dela med mig min kärlek till träningen. Att se resultat och följa med olika personers resor. Det är en ära. Det är otroligt fantastisk att få stötta andra och hjälpa dem nå sina mål. Jag ser förändringar snabbt. Både mentalt och kroppsligt. Det är en gåva att vara en del av deras hälsa och mående, och visa samt upptäcka deras styrkor vi båda inte hade någon aning om, det inspirerar både mig, andra och dem själva. Det är otroligt lärande också att följa med andras livsstilar och olika resor alla gör. Det finns ingen som är precis likadan och kan följa samma direktiv som någon annan. Vi alla är personliga och det är det som gör det intressant och dig unik. Jag kan inte sluta tacka alla som jag får äran att hjälpa. Mina kunder är fantastiska. Jag litar på er hundra procent samtidigt som ni litar på mig. Vi alla har våra egna och personliga, unika, fantastiska samarbeten som bara växer och växer. Vi alla har vårt eget team och ni får mig så otroligt lyckliga!

JAG älskar att ge, hjälpa, stödja andra och det är så sorgligt att man inte kan hjälpa precis alla. Det är så många som behöver mycket mera hjälp en enbart personlig träning. Det vore fantastiskt att vara allt det där, en vän, personlig tränare, sjuksköterska, läkare, dietist, behandlare, terapeut, fysioterapeut, neuro-endokrinolog, författare osv. Allt. Jag hade säkert inte haft en ända minut ledig tid, men det vore fantastiskt att ha all den information man behöver och kunna hjälpa vid alla områden. Hur töntigt det än låter.

Jag önskar att jag kunde hjälpa varenda person jag möter. Jag önskar jag kunde svara på varje mejl jag får. Jag önskar jag kunde träffa varje person och berätta för dem hur grymma de är. Jag önskar att jag kunde dela med mig all den information, all den erfarenhet, all den kärlek och all den hjälp jag bara kan åt varje människa som behöver det och vill ha det, jag önskar jag kunde förändra och göra mirakel, jag önskar min röst skulle höras och någon skulle få hjälp av det. Jag önskar jag kunde lägga mera tid på att skriva, prata, träffas, hjälpa, svara, stödja, peppa alla som har det svårt. Jag önskar också (vem gör inte det) att jag hade superkrafter och kunde bara krama alla och göra dem friska genom det.

Som jag sade så älskar jag allt som har med att hjälpa att göra. Men allt kan bli för mycket i sin tid. Det är därför jag endast öppnar ett par platser till min online coaching som jag alltid öppnar då och då, jag vill fokusera 100% på de jag har och ge all den tid och fokus jag kan. Att vara PT är inte endast att skriva schemor och följa med utvecklingen, det är ett 24h om dygnet arbete, kontakt var och när som helst. Man ska vara tillgänglig alltid. Ibland får man mitt på julbordet ta upp sin mobil för att svara kunder i “kris”, jag är otroligt glad att jag får stöd och förtstående av alla runt om kring mig, ibland “måste” jag bara arbeta och avbryta något man bestämt. Ibland räcker inte tiden till och det blir för mycket av det man älskar, och då är det fantastiskt att ta paus eller åka på semester. Även om jag inte hade velat göra det så är det något som man är tvungen att göra, låta sig själv finna sin egen tid och ro för att inte låta stressen ta över. Jag har till och med svårt att låta bli att arbeta på mina resor haha! Just nu är jag i en period då allt rullar på jättebra, jag får så mycket gjort på alla områden och jag brinner för varje minut jag kan hjälpa och använda tiden till användning.

Så varför arbetar jag inte som PT på ett gym? Eller varför utbildar jag mig inte till grupptränare? Jag vet att många har olika sätt att anställa en PT på gym och dessutom flera krav för det, men det är så många som vill att den personliga tränaren skall arbeta enligt deras krav, schemor och dessutom representera saker man kanske inte själv är samma åsikt av. Men den största orsaken är helt enkelt att jag inte vill att min passion för detta skulle försvinna. Jag älskar träning, jag brinner för det, det är mitt ljus i mörkret. Det fina är att allt är frivilligt, roligt och man får göra vad man vill och känner för på sitt träningspass. Att vara tvungen att tex. dra träningspass från morgon till kväll, väckning för att hålla spinningpass, lämna bort sin egen träning för att dra bodypump för en grupp och stressa hit och dit samt inte ha personlig kontakt med alla personer i gruppen man håller. Svårt att förklara, men som sagt blir allt som är för mycket inte roligt i längden. Jag älskar att kocka och göra mat, men att arbeta som kock skulle verkligen dra ner på motivationen till att göra mat, eller hur? Du skulle inte orka längre göra mat hemma, ingen inspiration och glädje i det för du har stått i köket hela dagen och den timmen av din vardag du får vill du helst göra något helt annat. Som jag, skulle jag hålla grupp-pass varje dag, skulle det vara lika härligt att på lunch-pausen försvinna till gymmet för att träna? Eller en vecka intensiv arbetsvecka på gymmet och så har du ledig helg, skulle det ens vara roligt att åka till gymmet och träna, skulle det finnas en njutning till det då mera? Då skulle man troligen vilja göra något helt annat och glömma allt som har med träning att göra. Passionen skulle försvinna. Människor som vill prata om träning, jag skulle säker sucka. Tvärtom som nu är det bästa delen av dagen, en timme på gymmet för mig själv. Det bästa att få prata med andra om träning, hälsa, kost. Det bästa att få skriva om det.

