Böcker – Läsa & Skriva
Hej! Jag har pratat mycket om böcker på sista tiden.. är så glad att jag kommit igång med läsande igen! Det är så härligt att försvinna i en annan värld en stund och dessutom somnar man väldigt mycket bättre & fortare om man har en bok i handen istället för mobilen.
Tänkte fråga om ni har några boktips?Någon bok ni kommer ihåg att var “så bra” och kanske “lärorik” eller att man sjunker in i boken och vill bara läsa mer och mer! Älskar den känslan 😉 har svårt att hitta bra böcker då jag inte är någon storläsare. Har svårt att läsa svåra böcker med en “svår svenska”, man vill att det ska vara lätt och gå fort och inte behöva läsa raden om och om igen och ha svårt att koncentrera sig eller måste ofta hoppa över flera rader eftersom man inte förstår orden eller inte är intresserad. Det ska ju inte vara en skolbok, utan mera en fritidsbok där man nästan låter hjärnan vila lite. Om ni förstår vad jag menar 😉 Men samtidigt gillar jag inte heller för lättläsa, väldigt smala böcker men inget innehåll, typ en sommarkärlek eller rika hollywoodfruar i baren eller så.. Man vill ändå ha något annorlunda eller något som väcker intresset. Men kanske det är det som är grejen, man måste hitta sin egen bok och sitt eget intresse. Vad jag gillar mest i böcker är då man känner igen sig själv. Så därför kan det vara svårt att tipsa om böcker, då andra kanske är just nu nykära och därför vill ha en bok om kärlek, och andra behöver spänning i livet och läser deckare, osv.
Just nu läser jag en bok mamma tipsade om, hon sade att hon älskar författaren Paulo Coelho och tyckte boken “Veronika bestämde sig för att dö” passade mig. haha låter lite tragiskt att just en bok om döden passar mig.. men hon menade säkert det på ett annat sätt, och så var den väl lättare att läsa än de andra böckerna han skrivit. Har bara läst den två kvällar nu och den är väldigt intressant, lite annorlunda, men något faktiskt som får mig att vilja läsa vidare, även om den för mig är lite svårläst och jag ibland inte förstår, så är det ändå mycket som jag förstår och mycket som väcker tankar. Får se om jag orkar läsa den till slut eller om jag väljer en lättare bok, men inte ska jag ännu ge upp då det är först en början 😉
Till ett annat ämne om böcker… nämligen skrivande. Jag har ju länge hållt på i olika perioder, olika dagar, att skriva en bok. Om Anorexin jag hade. Just nu är allt bara klott och flera olika häften & lösa papper där jag skrivit, men jag skulle vilja få ihop allting En sammanfattning men en längre sådan. Alla texter till ett. En hel historia. Och sedan möjligtvis lägga till lite extra såklart som jag glömt bort att skriva eller inte hunnit med. Så känner ni någon som skulle kunna fixa detta? Känner ni någon som fixar ihop böcker åt andra? Isåfall får ni gärna kontakta mig, essenamanda@gmail.com
Eftersom jag så länge velat få ihop allt detta.. och om det nu aldrig skulle bli en bok (vilket jag nog bestämt och vill göra för länge sen redan) så skulle det ändå vara en fin sak att ha för sig själv… och läsa själv.. eller visa åt mina barn eller någon annan om några tiotals år. Ganska intressant, eller kanske t.o.m lite skrattretande eller kanske lite känsligt, man vet aldrig, men kasta bort vill jag inte. Jag brände redan massor med dagböcker från tiden jag var sjuk, men det finns flera stycken kvar ännu. Det är jag glad över.
Ha en bra dag och ni får gärna som sagt tipsa om böcker eller tidningar eller vad som helst ni tycker var bra! Kram!
Bilder från resan del 1…
Tyvärr är min gopro kamera sönder så vi får vänta ett tag.. eller ett väldigt långt tag innan jag postar någon film 🙁 Men här är lite mobilkamera bilder!
Social Media
Social media is so far from real life… But, is instagram & social media a bad thing, bad example for teen agers? For me, yes & no.When I had anorexia I got nothing to do and no social contact..so to spend time on the computer& find “friends” at my age was good for me.Some of the friends I still have & some I know in real life. Actually one girl became my best friend,almost too close,like a sister for me..I was forbidden to move around so to think about other things than food or burning calories, the internet rly saved me.Years later, when I could live normally again I got the deep depression. When you’re burned out, depressed, anxious, it may be difficult to leave home or meet other people. I had also quit school& had very few friends.Finding blogs&later instagram, was a great thing for me to find inspiration. Also to stay in contact with the few friends I had left,forget the anxiety a moment. Internet was a place where I could share my experiences, feelings,thoughts&get support, help or hear others with similar problems.When I was on the bottom several times, I nearly always got help here. Once it was just a motivation film..another time a trainer helped me (online) for FREE with both diet and exercise, to get back on track. That was all I needed. Someone who believed in me&some goals in life. Later, in 2013, I hesitated and thought about starting this IG account only about training, health, my history& my way to the strong, free, healthy, happy self. I thought again and again if I should delete it. No, I got straight plenty of followers that gave me positive feedback and I wanted to do the same back. I got inspiration& found people with same interests as me. I had a lot to learn so I read on, I tested alot myself& a year later I started the PT school. Much of what I knew, but also much i did not know about the body& the functions. All this time I have developed myself mentally and physically. I Think it is important that the PT has own experiences about diet, exercise/gaining or losing weight.Social media became less important for me.Life outside is always more important& valuable. Real friends& real life..where everything happens.What happens on the screen is not that important. Spend your time here&now.Enjoy the good times, memories in life.To have internet is a fun activity, a great way to keep in touch with people who live farther away. Especially when you have a long and restless time alone, it can be a great way to spend time as well as reading the book, an Xbox, a diary, listen to music, etc. We are all different and needs/wants to spend our own time differently. It may be convenient for some to work on the computer or blog their feelings or read interesting texts. But it can also be great and useful to look out, watch the people, maybe talk and be a little social, or just be and do nothings..or perhaps use a bit more brain
and solve crossword puzzles or playing alias, etc .. You choose, and you are right to do whatever you want! But when you are with your family, friends, at work, school, at dinner, the bar, the gym or on the town, maybe more fun to leave the cell phone for a “while”,what is more important than living here and now? Maybe you see or hear something you’ve never experienced before? So as I said, there are advantages and disadvantages.I think you should leave instagram if you feel bad using it. Or just follow the people that makes you inspired and happy..and do everything in moderation! Maybe I have some time long ago got a little anxiety about IG but now I dont have pressure or requirement to be a certain way. I certainly want to inspire and help others but I wont change who I am or lie just because of that. I am who I am and I’ll post about me, my life, my living, my emotions and if it is bad for someone so unfortunately I can not do anything about that. I do not always think before I write or post photos, maybe I should when there are so many younger followers and I should be a “good role model”.But I can’t promise that to be something I can’t always be. I’m myself. Maybe I’m a bad role model and often do things that I should’nt, but I have my own free will and a life to live as I want. So I hope you understand that nobody is perfect. When you accept yourself as you are and understand that we are all different, that’s when you see everything in a new way.
Om semlor och tävlingsplaner
Godmorgon! Hur mår ni?
Jag mår helt bra, lite vätskefylld och trött i skallen efter gårdagens vaka. Jag nämligen skulle somna vid 23.00 och låg i sängen med mobilen i handen, ingen bok då den var slut, ska låna/köpa en ny snart! eller måste… Så jag fick inte riktigt sömn, var pigg som en mört och klockan i Spanien var ju endast 21, så inte undra på att jag INTE var trött. Så steg upp igen, onödigt att ligga där och tvinga i mig sömn. Fick för mig att äta lite extra kvällsmål, är en sjukt sötsugen person om kvällarna! Så åt lite väl mycket och stort kvällsmål ensam vid en jävligt dålig skräckfilm haha, kunde inte kolla på den så böt till Geordie Shore, det var gamla delar från riktigt i början så det var ganska kul att kolla på dem hur de var då allt började, så små och söta hihi 🙂 Anyway blev såå mätt och somnade i matkoma i soffan haha.. Hade ätit upp mammas godispåse och annat gott jag hittade i skåpet, men gott var det! Idag fuskade jag också med lussebullor, säkert 5st, så goda ju! Gillar ni lussebullor eller säger man bullar? Eller semlor? Fastlagsbulle? Anyway, bullor med grädde tack! Ingen mandelmassa eller sylt, det förstör bara 😉 Har aldrig testat på nutellasemlor, men kan tro att det skulle vara pricken på i:et!
Många undrar om jag ska tävla, jag har inte bestämt mig helt ännu, tar dagarna som de kommer och tar ingen panik eller stress. Visst är det så att man ska göra något 100% och ge allt dag till natt, men det kanske jag tar senare om jag verkligen bara tävlar för att vinna. Men jag tävlar för jag gillar det, jag gillar resan dit. Jag vill njuta och ha roligt ända till tävlingsdagen och på tävlingsdagen. Jag vill vara motiverad, glad, känna mig stark ända vägen dit. Jag vill inte gå på tomma krafter och känna mig svag och inte kunna ge mitt allt på träningspassen eller annan stans. Jag tävlar ju för upplevelsen, för allt man lär sig och allt man gör, upplever, under resan. För att ha ett mål att sträva efter, för att jag älskan som sagt resan dit men även tävlingsdagen, där man får dansa på scen och komma ihåg alla fina stunder man haft och hur man väntat på denna lilla stund, där man får visa upp sitt hårda arbete som man jobbat på i flera år, som för mig, startade jag från noll, från ingen aning över ingenting och från vikten på den lägsta. Jag startade inte för att ändra på kroppen och bygga muskler som många andra (förutom nu senare), men jag gjorde ändå ett hårt jobb i salen, för jag jobbade på mitt självförtroende, mitt liv, min självkänsla, min glädje, mitt allt jag hade, allt som var svagt byggdes starkt. Det är ett enormt stort jobb och ingen kan nog förstå hur mycket det har krävts och hur mycket det har hjälpt att jag har haft styrketräningen där, som ett stöd, som en mur, som ett frihetsställe, där jag kan jobba på mig själv, men också där jag kan göra det jag älskar och där jag får vara jag och njuta över varje svettdroppe och glädje där jag känner att jag blir starkare, inte enbart i muskler, utan psykiskt. Efter ett träningspass känns det som om man varje gång föds pånytt. Att man får vaknar pånytt. Man går från en trött och omotiverad tjej till en stark, sprallig, energisk, glädjefylld, inspirerad, lycklig, tjej. En tjej som står stadigt med fötterna på jorden. Och om och om igen påminns om varför man lever, varför livet är så härligt, varför man älskar styrketräningen, varför man vill dela med sig den känslan och upplevelsen till alla.
Sen klart, då man spec. går på tävlingsdiet eller tränar hårda pass flera gånger i veckan, kanske också jobbar/går skola/sköter om sin familj eller annat där på.. Kan det kännas ibland jobbigt, man blir istället för energisk -> trött efter passet. Man är skönt slut men också ibland helt kraftlös. Därför kanske man inte alltid orkar följa med på andra aktiviteter. Att tävla kräver så mycket och är inte en lek. Det kräver att hålla huvudet på plats och vara redo att lämna mycket från sin vanliga vardag. Det kan vara ganska intressant och en upplevelse det med, och har man bestämt sig för något så vet man ju varför man vill det och att man inte kommer ge upp, för det är något som man vill göra och vill satsa 100% på. Samma som att satsa på vad som helst i livet, på sina barn, på sitt jobb eller utbildning, på friidrott, på fotbollskarriären, på att resa världen runt… ja vad som helst! Då fokuserar man hundra på det man vill och är intresserad av och man blir ofta så trött för man kämpat och gett sitt allt, för man har så stark vilja till det. Det tar på krafterna och man sätter ofta för höga krav eller för stor press på sig själv.
