…Jag hade aldrig trott att dagen då jag lades in på barnavdelningen nr 412, våren 2010 var början till en mardröm som inverkar fortfarande på mig.

Före allting hände var jag en alldeles vanlig åttondeklassare som tränade fotboll 4 gånger i veckan plus matcher. Många i laget hade börjat äta vegetarisk mat, så tänkte prova jag också. Dock lämnade jag bara bort röda köttet och började äta mera sallad. Det hände hösten 2009, ännu på höstlovet i simhallen med familjen märkte mamma ingenting. Jag var alldeles som förr.. som liten hade jag alltid varit lång och smal.. men i december då jag prövade julfestkläder i Zara’s omklädningsrum såg mamma hur undernärd jag såg ut och då förstod jag själv också att något var fel.

Efter julen gick vi till en privatläkare som skickade oss omedelbart till sjukhuset, Tyks. Jag var på avdelningen en vecka och efter att de såg att jag åt, gav de mig lov att åka tillbaka hem och börja hemvård.

Skolan fick jag börja först då min vikt hade höjts från 40kg till 45kg. Hemvården ordnades så att jag gick en gång i veckan(ibland två) till skolsköterskan för att vägas och till Pargas vårdcentral för att prata i 20 minuter.

Mamma kunde arbeta hemma, så började vi äta energirik mat och fick inte röra på mig ett dugg, ute fick jag stå ibland 5 minuter.

Det gick tre månader och vikten hade inte bara gått upp i den farten som jag väntade mig, ibland 200g och ibland 100g. Min ångest blev bara värre och jag träffade aldrig mina vänner för att jag tänkte att de skulle bli äcklade över hur jag såg ut. Jag satt vid datorn och var väldigt ensam. Såklart hade jag min familj men det var inte samma sak.  En lärare hjälpte mig att utföra skolan hemma så att jag skulle klara av skolåret.

I april ringde hälsovårdaren till min mamma och sade att hon hade ringt till Tyks eftersom min vikt gick upp så långsamt. Före det hade min mamma läst mycket om anorexi och tänkt att jag har väl anorexi fastän jag åt alla maträtter och kräktes inte. Så hon försökte få hjälp av Helsingfors och Kokkolas ätstörningscenter men de hade inga lediga platser för mig.

Det var valborgsmässoafton då jag lades in i Tyks och där började mitt helvete. Emot mig var en läkare som sade hur hemsk jag såg ut, en tydlig anorektiker, visste nog att jag inte var vacker att titta på..

Mottagningen var helt annorlunda än för tre månader sedan, jag var som en andra klassens medborgare. Jag var rädd och förstod inget vad som hände och varför alla anklagade mig. På den tiden pratade jag väldigt dåligt svenska och det gjorde min rädsla ännu värre för jag förstod inte hälften av vad de pratade om.

Svenska talande läkare fanns inte, förutom en men hon var aldrig på plats..  En läkare sade till mig att hon nog kan prata engelska om jag inte förstår finska.

Före detta hade jag aldrig varit borta från hemmet, bara ibland på fotbollsläger. Jag var yngsta barnet i familjen, och van att alltid ha familjen med mig så det var ganska svårt för mig att plötsligt bli lämnad sådär. Förstod inte alls vad som pågick, jag hade aldrig velat hamna i denna situation. Det togs alla möjliga tester och prover på mig, inget tecken på kräkningar eller annan fysisk aktivitet.

Ungdomspsykiatrin kom från Kuppis psykiatriska avdelning och ville träffa mig och mina föräldrar. Hon berättade för mina föräldrar hur allvarlig sjukdom det är frågan om och mina föräldrar säkrade att de visste om hur allvarlig anorexi är, mot mig visade hon ingen slags uppmärksamhet bara vid det tillfället hon berättade för mig vad som händer efter att man slutar att äta, jag samlade mod och berättade för henne att jag nog äter.. och då tittade hon på mig medlidsamt och sade; Amanda liten, du förstår inte detta eftersom det bor en ORM hos dig, som heter Anoreksia, det är bästa att du kommer omedelbart till våran vårdcentral i Kuppis.

Fyra långa veckor, en månad orkade jag lyssna på läkarna i Tyks som tvingade mig att erkänna allt möjligt.. tex att jag spyr, det skulle ha varit enklast för dem för någon orsak måste ju finnas, varför jag inte gick upp i vikt fastän jag åt via deras matschema som näringsterapeuten hade skrivit till mig. En läkare hade också framför min mammas ögon kommit med ansikte mot mig och sagt, erkänn nu redan, att du spyr upp maten.
Jag blev i panik.

