En med ätstörning önskar bara att bli frisk

En ätstörning börjar ofta med en önskan om att gå ner i vikt. Sedan kan flera olika saker bidra till att man utvecklar en ätstörning. Det kan till exempel bero på ärftlighet, att man mår psykiskt dåligt, att man påverkas av skönhetsideal i media eller olika idrottssammanhang, att man har dålig självkänsla eller har varit med om en traumatisk händelse. Annat som kan påverka är om man inte har det bra hemma och med kompisar.

Känslan av att kunna kontrollera sin kropp genom mat och överdriven träning kan till en början stärka ens självkänsla. Man kanske till och med får komplimanger för att man har gått ner i vikt. Men istället för att bli nöjd fortsätter man att tänka på hur och vad man äter.

Det kan också vara så att man har andra problem som man känner att man inte kan styra över, till exempel att ens föräldrar bråkar mycket, stress i skolan eller att man har det svårt med kompisarna. Då kan det kännas som en lösning att ta kontroll över maten och kroppen, eftersom de andra problemen verkar för stora och omöjliga att lösa.

Människor är olika, några är sårbara medan andra är starka och tål stora påfrestningar i livet. Vissa är mer känsliga för stress, andra klarar att utsättas för mycket stress. Hur man utvecklas som person beror på vad man är med om i livet men även om förmågan att handskas med det.

Har vi varit med om svåra upplevelser när vi växt upp så har det betydelse för hur vi senare i livet klarar svårigheter. Upplevelser som påverkar kan vara att ha förlorat föräldrar tidigt i livet, brist på kärlek, inlärd hjälplöshet, överbeskydd eller skador i fosterlivet. En stressande händelse kan vara det som sätter igång en sjukdomsperiod. Det kan handla om att byta jobb, att flytta eller att någon kär person dör. Men man kan också bli sjuk utan att det verkar finnas någon speciell yttre orsak.

Forskarna har sett att det är kan finnas förändring av viktiga ämnen i hjärnan – i hjärnans signalsystem vid psykisk sjukdom.  Medicinerna mot psykisk sjukdom fungerar så att de påverkar signalsubstanserna i hjärnan. Andra förändringar i hjärnan som tumörer, blödningar, infektioner eller syrebrist kan också påverka.

Samhällets och medias rådande skönhetsideal får ofta bära en stor del av skulden för ätstörningsproblematiken. Det är sant att världen som omger ungdomar framhäver vikten av utseendet och att smalhet har blivit ett slags självändamål. Alltid ifrågasätts inte ens metoderna med vilka man uppnår smalheten. Samtidigt befinner sig de unga i en korseld av förväntningar och press på andra områden. Det finns oändligt med möjligheter och bland alla dessa borde den unga kunna välja sin egen väg. Inom många områden är det också viktigt att vara framgångsrik och framgång i sin tur kopplas ofta till att vara smal. För en ung person vars självkänsla inte ännu har vuxit sig stark kan utseendekraven kännas betungande och den unga kanske upplever att bantning kunde göra honom eller henne mer socialt accepterad och populär.

Också personliga riskfaktorer kan leda till ätstörningar. De som insjuknar kan vara till exempel perfektionister för vilka det är viktigt att uppnå målen man ställt upp för sig själv.

Problem med självkänslan kan också utsätta för ätstörningar. Kontroll av ätandet kan vara en strävan efter att behärska sitt eget liv i situationer där många saker känns osäkra. Då kan avvikelser från själv skapade regler ofta väcka stark ångest och självförakt.

Som ung kan man känna sig osäker i sig själv. Då är det lätt att man blir missnöjd med sin egen kropp. Att banta eller motionera hårt för att gå ner i vikt kan verka som vägen till att bli mer omtyckt och tycka bättre om sig själv. I början är försöken att gå ner i vikt oftast framgångsrika. Man får beröm och komplimanger av omgivningen och känslan av kontroll över både vikten och livet förstärks. Men tillfredställelsen blir kortvarig, känslan av lycka uteblir och många kan känna att ännu mer viktminskning är vad som krävs för att man ska må bra. När man lyckas stå emot impulser att äta och fortsätter gå ner i vikt, dröjer det inte länge förrän kroppen hamnar i ett svälttillstånd.

Det finns forskning som indikerar att rundhet och övervikt i barndomen ökar risken för att senare insjukna i en ätstörning. Oregelbundna måltider, ofta förekommande småätande mellan måltiderna och en tendens att reglera känslor genom att äta (till exempel tröstätande eller ätande då man är spänd inför något) förutspår en ökad risk för hetsätningssymptom hos barn och ungdomar. Andra riskfaktorer för att insjukna i en ätstörning är nedstämdhet, ångestsymptom, humörsvängningar och stark självkritik då de sammanfaller med hetsätningssymptom. Om ett barn eller en ung person uppvisar de ovan nämnda riskfaktorerna kan man genom tidigt ingripande förhindra att en ätstörning bryter ut. Information om hälsosamma livsvanor som ges i en trygg och uppmuntrande omgivning höjer inte risken för att insjukna i en ätstörning.

 Men vad har alla ätstörningar gemensamt?

Du har oftast en röst i huvudet. Den kontrollerar dig och ditt liv. Ju mera du gör som hon säger kommer hon stanna där hos dig. Ju mera du låter bli att göra det hon vill, ju snabbare kommer hon att försvinna.