Så veckan på resa gav mig ny energi och motivation. Jag har haft motivationen där hela tiden faktiskt, vilket jag är väldigt glad över. Jag har alltid mått bättre då jag varit på gymmet. Men ofta har jag känt mig lite svag, lite väl svag, har inte hunnit ha dendär uppbyggnadsperioden där man vill bygga muskler och sträva efter att lägga mera tyngder. Så nu har vi börjat lite lugnare, med 4 lite kortare, uppbyggande, styrketräningspass i veckan. Låga reps och tunga vikter. Ingen plyo eller cardio eller supersets. Ganska mycket mat och kolhydrater och hoppas på att kroppen svarar på det bra. De första två passen har känts underbara, jag har känt mig så stark och höjt i många övningar. Så det är ju ett gott tecken, får se hur länge det räcker. Och jag är ju beredd på att det kommer komma låga dagar, men jag hoppas ändå på att förvara känslan av styrka, det är något jag kommer jobba på efter tävlingarna. Iallafall är det planen nu, jag älskar styrketräning och skulle gärna gå framåt i det. Men sen kommer det ju perioder jag endast tränar för glädjens skull och inte för att ta så tungt som möjligt eller möjligtvis öka, att träna 1-2 gånger i veckan på sommaren då man är mycket i stugan och istället kanske göra andra aktiviteter som simning, promenader, kanske t.o.m finna glädjen i att springa eller inget alls, bara vila osv. Men jag är en väldigt aktiv person, som hela vår familj! Sen finns det ju den lata sidan av mig också, tex. vilodagarna så vill jag verkligen vila och speciellt då jag tävlar så varje minut vill jag spara till att vila kroppen och återhämta mig haha.. minsta steg eller extra promenad tackar jag nej till! Men det är inget som stör mig. Som sagt, olika perioder vill man göra olika saker! Men det finns något i detdär med att bygga.. inte själva saken att man bygger muskler.. utan känslan då man är på gymmet, ökar vikterna, musklerna svarar så bra och vill bara lyfta tyngre och mera. Jag vet fan inte vad det är, men dendär känslan herregud… Obeskrivlig. Det är en lycka, glädje, endorfiner och starkhetskänsla från topp till tå och man vill bara hoppa i taket av glädje och dansa till musiken i gymmet. Man vill bara göra mera och mera och tyngre och tyngre, man vill testa att ta 10 kg mera i bänk man vill testa allt och då man klarar det, ja musklerna typ skriker av lycka, jag fan vet inte vad det är för känsla men ni som förstår vad jag pratar om så… det är obeskrivligt fint. Det får också mig att känna att detta är min grej, detta är vad jag lever för, detta är jag och vikterna, det är mitt andra hem. För ofta som nu bara sprutar det av gymbilder på internet och instagram, då får man ofta en känsla att man bara är en av alla, för när jag började styrketräningen kändes det som något unikt. Nivet, att hitta sin egen grej. Det kan vara vad som helst, men något som får dig att stiga upp på morgonen och ha ett stort leende för det. Det är så fint. Det var den känslan jag hade och inte ville förlora då jag var tvungen att välja styrketräningen eller modelljobbandet.. visst fick jag träna med små vikter eller kroppsvikten, eller höga reps 30+ och jobba på uthålligheten eller konditionsträningen.. visst kan det vara helt kul ibland och det är ju en rolig träning med men inget jämfört med att köra låga reps med maxvikt… Alltså, det är obegripligt fint.
Så mycket skrivet igen, jag borde ju stå här med kläderna på och redo att åka till stan, men har fortfarande pyamas och håret vått. Har nog ätit både lunch, frukost så det är bara att fixa lite smått och packa handväskan så ger jag mig iväg! Hoppas ni får en bra dag, ta hand om er! I will! Startar en av mina vilodagar på bästa sätt, med bästa sällskapet! Kram på er!
Just be ok with yourself
Jag har svagt minne om min barndom, ungdomen före jag blev sjuk. Visst minns jag mycket men inte alls mycket känslor/ångest/oro/stress eller så mycket tankar på utseende. Det var väl inget som man brydde sig om då. Visst var det härligt?
Anyway. Under min ätstörning och efter blev det ju såklart värre. En plåga dag till natt. Aldrig var jag nöjd. Det var ju inte bara kroppen man hatade. Och det var blandade känslor, en minut kände man sig som ett skelett, smal, anorektiker, en annan tjock, uppsvälld, stor, magen uppsvälld osv… Det var ju också ett hat om allt annat. Man hatade, kritiserade, hade ångest om sitt liv, sitt tänkande, sin vardag, sina kläder, sin röst, sin hårfärg, sin hudfärg, sitt skin, sitt land, sitt hem, sin familj, sin personlighet, sitt allt. Jag hatade mig själv för allt. Allt var fel. Allt skulle ändras. Jag skulle flytta till Sverige eller Japan så fort som möjligt. Jag skulle vara snygg, jag skulle vara sån som alla tyckte var “wow”, jag skulle bli sångerska men min röst var det ju såklart fel på, jag skulle äta normalt när jag är hungrig och känna det kroppsligt som en kurr i magen, jag skulle klara av att kontrollera maten och sluta äta innan jag blir mätt så som det står överallt, jag skulle dricka citronvatten som alla perfekta, jag skulle ha de vitaste tänderna, jag skulle bli rik ha snygg pojkvän, bil, hus, allt skulle vara perfekt. Allt.
Det blev ju tvärtom.
Jag blev anorektisk.
Jag fick mina önskningar i uppfyllelse men det var allt annat än glädje eller något jag någonsin kunde tänkat mig….
jag blev smal, ett vandrande skelett.
jag flyttade till Sverige -> ätstörningsklinik.
jag blev “wow” -> människor blev förvånade över hur smal jag blivit
jag flyttade till japan -> fick “återfall” och blev tvungen att lämna tidigare än planerat.
Allt blev ju skit. Allt blev en mardröm.
Sen. Orkade jag inte längre.
Men det tog en lång tid…… från den sista droppen för mig.
Först hade jag missat min ungdom, från 2009-2013 på ätstörningar och strävan efter det perfekta. Det hade visst var upp och ner dagar, dagar där jag skitit i allt, spec. direkt då jag blev utskriven från ätstörningskliniken och började “normalt” liv igen, och skolan igen. Då ville jag vara fri, och så normal, och så glad, no stress, leva i nuet, allt bra, ingen oro ingen ångest, inget bryende om något annat, “life is what you make it”, vi gjorde allt med vännerna, glömde all stress och bara levde livet. Verkligen. Det var ju skönt och bästa tiden i mitt liv…Men jag glömde ju såklart därför bort detta:
- Att planera mitt framtida liv, utbildning osv. <- orkade inte stressa om sånt, visste inte om jag skulle dö imorgon. Ville njuta 100% varje sekund på annat än stress.
- Att kanske söka fortsattshjälp/stöd eller följning om det skulle komma återfall som det ofta kommer till de flesta med en ätstörning.
- Att börja terapi och prata om allt som hänt.
- Att det inte går att bara “glömma allt” “börja pånytt”
- Att sjukdomen fortfarande fanns där, men den gömde sig så bra.
Så… känslorna, allt jag gått igenom, det fanns ju där, så otroligt starka känslor men så bra gömt. Varje minsta ord om anorexi, om sjukhus, om vad som hänt, om anything blev jag arg på och började skrika eller ville fort byta samtalsämne. Det var ju en självklarhet.. efter det jag gått igenom. Men det förstod jag inte då. Jag var ju bara en liten tonåring på 14-15 år?
Det kom den dagen då allt brast ihop.
Jag föll ner. På botten. Jag orkade inte längre.
Dagarna gick, månader gick, det kom alltid mer och mer minnen upp. Jag drömde mardrömmar om tiden på sjukhuset. Jag gick igenom så hemska grejer och tankar som ville bara döda allting inom mig. Sen började jag också förstå hur mycket jag förstört. Jag har förstört hela min familjs liv tyckte jag, jag hade glömt så mycket och glömt mina vänner, jag hade bara stängt in mig i min ätstörning, alla hade satt så mycket hopp & tid, böner, pengar på mig…, jag hade också missat min skoltid med 0% fokus på skolan och lärningen, bara på mat, ångest, smygträning.
Jag var ett helt fel.Jag ville inte vara fel mer.
Men så blev det. Jag blev sjuk igen och allt blev sämre och jag blev deprimerad och den tiden orkar jag inte ta upp…
Vad jag vill komma fram till.. är att jag ALDRIG VAR NÖJD. ALLTID VAR ALLT FEL. Och fyfan vilka ångestattacker jag fick för mitt utseende. Att lämna dörren och gå någon annan stans än hemifrån och att se sig i spegeln, fyfan, det förstörde hela min dag och jag ville bara springa bort och gråta. Alla människor var i vägen, alla glodde på mig, alla skrattade och pratade bakom ryggen hur hemsk jag såg ut.
Det hände också i skolan. Jag var för smal. Alla skrattade för jag var så smal. Så…. anorektisk. Som de kallade mig i sjukhuset.
Men på stan, omklädningsrumme, gymmet, överallt där det fanns andra speglar än de jag var vana vid hemma… fick mig att vilja kräkas av äcklighet hur jag såg ut. oftast var det att jag var för smal… jag såg det anorektiska utseendet och benen som stod ut. jag såg sjuk ut.
Det har varit så lång uppförsbacke från detta….
Än idag kan jag ha svårt att inte kritisera mig själv, mitt liv eller mitt utseende. Det är på ett helt annat sätt, men ibland kommer även de starka känslorna om att jag är för smal, eller att jag är helt misslyckad som person.
Jag tror det är att jag tänker för mycket vad andra tänker om mig.
Jag har lärt mig så bra och jag har kommit så långt att jag kan leva en vanlig vardag utan att behöva tänka på något sånt, men som sagt, de kommer alltid ibland, men inte ALLS LIKA OFTA. Vilket jag förstod nu då vi var på resa, hur lycklig jag är som är fri från den ångesten.
Vet ni känslan? Hur ni känner att alla stirrar på er, för att ni är “för tjocka” “för smala” för musklig” “för benig” “för något…” att någon kallar er “anorektiker” “ortorektiker” “bulimiker” “ätstörd” “fetma” “emo” “självmordsmänniskan” “hora” “tjockis” “alkoholist” “drogare” osv… Kanske för att ni någongång blivit kallade det? Eller för att ni faktiskt farit det någon gång? Eller för att ni blir osäkra om det är sant?
Ibland måste jag ofta fråga mamma eller syskon, att verkligen säga om jag är för smal. Jag vill inte gå som ett vandrande skelett igen utan att fatta det själv.
För nu har jag kommit till den perioden i livet där jag inte orkar bry mig. Jag blir helt chockerad över hur människor stirrar sig i spegeln. Jag gör det kanske 2 sekunder och så är jag ok med det. Fine om jag ser “för” något ut. Jag vet ju själv att jag är vem jag är och jag vet själv sanningen om allt. Så vafan ska jag bry mig om andras åsikter? Och alla har väl rätt att se lite bleka ut någon dag, man vet ju att det går över och man vet ju hur det är påriktigt. Vad jag menar är att jag ofta kan få känslan att jag är för smal då jag tex. reser, för jag ibland eller oftast tappar lite vätskevikt… Jag försökte om och om igen tala för mig själv att det är ok, du går upp i vikt igen då du är hemma och så länge du mår bra och sköter om dig själv. De starka känslorna och paniken går över då man förstår att det är sant. Jag kommer inte dö eller hamna på sjukhus. Men så är man med människor och då får man otroligt ångest igen, för man börjar tänka att; de tycker att jag är “för smal” och så gick jag för att gråta till mamma, eller ringde som sagt. Varje gång. Varje resa. Mamma lugnade ner mig alltid och det kändes bättre. Men det var ändå jävligt svåra tider. Sitt eget förtroende försvann..Jag blev så glad då jag förstod att detta är över. Jag behöver inte längre tänka såhär. Som sagt händer det ibland. Men inte varje vecka som för 3 år sen, nu kanske jag får dessa känslorna 1-2 gånger per ÅR!!! Det är så otroligt att förstå hur långt man kommit.
