I truly love being a personal trainer. I make special friendships with clients that I might never met otherwise

 

Jag VERKLIGEN älskar mitt jobb som Personlig tränare.

Jag älskar det här jobbet, det finns inget bättre. Varje gång jag ser en glad och lycklig kund efter ett svettigt gympass eller får underbar respons på mejlen bara blixtrar det inom mig av lycka och glädje, det finns inget bättre än att få chansen att förändra, hjälpa och dela med mig min kärlek till träningen. Att se resultat och följa med olika personers resor. Det är en ära. Det är otroligt fantastisk att få stötta andra och hjälpa dem nå sina mål. Jag ser förändringar snabbt. Både mentalt och kroppsligt. Det är en gåva att vara en del av deras hälsa och mående, och visa samt upptäcka deras styrkor vi båda inte hade någon aning om, det inspirerar både mig, andra och dem själva. Det är otroligt lärande också att följa med andras livsstilar och olika resor alla gör. Det finns ingen som är precis likadan och kan följa samma direktiv som någon annan. Vi alla är personliga och det är det som gör det intressant och dig unik. Jag kan inte sluta tacka alla som jag får äran att hjälpa. Mina kunder är fantastiska. Jag litar på er hundra procent samtidigt som ni litar på mig. Vi alla har våra egna och personliga, unika, fantastiska samarbeten som bara växer och växer. Vi alla har vårt eget team och ni får mig så otroligt lyckliga!

JAG älskar att ge, hjälpa, stödja andra och det är så sorgligt att man inte kan hjälpa precis alla. Det är så många som behöver mycket mera hjälp en enbart personlig träning. Det vore fantastiskt att vara allt det där, en vän, personlig tränare, sjuksköterska, läkare, dietist, behandlare, terapeut, fysioterapeut, neuro-endokrinolog, författare osv. Allt. Jag hade säkert inte haft en ända minut ledig tid, men det vore fantastiskt att ha all den information man behöver och kunna hjälpa vid alla områden. Hur töntigt det än låter.

Jag önskar att jag kunde hjälpa varenda person jag möter. Jag önskar jag kunde svara på varje mejl jag får. Jag önskar jag kunde träffa varje person och berätta för dem hur grymma de är. Jag önskar att jag kunde dela med mig all den information, all den erfarenhet, all den kärlek och all den hjälp jag bara kan åt varje människa som behöver det och vill ha det, jag önskar jag kunde förändra och göra mirakel, jag önskar min röst skulle höras och någon skulle få hjälp av det. Jag önskar jag kunde lägga mera tid på att skriva, prata, träffas, hjälpa, svara, stödja, peppa alla som har det svårt. Jag önskar också (vem gör inte det) att jag hade superkrafter och kunde bara krama alla och göra dem friska genom det.

Som jag sade så älskar jag allt som har med att hjälpa att göra. Men allt kan bli för mycket i sin tid. Det är därför jag endast öppnar ett par platser till min online coaching som jag alltid öppnar då och då, jag vill fokusera 100% på de jag har och ge all den tid och fokus jag kan. Att vara PT är inte endast att skriva schemor och följa med utvecklingen, det är ett 24h om dygnet arbete, kontakt var och när som helst. Man ska vara tillgänglig alltid. Ibland får man mitt på julbordet ta upp sin mobil för att svara kunder i “kris”, jag är otroligt glad att jag får stöd och förtstående av alla runt om kring mig, ibland “måste” jag bara arbeta och avbryta något man bestämt. Ibland räcker inte tiden till och det blir för mycket av det man älskar, och då är det fantastiskt att ta paus eller åka på semester. Även om jag inte hade velat göra det så är det något som man är tvungen att göra, låta sig själv finna sin egen tid och ro för att inte låta stressen ta över. Jag har till och med svårt att låta bli att arbeta på mina resor haha! Just nu är jag i en period då allt rullar på jättebra, jag får så mycket gjort på alla områden och jag brinner för varje minut jag kan hjälpa och använda tiden till användning.

