Vad tänker du när du träffar någon för första gången?
Det är alltid lika förvånande att höra andras åsikter om någon person.

Kollade för några år sedan på serien ”Ylpeästi erilaiset”, som började på tisdag. I det första avsnittet fanns det också en styrkelyftar kvinna, som berättade om sitt liv, sina åsikter och hurdana bemötningar hon ofta fick. Jag kände igen mig en hel del i det hon berättade och visade på avsnittet. I varje avsnitt visar de nya personer, tycker det är intressant program!

När jag har träffat någon person, eller pratat med någon tex. på stan, en fest eller på media, och sedan efteråt berättar om den personen till någon annan.. typ ”Oj, vilken härlig person jag träffade idag!” till en vän, och får VÄLDIGT ofta, om inte alltid denna fråga tillbaka:

”Vilken ålder? Varifrån är hon?” eller liknande frågor.

Förut blev jag lite förvånad jag också, varför jag inte hade tagit reda på det. Jag tänkte att vad dumt att jag inte hade tänkt på det, och det upprepades gång efter gång. Men nu förstår jag det väl, varför jag inte tänker på det, varför jag aldrig undrar det om någon person.

Jag bryr mig helt enkelt inte. Jag bryr mig inte hur gammal du är. Jag bryr mig inte varifrån du kommer. Hur du ser ut. Vad som människor pratar eller skriver om dig.
Jag bryr mig vilken typ av person du är. Hurdan du är inuti. Din personlighet. Hur man behandlar andra människor. Vad du tänker och säger. Vilken typ av du har. Oavsett hur utbildad, begåvad, rik du är…Ärlighet, naturlighet, att vara äkta är allt.

I vänner och relationer är det enda jag bryr mig om hurdan person du är. Jag älskar de som har ett stort hjärta. Eller det som roliga. Trevliga. Annorlunda. Sig själva. Omtänksamma. Hjälpsamma. Pålitliga. Men jag går inte heller och kritiserar eller söker efter personer i förutsättning av detta, men om ni förstår hur jag menar.. Jag förstår att alla är olika och det ska uppskattas. Det ska vara så. Ingen ska behöva ändra på sig. Om man inte så behandlar andra dåligt..

Men det märkliga är hur annorlunda vi ser på varandra. Någon kan tänka och tycka något om er som ni inte alls trodde.
Jag har fått höra alla möjliga påståenden om mig själv till exempel! Jag tex. kan ha inbillat mig när jag var yngre att någon nästan hatade mig eller ogillade mig, tyckte jag var konstig men fått höra senare att de tyckte precis tvärtom. Jag har också fått höra att någon trodde jag var egoistisk, egen-kär bara för att jag skriver mycket om mig själv och lägger ut bilder på mig, det som jag verkligen inte är. Jag älskar visst mig själv, men jag skulle ALDRIG se mig själv före andra eller vara stolt över något jag gör, är. Jag har typ halva livet levt med en tro att jag skulle vara sämre, mindre värd än någon annan, vilket jag förstår inte är sant idag såklart. Alla är vi värda lika mycket. Vi är människor allihopa.

Det är lätt att kritisera andra människor och deras livsstilar. Varför egentligen? Varför är det lättare att prata negativt än positivt? Varför händer detta? Varför vill någon ens lägga ut negativa, kritiska kommentarer om någon eller säga något elakt om någon, och få någon annan att MÅ DÅLIGT? Det kan faktiskt påverka personers mentala hälsa, psykiska tillstånd, arbetsförmåga, prestationsförmåga och så mycket mera. Men om vi istället uppmuntrar varandra, pratar positivt om varandra, vad kommer att hända då? Jo, det höjer varandras livskvalité och välmående. Både du och personen det är frågan om vinner på det, hur underbart är det inte att göra någon glad?

Om du verkligen har en negativ åsikt av en person behöver du inte säga det högt till den personen eller någon annan du känner, varför gör man det? Skvallrar. Pratar skit. Kan vi inte bara tänka alla tankar inom oss själva, och inte dela ut precis alla åsikter till hela världen. Det som sagt kan påverka ganska hårt någon annan. För vad vinner man på att kritisera och prata negativt om andra? Drama? Har man så tråkigt liv att man behöver det tror jag det finns andra lösningar än det.. Varför slösa sin energi på andra, tror det ända man behöver är att kanske tänka på sig själv och eget liv, vad man kan förbättra där eller ändra så man blir lite lyckligare kanske. Positiv och peppande tycker jag däremot vi kan gärna dela med oss mera!

Eller är det bara jag som har denna åsikt?

Varför kan vi inte uppmuntra och uppskatta varandra? Ingen i denna värld är perfekt och jag tycker att det är fantastiskt att vi är olika! Vi kan lära av varandra och se nya perspektiv på saker eftersom saker inte är vanligtvis så svarta och vita när man tänker efter.

Hur tänker ni, kring detta ämne? Dela gärna med era tankar

Se on aina yhtä huvittavaa kuulla toisten mielipiteitä jostain ihmisestä.

