VARNING LÅNG INLÄGG

Asso vaknade med vääääääärldens sug på att gymma. Okej haft det i x antal dagar nu, men idag var det som bestämt. Ingen hosta, ont i halsen, inget huvudvärk endast en snorig och rinnande näsa. Är ingen person som använder mig av värktabletter heller, så har överlevt dagarna med god mat, massor med frukter och c-vitamin bombade juicer, osv. Det har tydligen hjälpt! Dock vet jag inte om detta är det klokaste att gymma med en rinnande näsa, men ibland är jag inte så smart. Ibland gör jag inte det som är BÄST för mig och kroppen, jag är kanske inte alltid den bästa förebilden för “hälsosam livsstil” och hålla ett 100% bra kostschema och träningsschema. Ibland går det lite flummigt. Men en sak är säker, jag lyssnar på kroppen, inte på huvudet. Jag lyssnar aldrig aldrig någonsin på ångesten mera. Jag skulle ALDRIG kunna träna med ångest. Inte heller om jag mår dåligt psykiskt, eller väldigt väldigt nere. Däremot kan jag träna ifall jag är arg, det ger mig bara mera styrka och energi att träna, för då vet jag att jag har rätt. Ifall jag mår dåligt tar jag hand om mig själv på alla bästa vis, okej inte alltid bästa som jag säger, men jag lyssnar, jag lyssnar vad kroppen vill. Men som sagt gör vi alla misstag, men vad kallar man ett misstag? Betyder det att man gjort ett misstag ifall man ändå gillade det? Ifall man ändå mår bra? Ett misstag behöver inte vara ett misstag. Du kallar ett misstag att gå ut och dricka alkohol och festa sig död hela natten, men nästa dag då du vaknar. Är det ångest över något du inte borde ha gjort, är det ångest över att du faktiskt hade roligt men inte kan träna idag? Eller kan du inte bara acceptera att du gjort det, du hade kul och du kanske gör det om igen, men det gör du då du vill, då du känner för igen. Vare sig det är imorgon, nästa månad eller ett år.

Vad jag vill komma fram till att man inte ska vara så hård på sig själv. inget behov att göra allt perfekt. Låt dig unna dig, lär dig balansera kropp och sinnet. Lär dig känna skillnaden på de olika delarna av hjärnan, jag vet det är svårt. Speciellt för dem som lider av ätstörning (och säkert massor flera  men eftersom jag gått igenom en själv, vet jag) Vad säger ätstörningen och vad säger du? Vad säger kroppen och vad borde kroppen säga? Vem är det som pratar här? Är det du som vill ta den extra cashewnöten (brist på fantasi) ätstörningen som säger att nej, du har redan ätit för många. Inget kommer fungera i livet om man inte lär sig höra på sig själv. Man blir stressad, okoncentrerad, borta. Man kan till och med bli beroende av att vara med ätstörningen dagen lång, beroende på att lyssna på ångesten eller läsa artiklar på internet eller tidningar om ätstörningar, dieter eller vad göra om man “ätit för mycket”. Osv.

Vad är för mycket egentligen? Vad är för mycket träning och vad är för mycket mat? Finns det ens någon gräns? Kan någon komma fram till dig och säga, hörru du borde sakta ner lite? Eller du kanske borde skippa dendär bullen? Eller vafan gör du på löpbandet egentligen, åk hem och ät lite pommes. Jagvet någon kan skratta, någon kan bli tårögd av dessa ord. Lika som att ingen har rätt att säga något sånt, kanske någon har också rätt. Men var går gränsen? Visst, ser man personen om och om igen på samma café med bulle efter bulle, kanske någon borde säga stopp. Eller ser man någon springa timme efter timme på löpbandet varje dag, då borde man verkligen säga stopp. Ser man däremot någon träna varenda dag, styrketräning, eller ser man någon varenda dag med sin matlåda i famnen, eller ser man någon varenda dag tacka nej till bullen, ser man personen varenda dag köpa en godispåse samma tidpunkt, samma affär. kanske man inte borde blanda i sig. Alla har sina egna orsaker, egna livsstilar och egna problem. Ser någon för smal ut, är det värt att säga? Ser man anorektisk ut, är det värt att säga? Går man till någon tjock person och säger rakt ut, vad fet du är? Jag vet inte. Men före du säger något, tänk ett par extra gånger. Jag minns då jag led av en ätstörning, då kom det ju dagligen kommentarer och blickar om hur smal jag var. Värre blev det på sjukhuset då de började säga saker som att jag var smal, anorektisk, flyger ut med vinden snart, dör när som helst, hamnar till övervåningen med de döda, ser äcklig ut, ser benig ut, ser ut som ett benrangel, varför gråter du? över att du ätit?, varför är du glad? över att du tappat vikt? (vad jag än gjorde kommenterades, t.o.m om jag vickade på tårna eller rättade till ställningen på ryggstödet av bäddsängen)

De kanske inte tänkte efter, men kanske de hade bordat tänka. men de var ju inga specialister på ätstörningar, vad kan man tänka sig på ett sjukhus?