Vad jag vill säga är;
Acceptera dig och ditt utseende som du är. Gå inte så mycket och tänk. Lägg inte på halva din vardag på att försöka fixa till dig eller gömma något du skäms över. Glöm utseende och kroppsfixeringen. Fokusera på allt annat fint i livet. Det finns så mycket annat vi borde oroa oss för och verkligen inte om några rynkor eller celluliter på kroppen. Varför ska utseendet vara så viktigt och varför lägger vi ner så mycket tid, oro, känslor, ångest, stress över det? Kanske för media och alla reklamerar “makeover program” eller maskiner som får bort “felet på kroppen” “det extra” eller för att alla går runt med 10x lager smink och det får dig att känna dig ofresh, naken, ful? eller för att det finns så mycket operationer att fixa till allt från fett till botox till kindben osv, för att dagens kvinnoförebild är stor rumpa, kurvor på rätt plats, perfekt ansikte och inte för smal/för tjock. För att man ska ha det perfekta jobbet och vara rik. För att man ska se ut som tjejen på tidningens framsida. För att det reklameras om “hur du blir rynkfri” “hur du tappar fettet på magen” “hur du får vitare tänder” “hur du borde äta” “hur du får len hud” “hur ditt hår blir tjockare”. Nya hårfärger, nya ögonfransar, nya ögonfärger, nya naglar, nya metoder att fixa till allt som tydligen är…. “FEL”!?!?!
Jag förstår ju klart att om man mår dåligt och det finns orsak till det.. men som oftast är det bara du som tycker att det är “fel” och vi alla (jag) borde acceptera oss som sagt som vi är. Och klart man får sminka sig och fixa sig om man mår bra av det, får bättre självförtroende, blir glad osv. Men om ni nu förstår vad jag menar, photoshoppa bort saker och ting eller sminka sig till en annan människa osv… Det är faktiskt en svår sak att säga, det är inte alltid så svartvitt som att “acceptera dig som du är och gå naturlig”… vad jag menar är att om du själv tycker att du är helt okej storlek eller utseende eller whatever så är vad andra tycker bara onödigt att lägga energi på. BARA DU MÅR BRA OCH ÄR NÖJD OCH VET SANNINGEN.
Men att ni också ska komma ihåg, att som jag sade, kan jag och kommer ofta att vara osäker och onöjd med hur jag ser ut/beter mig/livet/ eller börjar tveka jag själv också. Men det är så lätt nu att knuffa bort osäkerheten, för man vet ju vad är sanningen. Låt andra tänka och prata vad de vill, ibland tror man också och inbillar sig att folk gör det, men vore det så eller ej, VAD DU VET OCH TYCKER OCH KÄNNER ÄR HUVUDSAKEN. Du är den som lever ditt liv. Det är du, din kropp, ditt utseende och ditt självförtroende. Du behöver inte göra andra nöjda, glada, varför ska man behöva se ut på ett visst sätt bara för någon annans skull, eller för att media säger så. Och än sän då att du inte är 100% nöjd, vi alla har ju dåliga delar man vill ändra på, om man ens kan kalla dem dåliga, vem har rätten att säga att de är dåliga? Du själv? Kritiserar du andra som du gör dig själv? Jag hör ofta människor klaga om något i deras utseende som jag inte aldrig ens lagt märke på tidigare eller ens gör det nu? Om en liten klump i pannan eller för stor näsa eller hängande ögonlock eller tjocka lår. Jag tror faktiskt inte att någon märker det eller tänker på det som du gör. Alla funderar på sig själva och sitt utseende. Så acceptera dig själv som du är!
Lite glädje & predrikande
Hej alla fina!!
Är så energisk, glad, motiverad, inspirerad, allt sådär herregud mina endorfiner tar över mig!! haha. Tror jag behövde dendär viloveckan från allt, från vintern, från människor, från vardagssysslor, från matlådor, från media, från kylan, från samma syn varje dag, samma butik, samma program på tv, samma säng, från träningen, från staden, från allt här haha! Inte för att det är dåligt eller för mycket, men fan att ta paus från whatever behövs för då faktiskt förstår man hur bra man har det och respekterar små grejer igen. Tex, min egen säng, min hund, min pappa, mitt GYM!!! (FAN VA GLAD JAG VAR ATT SE DET IGEN PUSS), gymkompisarna ;), FINSK MAT!!!!!, köttfärs!!!!!!!!!, matlådor #nevergohungry typ, höra lite hur det gått för kunderna och fixa nya scheman, blogga igen, diska, byka, allt haha, så liksom skönt att bara ha på sig sin gamla fula pyamas och mysa i yllesockor ibland också.
Är så glad för att jag är glad nu. Vet att det inte är en dans på rosor och så är det för alla. Det gäller bara att hålla huvudet högt och tänka positivt! hitta de små sakerna och små grejerna i vardagen, i just denna dag. Och se
n såklart att ha nåt stort att vänta på, tex. sommaren eller något mål, eller att träffa någon osv, men det viktigaste att du gör dig bekväm här och där du är nu.
Men det är så lätt att säga till andra, gör si och så bla bla, men gör ni det själva? Det är så lätt att lägga bilder på internet och säga “idag ska jag inte gnälla” “idag ska jag inte stressa” “tro på dig själv” “kämpa” “jag har aldrig dåliga dagar för jag tar de dåliga på rätt sätt” “jag ångrar aldrig något” “livet är kort, så lev” “varför klaga” “eller vanliga quotes “fall down seven times, get up eight” “eat healthy no sugar” “having a bad day?go workout” “winners never quit and quitters never win” och så gör man själv tvärtom eller vafan, jag slår vad om att olympialyftarna har haft en dålig dag eller kanske någongong på sin resa varit osäker/ funderat på att sluta eller bara skitit i hela allt… Jag håller med att texter kan faktiskt motivera, inspirera ibland eller väldigt ofta, men ibland har jag känt tvärtom känsla, man känner sig som en dålig människa bara för att man hade en dålig dag, och tror att ingen annan har det aldrig? Spec. inte “världskända” “superstjärnor” eller någon du har som “förebild”. Måste man ens ha en förebild? Räcker det inte att ha dig som förebild. Och ibland behöver man inte ens ha nåt mål. Kanske bara att leva och ha det bra.
Kom ihåg att du FÅR misslyckas, ingen är perfekt och vi alla har rätt eller vi alla HAR dåliga dagar eller humörsvägningar. Ibland t.o.m lusten att inte vilja vakna och gå till ditt älskade jobb någon dag, det är helt acceptabelt, det betyder inte att du gjort fel eller att du kommer bedömmas av alla eller att du är en dålig person. Låt dig själv vara dålig. Låt dig själv vara arg. Låt dig själv visa känslor. Låt dig själv bara vara så som du känner att du måste vara. Än sen då om människor gnäller att du är på dåligt humör, vafan, när har det skapats en regel att man inte ens får vara lite nere ibland? Eller varför måste allt vara 100% eller 0%. Antingen äter man 100% “hälsosam”, no sugar och “aldrig njuter” “så bra självdiciplin” “jag skulle aldrig klara det du gör”, eller så äter man 0% rätt och är “ohälsosam” “onyttig” “lat” “den som bjuder på snabbmat” “tränar aldrig” osv. för det. Så weird.
Jag kan också gå och skriva/säga allting och människor får fel syn på det hela. “Hon är så duktig när hon tränar och äter matlådor” “nu är hon deprimerad igen då hon skriver deppigt inlägg” “hon måste ljuga” “varför är jag inte sån” “så klok” “haha vafan är det för ortorektiker” “instagramnörd” “inget liv” osv.
TVÅ ORD. DONT JUDGE. När man inte vet varför personen är på det sättet så är det lika gärna bara att tänka på sig själv. Lägg mera tid på ditt eget liv än andras! Jämför er inte och stirra inte er blinda på bloggar, bilder, tidningar, media, nyheter osv.
Acceptera hur du och ditt liv är nu. Gör det bästa av det.
Det ska jag göra nu, adjö! <3Kommer ett inlägg om att vara osäker på sig själv och lära sig acceptera som det är.
Protein chokladbollar!
Recept:
Bara mixa ihop havregryn, kakao, proteinpulver (choklad), stevia, kokosolja, eventuellt lite kokosflingor/kanel/chokladbitar osv, men vi hade ingen hemma så körde på de första ingredienserna och så formade jag till bollar, lade i frysen en stund och tog ut, pudrade på lite florsocker från Nutrinick och ÅT, NJÖT x 100! Nästa gång ska jag även koka lite kaffe och kanske doppa lite 😉 mums!
Att vara anhörig till någon med ätstörning
Som fortsättning till inlägget om att vara mamma till ett barn med ätstörning, tänkte jag beskriva lite mina tankar, mina åsikter och upplevelser om hur människor borde “bete” sig runt personen som lider. Det är ju ganska hårt sagt, att man måste bete sig på ett visst sätt runt en patient med ätstörningar.. eller runt mig, med anorexi. Men vill man hjälpa, eller spendera tid med personen trots att hon är sjuk, så här är lite tips nedan.
En med svår anorexi, eller jag iallafall, var väldigt arg.. irriterad.. ilsken och ledsen. Ångestfylld och sårad. Äcklad och smutsig. Jag hatade mig själv, min kropp, min sjukdom, mitt liv, allt. Jag hatade mina föräldrar, jag hatade läkarna, sjuksköterskorna, sjukhuset, jag hatade de vita väggarna, jag hatade sängen, de andra patienterna, maten jag åt, näringsdryckerna, jag hatade alla spel, tidningar, tvprogram, jag hatade allt. Allt var fel. Jag ville bara dö. Men ändå inte. Jag vet inte vad jag ville. Jag ville ur min kropp. Jag ville vara fri. Jag ville hoppa ur fönstret. Jag var vaktad dygnet runt och följd överallt. Ögon runt mig. under sängen, på sängen, i toaletten, duschen, i matbordet och bakom gardinerna. överallt.. Men det var inte min tid jag skulle beskriva om.. Jag ville bara säga att, en person med anorexi (jag) var väldigt fylld med hat. Jag hade inte mycket goda känslor. Aldrig upplevde jag glädje, lycka eller något åt det hållet.. Ibland kunde jag visst hurra för att jag gått upp i vikt 200g, för det skulle få mig hem. Men det var inte en lång känsla, då jag gick ner i vikt följande dag.
- Att vara mamma eller pappa till någon med anorexi är svårt.. Det jag tyckte var viktigast var att någon bara var där med mig. Inte sade något, men brydde sig. Att röra mig var inget jag ville då jag kände mig äcklig dygnet runt och hatade min kropp. Men ibland kan det vara att man tar emot kramar.. det är svårt som sagt att veta hur man ska vara och säga.. men för det mesta är prat om mat & vikt känsligt och helst inget man ska prata om.
- Att säga vad man gör fel eller att säga att “gör såhär” kändes bara som att trycka ner mig. Det kändes att alla pratade om hur skit jag var, och inte fattade hur mycket jag försökte, kämpade. Jag försöker göra mitt bästa. Förstår ni inte det!?!? tänkte jag. Så istället för att säga “gör inte såhär” säg istället, du gör jättebra nu.. har du prövat att göra såhär.. eller försöka få jag att komma på det själv.
- Att ge mig komplimanger och veta att jag är en bra person även om jag har en ätstörning.. inte om utseende.. jag hatade då någon sade att jag var så vacker då jag var frisk, eller att jag snart kommer blomma ut till en blomma (tänkte att kul, jag är ful som skit nu, likagärna kan jag dö), eller att jag ser hälsosam ut nu, kändes bara att de sade att jag var tjock etc… Att istället säga komplimanger om tex. fin teckning eller bra på att spela kort, osv.
