Saknad och Stressad

Hatar att då jag är stressad blir min puls på säkert 120 typ, jäkla jobbigt att vara. Som nu, jag har ett beslut som jag inte ännu heller är säker på. Vad är rätt och fel. och framför allt vad vill jag och vad borde jag göra. Här hemma har det hänt så mycket att jag snart flippar ur ifall jag stannar en dag till här. Känns allt som en storm just nu och allt och alla är emot mig. Skulle helst snabba upp tiden till hösten redan, fast såklart att hösten vore varm, det varma vädret har jag inget emot.

Bloggen är nog det bästa stället att skriva då man har massvis med tankar, även ifall man inte får något konkret skrivet eller gjort ett beslut. Men lite dela med sig och använda detta som en sorts dagbok, fast jag slutade skriva dagbok då jag var 13, gjorde det faktiskt ännu i sjukhuset och det är nog en mardröm att läsa de kapitlerna, allt jag gnäller om hur jag vill dö och hur mätt jag är. Jag visste nog inte då vad mättnad ens var, fast på ett sätt förstår jag mig, ligger i en sjukhussäng och alla sjuksköterskor som glor på mig och mutar mig med äcklig sjukhus mat dygnet runt. hade någon hämtat en questbar hade det nog räddat situationen, men nej där bjöd de fettfri mjölk och kall potatismos, även gröt eller soppa till middag. Kanske inte det bästa för viktuppgång men bättre än inget, huh? Allt jag såg var ett krig, ett spel, jag mot maten. Hade aldrig varit så förut. Allt började där. Säger inte att det är sjukhusets fel, även ifall de hade fel sorts hjälp för mig och andra alternativet var den psykiatriska. Men jag säger inte heller att jag INTE hade haft det bättre hemma. Man måste känna sig trygg, att någon har tyglarna och att du inte behöver oroa dig. Att man går åt rätt håll, den känslan hade jag i Mandokliniken. Där var det fred. Glad att det var ett bra beslut iallafall hehe, något bra har man gjort i livet som man tackar över 😉 Allt annat har oftast gått fel 😛

Anyway……. till besluten. Måste ännu vänta några timmar innan jag kan ringa och meddela Ja eller nej. Sedan kommer jag troligtvis skriva vad jag menar på bloggen. Varför har jag en dålig känsla över allt det hela? Kanske för att jag inte vill, men kanske för att det är bäst för mig.

Ibland önskar jag att jag hade haft min bästa vän vid sidan om just nu, har klarat mig bra utan någon bästa vän i flera år och istället ha flera lite längre bort vänner, men just nu, efter att hon lämnade mig, har det känts så tomt. Vill endast krama om henne och bara vara där med dig, föralltid. Jag minns fortfarande det sista sms:et du skrev till mig. jag minns fortfarande sista fotografiet du tog. jag minns fortfarande hur vi planerade vår kommande sommar 2013 tillsammans, jag minns fortfarande hur DU var den jag trivdes bäst med, den jag kunde berätta allt för, den som lovade att inte lämna mig ensam. If you jump, I jump… eller?

Det var som om jag öppnade ögonen efter hennes död, jag förstår hur själviskt det kan vara att bara lämna allt och tänka var man själv har det lättare. jag vet att det finns en räddning, ett beslut, till allting. Alla problem kan lösas. Ingen lever föralltid med ett ända stort problem. Endel får dem mera, andra mindre. Men, ifall du hade förstått hur livet var fint på andra sidan, ifall du hade förstått hur fint det hade blivit ifall du haft tålamod, ifall du hade gett dig en andra chans. Då hade du inte lämnat mig. oss. världen. 🙁 <3