Tänk lite mindre.

Hur går det med sommarens utmaning? Inte tänka så mycket, bara ta allt som det kommer..?

För mig går det sådär XD Började ju morgonen med direkt att fundera.. “hmm.. jag drömde om kaniner, vad kan det betyda?” lol! Och så även om jag visste svaret, fick jag ett säkrande på den frågan, samt ännu mer oroväckande tankar i huvudet.

Ja man kan ju välja att 1. Fundera på det vidare och deppa över situationen och bara bli ännu mer stressad över att man är stressad ? eller 2. Bara chilla, sluta tänka.

Istället vända allt till the chill-mode. Alltså har du drömt om kris, så tänk “jaha vilken intressant dröm” och så glömmer du det. Bara dricker lite vatten och sväljer ner det. Fortsätter leva utan att tänka så mycket.. hur mår jag? har jag gjort något fel? omg jag är lite inne i en stressig period, kommer säkert döda mig med alla stresstankar, when is it going to stop och varför händer detta, vad ska jag göra?????? Då blir man ju bara ännu mer hetsad och bara tänker tänker tänker, oroar oroar oroar och allt i vardagen blir bara kaos.

 

Så…. varför inte bara chilla?

Sluta tänka. Njuta. Acceptera. Godkänna. Bara vara.

Än sen då om du blev försenad.

Än sen då om du glömde bort något.

Än sen då om du misslyckats.

Än sen då om du inte får tag på saker och ting.

Än sen då om allt är kaos.

Ja jag önskar att jag skulle kunna uppfylla detta.

Det gör jag. Vet grejen är den.. Att vi som gått för långt, inte kan bara “strunta i” och gå i “chill mode”. Ignorera och sluta tänka. VI KAN INTE. Varför? För då blir allt bara värre.

Tänk er att ni väntar på bussen till ett viktigt möte du vill och väntat på länge. Du missar bussen. Du missar nästa. och nästa. och nästa. och alla. Du missar alla bussar. Varje timme, varje dag, varje möte, varje chans. Du sjunker bara längre ner i gropen och glömmer, missar, blir försenad av allt. Inget funkar mer. Inte ens att dricka kaffet på morgonen, nej du får svepa i dig det.. för att bara hinna med nästa buss. Men den missar du också, för det är folkmassa i vägen. Det är massor med människor, ljud, du slipper inte fram. Din puls är hög och du vill så mycket hinna. Men så missar du igen. För du glömde något hemma. Du fick återvända hem, ta dina grejer, skynda dig iväg pånytt, men något hinner före. Mobilen börjar ringa. Du får besök. Solen lyser in genom fönstren, du vill bara ut. Ägget bränns på stekpannan och det luktar rök i hela rummet. Alarmet är igång, du tappar väskan och alla viktiga papper du skulle ha med dig till mötet. Du slipper kaffe. Du bara dunsar ner. För du hinner inte med sånt. Du hinner inte med motgångar. Du är redan på minus i tiden, dagar, minuter. Då kan du inte bara låta bli. För du vill hinna till bussen. Du vill. Men vad är viktigare? Sätta lugnet på kaoset, leka med barnen som hälsade på, dricka vattnet du törstat efter i timmar, eller byta skjorta för att hinna till mötet.

