Hur kroppen och huvudet sitter ihop

Hej! Här är fyra bilder från senaste året.. Resan har INTE varit lätt. Med anorexi år 2009-2010 och depression därefter, styrketräning som räddade mig men hjärnspökerna som sa att jag var för tjock då jag inte kunde modellarbeta mer, 2014 överdriven cardio och stressad dygnet runt, fettprocenten under 5%.. 2015 Slängt vågen, orkar fan inte bry mig längre hur jag ser ut, bara jag mår bra. Jag har alltid tränat för hälsans skull.. olika tider har mer/ mindre träning hjälpt mig. Jag tränar inte för att ändra på min kropp. Visst är det kul med lite extra muskler men huvudsaken är stunden på gymmet där man mår bra. Det har varit jobbigt då varje dag är olika. En dag vaknar man jävligt torr och skakig, en annan dag med massor med överflödig vätska insamlat. Jag har underskott på sköldkörteln och det har tagit flera år att hitta rätt medicin och rätt dos. Än idag kan det komma dagar då jag får höja eller minska dosen. Det är svårt att inte alltid ha kontroll på livet då humöret hänger mycket med sköldkörteln. En dag är man så jäkla deprimerad att man inte kan stiga upp ur sängen, utan orsak? En annan dag är allt bra och man älskar alla och livet. Jag kan planera saker jag ska göra och människor jag ska träffa nästa dag och så blir det inte av då man är som en annan människa nästa dag. Jag kan inte hålla fast vid tider alltid, jag glömmer saker och jag har svårt att koncentrera mig. Ibland känns det att jag lever i en bubbla. Jag får inte kontakt med alla runt omkring mig. Men så en annan dag glömmer jag allt någonsin har hänt mig och vill aldrig att den sekunden ska försvinna, jag är så överlycklig och energifull den stunden.
Jag träffade en läkare för några veckor sedan. Hon lät mig pröva på en ny medicin för ADD. Tänkte att jag är väl inte psykiskt sjuk… men gav medicinen en chans och är så himla överraskad. Det känns som om hjärnan börjat fungera igen efter flera års paus? Jag har prövat så himla många olika depressions och ångest mediciner att det inte är klokt. Ingen medicin har aldrig hjälpt, tvärtom.. fått mig att må sämre. Jag har kastat alla skitmediciner nu och börjat acceptera att jag har är som jag är. Ingen är perfekt och man måste leva med det. Varför sätta så mycket energi på hur man beter sig, eller hur man ser ut? Ta dagen som den kommer och gör det bästa av det. De personerna som inte förstår varför du gör eller lever på ditt sätt, kan du glömma, onödigt att sätta energi på personer som bara glor snett på dig. Hitta de som lyfter dig upp och älskar dig som du är. Kram på er!