Tankar om kroppshets, utseendefixering och min soliga dag

Hej!
Idag var jag igen till gymmet lite, först cyklade jag i det fina vädret och så tränade jag farmor, söta gulliga duktiga tjej! Hon säger alltid att hon är trött före men kommer ändå för hon vet hur energisk och bra man mår efteråt, liksom psykiskt. Det är så himla fint att se, gör mig så glad när hon sprutar av ny energi och positivitet efteråt. Min rolemodel om någon!

Sedan tänkte jag faktiskt en stund strunta i träningen för kände mig så klen ?? har alltid mina dagar då jag känner mig hemskt smal spec. om man förlorat lite vätska som tex efter tävling/resa/annat. Men ville inte ge upp för jag älskar ju att lyfta.. så bestämde mig att ens försöka och ta det i lugn takt, bara njuta, andas, lyfta. Är så glad att jag gjorde det, än en gång fick jag en fantastiskt härlig underbar träning, dels för jag kände mig inte svag, tvärtom stark! sen så kom lite härliga människor som alltid höjer mitt humör 😉 och så bara för att jag älskar att styrketräna, och så valde jag mina favvo övningar.. bänkpress, latsdrag, mark och benpress, gjorde endast tre set på dem men fokuserade och njöt under hela rörelsen så jag fick grym kontakt. För bra haha.. en enorm pump och ville nästan dra på mig tröjan för kände mig för ådrig/deffad. Men so what.

Jag har inte orkat stressa över maten/vikten, jag har ätit och tränat frittfram, inte vägt mig och fokuserat på att förr eller senare hitta en balans, men först: återhämta mig ordentligt och lugna psyket, så svårt att förstå att man inte har någon tävling/mål i sikte, förstod det säkert idag mycket mera, plötsligt fattade jag att jag kan fritt fram salta och dricka whatever jag vill, så kör bara på med massa kryddor, såser, samt dricker som en toking haha för att jag kan!! maten har jag aldrig haft problem att öka, det flyter på, äääälskar mat men aja, orkar som sagt inte stressa över det, är jag för vätskig eller för torkad en dag så än sen då, har pratat om detta förr, orkar inte låta det påverka mitt humör eller min vardag. Skiter i spegeln, vikten fullständigt, helt onödig energi de flesta slösar på det, men hag tänker väl mest på andra.. hur de ser mig. Svårt att vara en person som har haft ätstörningar i bakrunden (6år sen..) och så känner man sig hemskt skyldig/dålig/misslyckad om man är för “smal” en period. Vad är det för inspiration? och vad är det för förebild? Sen om jag även är för musklig/too much/uppblåst/pumpad får jag även kommentarer av det.. “du var sötare förr” “whyyyy.. det går för långt nu, snart ser du ut som en man” och både jobb, vänner, familj, följare etc. påverkas eller vill dela sin åsikt.. så himla jobbigt att vara tvungen att förklara varje gång. För varför måste jag förklara? Huvudsaken är väl att jag mår bra, inte hurdan kropp jag har. Så säg inte att jag har trillat tillbaka till min anorexi om jag äter sallad en dag, tränar lite längre, är smal om ansiktet, är lite trött eller väljer svart kaffe framför glass. Vi alla har våra val och vad har människor för rätt att kritisera? Om en person som lidit av cancer röker eller glömmer lägga solkräm så går ni och klantar ner människan? eller om en person med självmordsförsök i bakrunden vill gå en kvällspromenad till järnvägsstationen, gråter lite extra en dag, bär svarta kläder och smink en sommar, vägrar gå upp ur sängen en morgon… betyder det att hon är tillbaka i depressionen igen? Ni har rätt att det är lättare att trilla tillbaka i sjukdomen om man en gång haft det..Ni har rätt att vara oroliga. MEN att dagligen påminna en person som lidit av ätstörningar, om man ser smal/kurvig/hälosam/sjuk/frisk/etc ut eller fråga om du ätit tillräckligt eller titta ner om man nämner gymmet framför fest, är inte ok. Prata istället en gång, ordentligt, med personen och säkra att allt är ok.

