Söndag och tröstmat

Idag hade vi både två prov. Also en träff i sjukhuset på farfar. Jag förklarar kortfattat. Han mådde inte bra. Inte jag heller då jag såg honom. Han är ju ändå 90 år. Nu var det han som inte kunde äta.

Orkar inte se han så smal. Orkar inte påminnas om allt. Orkar inte se honom ge upp hoppet. Han måste kämpa. Men jag vet att vad än jag säger eller vad än en sjuksköterska säger kan vi inte göra något. Visst peppa, kämpa, försöka muta honom med mat. Men han måste själv.

Är så glad att vi fick honom att käka lite iallafall. han hade inte ätit på några dagar, så att han tog de tuggorna trots det gjorde emot så var fantastiskt att se, en kämparglöd fanns där någonstans inuti.

Jag älskar honom typ mest i världen. Han är min hjälte. Och så ligger han där. Dessutom i typ samma sjukhus som jag. Bara en annan avdelning.

Nu är jag hemma, helt slut i huvudet från en massa prov och plötsligt är allt över. Sen också slut i psyket för att orkar inte se någon så viktig lida. Nu har jag ätit allt för mycket godsaker och också mat, är så mätt att jag spricker men vill ändå ha mer, tror alla känslor går på maten just nu, men orkar inte bry mig, ibland behöver man någon slags tröst från både en bra film, en kram och kanske lite extra choklad. Vill bara ligga under täcket i en månad nu, känns som om jag inte vill veta provresultaten, jag är inte redo för en massa gäster och julafton typ om någon vecka och jag orkar inte se farfar sådär. Kan jag inte bara vakna och allt är över. Ett nytt år, och nya tag.

Samtidigt som pt-skolan är över, känns det lite skrämmande. Vad nu då?