- Att visa att man bryr sig.. men på rätt sätt som sagt.. det är väldigt svårt då alla är olika och humöret svänger ju.. För en med ätstörning hatar sig själv (jag) mest i hela världen, och man förlorar nästan alla kompisar (jag) och har inte kontakt med någon på dagarna.. så att veta att föräldrar/syskon bryr sig och älskar mig ändå trots att man har en ätstörning är viktigt.. för DU är inte din ätstörning. Det är bara en del av ditt liv. Att säga att man är stolt över dig som kämpar och kommit framåt eller något liknande.. att be om ursäkt om man bråkar.. eller reda upp det.. istället för att låta hon/han med ätsdtörning gå runt med ångesten att familjen hatar dig pg. något litet gräl, gör allt bara ännu värre och ätstörningen blir värre.. tex. protesterar att äta ännu mer osv. Man stänger in sig på eget rum och vill vara ifred för man tror att “alla hatar en” och även om du som syster/föräldrer/annat hade rätt så är det bra ändå att be om ursäkt.. För varje lilla steg bakåt, gräl, annan som skrek något som sårade.. fick iallafall mig att känna mig ännu sämre och vid den sekunden onödig att finnas till.
- Att inte göra saker bakom ryggen.. Prata om allt du gör och gärna tillsammans komma på en överenskommelse. Tex. vill du ringa läkaren så berätta det och säg tex. “om du inte nu går upp X antal kilo/gram eller förbättrar ditt ätande så ringer jag om x antal dagar/veckor till läkaren” istället för att ringa bakom ryggen och tvinga henne dit. Eller att ringa någon annan och berätta om sjukdomen.. då hon/han med ätstörning till slut får reda på det kommer hon känna sig lämnad, skrattad bakom ryggen, känslan att inte kunna lita på någon och att man är ensam, dålig och hatad.
- Försöka på något sätt ge henne frihet, självständighet, känslan och krafterna att kunna göra själv eller bestämma själv om saker och ting som du förstås går med på är viktigt då.. man vill känna sig vuxen, klarar av att göra något själv.
- FRIHET. Väldigt viktigt.. inte att kunna vara ensam, utan att känna vinden, syre, solen, få gå ut några minuter från sjukhuset, om tillåten göra några aktiviteter som inte förbränner tex. åka båt, gå till biblioteket, vara på stranden osv. Glömma ätstörningen en stund och känna hur det är att “leva normalt”.
- Det är lättare att äta (tror jag) om hon själv för göra maten (om tillåtet) och du såklart är med och säkrar, för många gånger kan man tro (ibland sant) att den som gjort maten lagt till extra eller fet grädde etc. Man vill ha kontroll.. och det är ju inte klart bra att låta ätstörningen få sin vilja, men är målet att ändå börja äta och kanske gå upp i vikt, får man troligtvis i sig flera tuggor än att bli tvingad mat som man inte vet om hur mycket mängd/etc, känns bara att alla tvingar en att bli “fet” (i know stupid haha) men om man sen själv får bestämma så kan det vara lättare. Också att krydda själv och välja större tallrik (liten tallrik ser maten så stor ut och lättare att “kleta bort under tallriken”) osv. Men man måste ju pröva själv såklart.
- Kanske också lättare och bra, terapeutiskt för dig som anhörig att glömma bort att hon/han är sjuk, tex. på din fritid göra saker som är roligt, gå ut med vänner, simma i badhuset, åka till sommarvillan, gå och paddla/bowla, läsa andra böcker än ätstörningsböcker, jobba, gå på spa, ta ett vinglas på stan, eller vad som helst som får dig att glömma allt som gör dig sårad då man ibland har svårt att tänka på annat och ibland känns det säkert att hjärnan spricker då man försöker komma på alla slags alternativ, orsaker, möjligheter att göra osv.
- Många tipsar om familjeterapi.. själv har jag inte märkt någon nytta. Inte heller av psykologer, terapeuter överlag. Förlåt, det är hemskt att säga. Visst är det bra att prata och få lite socialt stöd då och kanske ibland kan skratta/gråta.. osv. Men det är VÄLDIGT svårt iaf. för mig att hitta någon man kan prata ut till.. andra har ju det lättare, men de kanske inte heller alltid behöver psykologer då de har så lätt att öppna sig till andra, men förstås om man dagligen öppnar sig till andra kanske det blir jobbigt för den som lyssnar, så man får helt själv pröva fram… anyway, behöver man stöd så kanske hitta andra föräldrar med liknande problem, eller prata med dina egna föräldrar, gå på stödgrupper, kanske läsa böcker tex. Mamma ta livet av mig!, Matkampen: Om ätstörning i familjen, En närståendes handbok: En praktisk handbok för närstående till personer med ätstörningar osv.. (de två sista har jag inte läst) eller om du är pappa så prata med mamman så kan ni dela känslor.. eller ringa samtal för stöd osv.. Finns massor. Och varför inte testa terapi, det kan vara just rätt för dig! Tror att om du har en orsak, och mycket att prata om eller NÅGON SOM LYSSNAR/BRYR SIG så har man velan att prata mer. KBT är ju det som rekommenderas mest oftast.. eller göra egen slags terapi tex. lugn avslappnings yoga, mindfullness osv. Ofta lyssnar och pratar också läkaren/behandlaren.
- Att köpa massa kläder, dyra mobil/tv/datorer, blommor, parfymer osv.. kanske inte alltid är något hon uppskatter just då. Om hon inte bett om det eller om hon då verkar behöva/gilla det mycket då. Det jag uppskattade då var långa brev, av människor nära och lite längre bort eller lite obekantade.. var förvånad att någon brydde sig.. Men också vara försiktig vad man skriver såklart haha.. Man vill inte känna att “ingen förstår hur svårt det är” eller att alla skrattar runt om kring dig.. Man vill känna att man kan lita på någon och att någon förstår hur jobbigt det är. Tex.. ett uttryck JAG OFTA ANVÄNDER och som jag fick dagligen då jag var sjuk.. som är väldigt vanligt att använda.. man menar ju bara väl.. är “KÄMPA PÅ!”.. det sårade och var väldigt jobbigt att läsa. Alltså så starkt ord att jag kastade brevet helt. Väldigt konstigt.. men det såklart tolkade jag på fel sätt att “hon/han tror att jag inte kämpar” “ingen fattar” “jag försöker ju allt och alla tror jag bara ligger här och inte försöker ens”
- Att ha en vän. Vare sig det är någon i familjen/släkten/på nätet/granne osv. Viktigt. Väldigt viktigt. Men svårt såklart. Att vara vän med en med ätstörning.. Kanske lättare att ringa/skriva/chatta…? För mig iallafall. Vad gjorde jag dagarna lång på sjukhuset? Chattade. Spelade Habbohotel (haha), och var mycket på gosupermodel, en plats där jag fann typ hälften av mina svenska vänner. Det var ett sätt att hålla mig social, och glömma ätstörningen, och spendera tid.. inte tänka på mat & ångest & träning hela tiden.
- Ångesten efter maten är alltid värst… Klart också före, under man äter, men EFTER är det såklart då ätstörningen försöker göra av med den eller då det kommer hemska ångest, skuldkänslor osv.. Så mandokliniken hade ju ett sätt att behandla det. Vi lades i ett varmt rum (inte ensam) där vi skulle ligga och vila i ca. 45 minuter. Sen andra med mera frihet fick sitta (inte stå/gå) med värmevästar eller eget rum (men ibland alltid bli tittad att hon inte smygtränar etc) I början får man inte heller lyssna på musik/läsa eller nåt liknande. Bara ligga där med tankarna. Oftast säger man ju att man inte ska försöka kasta bort ångesten, utan att möta den. Och oftast tar det ca 1 timme innan den försvinner. Om man är normalviktig och får röra på dig, så är andra aktiviteter förutom att träna roligt. Att gå en promenad där man inte precis promenerar utan tittar på något eller shoppar osv kan vara bra också. Prata om annat, spela, annat som för mig iallafall var lättast att glömma ångesten, få tiden att gå. Alla kanske inte som sagt tycker det är bra att “glömma ångesten” men det är väl bättre än att “förbränna” den.
- Gå på resa kan kännas bra vid stunden men TILLSAMMANS med någon som är sjuk är inte alltid det bästa. OM NI INTE DÅ HAR ANDRA ERFARENHETER. Beror på. Jag har upplevt det som både livsfarligt och livsräddande.. Så alltså om man är farligt underviktig och svårt att äta skulle jag säga nej, dålig idé. Då rasar vikten, man har svårare att äta och blir mera aktiviteter osv.. Men har du annan ätstörning eller är deprimerad osv, då kan det vara tvärtom bäst. Få uppleva det goda i livet, glömma ångesten och känna sig fri. Speciellt SOLEN!! Viktig! Men att åka själv (anhörig) kan du däremot vara bra också.
Osv.. Har skrivit själv om detta förut, på min andra blogg, tex. dessa:
“Älska mig som mest när jag förtjänar det minst, för det är så jag behöver det som mest”
Saker du inte skall säga till en som lidit/lider av en ätstörning
I fly like a bird in the sky – and I know that one day you will find me
Meloneras
Hej alla! Ojoj vilken vecka! Sorry för ingen uppdatering men har verkligen tagit varje minut till vara! Ska försöka berätta lite kort.. är helt slut eller sådär inte slut men ni förstår känslan efter en underbar resa, så liksom utvilad men pigg och sådär lite trött på att åka flygplan och längtar efter sin egen säng :)Haha flyget till gran canaria tog ju bara 6h och det är inte alls mycket jämfört med alla långa resor till usa, australien, japan före 🙂 Men är nog ingen människa som gillar att åka fram och tillbaka, bära på stora väskor och inte riktigt aldrig stanna på en och samma plats. Jag är mera den som fixar hemmet till en plats där man har nära till både strand, butik, shopping, etc. Att flyga flera timmar bara för att sola är lite konstigt men så totalt värt det alla gånger! Men kanske man istället en dag flyttar till solen? Ja du! Sen hittar man säkert annat att gnälla om.. aldrig är människan nöjd, spec. inte med vädret 😉
Anyway till resan! Ska fixa ihop en liten “film” med små snuttar jag hann filma innan gopron dog och klart hade jag glömt laddaren hem…
Vi åkte för exakt en vecka(fredag) sen på morgonen ca. 06 och reste resten av dagen, vi anlände på kvällen till Gran Canaria efter ett svettigt, törstigt, jobbigt flyg. Mina batterin var då tomma och efter 2h utan mat, vatten var nyheten att vi var framme bästa känslan ever.
Jag tappade hakan då jag såg hotellet. Kanske liiiite väl för mycket lyxigt för en liten vardags person som mig, hade verkligen inte väntat mig något ens åt detta håll… Det var nog det största, lyxigaste, vackraste, renaste hotellet jag varit på. Värd mera än fem hela stjärnor. De tog våra väskor och medan vi checkade in oss fick vi varsin välkomstdryck, champange. ?
Vi gick för att undersöka platserna och det var typ över 6st pool:er och endast två av dem var kalla, de andra var uppvärmda vilket var skönt. Stranden var 300m ifrån och havsutsikt med stora fina vågor och kvällsmusik. Hotellet själv hade över 3st restouranger, bl.a. frukost-,lunch- och middagsbuffee som vi nästan åt dagligen. Det fanns även ett spa med inomhuspool och flera st dammar med fåglar kvittrande i. Det fanns vattenfall och blommor, palmer från himmelsriket.Vårt rum var också himmelskt fint med allt man kunde önska sig, bl.a. terass,största sängen, kylskåp, bubbelbad, två toaletter, klädskåp,tv,etc. Och städning 2-3 gånger om dagen! ojoj!
