Marklyft och Berömmelse

Wohoooo!!! Bara skrek(ja verkligen ropade högt två gånger haha) igår på gymmet ?, fick nämligen upp 100kg i marklyft???????.. kanske “inget” för andra men däremot för MIG är det grymt ?❤

Skål!

Jämför er med er alltid med er själva (ifall man ens ska jämföras..) vad det än gäller! Så be proud över varje framsteg även om det är små såna ? Kanske det är svårt att erkänna att du är stolt? Att säga fan vad jag är grym! Högt! Och stå för det. Sen när har det blivit fel att berömma sig själv? Många gånger kan det kännas som som att den lilla utveckling som sker inte riktigt räknas, inte är tillräckligt bra eller stor förändring? Jag tycker det är fånigare att tänka så än andra vägen. Försök hitta små saker som ni är nöjda över, i vardagen, i livet, i er själva, i era framsteg, i jobbet, skolan, recovery:n, förhållanden, uppväxten, gymmet, osv, ert mål.. kanske ert mål är att förbättra ert självförtroende? En stor del av det är just att vara snäll mot sig själv genom att se det bra i dig själv och det du gör, även det lilla, “minimala”. Finns det något du är extra stolt över just nu? Beröm er själva!

jag är stolt!  hur mesigt det än är att skriva ett inlägg om det ?? Har haft problem länge med ryggen och bålen som varit svag men för två år sedan blev det värre med ländryggen då jag fick diskbråck och som tog flera månader innan det blev riktigt bra. Sedan dess har jag inte kunnat lyfta tunga vikter, böja mig och inte ens funderat på marklyft. En pina för mig att sitta i bilen i flera timmar eller bara en stund, får så himla ont än idag! Då jag arbetar via datorn har jag som tur en kudde passligt vid ryggstödet så ryggen får en bättre ställning. Knäböj kunde jag lätt börja träna sån småningom som tur, (med hjälp av bälte). Bälte blev ett måste för mig nu under dessa åren (först nu idag jag kan lämna bort det då och då), samtidigt som jag fick jobba på core och ländmuskeln med lätta rörelser för att bilda en stark bål innan man lastar på vikter. Jag hade ju rutor på magen, så min tränare och jag själv hade väl trott att jag hade ett starkt stöd vilket var inte ett dugg sant och än idag är det en av de svagaste musklerna jag borde arbeta med mera, stärka upp och lägga tid på för att få bättre effekt och stöd i träningen, men grunden har jag iallafall skaffat som jag inte hade förut. Vilket gjorde det möjligt för mig att när ryggen återhämtat sig och stärktes upp med övningar så kunde jag detta år äntligen börja marklyfta igen. Lägga på vikt! Så blev ju helt kär i marklyft igen nu ??? Får jobba en hel del med tekniken också förstås men jag har kommit en lång väg redan, haha bara så skoj att höja vikt gång på gång, nu får jag dock se till att inte göra några onödiga skador så jag kan fortsätta min träningsglöd!

Det är först nu på senaste åren jag ärligt talat kan säga hur stolt jag är över mig själv. När jag var yngre och bara några år tillbaka såg jag mig ALLTID som sämre. Jag var aldrig tillräckligt bra. De andra var bättre, de andra var grymmare och jag ville vara alla till lags. Gjorde jag något bra eller rätt kunde jag inte ta emot beröm från andra eller mig själv, aldrig. Det hade inte ens funnits på listan att jag hade klarat av att tycka jag gjorde något bra, att jag var stark eller duktig. Aldrig. Jag nedvärderade mig själv och aldrig någonsin var jag tillräckligt bra, inte för jag själv kände press på att vara det men jag kände att de andra hade det. Jag ville göra alla nöjda och på det sätt kändes det som om jag aldrig riktigt lyckades och var tillräckligt snäll eller bra. Ville få pappa stolt över hur bra jag var på fotbollsplan, snabb och ifall jag gjorde mål som inte hände lika ofta som för min syster Matilda, fotbollsstjärnan ?? och jag hatade att få beröm om mina kläder eller något annat, ville skuffa bort uppmärksamheten på någo annan som var mera värd det enligt mig, jag var inte bra, inte kunde jag ha fina kläder, inte JAG. Sa någon att jag kunde göra arbetet på ett annat sätt så kände jag mig misslyckad och förstörd som person, i huvudet eka:de det “jag är skit, skit, skit”  och ur min mun kom det orden “jag vet jag suger sorry för det” Wtf? Be om ursäkt över att jag trodde jag gjorde något fel fast någon ville bara hjälpa att göra det lättare? Hade så dålig självkänsla och därmed alla självmords tankar redan i lågstadiet. Jag var inte som de andra, jag var inte liten och söt och bra i skolan och rolig osv, jag var lång och ful och kortfattad, blyg och dålig på allt. Det gjorde ju mig till det, för jag trodde verkligen jag var det, blyg ful och dålig, fast jag verkligen inte var det. Jag önskar jag kunde krama om mig själv, 10 år gammal och bara säga du är bra, du är tillräcklig som du är, låt aldrig någon eller du själv säga något annat. Du är bra. Du behöver inte ens vara bra. Vad fan är bra egentligen? Alla är väl bra, men sen finns det tydligen de som tycker att andra är sämre, eller ser sig själv som en sämre människa, som jag gjorde.

