från hungrig modell till mätt gymnörd

Hört så mycket skit att till höger ser hon ut som en man (observera att hon inte är så deffad alltid, detta är nära till tävling vad jag har förstått) och andra som säger att hon var tusen gånger syggare före. Tycker hon är fin på båda. Lite mer muskler till höger ja, lite mer uttorkad och lite lägre fettprocent, men ändå ser jag inget fel att hon skulle kritiseras som man.. eller “ful”. Vad är det för skit.

Enligt mig tycker jag man ska ha den kroppen man mår bra i. Jag började inte träna för att ändra på min kropp, jag följde med pappa till gymmet för att testa lyfta tyngder och blev förälskad direkt. Känslan att få upp den tunga stången… är obeskrivlig, jag kände mig stark och endorfinerna bara sprutade ur mig! Från att ha varit först sjuk i anorexi, sedan underviktig och modell till att sluta tänka på vikt och kropp och låta kroppen se ut som den vill, bara jag får äta och lyfta så mycket som jag mår bra av. Ibland fick jag kommentarer “va stor du blivit” “för musklig för modell” “gå ner i vikt” “sluta lyfta börja springa” men ibland även “too much” “äckliga veins” “var är kvinnligheten” “för smal och deffad” “anorektiker” etc. Visst blev man ledsen för stunden.. men påminde mig själv om att detta är min resa och aldrig kommer ALLA att gilla dig, du kan aldrig få ALLA nöjda, det finns alltid någon som tycker olika. Så varför inte bara fokusera på dig själv, köra så som du mår bra och lyssna på dig själv, du gör ju det för din egen skull, inte för andra, så varför bry sig om andras åsikter? Men samtidigt blir man så glad då andra säger att man gjort stora framsteg som man inte ens märkt själv. Instagram tror folk att man är på för att få kritik, kommentarer,  komplimanger, etc.. Men jag själv är där för min egen skull för att börja med, en del av min dagbok och att kunna inspirera mig själv, kolla bakåt och komma ihåg de olika stunderna i mitt liv. Med tiden insåg jag att jag även kunde inspirera och hjälpa andra, så ville dela med mig själv mera, men måste även då kunna ta emot kritik av de människor som är emot fitness och spec. att träna efter att vara sjuk. Jag vill bara berätta för er att det viktigaste är vad ni själv tycker om er själva och vad som ni själva vet att är sanning. Mår ni bra och accepterar ni er som ni är så kvittar det vad någon annan säger. Jag har sagt till mig själv att jag inte tänker sluta träna bara för ett jobb, en kille eller någon annans skull. De får tycka vad de vill, jag fan ska lyfta och jag fan ska äta! Jag älskar att bli starkare och att ösa på mera vikter. Ingen kan stoppa mig, om jag mår bra av att lyfta tungt, tänker jag också göra det. Om jag mår bra en annan period av att springa långa sträckor, ja då får jag också göra det. Alltid kommer det finnas någon som är emot och inte gillar ditt utseende och säger “nu får det räcka” men om din hälsa är bra och du mår bra är det ditt liv och dina val! Menar inte nu att folk med ätstörningar ska träna sig döda eller att de får svälta sig oberoende vad nån säger… menar att visst, kanske du är för smal, för musklig, för kurvig, för manlig, för deffad, för mycket, men kom ihåg, att det ibland ok att vara “för mycket”. För ingen är perfekt. Man kan inte få allt i livet. Men jag valde att må bra framför att bli framgångsrik modell ellet nästa olympia springare haha… jag kastade hela cardio skitet jag övat på i tusen år bara för jag inte vågade släppa, och började lyfta. Vilket fick mig att växa som person, gå upp i vikt, släppa taget om vikt/mat/modellhets, kasta depressionsmedicinerna och ångestdämpande, hungrig på livet (och mat), relationen med pappa förbättrades, hela resan från svagtillstark började. Idag är jag gladast att jag gjorde valet för hade