Vi böt direkt om till bikini och hoppade i. Det var den skönaste känslan jag upplevt på typ sjukt länge efter en lång dag. All stress, all trötthet, all oro försvann direkt. Bara lycka fanns då inom mig.
‘
Efter några dyk och skrik av lycka gick vi och åt världens godaste kvällsmiddag, supergod anka och så bjöd huset på champange än en gång och förrätt av brö,räkor, någon cool dipp. Mätt och belåtna efter några timmar fnittrande och njutande av maten var det dags för en liten kvällsgång för att söka efter en liten butik då i var godissugna och jag visste att jag är alltid dö törstig då jag vaknar på morgonen, så vi hittade en liten supermarket utanför hotellet där jag köpte 5L vatten och lite smått att tugga på resten av kväll/natten, sen slocknade vi.
Att vakna här var drömligt. Allt var nästan ännu vackrare då det var ljust. Hotellets torb hade på kvällen varit uppljust och böt färg, bl.a. till lila, blå, röd, grön, gul etc.. Så vackert! Nu var däremot solen uppe då vi vaknade. Vi tog ett morgondopp och anlände till den största frukostbuffeen jag sett i mitt hela liv. Halva tiden gick till att gå igenom hela restourangen och det var så mycket olika grejer att man nästan inte kunde njuta av maten för man ville direkt pröva nästa sak. Men det var supermega herregud gott…vi som sagt gapade under hela frukosten och förstod inget haha. Jag sa att “kanske man blir van med detta efter några dagar”, men så blev det inte. Det förbättrades och förnyades varje dag. De hade också en till frukostbuffee ifall man ville ha lite lugnare. Dit gick vi två gånger under hela veckan men min favorit var nog det sjukt stora men med fin utsikt och mat för alla delar i magen 😉
Då man ätit en så stor frukost vill man nästan bara däcka sig framför poolen på en solstol och somna i matkoma, men vi var så inspirerade så vi tackade och gav oss av till havet. Man tog bara grinden ut ur hotellet och så var det en strandpromenad med vacker musik, fullstrålande sol, kärlekspar och glada solbrända människor, vinden passligt blåsande i nacken och endast några meter så var vi o centrum. Ett centrum fullt med mysiga restouranger, cafeen, butiker, shoppingcenter, osv. Vi satt där och beundrade en stund, sen gick vi till beachen och tillbaka för att göra det alla andra gjorde, simma, sola, njuta. Jag behövde varken bok, musik i öronen eller solglasögon. Att känna att man lever påriktigt med solen bländade i ögonen, svetten rinnande för pannan och inga tidpunkter att följa, bara vara, var allt jag behövde den minuten och resten av veckan. Kunde inte varit lyckligare och kunde inte ha varit bättre stund, bättre ställe eller bättre sällskap. Allt var perfekt då. Jag glömde allt. Vem fan brydde sig om jag var blek som spöket med glänsade kropp av solkräm, stressrynkor från julen eller röda, brända kinder och armar nästa dag. Visst glodde folk. Visst fick jag kommentarer. Jag orkade inte bry mig. Först jo. Varför fan ska man bli glodd, kritiserad och påtrampad bara för att man är lite fel. Man är “för blek” “för smal” “för svullen” “för musklig” “för senig” “för lång” “för allt”. Skit i det. Är ni själva så perfekta? Hörde dag till natt folk prata och glo på folk och säga kommentarer som “kolla på hennes armar…” “herregud vilken bränd pojke” “haha varför fan håller hon på sådär” “den personen kan inte må bra” osv osv. Sluta för fan kritisera och kommentera folk för sitt utseende, sätt att vara, sätt att leva, klädstil, musiksmak, dialekt eller kroppsfärg. Vi vet inget om hon/han, varför personen beter sig på det sättet eller varför ser så annorlunda ut. Vare sig man har orsak eller ej, så har alla ändå rätten att få vara sig själv och inte behöva ändra sig bara för någon annans skull.. Så skita i det och fokusera på sitt eget välmående var nästa uppdrag. och oj vad det gick bra. “vem bryr sig” har varit mitt motto sen länge ?
Anyway, dagen gick fort och resten av dagarna var liknande men aldrig blev man van med lyxet. Lika vackert varje dag. Lika härligt att dyka i vattnet och lika härligt att gå i sommarkläder. Vi hade bra tur med vädret, endast två dagar var det molnigt. Men man blev så trött i solen att oj!! Så det var riktigt skönt med en molnig men ändå varm dag. Då gick vi bl.a. en lång strandpromenad från Melonetas till Playa de igles. Utsvultna och trötta ben kom det som en ängel i djungeln en lunchbuffee i Sahara hotell? För bara 9 euro med allt jag behövde den momenten. Sen gick vi till den lite större matbutiken och tog taxi hem. Dagarna var mest att njuta av allt.
Min favorit var förutom hotellet, själva havet. Havet är min bästa vän. Lugnar mig alltid. Ljudet av vågorna.. det blåa havet. Så fridfullt. Allt en människa kan önska sig. Och att simma i vågorna. Lära känna dem och suga sig in i dem, följa med och dansa på toppen av vågen. Barfota i heta sanden. Snäckor i oändlighet. Alla ljud som försvinner, det ända du hör är havet. Världens finaste ljud. Tänker vara töntig och ladda ner på spotify någon havssljud då jag behöver finna lugnet i stressiga vardagen, vill jag ännu mer gå in i havsfeelingen kan ladda ner nå levande bakrundsbild av havssvågor på mobilen haha. Daglig terapi typ.
Anyway.. bästa lovet helt enkelt. Avslutades med någon speciell buffe som jag fortfarande minns och är mätt av haha. Alla världens kött,kyckling, fisk sorter både kalla och varma, säkert triljoner för,varm,efterrätter att man var tvungen att äta allt då “man har chansen”. Sista kvällen. Bästa avslutet. Goda vinglas och ostar från alla ställen i Spanien. Tackar för allt och nu sitter jag på flyget hem, snart tar vi nattbussen och är hemma tidigt på morgonen.. kanske kl. 05, kommer troligen inte sova nåt, kanske en eller två enstaka timmar om jag har tur, men har för mycket känslor, minnen och saker i huvudet som snurrar runt för att ens kunna lugna ner mig. Kan inte fatta att jag varit här, att det är över, att det var verklighet, eller var allt bara en dröm? Vem och var är jag? Jag kände mig så fri och glad, vilket jag hoppas men inte kräver att ta med hem. Tillslut borde väl hjärnan bli trött av att tänka. Men tankarna är glädefyllda, inte tröttsamma av negativitet, så känns bara att jag får mer och mer energi, vågar inte släppa taget, för när jag nästa gång öppnar ögonen så är man i kylan igen. Både kul och dåligt. En så stor klimatförändrig är aldrig kul. Men klart livet där hemma har sina fördelar. Men alltid det lilla i dig som bara väntar på att leva lite overkligt o en dröm ibland, men vad vore det egentligen? Bortkastad tid ifall de ändå inte är verklighet? Eller som nu, en dröm som var sann och gav mig fulladdade batterier och en evig längtan efter sommaren eller kanske mera krafter och sol i kroppen att överleva vintern. Positiva tankar Amanda. Snart är våren här och just nu känns allt så fint. Man vill bara ha denna värme, kärlek föralltid i sig. Att aldrig glömma finheten i allt. Att njuta för vi inte vet om vi lever imorgon. Varje dag är unik. Nu är denna minut unik. Det är därför jag vill berätta för dig att det är aldrig försent att ändra på livet. Eller på stunden. Är du obekvän gör nåt! Eller ta det som det kommer, acceptera och gör det du kan. Det är egentligen alt i huvudet. Hur trött och stressad du än är, kan du vända det. Bara du tror på det och finner det positiva.
Kram!
Boktips – Mamman berättar om dottern som led av anorexi
Hej!
Nu har jag läst klart boken Ta livet av mig, mamma!
Kände mycket igen mig. Bl.a. då flickan som led av anorexin hette Katarina och var från Finland, och blev inlagd på sjukhus men fick ingen hjälp där, så hon blev tvungen att skickas till den psykiatriska avdelningen där de inte riktigt var specialiserade på ätstörningar.. och fram och tillbaka hem, sjukhuset, överallt för att hitta rätt vård.. Katarina var också tonåring, gick på högstadiet och missade halva tonåret. Blev frisk som jag, till gymnasiet och kunde vara med på 9ans avslutning. Med livsfarlig död, önskan och förtroende att få hjälp av kliniken i Sverige, nämligen Mandokliniken där allt blev bättre, lång och smärtsam väg till friskheten.. men hon klarade det.
Egentligen är det mamman, Marianne (som min mamma också heter) som skrivit boken. Hon skriver hur hon upplevde hela sjukdomen och hur det var att vara mamma till ett barn med en livshotande sjukdom, som påverkade hela familjen, men såklart mest.. Katarina, som led av anorexin. Katarina skriver också på sista sidan lite kort hur hon upplevde sjukdomen och lite slutord..Det väcker många känslor men det var även en väldigt fin historia med ett fint och lyckligt slut. Marianne, mamman som skrev boken tog med bra detaljer och både dåliga, bra stunder av historian. Inte endast om Katarina och hennes anorexi, utan också familjen och hur de hade det, hur vardagen fortsatte då dottern låg på sjukhuset och ingen som visste hur eller vad man skulle göra, och vad man än gjorde, hjälpte inte, för att blanda sig i blev bara värre och det blev en kamp för dottern, föräldrarna och den långa väntan på friheten.
Jag rekommenderar verkligen boken. Speciellt för er som har haft någon nära, kanske vän eller familjemedlem som led av anorexi, den beskriver allt så bra. Då man lever i sjukdomen anorexi, lever man i en annan värld och blir kall, arg, deprimerad, drar sig bort från allt och alla och det ända som snurrar i huvudet är mat och ångest. Mamman som försöker göra allt för att hon ska blif risk eller för att må bra, men att se sitt barn endast bli värre och vilja ta livet av sig kan kännas hopplöst och man försöker hitta alla förklaringar, varför hon blev sjuk, vad har hänt? Har man gjort något fel? Man börjar skylla på sig själv, men som denna boken handlar om, fanns det nog inte någon exakt förklaring varför Katarina blev sjuk. Det var som många andra i tonåren, en vilja att bli smalare, banta, öka träningen och minska maten.. Som blev livshotande för Katarina.
Jag har ofta hört mammas tankar om hur hon hade det då jag var sjuk, och det påminde mycket om hur Marianne beskrev sina känslor. Svårt att hinna med allt, eller fokusera sig på jobbet, läsa alla böcker från biblioteket för att förstå vad anorexi är och vad man kan göra, att försöka rädda dotterns liv och hitta bästa vård men inget verkar hjälpa, att vara rädd att förlora sitt barn, att komma ihåg resten av familjen, att åka fram och tillbaka till sjukhuset och ringa släkten, skolan, vänner, för att informera. Att se dotterns ögon skrika av smärta och att inte få hålla om henne för all berörning äcklas. Att göra allt. Att förlora allt. Men sen, att vinna allt tillbaka. Och att försöka komma ihåg sig själv och sitt liv. Det är ändå Katarina och hennes sjukdom, det är hon som ska bli frisk och det är hon som ska börja äta. Slutligen klarar hon det, på egen hand och lyckan att höra att dottern ätit för första gången på 1 år, får mamman att gråta av glädje.
Så fin bok. Finns även på finska!