Blev lite kaos. Men så kan det vara!
Som tur är jag inte i sååååån trängsel ändå. Jag har det bra. Jag får mer och mer ordning och reda. Men ni vet. Jag är som alla andra, jag behöver ta en paus ibland. Inte från träningen eller så, det älskar jag, det gör jag då jag känner för och med måtta, det får mig att må bra, det blir jag energisk och glad av, det är min enda plats där jag faktiskt kan finna lugnet (om det inte är stockat med människor haha), och det är min happy-hour, utan den skulle jag nog aldrig ha kommit ur min depression för 3 år sen. Utan den hade jag aldrig funnit glädjen, motivationen, lyckan i livet. Det ger mig styrka, det ger mig lycka, passion, det ger mig något att leva för. Det låter tokigt. Många tycker och tror att “ja men de ju klart för omg hon bränner ju kalorier där”. Men nej. Jag gör det inte och har aldrig gjort det för att förbränna, för konditionens skull eller för att komma i bättre skick. Jag har alltid gjort det för mitt psyke. Jag mår bra där. Det är det ända som får mig att må bra. Med måtta. Utan ångest. Har jag ångest, åker jag inte dit. Träning är ingen kompensation. Träning är inget alternativ för att lindra ångest. Nej. Det ska skötas på ett annat sätt. Man kan inte använda träning som en tröst/en bestraffning/belöning/ motverkning / behandlingsmedel/utväg/lösning/flykt etc. för då kan det även bli för mycket, en drog eller ett missbruk. Det ska det aldrig bli för mig. Jag har varit övertränad och jag vet om det blir för mycket. Det ska alltid vara en härlig grej. En rolig grej. Ett ställe jag mår bra på. Visst får jag ha mål, som nu senare har jag fått drömmar om att bygga muskler. Men det är ingen ångest att jag MÅSTE NU FÅ det. Herregud nej. Det är något som kommer på köpet. På köpet av det fina, hårda, älska/hata, svett, endorfiner man har på gymmet. Det ska vara jobbigt ibland. Men det ska inte vara så alltid. Detär en smärta som GER mera än vad det tar.

Vet du känslan när man lyfter något så himla tungt och man grimiserar som aldrig förr, och känslan då man släpper tyngden ner på golvet och endorfinerna, glädjen, lyckan, lättnaden, stoltheten, pirrigheten, överlyckliga leendet kommer fram. Svettet rinner ner för kinden och du vill bara sveva på molnen. Eller de dagar det känns tufft, men du kommer iväg och du har ett mål, du vet varför du gör detta, för din egen skull, för du har kämpat mot alla jäkla hinder, och vem har alltid stått upp för dig? ingen annan än du själv, med hjälp av gymmet, som stärker dig psykiskt och fysiskt och gör det mer och mer redo för alla hinder som kommer att komma.

Oj vad inlägget blev långt haha. Men tänkte bara ta en stund att berätta, så många som inte förstår, hur det är att vara någon som varit utbränd, eller i en djup håla. Eller att leva med hög stressnivå och att alltid bara vilja det bästa för alla andra, men även komma ihåg sig själv. Att ha brist på sköldkörtelhormon som gör en minsta stress, hinder, guppe, sömnlös natt, kraftig duns i skallen, kväll ute till en jättestor grej, en känslig sak till mitt huvud och kropp. Jag tror att en dag kommer allt falla på plats. DÅ jag vet vem och var jag är. Då lugnet är stilla. Då jag vet att det är HIT jag tillhör, det är detta jag vill göra, och varje dag flyter på som de ska. Men det ska inte hindra mig från att leva äventyr, upplevelser, nya dagar med nya och roliga saker, lite kris och kaos, lite press och motstånd, lite lycka och kvalite! Det är lätt att gå på övervarv. Men ingen kan säga när du gör det, ibland blir detför mycket, det är när energin, lusten, motivationen försvinner, som det gått för långt. För det ska få vara stressigt och fullsatt, det ska det! Men i olika perioder och dagar tål vi det mera. Jag brinner för en händelserik vardag, ett liv med händelser!! Jag älskar det!! Jag minns hur deppig jag var de åren det inte hände något. Men som sagt, ibland behöver man andas och pausa, för man vill inte att det ska bli en jobbig eller energitagande grej. Det behövs inte en lång stund. En vecka utan mobil, internet, kontakt någonstans du gillar. Bara finna lugnet. Med dig själv. Det behövs ibland, inget fel på det.

Kram på er, nu ska jag sluta tänka och skriva, ta hand om mig själv och njuta. Det gör jag bäst, när jag vet att jag kan, får och har tid med det.

PUSS ;D