jag valt den andra vägen tror jag inte jag hade varit här jag är idag, jag tror inte att jag hade varit lika lycklig och snäll/accepterande mot mig själv, jag tror jag aldrig hade blivit helt 100% frisk från anorexin. Här står jag idag, några kilo tyngre men också några kilo lyckligare Visst kan jag arbeta som modell än idag, men svårare är det att få jobb då man varken tillhör “vanliga modellerna” eller “curvy” för man ska tydligen hellre vara mjuk i kroppen än att musklerna ska synas. Till och med tränings tidningar undviker muskler, förutom tex. de “riktiga” fitnesstidningarna. Så vare sig jag vaknar om 3 år med muskler som en man eller är kurvig och +20kg eller smal och +10cm längre som en giraff, så om jag mår bra, är jag nöjd, glad, och då kvittar spegeln vad den visar. och JA, jag tävlar i bikini fitness idag, vilket innehåller mycket att glo på sitt utseende och försöka forma musklerna rätt, vikten ska ner och upp osv. Men för det första, den hetsen får min coach ta hand om haha! Jag följer bara schemat och tränar, äter, så gott jag kan och så får hon fixa allt annat. Vore jag min egen coach hade jag nog förlorat vettet, aldrig blir man nöjd och bara hitta fel på sig hela tiden, och att glo på vågen hela tiden.. fy, de två senaste och första tävlingarna jag gjort, vägde jag mig typ aldrig. Ibland tog jag vikten bara för nyfikenhet och den var nästan alltid detsamma. Stirrade inte mig i spegeln heller, visst tittar jag mycket, men inte står jag där och glor och kollar på varenda liten punkt i kroppen.. jag märker knappt förändringar mer haha.. Efter så många år där man stirrade sig blind på spegelbilden och sökte efter varje litt fel så orkar man fan inte mer. Först som anorektiker så var man bara ful och äcklig hela tiden, sen då man blivit frisk från den hetsen så såg man sig bara så himla smal och ful, som ett skelett att man inte vågade visa sig utanför hemmet. Kallade mig själv anorektiker och att mina ben går snart av. Sen då man ätit sig upp i vikt kände man sig igen svullen som en gris… och så höll det på. Ja en jävla jobbig tid, så nu orkar jag inte mer med speglande hit och dit! Jag gillar att sminka mig, pröva kläder etc framför spegeln, men att gå i underkläder och söka efter celluliter är verkligen inte min grej. Vet inte om det är någons grej, men det är inget jag behöver i mitt liv! Så bikini fitness är väl vad man ser det som, det kan vara en vikthets och en jävla massa fokus på att nå dendär tävlingsformen, men för mig är det fokus på att bygga muskler, utvecklas, poseringsträna (dansa på scen, vilket är så kul!), ha ett mål i livet, tävla i något man älskar (för är inte så himla stark, annors skulle jag gärna tävla i typ dips/bänk etc) och samtidigt lite gå på scen som modell men inte på ett allvarligt sätt (visst är det allvarligt för många men inte för mig, jag fokuserar på att ha kul mest) utan på ett sätt där man får visa sitt hårda jobb och klä sig i kristaller och bara njuta av tiden på scen:en där man får hurrningar och applåder ! Men bästa tiden är ju inte bara tiden på scen, utan själva resan dit är så himla roligt! Förut då tränade man bara ensam utan mål på gymmet, visst var det roligt det också… men denna känsla att ha ett mål, att ha något att se framemot, att ha något att jobba för, är så himla motiverande och roligt! Sen att hitta inspirerande människor eller vänner att spendera sin tid med eller dela intresset med, och att fixa matlådor för veckan, det är ju det bästa! All min stress har försvunnit och ingen kris att springa till matbutiken direkt efter träningen, man behöver inte oroa sig om man fått i sig tillräckligt med mat, man får med jämna mellanrum god och näringsrik mat och man känner sig så mycket piggare, gladare! Det är en