Jag förstod först långt senare att jag faktiskt hade en ätstörning. Alla hade påpekat det och jag hade ju diagnosen men jag ville inte tro på det. Jag hade ju alltid älskat mat. Ville inte vara konstig, annorlunda, ätstörd, psykisk sjuk. Ville inte. Skulle bevisa att jag var normal. Men det bara tog emot att äta. Ville så mycket spela och slänga maten. Ville göra allt för att bränna kalorierna. Men det betyder inte att jag är sjuk? Va. Min värsta mardröm var att bli fängslad hela mitt liv, värst av allt inte få träffa min familj eller vänner och få mediciner som psykar mitt huvud. Hade kollat på så många filmer att jag var livrädd för allting. Men ätstörningskliniken jag blev inlagd på var ju helt tvärtom. Klart de var tuffa och allvarliga, men också ville de mitt bästa. De hade så mycket kärlek att dela med sig, att jag kunde äntligen känna mig trygg. Det svåra var att lämna tyglarna till dem. Jag ville ju kontrollera allt. Så fort ingen såg skulle jag fuska.

Inte förrän jag slapp hem ville jag ju så himla mycket bli normal. Vad kallade jag normal? En normal tjej i min ålder, inte ätstörd, psykiskt sjuk, inte underviktig inte överviktig, inga problem.

Men jag märkte ju att ju mera jag höll på så som jag gjorde, fuskade och kastade mat, tränade i smyg. Ju mer tappade jag vikt. Och då jag tappade vikt fick jag mindre och mindre frihet. Det kunde jag inte tåla. Hade redan missat ett halvår från skolan, halva 8ans årskurs. Hade missat hela sommaren som alltid var det bästa på hela året. Hade tappat kontakt med vännerna. Hade allting nästan förlorat. Ville inte mera. Ville bara hem.

Så jag fick panik. Började äta okontrollerat då jag hade vägt mig. Hade jag tappat vikt, började jag hetsäta mängder. Bara för att få vikten upp. Såhär höll jag på i evigheter. Svälta, hetsäta, sväla, hetsäta, etc.

Men vad räddade mig från den cirkeln? Jag fick ingen ångest av att jag hade hetsätit. Det var mitt eget val. Jag glömde bort det då jag fick vara fri och hänga med mina kompisar. Glömde bort hela ätstörningen.
Allt gick så fort. Plötsligt hade jag blivit utskriven.

Allt gick verkligen för fort. Det märkte jag inte förrän senare då jag började gymnasiet. Där började min panikångest, humörsvägningar, ångestattacker. Hela kroppen värkte. Hjärtat och huvudet skrek. Jag ville inte mera. Jag orkade inte mer. Men vad orkade jag inte? Leva? Jag ville inte dö. Men jag ville inte heller leva mer. Jag fick aldrig någon hjälp av depressionsmedicinerna och ångestlindrande mediciner. Kände ingen värkan. Värst av allt kunde de få mig tom. Tyst. Ensam. Tom. Det fick mig att känna mig mera misslyckad.

Jag åkte till Japan. En önskan om att bli något. Något annat en än ångestfyll människa som inte klarar av att gå skolan. Vad skulle jag göra med mitt liv? Hade inget kvar.

Där kom min anorexi tillbaka. Jag tränade aldrig. Jag gick kilometervis, för att hitta castingarna. Men ofta tog jag också den längre vägen bara för att få gå lite extra, bränna kalorier. Vi fick aldrig någon mat eller pengar (även fast lovat) så jag svälte mig med XL kaffe. Jag hatar kaffe utan mjölk. Men kunde inte ta mjölken. Det hade gett mig sådan ångest. Så jag drack kaffet svart. Ibland då jag kom hem klockan 23 kunde jag köpa en sallad från butiken utanför. Japans sallader var så näringsfattiga. De innehöll inget annat än några salladsblad, kål, tre stycken tomatskivor och kanske en salladsdressing på sidan om. Den slängde jag såklart direkt. Jag minns hur magen skrek på natten.

Det hade gått en vecka. Hade knappt ätit något och kände mig yr, svag, misslyckad.

Detta var inte det jag hade förväntat mig. Nu har jag inget kvar i livet. Jag måste vara inlagd här i 2 månader. Det orkade jag inte. Så i Japan hände något som inte fick hända. Men tack och lov slapp jag hem i trygga händer, fick några tusenlappar böter men det kunde inte påverka mig, för jag fick äntligen vara hemma igen. Och nu orkade jag inte mer vara sjuk. Ville bli frisk och glad igen. Energirik.
Där började min resa från svagtillstark. Jag började styrketräna.
Vägen till stark har varit allt annat än rak. Men jag har klarat mig ur de värsta gupparna. Det måste man.

Ända jag kan föreslå är att. SÖK PROFESSIONELL HJÄLP. Och sluta inte den hjälpen innan den är påriktigt slut. Det gjorde jag, och jag fick följder av det.

Källor:

http://www.syomishairioliitto.fi/svenska/atstorningarna/mista-johtuvat.html

http://www.kuling.nu/ompsykisk-sjukdom/-varfor-far-man-en-psykisk-sjukdom/

http://www.kuling.nu/ompsykisk-sjukdom/-varfor-far-man-en-psykisk-sjukdom/

http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Anorexi/

https://www.nyyti.fi/sv/info/kost-och-atstorningar/orsaker-till-atstorningar/