Bye Amigos
????????☀️?? Om några timmar åker jag ! Kan inte fatta! Eller jo fattar det nu och är så himla glad, sprallig, förväntansfull, och lycklig!! Ska bli så underbart fint. Klart man hoppas på bästa vädret men vad än det blir är jag glad att få åka. Spanien är ett fint land och att få bo en vecka på hotell med varmare än minusgrader är lyx för mig. Mamma pratar om långa promenader och träna nåt crossnature.. haha tror inte fet finns en chans att hon orkar då hon väl lagt sig vid solstolen. Gissar på samma för mig 😉 Är inte världens promenadperson men kanske vem vet, en liten lugn fin promenad vid beachen och uppleva äventyr!
aja, fått mycket gjort idag och nu är det skönt att slappna av, ladda sig inför flygresan och känna pirret i magen 🙂
Ha det bra där hemma! ❤️?? Hör av mig på snap, insta och kanske bloggen 🙂 Kram!A TRIP TO THE SUN
Amen lite måste jag ju berätta om resan……. 😉
Vi har pratat om en resa på vintern med familjen VARJE ÅR. har det hänt? Nä aldrig. Eller jo visst, jag själv har varit på resor och med systern, farfar etc.. Men vi hela familjen skulle ju åka. Aja. Nu kändes det att nu var det dags. Fan inte orkar man vänta en vinter till! JAG VILL NU PÅ RESA!!! Så jag, mamma, pappa, systern skulle åka. Ja men plötsligt avbokar systern för hon får inte ledigt från skolan, så hon åker på lovet istället. Sen avbokar pappa, för han inte tydligen tycker om “sol, stress, värme, ligga vid poolen”.. han vill hellre vara hemma och han vet inte om han ens får ledigt från jobbet. Mamma har ledigt iallafall. Jag också. De andra syskonen har barn, jobb, husdjur att sköta om så de kan inte heller komma. Så det blir, JAG & MAMMA. Hur soft som helst. Den kvinnan kan iallafall slappna av och inte stressa.
Och hon förstår om jag måste lite chilla och vara för mig själv några minuter ibland, hon förstår om jag vräker i mig massor med mat på buffeen, för jag älskar mat haha.. hon förstår att jag ibland vill träna lite på gym, hon förstår allt.. Man kan bara vara sig själv, man kan t.o.m vara lite på dåligt humör pg. för varmt/huvudvärk/törstig/hungrig etc. utan att behöva be om ursäkt för det. Man kan vara utan att prata i en timme utan att någon frågar “är du arg”. Man kan gå och sova klockan 10 utan att någon frågar “kan du inte lite chilla och komma med ut och festa”, eller så kan man tvärtom, vara vaken hela natten och kolla på netflix utan att någon stör sig på det. Man kan gå med foodbaby, man kan gå med smutsigt hår, man kan sitta i hurdana positioner man vill (har fått höra att jag sitter för manligt.. men öppna ben..) och vad man än vill kan man göra utan att behöva riktigt bry sig om någon annan haha.. För mamma är mamma. Ja, mammor är till för att inte kritisera. Och hon har sett mig överallt, när jag föddes, när jag färjat håret pink, när jag grät för kärleksproblem, när jag var tonåring och kom hem helt sprängfull, när jag var anorektiker i sjukhuset, när jag låg på sängen och ville dö, när jag var överlyckig efter min första fotbollsträningen, i bussen, på golvet, på modellscenen, i duschen, i havet, i lekstugan, i parken, i skolan, i snöstormen, i regnet, överallt……….Anyway. Vi ska iväg, till gran canaria och leva livet i solen lite!
Ny reseväska, INLOVE!!! 
byebye snow for a while Tjenis penis, vi åker imorgon, woopwoop!
V I L A
Förlåt för väldigt dålig uppdatering! Har massor att göra som jag alltid lämnar i sista sekund.. anmäla mig till tävlingar, betala tävlingslicens, skriva under antidopingavtalet, planera ny bikini och beställa den, packa inför resan (har jag berättat att jag ska på resa?), träna med ptkunder och svara på alla mejl (vilket är kul!!! men tar tid!) Sköta om mig själv, familjen, hemmet, träffa nära & kära, träna och göra matlådor, lämna tillbaka biblioteksböcker och betala räkningar.., ringa samtal och uppdatera blogg, insta, snap, etc. Fixa nya formbilder till coachen och komma ihåg alla mediciner, vitaminer, tillskott som ska tas och inskaffas, hämta post och framförallt vila. Vilket jag tar i förstahand nu, det betyder inte vila = ligga på sängen. Vila är så mycket mer än bara det, visst är det viktigt också, men det gör man automatiskt.. Vi måste vila från våra tankar, från vår stress, från vår vardag, från våra måsten, från våra allt. Jo, visst sägs det att “hitta en livsstil som du inte behöver ta vacation från, men tror det inte finns någon som har ett sånt liv, livet är ju till för att ha spänning, lite testa sig själv hur långt man kan komma, att jobba hårt med vad som helst, för något man gillar, för något man vill ha, är bra. Man blir stark som person och du fylls med inspiration, glädjehormoner och spänning, nyfikenhet, viljan att fortsätta. Men vi alla vet ju gränsen, då man måste ta paus. Speciellt om du tex. har jobbat varje dag dagen/natten lång i några veckor, man känner ju att man behöver paus, hur roligt det än är. Eller som jag, tävlat 2 gånger irad och nu kanske en tredje, även om det är en del av livsstilen, så blir det ju ändå lite annorlunda, eller massa fester, eller grejer man ska ordna för släkten/vänner etc, det tar ju iallafall på mina krafter att fixa allt i orning på födelsedagen, lillajulen, julafton, nyåret, födelsedagar, fastlagen, vändag, sportlov etc. Som sagt är roliga och så himla fina stunder, men ibland då man går för långt och sätter kanske för höga krav på att man vill så mycket hinna med allt och man vill kanske städa allt fint, köpa allt fint, etc, så plötsligt glömmer man bort sig själv! “Ojdå nu kommer gästerna om en timme och jag då, vad ska jag ha på mig”.. Haha så onödiga saker egentligen..
Men jag sätter så mycket energi på att göra andra glada och nöjda, vilket jag egentligen hatar. För min pappa är helt likadan.. och det stör mig. Kan han aldrig vara självisk!!! Haha men påriktigt.. DU KOMMER ALLTID PÅ FÖRHAND. Men alla förstår inte det. Alla förstår inte heller att man behöver dedär “små pauserna” i vardagen, för att lugna ner varvet lite.. har märkt att min stressnivå varit väldigt på övervarv nu igen.. Sånt man får leva med men då också försöka lätta pressen, stressen och lista upp allt istället för att få panik. Speciellt då man haft höga kortisolvärden, då man varit utbränd för några år sen så är det ju lätt att falla tillbaka, så även om man vill så mycket måste man ta det försiktigt och en sak i taget, har jag märkt iallafall.. Jobbig och svårt. Tex. också min tävling är det finaste som finns och glädjer mig varje dag, det är min lycka, motivation i livet. Men sen att hinna och ha tid med allt annat.. Det sätter stora krav till mig. Och dessutom vill börja jobba 24/7, men samtidigt hinna sköta om mig själv, mina pt-kunder, min tävlingsprep, är nästan omöjligt. Så jag vet inte, försöker hitta en balans i det hela. Det är så mycket saker som man vill göra.. roliga grejer.. men tillslut då krafterna tar slut blir de också “krav” och “måsten” <- Vilket är hemskt sorligt. Så jag har tagit liten paus nu i mycket och sköter om det som skas först. Vilar från träningen då det så behövs och äter ordentligt med jämna mellanrum. Hälsan går först och jag ska som sagt på resa vilket jag hoppas och tror kommer göra jättegott. Ska fokusera på att återhämta mig, vila, meditera, va ute i naturen och få solljus, andas frisk luft och gå med bara fötter i sanden. Kommer nog också säkert träna då rätt sorts träning, vid rätt tidpunkt får för mig iallafall kortisolet att minska och mig att le ännu bredare. Ska inte följa matschema utan lyssna på kroppen. Ska inte tänka så mycket, varken på vardagen där hemma, tävlingsplaner eller hur jag ska hinna uppleva allt jag vill på endast 7 dagar. Jag har inga måsten. Jag kan lika gärna ligga vid poolen dagarna ut, läsa bok, dricka kalla drinkar i solen, bära solhatt, doppa tårna i vattnet och känna att jag lever, här och nu.
Tänk att så små saker kan förgylla ens vardag. Resor, fina hälsningar av vänner, uppmuntranden av coachen, pepp och beröm av läsare, mejl av kämpande och duktiga kunder, en kram av familjen, en våt puss av doggen, eller bara små saker jag skrev om i förra inlägget, som man själv kan göra, ta ett långt, varmt, bubbligt bad. Leta fram dina gamla dagböcker. Skriv dikter. Lyssna på favoritlåten. Lacka naglarna prickigt. Ta en tur till närmaste spa, simhall, eller varför inte ett dopp i friska men kalla havet (isen), klä på dig myskläder och yllesockor, titta på o.c (tvserie) med doftljus, lampor släckta, filten omringad runt dig, dynan perfekt fluffig, en skål med varm gröt och kokosflingor eller varför inte kall glass med chokladbitar.
Vi lägger för mycket krav på vardagen, stunden, livet, Vi gnäller om tvprogrammet, smaken på maten, kalla vädret, tråkiga pojkvännen, dyra vinet, trassliga håret, tröttsamma jobbet, otrevliga kunder, tidiga morgnar och försenade tåget.
Hitta de fina stunderna. Glöm de onda.. vem gjorde dig glad idag? gjorde du något nytt idag? kom din favoritlåt på radion? var kaffet varmt på morgonen? startade bilen direkt? fick du godkänt i provet? hittade du rätt par till strumporna? lade du på handkräm idag som du glömt alltid annors? log någon mot dig idag? hann du i tid till mötet? Var du och gick en promenad? Fick du ingen post (hurraa inga räkningar)? Såg du en söt katt? Var din mobil full laddad ? små saker… betydelsefulla i den stunden.
Fotoblogg
Tjenis bloggen!
Funderar på att fortsätta eller BÖRJA IGEN blogga även på min fotoblogg, haha.. väcker så många minnen! och jag älskade ju att fotografera förut. Jag har en väldigt dålig, gammal, trasig systemkamera, men varför måste allt va bra? Jag gillar att redigera, eller bara väcka fram känslor via ett foto. Det är pointen! Inte hur skarp, tydlig, bra, bilden är.
Bloggen startade jag på min anorexitid,06 september 2010, då jag inte fick göra så mycket annat (en lång tid fick jag varken promenera, stå för länge och absolut inte träna). Jag tecknade och fotograferade mycket, det fick mina känslor att svämma ut, för jag inte riktigt var någon som pratade eler berättade om mina känslor och min ångest då. Ibland skrev jag brev. Både till mamma & mina vänner från Sverige. Men den tiden slutade då vi växte upp, men en vän fortsatte hela min historia. Från dag 1 till slutet. Men hon gick bort. Hon finns inte längre. Så jag slutade skriva brev. Jag började istället prata. Det var första trappsteget upp ur depressionshålan.
Bloggen hette Sashin, vilket jag valde eftersom jag älskade Japan och såklart ville använda ordet fotografi på Japanska, som är Shashin.
Nu är känslorna för Japan lite annorlunda, men fortfarande lika stor betydelse har bloggen för mig. 🙂
Dagen
Idag
Idag har jag gjort mycket, men ändå inget alls. Jag vet inte. Känns ibland så. Men på ett bra sätt. Man känner sig sådär, utvilad i huvudet. No stress.
Har bl.a. varit på arbetsinterjuv, möte, lunchat på stan & handlat böcker, köpt mat och gjort matlådor, ätit godis & glass, tagit ett varmt bubbligt och skummigt bad. Lagt på bodylotion. Ordentligt. Haft hårmask i flera timmar och nu blir det dags att tvätta ur den. Har tagit bort det gamla nagellacket. Har fått post. Har tänkt. Har funderat. Har skrattat. Har njutit. Har haft det bra framför allt. Det ska jag ha resten av kvällen & natten också. Ska byta lakan som jag pratat om i en evighet och så ska jag somna med min nya bok och en mage som är mätt och belåten och positiva tankar som får mig att le. Sen somnar jag. Jättesnabbt. Det gör jag nästan alltid. Sen vaknar jag och det är dags för nya utmaningar och nya härliga stunder, för helgen är här! Men nu: ska jag leva här och nu i denna fina stund.