helt annan värld än då man är på modellresa, där är det endast springa på castingar upp till 20 per dag, stressa, glömma bort att äta/dricka för man har inte ens tid, panik, prestationsångest att inte hinna, om man missar typ 3st blir man sparkad ut, lönen är usel, om man äntligen får jobb är det ju fantastiskt men det är ju ett krig mot 100 andra modeller, köa i flera timmar ibland och höra ryska människor skrika hela tiden runt om kring, själv har du ingen att prata med, din familj kanske, men de har aldrig tid att skype:a då du har.. etc. Så att gå från den stressen till denna glädje och starkhet, är bara att känna “dethär är min grej”, iallafall nu. Att hitta något att leva för, något som man älskar och brinner för, är fantastiskt. Utan det, eller att göra något man inte gillar eller för någon annans skull, kommer man inte klara sig långt och det kommer den dagen man inte orkar mer. Som för mig. Så jag bryr mig inte om jag bor resten av mitt liv i en 1:a i ett höghus (gör jag inte ens nu, men ni fattar pointen) eller arbetar med en kass lön resten av mitt liv, för om jag får göra det jag älskar eller jobba med något jag gillar eller ha min familj/vänner runt om kring som ett stöd, då är jag rikare och lyckligare än någonsin. Det är allt som betyder för mig. Att bo ensam osocial (ibland hittar man bara ingen som man klickar med, spec. om man kommer in ny där man inte känner någon) är så himla deprimerande. Men självklart ska man ta risker och göra nya saker. Bara för att modellandet inte passade mig (kan ju vara att modellarbetet förbättras med åren) så betyder det inte att jag ska ge upp och bara vara arbetslös hela mitt liv, nä… haha, det menar jag verkligen inte. Jag menar att jag hade ju två val. 1. modella & inte styrketräna 2. inte modellarbeta och lyfta tyngder. <- De flesta svarade ju; det är ju klart du väljer modelljobbet. Du är ung. Denna chans får du kanske aldrig mer. Styrketräna kan du när som helst. Det är ju sant, och jag kanske tar det valet igen någon gång i livet (om man får, vill och hittar rätt, finns ju en massa bluffmodell jobb som ni alla säkert vet, att hålla upp event osv. Man vet det oftast då oprofessionella människor bara mejlar via fb och pratar om en massa pengar och att ha roligt och bo lyxigt och blabla…) Men vid den stunden var det frågan på liv och död, ja ärligt talat.. det var så, så att välja lyckan var det bästa jag gjort. Kan ärligt talat att jag inte hade varit här idag om jag inte hade gjort detta val. Om och om fick jag tacka nej, om och om fick jag ångest över vad andra ska tycka, och visst fick jag “varför” “du gjorde fel” kommentarer, men jag visste ju redan att det var det ända valet jag kunde göra. Det fanns inga alternativ. De hade inte upplevt det jag hade, och bara för att jag upplevt det en gång, betyder det inte att alla gånger skulle vara likadanna tänkte jag.. men så åkte jag igen, och igen, och igen. Varje gång samma. Samma stress. Samma ångest. Samma svält. Jag + modellande passade bara int ihop då. Jag var väldigt svag för kritik då. Att få människor att skrika om din svältande kropp att den var för stor, för smal, för något, var bara bottnet för mig. Att känna friheten var det ända jag kunde ta emot. Det var det bästa jag gjort. Jag förlorade massa, men jag vann mycket mer. Som tex. frihet, lycka, LIVSLUSTEN IGEN. Så jag tackar mig själv för att jag klarat kampen, människor kommer alltid säga och tycka olika som sagt. Men jag gör mina val, jag tar risker, jag känner vad jag behöver, och jag gör misstag, ibland gör man fel, MEN IBLAND GÖR MAN RÄTT OCKSÅ. Det kallas livet. Livet är fullt med rätt och fel och misslyckanden och svåra beslut. Men vi lär oss för varje gång och lär oss känna vad vi vill, behöver och har.