Ett av det som är bra med att arbeta med Online Coaching och andra arbeten på sidan om är att ha möjligheten att välja och organisera mina planer, dagar, kunder osv. Jag är en frihets-beroende person typ. Jag vet inte om det är från sjukhus perioden då jag blev vaktad dygnet runt och på ätstörningskliniken samt efter det av min familj då man var tvungen att leva på ett visst sätt. Göra som de säger. Följa regler. Äta en viss mängd. Inte röra på sig. Inte prata om specifika ämnen. Inte röra på tårna. Inte ringa samtal. Äta snabbare eller långsammare. Duscha på minut-tid. Träffa familjen enbart på helgen. Vakna en viss tid och inte få gå tillbaka till rummet förrän läggdags. Inte äta tuggummi. Ha en bevakare med dig hela tiden som följer med blicken och rörelserna du gör och få kommentarer om allt från varför du dricker vatten så mycket, till att du ser blek och anorektisk ut, till att du inte borde göra si och så eller inte får mera gå på toaletten, eller att du snart kommer dö. Så inte undra på att man nu vill göra allt frivilligt. Direkt då man “måste” göra något, vägrar jag nästan. Får en enormt klump i halsen och ångest typ, eller vad som folk kallar stress/jobbig känsla nu för tiden, alla pratar om ångest. Samtidigt som ångest har blivit något konstigt, annarlunda och något panik-slagna och hysteriska människor får, känsliga och redo att bryta ner när som helst. Jag tycker ångest är något alla får i alla lägen. Andra har väl mildare och andra starkare. Jag tycker stress är en ångest. Men varför ska det kallas ångest? Aja. Så blir jag tvingad så låter jag hellre bli. Väldigt töntigt, jobbigt och onödigt. Jag får tvinga mig själv att inte vara så himla kräsen, för man är tvungen att göra saker och man får ta itu med det. Men gäller det roliga saker som är frivilliga så vill jag hellre tex. träna på gymmet då jag har tid, vill det, njuter av det istället för att stressa in det en viss tidpunkt då det passar för någon annan/ på en halvtimme på lunchrasten / en timme innan gymmet stänger klockan elva på kvällen då du borde vara och sova för du ska arbeta tidigt på morgonen nästa dag.

Anyway… Till ämnet (som jag alltid lyckas ändra och börjar skriva om något helt annat)
Jag älskar att hjälpa. Jag älskar att förändra.

Jag önskar och har bestämt mig att skriva en bok. Det har jag lovat mig själv sedan sju år tillbaka då jag låg i sjukhus-sängen och grät av smärta.

Jag vet inte när, hur och var boken kommer att skrivas. Jag vet inte om det blir en personlig bok för bara mig och mina närvarande eller ifall den en dag kommer publiceras. Jag vet inte om någon är intresserad att läsa. Jag vet inte om det är möjligt att ens få allt tillsamman-draget och rent skrivet av all röra som jag skapat och skrivit och ritat och jag vet inte ifall jag har tillräckligt med tålamod för att göra det själv. En sak vet jag, att jag kommer göra det. Om jag bestämmer något så gör jag det.

Kanske det tar en tid, en lång tid, kanske det kommer pauser jag ger upp och skiter i allt, men jag kommer att skriva den, jag själv eller med hjälp. Men det kommer bli av. Jag har lovat mig. Och vare sig den skulle publiceras en dag, kanske kunna hjälpa någon med att berätta om vad jag varit med om m.m, få sagt så mycket jag vill berätta och dela med mig eller ifall det bara skulle vara en bok för mig som minne och genomgång av allt som hänt, så skulle det hjälpa mig om ingen annan. Det skulle vara så skönt att få ett slut på allt. En punkt och därmed avslutar jag kapitlet, stänger boken och fortsätter min resa som en “ny” eller starkare, friskare, lyckligare och självständigare Amanda.

Jag är inte min historia. Men min historia har gjort mig till den jag är idag.