FOR LIFE – Cancerstöd
Hej.
Ville ta upp ett inlägg om detta.
Ett känsligt ord. Livet.
Det betyder så mycket för mig. Då jag varit med om döden och saker kring det ofta. Jag själv som också skadat mig själv och försökt flera tals gånger ta livet av mig. Mina vänner som gjort samma. Dem jag förlorat under åren, viktiga personer. Min anorexi som också var nära på att kosta mig livet. Mina släktingar som haft cancer, farmor och kusin Annika.. Hör ofta att någon bekant fått cancer eller svår sjukdom. Det är alltid lika sorligt.
Livet. Döden. Och tiden där emellan. Kanske något man inte alltid tänker på. Att kunna andas, att hjärtat slår, att vi kan röra på oss och att vi mår bra, att vi är friska, är så viktigt, fint, och bra. Ibland har man svårt att förstå hur bra, vi friska egentligen har det.
Jag minns då jag var tvungen att välja. Och jag valde livet. Alla har inte det valet. Det är därför jag vill stöda cancerforskningen Ambaye tipsade mig om. Projektet heter FORLIFE och de arbetar med att samla in pengar till en cancerforskning. Idén till ForLife-projektet föddes då ett flertal närstående personer till grundarna, inom loppet av ett år, drabbades av olika typer av cancer. De bestämde sig då för att själva vara med och göra skillnad inom utvecklingen av cancerforskning.
“Vår målsättning är att hjälpa så många människor som möjligt och vi är övertygade om att du som deltagare i sysselsättningsfasen kan hjälpa många andra samtidigt som du hjälper dig själv. Under din tid hos oss skaffar du dig värdefulla meriter och färdigheter för framtida anställning samtidigt som du hjälper andra människor eftersom allt vårt arbete utförs till förmån för cancerforskning. “
Var med du också. Finns massor med fina armband ifall du vill vara med och hjälpa och dela med dig stödet. Man kan också få med valfritt mobilnummer på, vilket ju är jättebra spec. vid stora marknader, evenemang och andra tillfällen då barnen kan springa bort. Kolla in här.
Att bära detta armband väcker mycket känslor och tankar. “För Livet.” Känns bra och tryggt att ha det på mig.
Hoppas ni får en fortsatt fin dag.
Kramisar.
Kampanj på Nutrinick!
Nutrinick har länge varit något jag längtat efter att prova. Nu har jag provat bl.a. deras steviadroppar, stevia KEXCHOKLAD, fibersirapen (grymma questbars) etc. Och jag är helt förälskad! Tänk att det finns så många alternativ för alla som vill lämna bort lite socker eller som följer något schema. Klart jag äter också vanlig choklad och bars, men hur gott är det inte med lite andra alternativ också, har alltid älskat att baka själv istället för att köpa färdigt, blir så goda dofter i köket och det är så roligt och man blir inspirerad att hitta på nya recept och dela med sig dem! Anyway, här är en länk till en bra kampanj, nämligen 20% rabatt och Stevia choklad på köpet! Nomnomnom!
Skynda på för kampanjen går ut på söndag!
Inlägget är sponsrat med Nutrinick Sverige.
Ha det bra! 🙂
Teamträff – Lördag
Sorry! Har haft mycket annat i vardagen så har inte haft tid, vill ju skriva lite detaljerat och inte bara bildtexter 🙂 Det var typiskt då jag kom hem på lördag kändes det som om jag ville blogga dygnet runt och tänkte; “hur kan jag inte ha tid att blogga, det går väl före allt, så kul!” Aja och så gick det två dagar och man tänker “äh gör det imorgon” osv.. Haha.
Men till lördagen..
Jag vaknade och var på topphumör. Gjorde mig i ordning och packade väskan för dagen. Sen åt jag frukost med systern, buffé och det fanns allt i himmelriket, hade redan fuskat och mycket en annan dag, så knappast skulle jag få äta mig mätt och belåten på allt som bjöds, så tog den gamla säkra frukosten som står på mitt schemat och hade lite egna mellis med i väskan på sidan om, haha, tror stora städer med hotell blivit vana med sånt, överallt är det folk med egna matlådor och egna kosttillskott etc. Men även restouranger bjuder på mycket bra och olika alternativ för allergiska, dietande, intolleranta, etc. Det uppskattas! Lite mer i Finland bara och gärna hemservice så vore allt perfect 😉 Nä som jag sagt någon gång, tycker det är ganska spännande och roligt att allt inte är “perfekt” och allt inte går så lätt att få. Här sitter vi om tio år och trycker på en knapp så har vi ätit och diskat och ringt upp till de försvunna nycklarna. Lite kämpa och sökande och använda hjärnan måste vi ju få göra, annars blir vi väl tokiga.
Anyway.. efter frukosten tog jag väskan och kollade att jag hade allt med då jag inte skulle komma tillbaka mer, sen träffades vi hela teamet i våra coachers rum. Där lekte vi bl.a. namnlekar, presenterade oss och fick goodiebags fyllda med noccon, kläder, proteinbars och proteinpulver från Scitec Nutrition. Så kul, mina favoritmärken ju! Under dagen fick vi också noccon, både med koffein och utan. Det var bra, då jag blivit lite känslig för koffein och blir typ yr och illamående av för mycket.. Konstigt då typ för ett år sen bara svepte jag i mig litervis av kaffe och typ 3 celcius om dagen, för jag blev lite beroende av “kicken”. Ja, så drack jag preworkouts också, kunde inte gå ett träningspass utan en sån drink. Kan vara helt bra och hälsosamt att jag slutat dem och även dragit ner på koffeinet, allt med måtta och jag lyssnar på kroppen, behöver jag en extra kick tar jag väl en sån, men tänker också ifall man kan fixa tröttheten på ett annat sätt, tex. snabba kolhydrater? Har jag ätit regelbundet idag? Har jag druckit vatten? Har jag rört på mig idag? Etc. Både oregelbundet matintag, för lite vatten, eller suttit flera timmar vid datorn, etc. kan få dig slö, trött, omotiverad, huvudvärk etc.. MEN HALLO, detta skulle jag inte prata om! Ville bara förklara; Jag gillar att ha fria val, inte skall jag börja minska på kaffe då jag gillar det etc. Men det har jag inte heller velat göra, kroppen har bara sagt nope det räcker med två koppar etc. Förut bara dreglade man över sju koppar till. JAJA, SLUT MED KAFFEDISKUSSIONEN…
Sen böt vi om, tog våra grejer och gick till Megazone. Jag hade tänkt att vi skulle åka buss eller nåt, inte gå nada typ.. Så hade bara min lilla vårjacka och ingen mössa/vantar.. hade lämnat dem i bilen, och den hade min syster i Ikea.. Så fick skylla mig själv, men även en snäll teammedlem lånade sina vantar åt mig, haha jag blev överlycklig.. 😛 Då vi kom fram så var väntade vi på några andra och sen var det äntlgen dags! Har ALLTID velat pröva på att spela detta, man har pistol och skjuter andra i ryggen/magen etc. Med laser! Vi var uppdelade i ett lag, vårt team mot andra främlingar. Tyvärr sög jag verkligen på detta. Var riktigt roligt men svårt att se vem man skulle skjuta, då det fanns röd, blå och grön? färg, så jag bara skjöt alla haha.. eget team. Bra amanda! Sen blev jag själv död länge och ja, vad resulterade det i? Blev sist, hahaha…. Men det var kul upplevelse! Då har man gjort det, och hoppas på att ingen date i framtiden bjuder på detta.. xD Då kanske man skämmer ut sig lite, man vill ju imponera och visa hur bra man är 😉 Får öva upp mig lite!
Efter det var vi TOTALT SLUTKÖRDA. Iallafall jag! Och några andra! Haha, och HUNGRIGA!!! Brukar alltid äta lunch vid 11-12 och nu blev det 2-3 tiden haha men vi åt tillsammans under en hawaii-hydda haha, väldigt konstigt men mysigt. De flesta tog kycklingsallad & några andra (jag) hade med sig sin egen matlåda. Mums! Det gjorde gott! Där satt vi en liten stund och pratade, njöt och skrattade åt spelet vi hade nyss spelat. Väldigt kul! Men utmanande 🙂
Sen gick vi tillbaka till hotellet, där hade vi hyrt ut ett stort föreningsrum och där spenderade vi då resten av dagen, tiden gick otroligt fort! Vi fick mycket information och så övade vi lite posering och fick hjälp i att fixa till det som var fel, sedan körde vi en liten låtsastävling där vi alla fick en egen nummerlapp och vi alla tävlade emot varandra på scen, vi alla kom i final och så vann vi alla, tjohej! Så alla fick köra sin egen T-walk eller I-walk som det nu är i kommande tävling i Finland och poserade våra fötter lamade, haha nä inte ändå men lite ovant var det att gå i klackarna igen, längesen sist! Också balansen och hållningen måste jag öva.. verkligen ovant. Har inte poserat eller gått i klackskor, sen typ oktober kanske? Lite små övningar kanske, men inte i tävlingsskorna åtminstonde!
Sen slutade vi med en lapplek där vi alla fick skriva något fint om alla medlemmarna, på mitt namn kom det så himla fina ord och hälsningar och pepp att jag nästan blev tårögd och så himla fylld med glädje! Vad fina personer alltså!! Alla tog emot mig så himla snällt,även om jag var ny, och alla var bara så fantastiskt fina och storhjärtade. Kunde inte haft en bättre helg eller ett bättre sällskap! Tack för allt, och hoppas vi ses snart igen!
Nu är jag fylld med ny inspiration och glädje tack vare den härliga teamträffen.
På söndag åkte jag och systern hem och lyssnade högt på musik medan jag kunde le och minnas alla fina stunder. Sen var det lite matlådor i magen och mys i soffan innan jag slockade! Säger bara tack ännu en gång, var jättehärligt!
Våga bjuda på er själva
Någon annan som är less på “perfekta” bilder? Nivet inget minsta lilla kladd, fel, moln, rynka. Mycket eller allt photoshoppas. Huden len, naglar filade, benen skalliga, håret med volymspray, trekilo smink, lösögonfransarna är på plats, magen dras in och rumpan putas ut. Haha, gick kanske lite överdrivet. Menar att det absolut inte är något fel på såna bilder, tycker det är fint, t.o.m fresh och inspirerande ofta etc. Men varje dag, varje bild lika perfekt, man ba; har hon aldrig en dålig dag? Vad finns inuti barbie utseendet? Som sagt. INGET PERSONLIGT. Det är instagram. Det är tumblr. Det är internet. Inget är ju påriktigt. Och hoppas alla förstår det, bilder visar ingenting om vad som är verklighet. Och som sagt, jag gillar det, det kan vara jättefint och så ögongodis att man vill ha det som bakrund på mobilen. Jag själv t.o.m gillar också att få den “perfekta bilden” och bara vänta att få dela med mig den fina bilden! Men upprepar ännu en gång, kanske man ibland vill se lite annat också, ärlighet, realistiskt, “normalt”, vardagsgrejer, känslor, etc. Det inspireras jag av iallafall! Folk som vågar bjuda på sig själva! Fast det är väl därför Snapchat finns till 😉 Men anyway, här kommer lite bilder där man ser skillnaden 🙂
Kram på er!
Vill bara ge er alla kämpare där ute en STOR KRAM.
