För en gångs skull tar jag det lungt

Här sitter jag. Rå lugn. Ingen morgon cardio. Ingen väckarklocka. Inget fastantällt. Inget måste. Jag tar dagen som den kommer. Jag lever.

Jo jag ska tävla. Jag har mål, regler och sånt jag ska följa. Men tar jag det så allvarligt? Nä verkligen inte.
Varför stressa ut kroppen till sista droppen? Varför pina huvudet och kroppen för en liten tävling?

Ifall jag hade 0 muskler och mycket att jobba på, ja då hade jag i god tid börjat träna mig inför bikini fitness. Skulle aldrig i livet ha bestämt en “snabb-beslut” som nu. Jag har erfarenhet, av typ allt jag kan tänka mig.

Av stress, av kroppslig ändring, av psykiskt jobbiga dagar, av träning i flera år, av att stå på scen, av att posera och bli bedömd av andra och kanske bli sist av alla tävlandes.

Men det är inget för mig. Jag bryr mig inte alls faktiskt. Jag stressar inte.

Jag vet inte vad som är “fel” på mig, men jag har inte alls någon stor press eller stress för denna tävling. Det är om några månader, och wtf, man kan ju fråga mig att när jag börjar ta allt på allvar och förstå att det händer påriktigt?

Jag vet inte. Inte iallafall nu. Jag sover så länge jag vill. Jag äter vad jag vill, jag tränar när jag vill. Men jag har fortfarande förnuftet med mig, eftersom jag har ett mål ska jag ju göra allt för att nå det, med hjälp av min tränares order. Men samtidigt måste jag lyssna på migsjälv och min kropp hur den mår under denna resa. Det sista jag vill göra är att skada den. Så jag kör på det lugna racet. Kanske jag ser ut som en annan värld brevid de som kämpat sista droppen för den kroppen de står på scen med. Men för mig är det inte en utseende-grej, det är mera en hobby eller vad jag ska kalla det. Träna på ett visst sätt, äta lite annorlunda och ha ett mål, plus att sedan stå på scen och njuta för varje sekund. Sedan kanske satsa inför nästa tävling ifall man tycker det var något som passade.

Svårt att förklara hela grejen. Men vad jag vill komma fram till är att, här sitter jag, som sagt. Jag pressar inte mig, jag njuter istället för resan till fitnessscenen. Jag vill ha detta som en underbar upplevelse, en livvstil på ett sätt. Inte en snabb-diet eller ohälsosam kris-grej.

Kanske det dessutom är bättre så? Vem vet? Att inte vara så himla stressad som jag brukar vara.
Eller att inte dö av nervositet.

TAKE A CHILL PILL liksom!

Ser ni mig som en nolla?
Det gör inte jag. 

Såhär lever jag. Iallafall nu. Efter flera år med pressen över att vara perfekt, fångad av ätstörningstankar dygnet runt att aldrig få vila eller slappna av. Så känner jag mig så fri såhär.

Det har tagit enorm tid att återställa både kroppen och huvudet från den jävla sjukdomen. Flera år. och fortfarande är det småa grejer som påverkar mig, som minnen och traumatiska uppleverser. Annors är det inget av det jag någonsin tänker vara i närheten av. Im just saying, det finns inget fint av ätstörningar. inget. Man blir mara mindre nöjd för varje dag som går.