Jag har alltid haft problem med matsmältningen och har fått råd att dricka tillräckligt med vatten så hjälper det, men på avdelningen fick jag inte dricka vatten utan lov för de trodde att jag tankade min vikt med vatten och det ledde till att jag inte vågade be om ett vattenglas, så jag blev farligt uttorkad.. Blev så nervös över allting så ibland kunde jag t.o.m. kissa ner min säng och det var fruktansvärt pinsamt eftersom jag var i ett rum där det var en pojke i min ålder och yngre barn vid sängarna bredvid. Jag fick göra mina saker på en potta bredvid min säng och det var inge vidare kul eftersom folk gick förbi där hela tiden..

Dagligen kom min överläkare till mig och talade om hur många potatisar jag ätit och kritiserade mitt utseende framför mina föräldrar och de andra patienterna. Tex. Titta nu på hondär, hon ser nog inte frisk ut, gråter ju bara.

Sjuksköterskorna var jätte otrevliga och sade; håll nu fönstret fast så att du inte flyger ut med vinden och att anorektiska flickor inte har varmt, då jag hade berättat att jag har väldigt varmt.. Ända svenska talande sköterska, ritade till mig en trappa var jag är nu och sade att det inte är många trappor ner till döden, snart är där uppe med de döda i himlen.

Näringsterapeuten gav inte lov till mina föräldrar att hämta näringsdrycker från apoteket när vi misstänkte att vikten inte skulle gå upp med detta matschema. Min mamma räknade ut kalorimängden som jag hade fått från Tyks och det visade att det bara var 1200 kalorier om dagen och efter det ville hon diskutera med näringsterapeuten men svaret var att hon var den ända näringsterapeuten de hade i Tyks och att hon har väldigt bråttom och full tidtabell och att hon har viktigare patienter som tex. Cancer- och transplanterade patienter.

Detär väl självklart att vikten inte gick upp med den kalorimängd.

Det var väldigt fullt och bråttom på avdelningen och de sade att de inte hade tid att vakta mig helatiden, så från barnens intensivvårdsavdelning blev en plats ledig och jag flyttades dit. Där låg jag bara i sängen, fick intens röra tårna eftersom jag var fast i en maskin som pipade om jag gjorde en mista rörelse. Bakom gardinerna var ibland döende människor som behövde omedelbar hjälp eftersom vuxen intesivvårdavdelningen var full.

Det var väldigt tyst så jag hörde lätt vad diskuterade och anklagade mig om. Trodde att detta var den sista trappan som sköterskan hade ritat åt mig och att nu kommer döden. I sondmatning var jag aldrig för att jag åt via matschemat varje dag som också har skrivits i epikrisen. Det värsta var att de inte lyssnade på varken mig eller mina föräldrar. De tog aldrig oss allvarligt och det ända läkarna ville var att jag skulle omedelbart skickas till den psykiatriska avdelningen, att det var den ända vården som jag behövde. Överläkaren talade om för mig att det är onödigt att tro att vi kommer få stöd till vården i Sverige, bara om vi kan bevisa att de har misslyckats med deras vård.

Jag kände dagligen hur de plågade och anklagade mig och väntade på att jag skulle bryta ihop.. I den sista sidan i epikrisen står det att nu småningom börjar flickans krafter ta slut, hon bara gråter och säger ingenting.

En kväll då jag åt kvällsmål kom en läkare som hade tagit hand om min i början, hon som hade velat skicka mig direkt till psykiatriska sjukhuset, hon som hade kommit med ansiktet framför mig och krävt att jag skulle erkänna att jag spyr. Hon kom skadeglatt och sade till mig medan jag åt kvällsmål, att du så skickas du ändå till den psykiatriska avdelningen. Läkaren som berättade detta jobbade intens mera på avdelningen. Jag ringde och berättade till mina föräldrar vad hon hade sagt.