Ibland kan man känna sig ensam, värdelös, otillräcklig, misslyckad, eller något helt annat. De känslorna jag räknade upp är några som jag känner ofta. Jag vill bara säga åt er att ni inte är ensamma! Vi alla har lite sämre dagar, ibland veckor, månader, år. Det gäller bara att hitta 1. ett sätt att överleva perioden, hitta något som får dig lycklig, glad. 2. Tala om för dig själv (om och om igen) att du är bra som du är och det kommer bättre tider!! 3. Hitta de personerna som får dig glad, eller får dig att känna dig viktig. Ring någon familjemedlem eller vän, vem som helst! Prata ut! Eller kanske t.o.m till ditt husdjur eller varför behöva prata? Istället kan du skriva ut alla dina känslor, eller om du gillar att teckna, kanske rita ut hur du känner dig. Hjälper garanterat! 4. Hitta alla positiva saker i stunden, dig själv, ditt liv, din dag etc. vad har du gjort för bra idag? behöver inte vara något speciellt. Kanske att du kramat om någon eller tackat någon, anything! Vad än du tycker kanske var fint gjort av dig. Och tänk också, att du inte alltid behöver göra något för någon annan, att va självisk kan väldigt ofta vara bra!
Ta hand om er, kämpa vidare och älska er för den ni är! <3
Alla människor, som tex. du eller jag, har sina egna stunder och problem i sitt liv, så det kan vara lätt att man glömmer bort andra! Så du ska inte känna dig bortglömd eller ensam, för som sagt, alla har så mycket annat att tänka på, men ändå bryr de sig om dig lika mycket och slår vad om att de skulle respektera och vara glad ifall du berättade om hur du kände för dem! Då kan de förstå. Man kan inte förvänta sig att vänner hör av sig eller någon kramar om dig vid en jobbig stund, man måste be om hjälp, eller be om sällskap, om man så behöver det, jag rekommenderar det, ensam är bra att vara, men inte för mycket! vi alla behöver lite kärlek av andra också 🙂
Teamträff – Fredag
HEEEEEEEJ!
Finally home! Nä inte ska jag säga så, hade gärna stannat en längre tid! Men menar efter den “långa” 2h bilresan och kvällen där man var trött men ändå inte orkade somna för man hade det så mysigt vid brasan och sin skål fluff i handen och Wallander på tv. Men åh va skönt det var att lägga sig i sängen och bara sova hur länge man ville, såna söndagar är nästan obligatoriska. Har haft ett helt amazing veckoslut och är helt förbryllad över hur fina & positiva människor det finns i världen. Såna som man bara träffat typ 1-3 gånger förut, men i detta team var ALLA såna! Ett helt sjukt energiskt, glädjefyllt, som sagt positivt och snällt, inspirerande, alltså helt WOW fina personer!!! Man kunde inte sluta le att bara få vara med dem! Efter EN dag! Direkt kände man sig välkommen, som typ inte alls ofta händer, ofta känner jag mig lite vilsen, konstig, extra, eller att jag inte får kontakt med andra på samma sätt, känns bara att vad man än säger så blir det fel eller så förstår ingen, haha speciellt då man har så underlig humor.. Eller tja, nivet jag skrattar åt allt! Andra verkar tycka allt är negativt och dystert och att alla är konstiga. Men jag älskar konstiga människor, inte för att dessa personer var konstiga men jag älskar liksom personer som vågar vara sig själva, inte kritiserar andra eller direkt får en dålig bild innan man ens lärt känna någon, vad jag lärt mig är: Att inte tro på andra som pratar skit om någon bakom ryggen. 1. Vem gör sånt? Är man så mycket bättre själv? Alla har väl sina dåliga sidor, ingen är perfekt, och än sen då om den personen gjort något konstigt eller är lite konstig? Vad du vet, upplevt, tycker, är ju sanningen. Har du träffat hon/han och du har hört hennes version av det hela, ja det är först då egentligen man kan veta. Egentligen kan inte ens en liten träff med en människa få dig att se någon på rätt sätt. Det kan lika gärna vara att personen haft en dålig dag, eller kanske bara varit trött/ledsen/nervös/stressad/annat att tänka på, inte kan man kritisera direkt att oj.. hon var då tråkig/arg/negativ/etc… Anyway, sån blick fick jag inte överhuvudtaget av någon, jag vet själv att jag snabbt kan känna om jag trivs med någon person eller få en bild av hurdan den personen är… Men det är ju egentligen fel, som jag sade, BEDÖM ingen innan du lärt känna henne/honom! <- Har inget egentligen att göra med helgen, för jag tyckte alla var jättetrevliga och de tog mig jättesnällt med i gänget även om jag var ny 🙂
Men det var inte vad detta inlägg skulle handla om, utan om fredagen 🙂
- Bilresan i snöstormen… Herregud! Tack och lov att vi hittade fram med hjälp av mobilens GPS och att vi överlevde den stormen.. Man såg ju INGET!
- Sen var det dags att checka in, packa ner sakerna, vila en stund, äta, etc.. innan klockan 20.00 då jag skulle möta teamet 🙂
- Träffade teamet, pratade lite, lärde känna dem, satt ner oss och några drack kaffe/té medan vi väntade på vår tur inför bikini provningen 😉
- Vi kom in i hotellrummet där Bikinis By Fredydis var, hela rummet var seriöst fullt med UNDERBARA bikinis. Var helt chockerad och var tvungen att fotografera allt som alla andra, haha detta är något som inte händer varje dag! Bikinis värda upp till ca. 520 euro (om jag hörde rätt) beroende på hur mycket kristaller, connectors etc.. man väljer, så vill du ha ännu mer kan det ju säkert bli dyrare 🙂 Har aldrig sett hennes bikinis förut, och de var seriöst jättefina, så om ni vill ha en bra bikini rekommenderar jag dessa! Hon har 20 års erfarenhet och kan sin sak 😉 och hon skickar worldwide! Men tror tyvärr det är försent om ni ska tävla i vår, men bäst att kolla upp hennes hemsida & instagram för mera info! Hon själv var också en jättehärlig person, glad att få träffa den isländska grymma designern! Anyway.. hade egentligen inte trott det själv, men jag beställde en bikini… :O för DIREKT då jag kom in såg jag den och dog av kärlek. Prövade tusen andra också men den var helt klart överlägsen, har alltid älskat den färgen! aaaaaaah, cant wait til I get it 😀 Måste bara planera alla sista detaljer klart så får hon börja designa! 🙂 Woop woop!
- Där var vi i några timmar och var tillsammans, pratade mest om bikinis och tävlingar, etc. kul att få dela med sig sina intressen till andra som också är intresserade av samma!
- Sen klockan typ 22.00 kom jag tillbaka till mitt hotellrum och min syster sov redan haha.. Ja btw om vårt hotellrum, jösses vad det var stort! Ett familjerum så vi hade ju typ allt där 🙂 lyx! Kollade lite på tv, åt mina sista matlådor och sånt, chillade 🙂 Sen så var det svårt att få sömn då man var så hyper efter bikiniprovningen men hade inget annat att göra då systern redan sovde och kunde inte ha så högt på tv:n då hon inte skulle vakna 🙂 Men läste lite bok och somnade till slut. NÅGON ANNAN SOM ÄLSKAR HOTELL SÄNGAR!?!?!?!? herremingud vad de är sköna, måste påriktigt köpa deras maddrass, lakan och dynor hem direkt! Men det är ju städerskor som byter lakan varje dag också… känslan av rena lakan är det bästa som finns, doftar också så gott! hade tänkt sova på soffan då min syster var förkyld men kunde inte stå emot den fina stora sängen, ville ju inte ha ont i nacken/ryggen då jag vaknade 🙁 Så fick skylla mig själv! Hade lite känt mig förkyld nästa dag.. men det känns bättre idag, eller känner mig frisk helt klart idag (söndag) hoppas bara det inte kommer senare.. Min syster brukar vara ganska bra på att smitta mig haha 😛 Men däremot brukat jag faktiskt ha ganska bra motståndskraft mot förkylningar.. så hoppas verkligen den är bra nu också!
Så lite sån var min fredag! Lördagen tar jag i ett annat inlägg, blir så mycket text annars och så måste jag kila nu, ska äta lunch och sedan göra mig klar för dagen 🙂
Ha en fin söndag, kram på er!
Test
Arg och glad samtidigt
Hej!
Håller på att packa väskan till veckoslutet, skall på teamträff och detta är typ ända lediga dagen så gör det nu 🙂 Mer om det träffen sen efter, vet inte så mycket mer än att det är många som kommer och vi ska bl.a. pröva bikinis från Bikinis by Fredyis (SÅ UNDERBARA BIKININ!!!) & äta frukost tillsammans på hotellet och sen ha en hel dag framför oss tillsammans, lära känna varandra och kanske lite poseringsträna etc. Kommer bli kul iallafall! Min syster kommer med och kör mig dit tack och lov, för jag har ingen aning var tåg eller buss-stationen är, och att hinna dit och att komma dit efter etc, gör mig bara sjukt stressig 😀 Hon kommer att sova på hotellet med mig men sen göra egna saker på lördagen!
bild från google, men det är Fredyis bikinin på bild 🙂
Måste bl.a. fixa matlådor, tvätta alla kläder… och det är en anledning varför jag är arg, eller det är själva orsaken varför jag är skit-förbannad!!!! Mina bästa, nya mjukisbyxor har blivit förstörda i tvätten, är sååååå arg! För första gången då man köper Better Bodies kläder så förstörs de!!! Vet inte vad har hänt men de har hemska fläckar på sig och jag typ lovar att de inte går bort, men ska försöka googla alla möjliga saker hur man kan få bort dem. Annors är jag döden, för har ju använt dem EN ENDASTE EN GÅNG!!! 🙁
Aja.. Men lite goda nyheter är ju att jag har en fin helg påkommande och så åt jag en fantastiskt god makaronilåda idag!!! Jag ville ha den knaprigare så jag la den på bakplåten istället för i en gryta/skål eller vad man nu ska kalla det. SÅ GOTT, smakade pizza men nyttigare haha, nomnomnom! Lite ketchup (som var slut) skulle varit pricken på i:et, vi hade lingonsylt men det är inte riktigt min grej haha.. Lingon är så surt!
Recept för en stor, ca 3-4 personer eller 2 hungriga:5 dl makaroner (okokt)
400 g köttfärs
1 tsk salt,1tsk köttfärskrydda
1 tsk svartpeppar
(Andra kryddor till din smak om så önskas,
t.ex.. paprika eller vitlök, smaka av då du blandat i allt ifall den behöver mer kryddor)
4dl mjölk
3 ägg(lök & paprika om du vill)(hade också 2 msk mjöl i och 1 msk grädde)
Extra:
Smör/margarin/olja att steka i
Ketchup, etc. Servering.
Gör såhär:
1. Sätt ugnen på 200 C grader.
2. Ta en bakplåt (gärna hög och bred) och lägg bakplåtspapper på den.
1. Koka makaronerna, ca. 10 minuter beroende på vad det står på påsen.
2. Stek löken & paprikan ifall du har det med (efter att du hackat den i små bitar ofc) och sedan köttfärsen (i smör).
3. Häll makaronerna och köttfärsen i en stor skål och blanda om, tillsätt kryddorna, blanda om igen.
5. Vispa äggen i en skål med tex. en gaffel eller för hand med en visp.
6. Ta en TOM & REN mjölkburk och häll äggen dit + 4 dl mjölk. Ha korken på eller håll i öppningen och skaka om som om du hade en proteinshake i handen så det mixas ordentligt ihop.
7. Häll ägg/mjölkblandningen i den stora skålen där köttfärsen och makaronerna är, blanda om.
8. Häll sedan blandningen på bakplåten och lägg i ugnen ca. 35 minuter.9. Låt svalna.10. ÄT OCH NJUT! (med ketchup)
Men nu har jag skrivit ut mig så nu ska jag ta och fortsätta packa och googla lite om fläckarna. Tack och adjö!
Träning med pappa idag
& Ensamma på gymmet t.o.m!