Så varför arbetar jag inte som PT på ett gym? Eller varför utbildar jag mig inte till grupptränare? Jag vet att många har olika sätt att anställa en PT på gym och dessutom flera krav för det, men det är så många som vill att den personliga tränaren skall arbeta enligt deras krav, schemor och dessutom representera saker man kanske inte själv är samma åsikt av. Men den största orsaken är helt enkelt att jag inte vill att min passion för detta skulle försvinna. Jag älskar träning, jag brinner för det, det är mitt ljus i mörkret. Det fina är att allt är frivilligt, roligt och man får göra vad man vill och känner för på sitt träningspass. Att vara tvungen att tex. dra träningspass från morgon till kväll, väckning för att hålla spinningpass, lämna bort sin egen träning för att dra bodypump för en grupp och stressa hit och dit samt inte ha personlig kontakt med alla personer i gruppen man håller. Svårt att förklara, men som sagt blir allt som är för mycket inte roligt i längden. Jag älskar att kocka och göra mat, men att arbeta som kock skulle verkligen dra ner på motivationen till att göra mat, eller hur? Du skulle inte orka längre göra mat hemma, ingen inspiration och glädje i det för du har stått i köket hela dagen och den timmen av din vardag du får vill du helst göra något helt annat. Som jag, skulle jag hålla grupp-pass varje dag, skulle det vara lika härligt att på lunch-pausen försvinna till gymmet för att träna? Eller en vecka intensiv arbetsvecka på gymmet och så har du ledig helg, skulle det ens vara roligt att åka till gymmet och träna, skulle det finnas en njutning till det då mera? Då skulle man troligen vilja göra något helt annat och glömma allt som har med träning att göra. Passionen skulle försvinna. Människor som vill prata om träning, jag skulle säker sucka. Tvärtom som nu är det bästa delen av dagen, en timme på gymmet för mig själv. Det bästa att få prata med andra om träning, hälsa, kost. Det bästa att få skriva om det.

 

Ett av det som är bra med att arbeta med Online Coaching och andra arbeten på sidan om är att ha möjligheten att välja och organisera mina planer, dagar, kunder osv. Jag är en frihets-beroende person typ. Jag vet inte om det är från sjukhus perioden då jag blev vaktad dygnet runt och på ätstörningskliniken samt efter det av min familj då man var tvungen att leva på ett visst sätt. Göra som de säger. Följa regler. Äta en viss mängd. Inte röra på sig. Inte prata om specifika ämnen. Inte röra på tårna. Inte ringa samtal. Äta snabbare eller långsammare. Duscha på minut-tid. Träffa familjen enbart på helgen. Vakna en viss tid och inte få gå tillbaka till rummet förrän läggdags. Inte äta tuggummi. Ha en bevakare med dig hela tiden som följer med blicken och rörelserna du gör och få kommentarer om allt från varför du dricker vatten så mycket, till att du ser blek och anorektisk ut, till att du inte borde göra si och så eller inte får mera gå på toaletten, eller att du snart kommer dö. Så inte undra på att man nu vill göra allt frivilligt. Direkt då man “måste” göra något, vägrar jag nästan. Får en enormt klump i halsen och ångest typ, eller vad som folk kallar stress/jobbig känsla nu för tiden, alla pratar om ångest. Samtidigt som ångest har blivit något konstigt, annarlunda och något panik-slagna och hysteriska människor får, känsliga och redo att bryta ner när som helst. Jag tycker ångest är något alla får i alla lägen. Andra har väl mildare och andra starkare. Jag tycker stress är en ångest. Men varför ska det kallas ångest? Aja. Så blir jag tvingad så låter jag hellre bli. Väldigt töntigt, jobbigt och onödigt. Jag får tvinga mig själv att inte vara så himla kräsen, för man är tvungen att göra saker och man får ta itu med det. Men gäller det roliga saker som är frivilliga så vill jag hellre tex. träna på gymmet då jag har tid, vill det, njuter av det istället för att stressa in det en viss tidpunkt då det passar för någon annan/ på en halvtimme på lunchrasten / en timme innan gymmet stänger klockan elva på kvällen då du borde vara och sova för du ska arbeta tidigt på morgonen nästa dag.

Anyway… Till ämnet (som jag alltid lyckas ändra och börjar skriva om något helt annat)
Jag älskar att hjälpa. Jag älskar att förändra.

Jag önskar och har bestämt mig att skriva en bok. Det har jag lovat mig själv sedan sju år tillbaka då jag låg i sjukhus-sängen och grät av smärta.

Jag vet inte när, hur och var boken kommer att skrivas. Jag vet inte om det blir en personlig bok för bara mig och mina närvarande eller ifall den en dag kommer publiceras. Jag vet inte om någon är intresserad att läsa. Jag vet inte om det är möjligt att ens få allt tillsamman-draget och rent skrivet av all röra som jag skapat och skrivit och ritat och jag vet inte ifall jag har tillräckligt med tålamod för att göra det själv. En sak vet jag, att jag kommer göra det. Om jag bestämmer något så gör jag det.

Kanske det tar en tid, en lång tid, kanske det kommer pauser jag ger upp och skiter i allt, men jag kommer att skriva den, jag själv eller med hjälp. Men det kommer bli av. Jag har lovat mig. Och vare sig den skulle publiceras en dag, kanske kunna hjälpa någon med att berätta om vad jag varit med om m.m, få sagt så mycket jag vill berätta och dela med mig eller ifall det bara skulle vara en bok för mig som minne och genomgång av allt som hänt, så skulle det hjälpa mig om ingen annan. Det skulle vara så skönt att få ett slut på allt. En punkt och därmed avslutar jag kapitlet, stänger boken och fortsätter min resa som en “ny” eller starkare, friskare, lyckligare och självständigare Amanda.

Jag är inte min historia. Men min historia har gjort mig till den jag är idag.