Katsoin pari vuotta sitten sarja ”Ylpeästi erinlaiset”. Ensimmäisessä jaksossa oli yksi ”bodari”-nainen, hänessä oli paljon sitä mitä tunnistan itsessäni.

Kun olen jutellut jonkun henkilön kanssa, oli se sitten netissä tai kaupungissa, salissa,puhelimessa tai juhlissa, ja kerron hänestä ystävälle ihan vaan keskustelu aineena, niinkun että ”hei muuten, tapasin tänään ihanan ihmisen..jne.”

Saan melkein aina kysymyksen:
Minkä ikäinen? Mistä päin kotoisin? tai samantapaista.
Ennen minulle tuli vähän kuin kysymysmerkki että miksi en kysynyt tästä asiasta, miksi en ottanut selvää. Mutta nyt vuosia eteenpäin olen ymmärtänyt miksi on näin.

Minä en välitä. En välitä minkä ikäinen olet, miltä näytät, mistä päin tulet tai mitä sinusta puhutaan.
Välitän siitä millainen ihminen olet. Millainen persoona. Mitä sinussa on sisällä. Miten kohtelet muita ihmisiä. Mitä ajattelet ja sanot. Millainen olet sisältä. Ei ole väliä kuinka koulutettu, lahjakas, rikas olet. Rehellisyys, aitous, luonne on kaikkea kaikessa.

Ystävissä ja suhteissa ainoa mitä välitän on millainen ihminen olet. Rakastun sellaisiin ihmisiin joilla on suuri sydän. Tai ovat hauskoja, sydämellisiä, erinlaisia, omanlaatuisia, auttavaisia, ymmärtäväisiä, suurpiirteisiä.
Se siitä.

Mutta aika outoa miten me näemme toisiamme eri tavalla, jotkut voivat myös ajatella sinusta ihan muuta mitä luulit.
Olen kuullut että ihmiset jotka kuvittelin yläasteella että ”inhosivat” minua, oikeasti tykkäsivät minusta. Olen myös kuullut että minua uskotaan itserakkaaksi, egoistiksi, mitä en todellakaan ole.

Toisia ihmisiä ja heidän tekemisiään on helppo arvostella. Miksi negatiivisuudesta on helpompi puhua kuin positiivisista? Mitä siitä on hyötyä ja miksi tämä tapahtuu? Se vain saa pahaa oloa toiselle ja jopa voi vaikuttaa jonkun mielenterveyteen, työkykyyn, suhteisiin ja paljon muuhun. Mutta jos kannustamme toisiamme, mitä sitten tapahtuu? Positiivinen palaute ja ajattelu nostaa elämänlaatua.

Jos oikeasti on negatiivinen mielipide jostain ihmisestä ei tarvitse sanoa sitä ääneen sille ihmiselle eikä kenellekkään muulle, miksi pitäisi? Eikö vain voi pitää sitä ihan omana ajatuksenaan? Ja ehkä ajatella, jos pystyy, että mitä väliä? Miksi siihen laittaa energiaa arvostellakseen toisia? Ainakin itse voin parhaiten kun vain keskityn itseeni ja annan kaikkien olla sellaisia kuin ovat, ja en välitä vaikka joku olisi minusta inhottava tai negatiivinen tai muuta. En todellakaan mene heti naapurin ovelle juorumaan.

Miksi emme voida kannustaa ja arvostaa toisiamme? Kukaan tässä maailmassa ei ole täydellinen ja minusta on hienoa että olemme erinlaisia! Voimme oppia toisiltamme ja nähdä uusia näkökulmia asioista, koska asiat ei yleensä ole niin mustavalkoisia kun luullaan.

Mitä mieltä te olette aiheesta?

Min personlighet överraskar människor ofta.

Jag älskar att vara ensam. Stormtrivs.

Men jag är väldigt social och utåtriktad.

Jag kan gå på högvarv med största energin och motivationen för allt och lite till. Jag vill göra precis allt jag kan. Tiden räcker inte till, har inga bromsar och hinner varken prata eller lyssna. Jag vill springa maraton, skriva böcker (men det hinner jag inte med), resa världen runt, rädda planeten, dansa med främlingar och berätta hur världen är fantastisk, bjuda alla jag känner på fest med middag och bubbel, dans och partaj. Jag älskar allt och alla. Vill kramas, berätta hur lycklig jag är. Måla tavlor på det vackra livet. Tackar för varje minut som går, mår som en kung. Hinner inte sova. Måste göra. Jobba. Lära mig nytt. Men hinner inte läsa texter. Måste hålla på som en dator, göra så mycket som möjligt, gärna samtidigt, jag är superenergisk, superkraftig, superglad, super… allt. Jag gör nya rekord i gymmet. Allt doftar som blommor. Jag dansar på rosor…..innan droppen kommer.