Men dessa kommentarer, blickar har jag fortfarande i mig. Det var som värst de första åren efter att jag utskrivit mig själv från vården. jag såg varje dag, varje minut personer med blickar och kommetarer. Denna gång inbillade jag mig. Denna gång såg jag folk runt om kring, överallt, var jag än var, på natten och på dagarna, i duschen och i toaletten. Någon som sade, vad gör du? Va ful du är, ät lite extra, vilket benrangel, äter du tillräckligt, du borde inte gå, du borde inte stå, du borde ligga ner, du får inte läsa med huvudet upprätt, du får inte göra det och det, slicka tallriken ordentligt, skrapa yoghurtburken extra, lägg lite mer smör på brödet. osvosv.

Det var så dygnet runt.

Det blev ett problem då jag inte kunde äta med min familj längre. Jag kände hur de vaktade mig. jag kunde inte visa mig i köket med dem. jag kände hur de följde varje rörelse jag gjorde. Denna gång vet jag inte om jag inbillade mig eller inte. Det var ju klart föräldrarna var lite oroliga över hur min kost skulle gå då jag inte hade behandlare eller övervakare längre. Men jag hade sagt till dem att de måste lita på mig. jag visade min vikt för dem varje vecka. jag bevisade att jag kunde äta på egenhand. och attjag framförallt var frisk. de trodde på mig. de lämnade mig ifred. de gav kontrollen till mig själv. och det kändes som frihet. det var friheten jag kallade. och att bli fri från sjukhuset & kliniken förstås. men friheten varade inte länge, det kunde vara i några sekunder då jag var med mina kompisar i skolan eller efter skolan utanför hemmet, eller då jag festade loss om fredagskvällarna med kompisgänget. Alkoholen tog ju allt bort. Alla känslor, alla tankar och all ångest över hur smal jag var. Japp, jag har ALDRIG sett mig som tjock. JAG HAR ALDRIG. JAG LOVAR. Ni kan tänka er att hur kan man ha en ätstörning ifall man inte tycker man är tjock, ifall man inte vill gå ner i vikt, ifall man önskar mest i världen att gå upp i vikt? Det kan man. Det var anorexia i huvudet som sade att jag INTE FICK ÄTA MER. Men jag var så mycket starkare än anorexia, att jag klarade av att säga, men jävla anorexia, jag måste äta, jag vill äta, jag behöver mat. Men ju mer jag spenderade tid med “anorexia” så växte rösten. I sjukhuset var det alltid värst. Endast anorexia och sjuksköterskorna pratade. Jag visste inte vem jag var mera. I slutet ville jag bara dö. Därför sade jag till mamma och pappa, ifall jag inte slipper denna vård nu, då kommer jag seriöst hoppa ut ur fönstret. Jag hade sagt det flera gånger. Men denna gång menade jag det allvarligt. Det var den kvällen vi rymde till Stockholm. Jag visste inte vad jag förväntade mig. Det ända jag visste var att jag blev på ett sätt fri. Fri från sjuksköterskorna och fri från anorexia. Jag lämnade allt bakom mig. Jag tog båten till Stockholm med mamma. Vi åt en tapas måltid och drack ett glas vin, den kvällen sade jag också till mamma då jag låg i sängen, “är detta himlen?” Hon skrattade och log det finaste leendet som jag aldrig kommer glömma. Den kvällen var resan till det friska. Visst då jag slapp till ätstörningskliniken Mando började allt igen, det började liksom på nytt. jag började följa allas rörelser och allas beteende. Då växte anorexia tillbaka till mig. Men varje belöning jag fick, varje gång jag fick träffa mina vänner eller åka hem till Finland, eller till vår lägenhet i Stockholm och sova över, då försvann anorexia. Då var det bara jag, och mina närvarande. Det var som himmelriket för mig. Och det var det som fick mig frisk.

Ser ni vad jag menade? Jag åker från en sak till en annan sak, byter samtalsämne hela tiden. skulle göra det till ett kort inlägg och förklara att jag vill till gymmet för jag känner mig fantastisk, men haha här sitter jag och skriver halva min ätstörningshistoria. aja! lite kött och pasta i facet och vi ger oss iväg! (typ, sitter i pyjamas ännu, såatteh! 😀 )