JA och NEJ, jag tyckte synd om mig själv nu då jag läser detta, det låter ju som om “stackars mig jag är inte tillräckligt bra” men tvärtom över hur jag faktiskt tänkte och kände. Någon kanske såg det på det sättet, att man tycker synd om sig själv, vilket jag därmed inte gjorde då. Hade aldrig någonsin kunnat göra det, det var det värsta en person kunde göra tydligen. Att tycka synd om sig själv, att berömma sig själv osv. Jag är uppväxt så att man inte ska gråta över små saker, man ska stiga upp och bita ihop. Inte visa känslor eller att man är svag. Man ska kämpa och vara stark, andra har det värre. Jag kunde aldrig berätta om något jag var sårad över, mådde dålig av, jag kunde inte ens tillåta mig själv vara det. “Fan vad står du här och bölar, skärp dig” Att gå till läkaren eller doktorn var ännu värre, jag fick ångest att berätta högt vad som är fel, tex. jag har ont någonstans eller hosta, det enligt mig var “att tycka synd om sig själv” och gav mig hemska skuldkänslor. Därmed fungerade inte terapi och psykologer för mig, varje ord kändes fånigt och bortkastad tid, och det var en stor del av varför det tog länge att tillfriskna från depressionen, för jag hackade ner mig själv med hat, jag skällde på mig varje gång jag misslyckades, det var ju värsta mardrömmen att vara sjuk i depression och inte klara av att göra något åt det, varför kunde jag inte göra det andra gjorde? Länge försökte jag också göra min familj nöjd och stolt över mig, vad jag senare märkte att jag förlorade själv så mycket på det och jag mådde så dåligt att jag ville bara skrika av smärta så jag fixk bara erkänna gång på gång att jag kan inte leva för andras skull. Jag är hellre lycklig med mig själv, på det sättet jag mår bra och så får andra tänka vad de vill, samtidigt som jag visste att min familj älskar mig som jag är, men visst hade det varit roligt att ge dem allt de önskat och få höra hur stolta de är över mig eller tacksamma. Jag fiskade väl uppmärksamhet och beröm lika väl som jag inte tog emot det och hörde all beröm jag fick ända sen liten, jag har alltid varit älskad, alla har sett mig som liten och bortskämd, vilket gav väl mig ännu mer skuldkänslor, jag ville inte vara minst, jag ville inte då uppmärksamhet samtidigt som jag ville.. Det var väl mera det att jag ville gottgöra det, jag ville inte att mina syskon skulle se mig som liten och bortskämd, jag ville visa att jag faktiskt kunde och behövde ingen annan i livet, jag var stark och duktig. Jag klarade sällan av att ta emot presenter, godis, kramar, annat om jag inte ansåg att jag var värd det eller ifall någon annan blev utan. Skulle jag fått mera än mina syskon fick jag panik och ville säkra om att de andra också fick eller helst av allt fick istället för mig, “ge det till henne” sa jag och trodde jag mådde bättre av det. Känslan att ta emot något eller köpa åt mig själv något kunde ge mig så hemska känslor att jag var tvungen att lämna tillbaka det, var typ inre vär det. Jag kunde inte be om pengar, hjälp eller stöd av mina föräldrar, varför skulle jag få det om inte andra fick det?  Aja enough om det. Vad som ändrade på det hela var ju förstås då jag började älska mig själv, acceptera mig,  sluta jämföra och tänka på andra så mycket (varför skulle jag vara sämre än andra), klara av att vara stolt och berömma mig själv, inse att jag är TILLRÄCKLIGT bra som jag är, och jag vill inte vara någon annan, jag skulle aldrig någonsin ändra på mig själv idag, för mina sämre och bättre sidor gör till vem jag är och vi alla är unika som vi är, vilket gör det hela så intressant och underbart!❤ Jag tror att när man mår bra och kan acceptera att alla gör fel ibland, samt acceptera sina brister och inte sträva efter att vara bäst och så klarar man slutligen av att vara stolt över sig själv och berömma sig!

 

Du ska vara stolt över vem du är. Du ska vara stolt över dina framsteg, stora som små och du ska kunna älska dig själv innan du kan låta någon annan älska dig! Har man nedvärderat och tryckt ner sig själv jämt i flera år så tar det tid att komma tillbaka på rätt väg! Det är inget som händer över en natt och man får arbeta  med sig själv lika som man arbetar på arbetet. Gymmet har hjälpt mig jätte mycket och stärkt mig ännu starkare än vad jag kanske aldrig hade klarat av att vara annars, min själv respekt är skyhög och jag kommer aldrig låta någon trycka ner mig eller få mig att känna mig värdelös, negativ energi tillhör inte mitt liv mera. Jag vet att det finns människor som älskar mig för att jag är jag och det är de som stannar kvar, och jag är tillräckligt stark att klara mig på egen hand idag, jag behöver ingen som inte gillar mig eller vill ändra på mig. Jag är som jag är, inte perfekt, men vi alla har våra svagheter och vem vet? Kanske någon håller på att jobba att förbättra något och kämpar med det du tycker är så jobbigt eller oschysst, lär er acceptera varandra och er själva, förhållanden och vänskap är inte perfekta och det kommer missförstånd men det går,lika som det går att lära sig älska sig själv! Och det är så värt det! Så sluta förminska dig själv i dina egna ögon!

 

 

 

Jag tycker att vi måste bli bättre på att se och hylla även de små sakerna, kanske kan vi hjälpas åt att komma ihåg hur viktigt det faktiskt är. Att bekräfta sig själv är ett fantastiskt sätt att bli starkare i sig själv!