HUR BLEV JAG FRISK?

Jag vill bara säga till alla där ute som har en ätstörning, vad som fick mig att ändra mig?

Jag fattade att jag inte kunde leva såhär. Jag ville inte göra det. Jag ville inte vara inlåst i mitt eget hem, vara rädd att bli skickad till sjukhuset varje dag, väga mig varje vecka och ljuga mot min familj, mig själv. Jag ville inte leva detta skitliv mera, en massa smyg-träning, gömma mat i fickorna, utomhusförbud, illamående och svimmningar varje gång jag vaknar, byxor som föll av mig, håret som föll av och ett liv som man aldrig kunde slappna av.

Jag orkade inte längre. Det var inte så att jag gav upp. Det var så att jag ville börja leva ett nytt liv. Där jag kunde vara normal. Där jag kunde TRÄNA. Där jag kunde äta utan regler och tider. Där jag kunde bevisa till min familj att jag faktiskt kan. Att jag har ett liv utan min ätstörning. Att jag inte är så svag som de trodde.

Jag gjorde en lista på hur jag skulle nå mina mål.

Jag visste vad det innebar, det var 2 månader till skolan(då jag var inlagd) började då jag var inlagd på mandokliniken. Det fanns inga fusk, det fanns inga genvägar. Det ända jag behövde göra var att äta så mycket jag kunde och ingen minsta extra ansträngning. Som hjälp av min behandlare körde vi med extra scandi-shaker i olika goda smaker, jag satt i rullstol dagen lång och jag hade olåst toalett och dusch. Jag skaffade också en rörelsemätare, som pipade varje gång jag blev anfådd och räknade ut all aktivitet jag gjort under dagen, tex gå från rullstolen till sängen, eller tvätta tänderna.

Så som ni förstår, det fanns inte rum för fusk, och ju fler dagar det gick, desto lättare blev det, ångesten fanns där men jag vann den, med mitt mål i tanken.

Jag var ju 15 år, så det var en ganska stor grej för mig, att få något som jag inte hade lov till. Något som bevisade att jag är fri och frisk. Men först måste jag ju bli fri och frisk.

Träning var ju inte det viktigaste för mig den tiden, men fotbollen var. Jag älskade att spela fotboll, springa, ha kontroll över något och bara sluta tänka och fokusera på något annat än vardagen för några timmar. Jag älskade vårt lag, vårt team och jag ville mer än något annat spela igen, och jag visste att det skulle krävas en jävla mycket för att nå detta mål, så jag körde på en extra level.

Jag skrev ut mig från ätstörningskliniken och bevisade för min familj att jag klarade av att äta utan matschema, att hålla vikten, att GÅ UPP I VIKT, AV MIG SJÄLV, det var inte lätt, men det var mycket lättare än att bli vaktad hela tiden. Och ju mera jag klarade det, desto friare och pålitligare blev mitt liv.Hur många gånger jag än kastade bort mina matscheman fanns de ändå kvar i huvudet. Dock var mitt mål att bevisa för familjen och mig själv att jag kunde äta MERA än vad det stod på listan. Bara jag fick bestämma själv hur, när och vad jag åt. (men jag höll det ändå relativt likadant)

Jag ville inte vara spinkig mera. Jag började gymma, bygga mig former. Jag ville inte vara svag mera. Jag förstod att man KAN INTE STYRKETRÄNA utan att äta. Man behöver energi för att bygga. Man behöver energi för att leva. Man behöver det, och för varje dag förstod jag grejen. Släpp kontrollen, låt kroppen sköta resten.