En vän.

Jag reagerar alltid på hur mina närvarande mår. Ifall någon blir arg/ledsen blir jag automatiskt det också. Det borde inte vara så, jag borde inte ta åt mig allt som händer mig utifrån, jag borde fokusera på mig själv mer, men jag kan inte rå att jag reagerar på detta sätt, har gjort det hela min barndom och det har varit ganska jobbigt, då tex. föräldrarna grälat (som de alltid gör, utan orsak, inte för att de skulle seriöst vara arga på varandra, mera som ett talesätt) så blir jag bara deppig och oftast tror jag det beror på mig. Så har min dag blivit förstörd och jag har haft enorm ångest hela dagen. Nu har jag jobbat på det.. att inte påverkas vad andra säger eller mår, eller bara för att någon har en dålig dag ska inte min dag behöva bli dålig. så jag jobbar på det som sagt. Men fortfarande påverkar det, som påminner en närvarande vän. Jag ska berätta en kort story om henne för kanske någon känner igen sig, eller så kanske hon läser det någon dag och förstår.

Det är en vän. Hon är så fin, rolig, bra som hon är. Men på något vis så förstår hon inte det själv, hon vill alltid få lite extra uppmärksamhet och bevis på att hon är bra. Hon vill alltid synas, vara bäst och roligast. Hon ska vara med på ALLA ställen. Och det är hon, hon är överallt, hela tiden, och det gör hon bra. Det gör henne nöjd. Men innerst inne ser man hur dåligt hon mår. Hur hon är utkörd, slut på allt det hon måste göra. Ut och festa, ut och träna, äta bra, träffa alla vänner, imponera på pojkarna och köpa de snyggaste kläderna. Ifall en dag gått lite snett, blir hon så arg. Arg och lägger det på de närmaste. För alla har sina olika sätt att reagera på sina känslor. Andra dricker alkohol, andra pratar ut dem, andra tröstäter eller tar en cigarett, osv. Hon blir arg. Som ett monster. Vägrar prata om det. Får en enorm ångest och allt hon gör blir bara fel. Till slut “skriker” hon åt mig också, så vår kväll blir lite förstörd då vi skulle egentligen ha kompiskväll, äta gott och se på filmer och prata skit. Men jag kan inte ignorera att hon mår dåligt, jag vill prata om det men jag vågar inte. Hon blir så arg på allt jag säger. Till slut gömmer jag mig antagligen under kudden och fokuserar på filmen eller så går hon hem. Det värsta är att hon har börjat utveckla en ätstörning också. Jag tror att det allt håller ihop med hälso-trenden/hetsen som håller på just nu. Hon tror att ALLA tränar varje dag, att alla äter hälsosamt precis varje dag. Då måste hon också göra det. Och ifall hon inte har gjort det kommer den stora ångesten och ilskan. Det är som om hennes dag endast blir bra ifall hon tränar eller äter rätt. Det är som om hennes dag förstörs ifall hon äter en chokladruta. Och hon sätter den all ilskan på mig. Det förstår jag inte. För hon har varit min vän i  flera år, t.o.m då jag hade en ätstörning. Hon var med hela resan. Förstår hon inte hur dåligt jag mådde, hur äcklig och livsförstörande ätstörningen är. Hon såg ju mig lida, men det är som om hon själv vill åka dit med. I ätstörningsträsket. Och det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Jag blir nästan bara rädd. För några år sedan reste vi tillsammans till Stockholm av och ann, hon började skrika av ångest när hon fick en latte istället för espresso, hon kunde absolut inte dricka en skvätt mjölk. Varje gång hon blev hungrig började hon skrika åt mig.. “ÄR INTE DU HUNGRIG!?” “VARFÖR ÄR DU INTE DET!?” Och ifall jag valde en sallad och hon en hamburgare blev hennes ögon svarta som kål och hennes röst förändrades helt och hållet. Och det är alltid som en tävling vem som äter mest choklad, på ett dåligt sätt. Inte roligt typ “chokladätartävling” utan hon vill tvinga i mig mera godis, och ifall jag inte äter lika mycket som henne är hon tydligen “sämre” och blir arg. Det är som om jag måste tvinga mig själv äta mer godis för att göra henne glad. Eller tvinga mig göra nåt annat för att få henne glad. Hon ska alltid få sin vilja igenom. Och jag kan säga detta för vi är typ närmaste vänner. Vi grälar och är sams. Vi älskar varandra ändå.
Och bara för att jag tränar så mycket som jag gör (ni vet) betyder det inte att NI eller HON måste göra det. Bara för att jag har funnit träning som min grej, min liksom kärlek, mitt allt i livet (just nu åtminstone) betyder det INTE att ni ska behöva ha det som er passion. Vi alla är olika. Vi alla fungerar olika. Någon kan träna 1, 3 eller 6 gånger i veckan och må lika bra. Andra kan träna t.o.m 12 gånger i veckan och älska det, andra tränar inte alls och mår superbra. Träning är inte för alla. Och förstår inte varför det blivit sån MEGAWOW viktig grej, typ styr andras liv och utvecklar ätstörningar. Förstår inte det som sagt. Varför? Träning är fint, underbart, en bra grej. Inget kalori-förbrännande eller bestraffande eller dagens avgörande.

 Jag blev frisk med det från min depression, visst rekommenderar jag det till alla, jag fick upp min vikt och min ångest av mat och träning försvann, men det betyder inte att det gör det för alla. det kan lätt bli en press, en ortorexi-runda, att tvinga sig till det sista. Så har jag märkt att det har blivit för min vän. Hon är helt slutkörd. Hon mår inte bra. Och det tar kål på mig. Men hur mycket mår hon inte sämre? Jag undrar ifall hon inser det själv. eller ignorerar hon tanken om att vara trött eller går kroppen på övervarv? Som då när jag hade anorexia. Hur trött och svulten jag än var, tvingade hjärnan mig att fortsätta. Men en dag. orkar man inte mer. och då kan det vara försent. Jag är så rädd att det blir för sent för henne. Hon har så hög press på sig själv.

Vad jag vill säga är att, TA HAND OM ER. Lyssna på KROPPEN inte på HUVUDET. Huvudet kan inbilla sig en massa saker. Jag har lärt mig att lyssna, känna och ibland får jag skippa och låta bli alla möjliga roliga saker, som att gå ut och festa, vara med kompisar eller skippa en legday. Bara för att kroppen säger nej, jag orkar inte, jag är för trött/slut. Jag måste vila. Vila betyder inte alltid ligga och sova, utan bara vara. Vara för sig själv eller vara med familjen, prata ut eller inte prata alls, vara i tystnad utan stress och händelser runt om kring. Man måste kunna ha tid för sig själv och låta kroppen och huvudet slappna av, annars går systemet sönder någon gång. Kom ihåg, allt vad folk säger och allt vad står i media betyder inte att DU MÅSTE vara så, reagera eller handla så. Vad dina vänner gör ska inte heller påverka dig. Gör det du vill, det du känner för. Vill du sova, vill du ut och dansa, vill du ta en cigarett, vill du köpa ben & jerrys och bara njuta framför en film eller vill du ut och dra ett supertungt träningspass på gymmet, vad vill du egentligen? Vem är det som vill det? Du eller kroppen eller pressen? Är du säker på att du vill göra det, orkar du verkligen? Känn och fundera om. Ibland kan man göra något för någon annans skull också. Eller för att någon förväntar sig att du gör det. Men lyssna på dig själv. Det bästa orspråket jag har, som jag alltid går från är: OM DET FÅR DIG ATT MÅ BRA, gör det. IFALL INTE, gör det inte.