FORTSÄTTNING

Jag tycker ifall man bestämmer något, gör ett deal, bestämmer sig, så måste man verkligen vara redo. Det räcker inte att man vill det. Man måste lyssna ifall man är villig att ge sitt allt, har man krafter för det och kommer man orka eller kommer det fungera halvhjärtat, med en känsla att ge upp. Tänk varje dag, vill du detta? Ifall du ens någon gång är osäker, inte på det sätt som alla är ni vet inför något, man blir osäker ifall man klarar det men ändå är man redo 100%, så är man ibland osäker på att man ORKAR. Ja då borde man göra det någon annan gång. Jag vet, jag håller tanken “ge aldrig upp”, “du klarar allt”. Men jag menar en helt annan grej med det. Hela din resa kan vara sjukt lång. Min anorexia tog flera år, jag trodde jag var frisk efter ett halvår (eller egentligen psykade jag mig själv att jag hela tiden var frisk) så jag började träna, tvinga mig till saker och allt gjordes lite emot vilja. Men inte allt. Jag hade mitt liv i skick, skolan, kompisarna, allt gick bra. Tills det kom stunden. Jag föll ner på botten. Jag slapp upp några gånger igen, men inte helt och hållet, borde väl ha startat psykologen här redan, men nej allt ville alltid göras själv. Men jag klarade inte det, jag föll ner igen och igen och igen. Inte på dagar, utan på perioder i mitt liv. Ett år kanske det gick bättre, men efter ett halvår blev jag ner på botten igen. Jag blev frisk ofta med hjälp av en resa någonstans eller träningen, men till slut så fanns det inget mer som hjälpte. Det blev bara värre och värre. Som jag talade om här, var jag inte bara utbränd utan också svårt deprimerad. Vilket jag fattade, men inte hur allvarligt det var.

Depression är inte något som går över ifall man inte får hjälp. Man kan tro det, men det kommer tillbaka, och varje gång det kommer tillbaka blir du värre och till slut kan du inte alls bli frisk ifall du inte får hjälp. Jag vet detta eftersom min psykolog har berättat det, hon har visat de studierna och undersökningar de gjort och det är helt sant. Men jag är så himla glad att jag tog RÄTT sorts hjälp i tid så den kan och kunde behandlas 100% frisk, för då kan det vara att den aldrig mera kommer tillbaka, ifall jag verkligen är 100% frisk. Därför går jag fortfarande min psykolog, för att vara på den säkra sidan, jag vill aldrig aldrig någonsin falla tillbaka. Jag är nästan redo på det, men jag är inte redo på att återvända, jag tror att ifall jag igen blir så deprimerad som jag var då, ja då är det over. Jag vet fan inte vad jag skulle ta till mig. Skulle väl behöva något mirakel för att få mig frisk. Aja, goda tankar nu! Jag är inte deprimerad, jag är glad, lycklig, jag kan träna, jag kan äta, jag kan le, jag kan skratta, jag kan njuta över saker som jag inte kunde förut, jag kan njuta över varje sekund som går, jag kan tex. tycka att denna stunden här och nu är underbar då jag får göra något jag gillar, skriva och blogga och att snön håller på att smälta, att jag är duktig som kämpar, att gardinerna var väldigt vita och ljusa idag, att frukosten smakade himmelskt, att svetten som rann för pannan var lyckan som rann ner, att dynan jag lägger på mig varje kväll är så mjuk och go, att jag har världens finaste vänner, familj och stöd runt om kring mig, och NI!!!

Då man är deprimerad ser man endast negativa saker, och ifall man ska beskriva något, tex. är på en intervju och ska berätta över sitt gående liv, vad man gjort, så tar man endast upp de dåliga som hänt… och ser inte riktigt goda saker i något, tex. ja jag blev utbildad till läkare men inte vet jag, inte kanske min grej ändå,  tror inte jag skulle få något jobb som det, jag har så mycket kvar att lära mig, ja inte vet jag, är väl glad ibland och har några vänner som jag inte träffar så ofta.. Det kan dock blandas med osäker, dåligt självförtroende. Men deprimerad, ja jag tror ni vet vad det är. Märker inte att tex. vädret ändras.

Blev mycket babbel, men jag som alltid vill hjälpa!!!! Kan vara någon som är nere på botten där också, men hörru fina människa, det kommer bli bra, andas och välj FRIHETEN, nämligen att söka professionell hjälp. Det är super ovanligt att man kan bli frisk på egen hand, ofta räcker inte vänner/familj/din vilja. Kanske du behöver en psykolog/gå till en ätstörningsklinik/skaffa en PT/gå till en läkare osv.

Men FÖRST AV ALLT, MÅSTE DU HA FÖRSÖKT, OCH MÅNGA GÅNGER, OCH TRO PÅ DIG SJÄLV!!!!!!! 🙂