Detta var sista biten för oss. De hade inte talat om detta för mina föräldrar så det sista förtroende försvann genast. Då bestämde de att jag och min mamma flyttar till Sverige. På söndag kväll väntade min pappa i sjukhus korridoren och ringde till mig och sade att jag skulle lämna allting kvar, att jag går alldeles lugnt och långsamt ut genom dörren och så väntar jag utanför. Vår bil är nere och väntar. Min mamma väntade med grannens lånade bil lite längre bort så jag hoppade on i bilen, bör kläder och direkt körde vi till kvällsbåten som förde oss till Stockholm. Namn och födelsedatum som krävdes i incheckningen hade vi också fått låna av grannen som har lika gamla barn. Min pappa ringde samtidigt till Tyks och berättade att vi för Amanda till Sverige för privat vård och att hon är i säkra händer.

På morgonen när vi körde ut ur fartyget var hela hamnen full med poliser och hundar. Mamma trodde att nu tar de oss, men vi slapp igenom och troligen letade de efter någon annan än oss.. Situationen var alldeles panikslagen.Mamma kunde inte tro att detta var sant, att här kör vi kanske med poliserna efter oss, flykt från Finland.

Mycket missförstod vi inte. I Finland samma morgon var det 5 poliser och en ambulans utanför vårt hus och hade kommit för att hämta mig. Pappa var i butiken så min syster  var alldeles ensam hemma och de var på väg att ta henne med sig. De trodde inte på henne då hon berättade att hon inte var JAG. Grannen kom och hjälpte och bevisade att det är fel flicka som ni är på väg att ta.

Men vårat äventyr hade inte ens börjat, mamma hade en gammal vän i Stockholm som tog oss som tur var, vänligt emot och genast efter det for vi till Skatteverket för att göra en adressändring, vi fick bo med henne de första veckorna innan vi hittade en egen lägenhet.

Sen var det bara att googla ätstörningskliniker, vi hittade flera stycken men vi valde MANDOKLINIKEN.

Utan att ringt på förhand eller något, for vi dit och bad om att få prata med dem och som tur fick vi det ordnat genast.

Vi berättade min historia och de frågade av min en massa saker och bestämde sig att jag får komma förbi väntelistan eftersom jag har så bra motivation att bli frisk. Men först måste vi skaffa Svenskt socialskyddssignum och adressen måste vara i stockholms område.

Samtidigt tittade vi på platsen och de andra patienterna som var där och deras behandlingsprogram. Likaledes undersökte läkaren mig och tog blodprover.

Första gången på ett halvt år kändes det som om mamma släppte en stor tyngd från sina axlar, hon kände att dessa människor kunde deras sak, ett hjärtligt mottagande, trevliga läkare och stämningen där gjorde så att hon nu kunde med god känsla och trygghet lämna mig dit och att livet kommer ordna sig.

Pargas barnskydd ringde och bad oss tala om när jag har skrivits in så de kan avbryta övervakningen.

Två veckor gick det förrän vi fick socialskyddsnumret och det var två långa veckor, vi var rädda att något skulle gå fel och att vi inte skulle få tag på skyddsnumret och att poliserna skulle hitta oss. Vi körde runt Stockholms landskap och skärgård och hyrde en tvåa i Stockholm, hemlängtan kom men till slut fick vi signumet och jag slapp in i Mandokliniken.

Dagvården i avdelningen har de 19 platser och det kan kombineras så att familjen kan sova i egna rum på en annan avdelning som det finns badrum, de delar kök och matrum med de andra patienternas familjemedlemmar.

Jag fick inte den chansen eftersom jag inte bidrag av Tyks.

Genast efter första behandlingsveckan steg min vikt 750g och efter det var vägen uppåt helatiden! Jag var i Mando 2 månader och jag slapp hem i augusti för att börja 9ans årskurs i min egen skola. Jag kontrollerades i Stockholm först en gång i veckan, sen 2 gånger i månaden och sen en gång i månaden. Vikten har inte en ända gång sen dess gått ner, tvärtom.

Gymnasiet började jag 2011, men avbröts mitt i, eftersom jag började få så svåra panikattacker att det inte blev något av skolan. En svenskspråkig psykolog hittades inte i Åbo, så vi började gå i Helsingfors en gång i veckan men resan blev lång och dyr och jobbig så vi bestämde oss att börja en finskspråkig i åbo ändå.

Jag önskar att någon aldrig någonsin behöver gå denna väg igenom för att bli frisk. Jag önskar också att alla har rätt att få anständig behandling på sitt eget språk i Finland om de hamnar på sjukhus, av vilken anledning som helst.

Jag var bara en mycket rädd 14-årig flicka.

Anorexia Recovery from Amanda Essen on Vimeo.