Innan batterikapaciteten tar slut. Innan jag faller ihop. Innan mörkret tar fast i mig. Jag känner mig överlägsen, överlycklig och vet inte vad osäkerhet ens betyder. Finns inte i min värld att ens tveka. Jag vill inte lyssna på någons gnäll eller ledsamhet. Jag förstår inte, jag hör bara glädjesymfoni spelas i öronen.

Men droppen kommer alltid.

Jag har lärt känna mig och försöker förbereda mig. Jag vet att jag faller ihop förr eller senare, men vägrar inse det helt och hållet. Jag vill inte tänka på en enda negativ tanke, jag är så glad och energisk jag vill inte slösa tiden på att tapp det jag har då. Är inspirerad, kär och euforisk.

Jag är en racerkanin, jag älskar det innerst inne. Det jobbiga är natten, min puls är så hög, jag får mig inte lugnad och hatar att sova, det är slöseri på tid. Jag kan skrika åt andra för jag har mycket att göra. Jag är nattuggla och vägrar stanna.  MEN. Jag är så kreativ och passionerad. På mitt bästa alltid. Jag ler, jag är lycklig, och så himla glad. Jag älskar livet.

Men så händer det.

Vinden tar mina armar. Jag fångas av stormen. Jag förlorar allt jag har. Energin, orken, motivationen, hoppet och tron.

Jag känner inte igen mig själv. Jag har varken matlust eller livslust under de mörkaste tiderna.

Jag trodde det berodde på stressen, som kräver en enormt stor återhämtning. Men återhämtningen verkar aldrig räcka. När jag går i botten, känns det evigt. Jag ser inget ljus i något. Jag känner bara trötthet, ångest, ledsamhet, mörker.

Jag som sagt känner inte igen mig. Jag är inte sådan. Jag är inte dyster. Jag förstår inte.

Förut blev jag arg.

Nu förstår jag.

Det är jobbigt att erkänna.

Jag har visst hellre berg och dalbana, med upp och nerförsbackar än att jag är lam, medel och opersonligt jämn.

Men då jag är i botten känns det ändå så jävla hopplöst, för man vet aldrig hur länge det varar. Oftast en evighet, känns som om aldrig finner ljuset. Jag känner mig i koma. På sparläge. Jag orkar ingenting. Jag ser inte det positiva, jag som alltid gör det. Jag är alltid så optimistisk och glad. Plötsligt är jag dyster, mörk och kall. Jag vill helst gömma mig för alltid under sängen och sova bort allt. Känns så konstigt.

Men nu förstår jag som sagt.

Det låter sjukt att man måste få diagnos för sådant. Det kanske hjälper mig förstå och planera in allt i rutinerna bättre. Få hjälp av mina närvarande och förklara för dem så DE orkar med mig också. Det var ofta man undrade vad som är fel på mig, vad händer, jag ville inte lyssna, jag sa under min hyperaktiva tid; sluta oroa er! jag mår fantastiskt och detta är vem jag är! jag blommar!   Men så enkelt var det inte.

Nu förstår de närmaste.

Jag har tappat flera vänner på grund av att jag ändras så fort. Som natt och dag. Vad hände? Jag som lovade vara där för alltid och plötsligt hör jag inte av mig.

Folk kan se mig som självisk. Men jag hatar det. Jag hatar min dystra period. Då måste jag vara ensam, jag är inte mig själv och jag bryr mig inte om något över huvud taget. Jag säger saker jag inte menar, visst under hyperaktiva tiden gör jag det också ibland, lovar saker jag inte kan hålla, men oftast hinner jag göra allt och lite till.

…att se vänner såras då jag inte hör av mig eller ses. Jag hatar det. Det dödar mig inombords. Därför har jag också slutat lova, slutat ha vänner eller tro på förhållanden, för jag förlorar ibland tron på mig själv. Jag varnar mina närmaste, att “kanske” är ett bättre alternativ och jag vet inte hur jag mår imorgon. Jag får lära mig ta en dag i taget. Jag tycker det är jobbigt att vara i flykt läge samtidigt som sparläge. Men jag är rädd för bottnen, det är inte roligt för mig eller närvarande att se mig så trött, ångestfylld och borta, nedstämd och oinspirerande. Jag bryr mig inte och är inte intresserad av något. Allt är kallt. Inget smakar. Bistert smakar det. Surt. Grått. Molnigt. Hopplöst. Omöjligt. Jag känner mig dålig då.

Jag som sagt är glad att jag får stöd och har vänner familj som förstår. Jag är en människa och inte sjuk i huvudet.

Jag har lärt mig att handskas med detta och skapa en rutin och vardag som passar mig, så jag inte behöver gå på mediciner eller bli allt för dramatisk över allt som händer.

Jag är bipolär, hur sjukt det än känns att skriva det. Erkänna det. För vem bryr sig? Det påverkar inte något, ett ord eller en diagnos.

Jag är Amanda.

Jag är mig själv, som alla andra individer är på denna jord. Därför är vi unika och det gör det hela intressant och fantastiskt!