Det finns inget värre än att gå igenom all kritisering, vaktande, igen, att dagligen bli påmind om hur ful man är. Ibland har jag en känsla att jag faktiskt “ångrar” att jag varit sjuk, även om den växt mig till den jag är, en stark person med en passion som jag brinner för samt ett intresse att hjälpa och stödja andra med liknande problem. Jag har gått från den osäkra, blyge, svage, själv-hatande tonåring… till en stark, självständig person som aldrig någonsin kommer att 1. ge upp 2. trilla tillbaka. ALDRIG att anorexin skulle få ens komma nära mitt huvud, min kropp eller mitt liv. Inte mina närvarande heller. Finns inte en chans. Jag har gått igenom min sjukdom och mitt sätt att leva och tänkte under den perioden att JAG vet om det börjar ens närma sig sjukdomen igen. Jag vet. jag är stark och jag kommer aldrig någonsin skada mig igen genom anorexia. Det är ett helvete och jag kommer aldrig någonsin ens fundera på att svälta mig eller gå igenom något så fruktansvärt påtrampamde och dödande för kropp, sinne.

Jag ÄLSKAR min kropp, mig själv, mig. Jag har mina brister som jag ofta skäller på och tycker jag är dålig för jag gjort fel i vardagen men aldrig någonsin skulle jag låta det gå till kroppshatet jag hade då. Det ända som stör mig är att jag ibland är lite blek, ådrig och deffad och så fort man ens närmar sig stranden i bikini får man blickar. Dethär är min kropp. Ingen har rätt att trycka ner den, inte jag och ingen annan. Jag har dagar jag är osäker och inte gillar mitt utseende, så himla ofta, men det får inte mig att hata/plåga/vara dum mot min kropp eller trycka ner mig själv och säga att jag är en sämre person? Nej. FINE. Den dagen får vara en sån dag, jag har upplevt dem tusen gånger förut och jag vet att det inte är hela världen att känna sig skit. Det är bara att acceptera och skratta bort om några år. Känslan går över. INGEN ÄR PERFEKT. Jag är inte heller perfekt, verkligen inte, men jag kommer inte heller börja stressa över alla dåliga saker i min kropp, vem har inte det? Varför inte bara acceptera, och älska för den man är. Jag är så stolt över mig och min kropp, hur bra den hållit och orkat genom alla motgångar. Jag som har krigat och plågat min kropp, men den har vägrat ge upp och gör så himla stort och bra jobb varje dag genom att bara ta hand om att jag lever, att mitt hjärta slår och alla organ fungerar. Att jag har ett friskt skelett och kropp som jag kan bygga på i gymmet och att mina tänder, hår, naglar och allt har hållits trots alla näringsbriser. Jag älskar dig, du är fantastisk! Så ska vi säga åt oss själva och varandra. För visst är vi det. Vi är unika. Det finns ingen annan som är Du. Det är därför du är speciell.

Det som sårar mig är att ingen glor, stirrar, säger åsikter och kritiserar om man är överviktig, handikappad, normalviktig, men så fort man är för “deffad” är man tydligen ätstörd, utbränd, too much, obsessed, sjuk, tränar 2 gånger om dagen och äter torr sej.. så skippa kroppshatet, kritiseringem, blickarna, det är okej att vara too much ibland, men det svåra är att veta om personen behöver hjälp eller får hjälp, ska man blanda i eller inte? Tror att der bäst att bara fokusera på sig själv, sitt eget liv och egen kropp. Är man så perfekt själv? Hur skulle du känna dig om du var i personens sits? Jag själv automatiskt svarar till vännen som säger “omg kolla på hondär” … att du vet inget om henne, hennes liv, orsaken till varför hon är som hon är så bäst att bara skita i det. Har vi inte bättre saker att tänka på än att kritisera andras liv/personlighet/utseende ?

Aja nog om det. Sen cyklade jag hem igen, än en gång så fint väder, frisk luft, ville bara spara den stunden i minnet för resten av livet haha. så fint. Tänka sig vilket bra väder det plötsligt blivit, om det bara är möjligt så tänker jag ta en korg med picknick och åka iväg till vår stuga vid havet, chilla där hela dagen och lyssna på havet samtidigt som solen bländer mig i ögat 🙂 Kanske vågar doppa tårna i vattnet också haha… Denna helg har jag inte andra planer, och verkligen inte denna Fredag! Idag ska jag bara fokusera på lugnet, och njuta.

 

Ha en jättebra helg ni med, njut av vädret!